torsdag 12 november 2015

Gud är de ensamkommandes Gud, de papperslösas försvarare!


Jag predikade i Västerortskyrkan den 18 oktober 2015. Predikan var en del av Västerortskyrkans arbete med att uppmärksamma Fairtrade och så småningom diplomeras som Kyrka för Fairtrade men handlar också om kyrkans roll i en tid av flyktingströmmar, gränskontroller och växande nationalism.

Temat för dagen var att leva tillsammans och de bibeltexter som lästes var Psaltaren 68:5-7, Rut 2:8-12, Apostlagärningarna 9:36-43 och Markus 3:31-35

Jag sa ungefär detta:

När Sveriges alla kyrkor och samfund, de Ortodoxa kyrkorna, Svenska kyrkan, den katolska kyrkan och alla frikyrkorna, kommer överrens om att någonting är väldigt viktigt, då samlas de i Sveriges Kristna Råd (SKR) för att arbeta med det tillsammans. I samarbete med föreningen för Fairtrade har SKR tagit initiativ till diplomeringen Kyrka för Fairtrade, som ett sätt att stödja, uppmärksamma och uppmuntra församlingar i arbetet med etisk konsumtion och rättvis handel.

Varför tycker kyrkorna att detta är så viktigt, och vad har det att göra med dagens bibeltexter? Om detta och en del annat ska jag tala idag.

Men jag vill först berätta om ett möte.  Sommaren 2009 fick jag som anställd på Sveriges Kristna Råd åka tillsamman med en grupp från föreningen Fairtrade (eller Rättvisemärkt som det hette då) ner till Peru för att intervjua producenter, lära oss om hur Fairtrade bidrar till att fattiga småodlare får förbättrade arbets- och levnadsvillkor och samla in information till den stora kampanjen ”Fairtrade fokus”, som hålls varje höst de första veckorna i oktober (kanske har ni sett bilderna vid busstationerna, några av dem togs under vår resa)

Det var intensiva dagar och vi träffade mängder av odlare från olika kooperativ. De producerade allt från mango och kaffe till kakao, socker och bananer.  Alla vittnade de om hur viktig Fairtrade varit för dem och hur de fått det bättre tack vare märkningen.  Men den sista dagen besökte vi ett kooperativ av bomullsodlare. Det var en svår dag för det visade sig snabbt att kooperativet hade det kämpigt och att odlarna, trots att deras bomull blivit Fairtrade-certifierad, var väldigt fattiga. Förra året hade de inte fått någon bomull exporterad som Fairtrade eftersom de som importerade deras 
bomull plötsligt dragit sig tillbaka. 

En av bomullsodlarna hette Digna Coronado.  Hon bodde i ett litet hus med lergolv, inget rinnande vatten och ingen el. Höns och kycklingar sprang in och ut genom dörren och barfotabarn lekte på gården. Vi försökte förklara, ledsna över att inte kunna hjälpa till mer och lite oroliga över att behöva göra henne besviken. Vårt arbete var att berätta om hur odlare i Peru hade det i Sverige, informera och därigenom försöka få fler att köpa Fairtrade-märkt bomull. På det sättet skulle efterfrågan på sådan bomull gå upp och på lång sikt skulle Digna kanske kunna sälja mer av sin bomull som Fairtrade-märkt. Vi visste dock att det inte var det Digna behövde höra, hon behövde hjälp, kontakter med importörer, någon som kunde köpa hennes bomull nu. 

Men ”digna” betyder ”värdig” och ”coronado” betyder ”krönt”. Digna Coronado levde upp till sitt namn. Istället för att beklaga sig var det som att hon vill trösta och uppmuntra oss, när hon såg vår nedstämdhet. 

- Det är bra, ni jobbar på i Sverige och vi kämpar på här, det ni gör är viktigt. Vi är en del av samma rörelse, vi jobbar tillsammans fastän vi bor långt ifrån varandra, sa hon. Och när vi skulle bege oss av sa hon: Hejdå bröder och systrar, för visst kan jag kalla er bröder och systrar… För Gud är en, eller hur?”
Dignas ord dröjde sig kvar hos mig och på kvällen på vårt hotell låg jag vaken och grubblade. Om hon verkligen är vår syster, är det rimligt att vi leve så olika liv?     

Tillsammans med Digna ber vi ofta en och samma bön, den bön som börjar med vår Fader. Men när vi ber om brödet vi behöver så vet vi att alla vi här, imorgon, utan problem kan köpa mer bröd än vad vi behöver.
  
Vi, i min familj, spenderar vad som är mer än en månadslön för Digna på restaurangbesök varje månad. Någon tusenlapp… Kan en tänka så? Orkar vi ens bry oss om de som finns här nära, frågar sig en allt mer högljudd minoritet av svenskarna idag? Hur ska vi då orka ta in alla som Digna, som är så långt borta?  Digna är närmare oss än vad vi kanske ofta tänker på. De lakan som omsluter oss när vi sover på natten, den skjorta eller t-shirt som vi bär allra närmast huden har gjorts av bomull som Digna och hennes kollegor odlat.

För mig finns frågan på svaret om varför Kyrkorna varit sådana aktiva pådrivare av Fairtrade i den här berättelsen, Digna säger det minst lika bra som de lärda teologerna och kyrkoledarna som samlas i Sveriges Kristna Råd (som naturligtvis också har sina svar om ni skulle fråga dem).
Jag tror också att Digna känner väl till dagens bibeltexter. ”Visst kan jag kalla er bröder och systrar – säger Digna. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor – säger Jesus.     

När Petrus uppväcker Dorkas från de döda är det inte själva miraklet som är det viktiga, vi kan välja att tro på det, eller inte tro på det. Det viktiga kommer innan. Så är det nästan alltid i Nya testamentet, när ett mirakel sker så har det en förhistoria, något är sagt eller gjort som är väldigt viktigt. Miraklet kommer som ett utropstecken, som för att bekräfta att här, i detta, verkar Gud, detta är Guds vilja! 

Petrus uppväcker Dorkas för att änkorna ber honom, för att hennes liv var fullt av goda gärningar och frikostlighet mot de fattiga. Berättelsen bekräftar Paslatarsalmen, Gud är änkornas försvarare och de faderlösas fader, Gud kan inte överge änkorna, han är deras Gud. Försöker vi göra Guds vilja, och de kan vi förutsätta att Petrus försökte, så kan han inte låta bli att beröras av änkornas gråt. Det är för att änkorna ber Petrus och för att Dorkas stått upp för änkorna som hon återuppstår (för att låna en bild från en utmärkt predikan som sändes på radio för några veckor sedan). Oavsett om vi tror eller inte tror på själva miraklet blir konsekvenserna av berättelsen i våra liv, the moral of the story, den samma: Inte heller vi kan låta bli att beröras av änkornas gråt, vi måste göra något!

En viktig utgångspunkt när vi ska försöka förstå bibelns berättelser, så att de blir meningsfulla för oss. Det är att minnas att de skrevs i en tid, ett samhälle och riktades till människor i den tiden, i det samhället men att vi själva lever i en annan tid och i ett annat samhälle. En konsekvens av detta, i förhållande till dagens texter, är ganska självklar. Änkorna var de som hade minst rättigheter, som var fattigast och mest utsatta i det samhälle där Jesus och Petrus levde. Änka och fattig nämns ofta tillsammans, nästan som synonymer.

Det var inte främst för att deras män dött, utan för att de var fattiga, utsatta, diskriminerade och orättvist behandlade, som Gud var änkornas gud. Idag andvänder vi andra namn: utanförskap, arbetslösa, utförsäkrade, rasifierade…  Kanske borde översättningen av psaltarsalmens ord i vår tid vara ”Gud är de ensamkommandes Gud, de papperslösas försvarare…?”

I evangelietexten kan det verka som om Jesus är hård och okänslig. Hans mamma söker honom (antagligen har han inte sett henne på länge) men han avfärdar henne bryskt. (Det är inte denna text som konservativa kristna brukar lyfta fram när de försvarar kärnfamiljen som samhällets allra viktigaste byggsten). Men jag tycker inte vi ska se Jesus ord som ett avfärdande. Istället väljer jag att förstå berättelsen som att Jesus använder det allra starkaste sättet han kunde komma på för att bekräfta sin samhörighet med den grupp av personer som då samlas med honom. De samlas i ett projekt som är så mycket större än de själva, större än vad de själva då förstod (eller anade de ändå ibland, som vid just det tillfället, vilket viktigt skede i mänsklighetens historia som de var en del av?) Jesus såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”    

Ni som har engagerat er för flyktingarna dessa dagar, för klimatet eller för någon annan viktig fråga, här i församlingen eller tillsammans med andra, kanske kan ni föreställa er hur Jesus kände i det där ögonblicket. En urstark känsla av samhörighet, av att vi svetsats ihop genom vår gemensamma kamp för något som är större oss själva och våra egna själviska intressen, större än vår karriär och faktiskt större än vår kärnfamilj. En känsla av meningsfullhet som plötsligt kan överväldiga oss när vi tillsammans med andra står upp för något vi tror starkt på. (Om en nu vill formulera det som att vi tror att vi gör Guds vilja, eller om vi väljer andra ord, är egentligen inte så viktigt). I Latinamerika talas det ofta om ”la mística”, mystiken, som en drivkraft inom de sociala rörelserna, även inom sådana rörelser som inte har så mycket övers för religion, i dess traditionella bemärkelse. Jag tror det är det som Jesus försöker sätta ord på.

Men låt oss återvända till skillnaderna mellan då och nu.  Den värld där Jesus och hans lärjungar verkade var ganska liten. Jesus rörde sig, under hela sin livstid, antagligen inte mer än något 10-tal mil från där han föddes och han interagerade bara med de som bodde där, genom att tala till dem, ansikte mot ansikte. Hans kyrka, om en kan tala om en kyrka på den tiden, var de som han (i dagens bibeltext) såg runt omkring sig. 

Samtidigt ska vi inte överdriva det nya. Jesus levde ändå i ett samhälle som på många sätt redan då var en knytpunkt mellan öst och väst. Ett hörn i ett stort imperium där handel och folkförflyttningar skett så långt tillbaks någon kunde minnas. Även där fanns det personer som för dem var helt och hållet främlingar. Om detta finns att läsa, som en röd tråd genom Gamla testamentets böcker och berättelser. 

Rut är en sådan, typisk, berättelse om flykt. Det blir hungersnöd och Noomi flyr med sin man till ett främmande land. Där möter hon sin svärdotter Rut som trots att hon är av ett annat folk och trots att både Noomis son och hennes barn, Ruts man, dör, väljer Rut att ta hand om sin svärmor, en invandrare (som nu också är änka). När tiderna blir svåra följer Rut Noomi ända tillbaks till hennes gamla land, i ännu en flykt. Dagens bibeltext handlar om hur Rut blir väl behandlad där, som ett föredöme för hur vi ska behandla varandra. Hur vi ska behandla främlingar, invandrare.  

Många av gamla testamentets texter är svårsmälta och berättelser om folkmord och etniska rensningar ska nog helst tolkas som kungars och mäktiga mäns propagandaskrifter, snarare än som moralisk uppbyggelseslitteratur. Desto intressantare att vissa moraliska och etiska föreställningar som återkommer hela tiden verkat vara till för de som inte har någon makt. Kanske ska det ses som ett visdomsord, en påminnelse om att den som är stark och mäktig idag kan bli svag och behöva andras hjälp imorgon.

Flyktingar från Mellanöstern är inget nytt. På den punkten skiljer sig inte vår verklighet så mycket från den gammaltestamentliga, från Ruts. Idag kommer flyktingar från det området till oss.
Om någon skulle tycka budskapet i Rut är otydligt så står det mer rakt på i 3 Mos 19:33-34:

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egyptens land. Jag är Herren er Gud."

Jesus kallade dem han såg för bröder och systrar och så har kristna under hela kyrkans historia kallat varandra. Judarna påmindes och påminns om och om igen i sina berättelser om att även de varit flyktingar. Det här är två exempel på hur vi genom berättelser och språk, genom hur vi väljer orden, faktiskt river murar mellan oss och dom och öppnar upp för empati med dem vi inte har i vår omedelbara närhet.  

I vår och Dignas tid (för det är samma tid) måste vi fortsätta berätta sådana berättelser om varandra, att vi är bröder och systrar, berättelser som hjälper oss att känna och bekräfta samhörighet med varandra.  Skillnaden mellan vår Jesus tid är att vi så konstant interagerar med hela världen, vårt handlande påverkar människor överallt, alla platser är alltid ”närområde” i en globaliserad värld. Alla flyktingkatastrofer kommer också att på ett eller annat sätt beröra oss, från och med nu och framöver. Vi interagerar varje dag med Digna och hennes kollegor när vi äter frukost. Apelsinjuice från Ecuador, kaffe från Nicaragua gjort i en kaffebryggare från Kina, en banan eller torkad frukt från Västindien, mjölk från Dalarna, äpplen från Nya Zeland…

Att söka göra Guds vilja i en globaliserad värld är inte alltid så lätt. Vi känner oss ofta maktlösa, ofta mer så desto mer vi lär oss om storleken och vidden på problemen. Inför denna verklighet blir vår ofullkomlighet uppenbar. Vi kan, orkar och hinner inte ta ansvar för allt vårt handlande själva. Vi kan komma till kyrkan och be om förlåtelse för detta, och vi kan få förlåtelse, och det är viktigt. Men vi kan inte befrias från ansvar. Frågan är inte om vi måste ta ansvar för att minska orättvisorna i dagens globaliserade värld, utan hur. 

Vi behöver hjälpas åt. Vi behöver skapa och stärka strukturer berättelser och organisationer som stöttar oss i det. Vi behöver göra det enklare att göra skillnad. Att hålla utkik efter det där märket med en handlare som vinkar till oss när vi stressar genom affären är enkelt, det löser inte alla problem, men det är en del av en lösning.  

Frestelsen vi inte får falla för är att försöka stänga ute längta tillbaka till en nostalgisk verklighet som aldrig funnits, där vi tar hand om oss själva i vår lilla kärnfamilj, i vår lilla nation och bygger murar mot omvärlden, försöker stänga den ute. Gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, signalpolitik med innebörden ”ni är inte välkomna”, ökad jakt på papperslösa, är aktuella sådana exempel. Här ska kyrkan agera motkraft. 

Vi kan i den svåra tid vi står i nu ändå luta oss mot att den kristna gemenskapen är ett exempel på en äldre, öppnare och djupare tillhörighet än nationstillhörigheten. Den kristna kyrkan har i själva verket alltid varit nästan lika global som den kända världen. Redan Paulus tvingades påpeka detta, ”Här är inte jude eller grek.” Att kyrkan, kyrkor, spelat en viktig roll både i mottagandet av flyktingar och i uppbyggnaden av Fairtrade och liknande initiativ ska vi vara stolta över. Vi har, som kristna, en stark tradition och starka institutioner i ryggen när vi engagerar oss.  

Men innan jag slutar, en viktig sak till. Kristendomen har tyvärr också använts, används idag och kommer att användas framöver för att skapa murar istället för att riva dem. Det är viktigt att då komma ihåg att Jesus faktiskt inte grundade någon religion eller ens avsåg att göra det. Han sa: De som gör Guds vilja är mina bröder och systrar. Han sa inte ”de kristna” är mina bröder och systrar.
Jesus bröder och systrar kan vara kristna eller ateister, judar eller muslimer, buddister, humanister, kapitalister, socialister eller cyklister, eller allt detta på en gång.  

Det finns inga ställen i dagens globaliserade värd som inte är ”närområden” och det finns inga människor som inte är Guds barn. Det får vi inte glömma. 

Tack för att ni lyssnat, mina bröder och mina systrar, tack också till min mor och min far som kom hit idag!

lördag 13 april 2013

Till försvar för den muslimska folkrörelsen och Omar Mustafa


Jag samtalade igår med en liberal och antirasistisk vän om de anklagelser som nu riktas mot Omar Mustafa. Vi kommer båda från en kristen tradition men har flera organiserade muslimska vänner och  våra flöden vittnade om att de viktigaste organisationerna i den svenska muslimska folkrörelsen tar anklagelserna mot Omar som anklagelser också mot deras organisationer. Min vän beklagade att muslimerna nu lägger så mycket energi på att attackera islamofobin i samhället istället för att svara på den legitima kritik som kommer från människor som uppenbarligen hatar rasism. Jag håller med min vän om att man bör besvara legitim kritik sakligt och att motanklagelser sällan bidrar till en konstruktiv debatt, men har den muslimska folkrörelsen verkligen en ärlig chans att förklara sig? Finns det idag över huvud taget en möjlighet att föra ett offentligt samtal om det som Expos kritik handlar om - några av de talare som muslimska organisationer bjudit in till sina konferenser?

Att det finns en legitim kritik som handlar om de internationella gäster de muslimska folkrörelserna bjuder in till sina konferenser kom Omar och Expo överrens om den första dagen efter Expos artikel. Omar har i detta varit väldigt tydlig och lovat ta till sig av kritiken. Men redan andra dagen spårade debatten ur och de viktiga men svåra frågorna han aldrig debatteras: Hur ska extremism och antisemitism med kopplingar till Islam bäst bemötas och bekämpas i Sverige och internationellt? Vilken roll spelar de kontakter den svenska muslimska folkrörelsen har med muslimer i andra länder och de internationella talare de bjuder in till konferenserna i detta arbete?

Dessa viktiga frågor har nu begravts av en flodvåg av obalanserade beskyllningar och rena felaktigheter, så många att det är praktiskt omöjligt att bemöta dem alla. Men anklagelserna måste tyvärr bemötas eftersom de inte bara kommer från de vanliga mörkermännen i komentarfältens kloaker utan från våra folkvalda, från de stora rikstidningarna, från personer som jag och många med mig gillar. Som när Caroline Szyber skriver på sin blogg att Omar är känd antisemit och förintelseförnekare (vilket hon som tur var rättade till efter påpekanden). Eller när Mona Sahlin säger att Omar uttalat sig antisemitiskt, ingen ursäkt eller rättelse ännu vad jag vet.

Även många som avskyr rasism har försvårat diskussionen genom att förutsätta att inbjudningarnas syfte och/eller konsekvens är att legitimera och sprida antisemitism.  Expo försöker inte problematisera utan levererar ett okvalificerat och mycket hårt fördömande. De har rätt att göra sådana fördömanden. Men jag tror antirasismen skulle gynnas av att debatten kunde föras på en annan nivå. Jämför med debatten om hur Sverigedemokraterna ska bemötas. Få ifrågasätter motiven hos de som hävdar att bästa sättet att motverka spridningen av främlingsfientlighet och minska stödet för SD är att inkludera dem, bjuda in dem, ta debatten, inte exkludera dem och göra dem till martyrer. Däremot finns det många som hävdar att detta är kontraproduktivt. Men de måste åtminstone förklara sig och ge argument, de anses inte seriösa om de inte lyssnar och sakligt bemöter de som tycker annorlunda. 

Kom ihåg att debatten i båda fallen handlar om hur vi bemöter fascister eller rasister, inte om huruvida vi själva är det.

Så som fördömandet av inbjudningarna levererades har jag svårt att se att resultatet kunde bli något annat än guilt by association. Muslimerna kände sig orättvist utpekade och de hemska citat de aldrig sagt och inte håller med om kletades fast vid deras person. De många mindre insatta eller de som redan köpt konspirationsteorier om muslimer missförstod, oavsiktligt eller avsiktligt Expos kritik och spred snabbt vidare rena felaktigheter. Och nu pratar vi om  riktigt kränkande och grova felaktigheter som spridits av väldigt tunga debattörer från riksdagen och i de stora rikstäckande tidningarna. Jag förstår de muslimer som lägger den lilla tid de har mellan jobb, familj och eventuella ideella förtroendeuppdrag på att försöka rentvätta sig och sina organisationer från uppenbarligen falska och ogrundade anklagelser om att de uttalat sig rasistiskt och därmed lämnar debatten om inbjudningarna för att eventuellt återvända till dem något mera rentvådda. 

Men ingen har anklagat mig för antisemitiska uttalanden så jag kan föröka skriva något om talarna. Den som googlar de inbjudna personer som bjudits in (jag är okunnig så jag har behövt göra det) lär sig snabbt att de är kontroversiella men mångfasetterade personer som både spelat konstruktiva och negativa roller i olika sammanhang. Jag får också intrycket att de citat som lyfts fram är det allra värsta man har kunnat hitta om dem. Att bara lyfta de värsta citaten från personerna och inte de egenskaper som gjort att de bjudits intill konferensen är kanske mediasmart, men det är inte en bra ingång till en dialog. Läs gärna om talarna på wikipedia. De har förutom antisemitiska uttalanden också sagt att muslimer och judar är systrar och bröder, verkat som skribenter på respekterade tidningar som The Guardian, kidnappats och fängslats av talibanerna i samband med reportage om kvinnornas situation i Afghanistan, etc.

Låt oss ta ett exempel: En teolog med stort inflytande i den muslimska världen har uttalat sig antisemitiskt. Några unga svenska muslimer ser upp till honom bland annat eftersom han effektivt har argumenterat för att Islam är förenligt med demokrati, men är förvirrade av hans antisemitiska uttalanden. Talaren bjuds in, berättar att judar och muslimer är broderfolk och säger till konferensens deltagare att man inte ska tolka hans tidigare uppenbarligen antisemitiska uttalanden antisemitiskt. De sades då han var förvirrad och förtvivlad över att precis ha sett palestinska barn dödas av bomber i Gaza, men han vill nu vara tydlig med att man inte ska blanda ihop staten Israel med judarna som folkgrupp. Har besöket då legitimerat eller motverkat spridningen av antisemitism? 

Resonemanget är hypotetiskt eftersom jag vet ungefär lika lite som alla andra som inte varit på de omtalade konferenserna om vad som sades där. Men det öppnar ändå upp för tanken att det kanske inte alltid är legitimering av antisemitism som varit syftet eller konsekvensen av de kritiserade besöken. Ändå ställs hårda  krav på Omar att lova att aldrig i framtiden bjuda in en talare om han inte är 100% säker på att hen aldrig i något sammanhang har gjort antisemitiska uttalanden. Är det rimligt och klokt?

Jag tror också det vore bra för debatten om fler stannade upp och reflekterade över den position, de erfarenheter och de referensramar de utgår från när de kritiserar den muslimska folkrörelsens omdömeslöshet. Min egen bakgrund som kristen medelklassunge från Falun med begränsade men ändå existerande kontaktytor till det muslimska Sverige gör mig till en ganska  inkompetent strateg i det arbete som jag nu debatterar. Vad vet jag om att få muslimer i Fittja, Tensta eller Bergsjön att välja en tolkning av sharia eller jihad istället för en annan tolkning, för att de ska hålla isär legitim kritik av staten Israel från rasistiska generaliseringar om judar eller för att de ska organisera sig i en demokratisk, öppen och dialoginriktad svensk folkrörelse istället för en våldsam extremistisk salafistsekt.

De som lagt tid svett och tårar på att bygga en sådan svensk, demokratisk, öppen och dialoginriktad rörelse och som offentliga företrädare för den fått ta emot mer smällar och mött mer rasism än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig, innan jag lärde känna dem, förtjänar en mer ödmjuk och dialoginriktad kritik även från de debattörer som hållit sig till fakta. Alla de som kommit med ospecificerade antydningar man inte kan försvara sig emot eller falska anklagelser om att Omar är antisemit, borde redovisa sin källor eller be om ursäkt lika offentligt som när de gick ut med sina anklagelser.

måndag 2 augusti 2010

Tips för den som vill veta vad som händer i Nicaragua

Som ni säkert märkt för länge sedan så är den här bloggen vilande nu. Den kommer att uppväckas någon gång men tyvärr kommer det nog att dröja ett tag.

Här kan ni läsa mer om hur det har varit för mig att flytta från Nicaragua till Sverige den här gången...

Håll utkik efter den här som förhoppningsvis kommer på svenska någon gång under vintern...

För uppdateringar om Nicaragua och resten av Centralamerika på svenska rekommenderar jag latinamerika.nu , Erik Halkjaers blogg eller DN-korren eller Svalornas blogg eller varför inte VFSN.

Alla ni som läser spanska bör läsa Envío med landets klokaste skribent (finns även på engelska). El Nuevo Diario, de två nyhetsbreven Informe Pastrán och Carta Bodán, regeringens egna medier eller den sandinistiska, numera nästan helt danielistiska Radio la primerisima, bör man gärna också ha koll på. Glöm inte heller Nicaraguas troligen bästa journalist Carlos Chamorro, hans TV-program och tidningen El Confidencial som han driver med den alltid skarpa och aggressiva feministen Sofia Montenegro.

En nordamerikanska solidaritetsorganisation har ett bra nyhetsbrev om Nicaragua på engelska.

För den som dessutom vill komplettera med ett civilsamhälleperspektiv på det som händer finns den ledande MR organisationen CENIDH, nätverket Coordinadora Civíl och inför valet i november nästa år, valobservatörsorganisationerna Etica y Transparencia (liberal) och IPADE (med sandinistiska rötter).

Jag kan inte låta bli att avsluta med en titt i spåkulan, så här går det med valet 2011:

Daniel Ortega blir återvald som president och FSLN tar helt över kontrollen av parlamentet.

"Oppositionen" dvs ett någorlunda enat PLC ställer upp i valet med tidigare presidenten Arnoldo Aleman som kandidat och erkänner efter vissa förhandlingar Ortegas rätt att ställa upp för återval. Aleman förlorar vilket inte kommer som någon överraskning varken för honom eller hans parti, eftersom de helt saknar insyn och kontroll över valapparaten (och dessutom är han mindre populär än Ortega).

PLC får dock tillräckligt mycket platser och inflytande för att de ska hoppas kunna manövera ut sina mindre pragmatiska och mer svårköpta motståndare i oppositionslägret (Eduardo Montealegre och hans små stödpartier, däribland det sandinistiska dissidentpartiet MRS, som troligen bojkottar valet) samt bygga en organisation inför framtiden.

Det lämnar oss med en återvald Ortega som kontrollerar alla statliga institutioner och som kan avfärda kritiken från alla som inte är danielister eller mutkolvar med att han, trots allt, vunnit ett val där en stor majoritet av landets befolkning röstat. Hans argument stärks av att motkandidaterna erkänner valresultatet. Det internationella samfundet förblir, tack vare Chavez och andra delar av den latinamerikanska vänstern, delat eller ineffektivt i sina fördömanden av valets oegentligheter, bristen på transparens och insyn etc.

Daniels Ortegas fru, Rosario Murillo, fortsätter därmed med sin mans välsignelse att detaljstyra allt som händer i partiet och i landet ett bra tag framöver. Något säger mig dock att hela projektet kommer att rasa förr eller senare, bland annat på grund av Rosario Murillos ledarstil.

Låt oss för Guds (och Nicaraguas) skull hoppas att något mycket bättre händer i stället!

måndag 8 februari 2010

Honduras demokrati

Min senaste krönika i broderskap handlar om Honduras. Nyligen efterträdde Pepe Lobos kupp-presidenten Micheletti och Honduras har därmed åter en vald president vid rodret. Risken är nu stor att viktiga aktörer som regeringar, internationella organisationer, biståndsorgan, folkrörelser och nyhetsförmedlare lägger kuppen bakom sig och föröker gå vidare som om den inte hänt. Men detta vore att köra huvudet i sanden.

DN:s latinamerikakorre skriver bra om Honduras när han får tillfälle men tyvärr har Honduras åter hamnat i mediaskugga. Det finns dock all anledning att fortsätta följa vad som händer i landet.

Jag förskte i min krönika fånga en konflikt mellan en elit, som vägrar att acceptera demokratin om den hotar dess privilegier och ett land och en befolkning som trots allt håller på att förändras. Kalla krigets slut och de senaste 20 åren av demokrati (även om den ofta varit mycket finare på papperet än i verkligheten) har påverkat hela kontinenten och Honduras är inget undantag. Folkrörelser har kunnat organisera sig, människor i alla sociala grupper har långsamt tagit till sig de demokratiska idéerna och gjort dem till sina. Denna utveckling hotar med nödvändighet de latinamerikanska eliternas privilegier. Latinamerika är fortfarande världens mest ojämlika kontinent med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Omvälvande samhällsförändringar med en radikal omfördelning av resurser är en etisk och moralisk nödvändighet som bara cyniker och rena egoister kan förneka.

Men vägen mot mer demokrati är inte på något sätt den enda möjliga. Andra stigar finns, andra strategier och ideologier är tillgänliga både för de som är motståndare till den gamla ordningen och de som vill bevara den. Därför, bland annat, är det som har hänt i Honduras så tragiskt.

onsdag 3 februari 2010

Dagen om biståndet

Konstaterar glatt att tidningen Dagen skriver bra om hur regeringen vingklipper det civila samhället (glad för att dagen uppmärksammar viktiga saker men ämnet är sorgligt). Gott att höra att de röd-gröna lovar en annan biståndspolitik med höjda anslag också. Vi antecknar och lovar komma ihåg detta när valet är vunnet.

För övrigt kan jag inte låta bli att tycka mycket bra om att Birgitta Ohlsson blir minister. Synd bara att det blev fel ministerpost. Jag hade gärna sett att vi slapp vänta med att få en biståndsminsiter i Sverige som gillar bistånd tills efter valet.

fredag 22 januari 2010

Långdistansförhållanden

Jag avslutade nyss ett ettårigt långdistansförhållande. Det är bättre att bo tillsammans om man tycker om varandra. Efter en avslutad projektanställning i Sundbyberg tog jag därför mitt pick och pack och åkte tillbaka över Atlanten, till min älskade i Nicaragua.

Flygresan var något av en mardröm och problemen började redan på Arlanda. British Airways hade nämligen bestämt sig för att vara de oresonliga och stentuffa gränspoliser som Nicaragua inte har och inte behöver. Eftersom jag saknade utresebiljett eller permanent uppehållstillstånd i Nicaragua släppte inte flygbolaget på mig på flyget. Det hjälpte inte att jag plockade upp det mer än två år gamla vigselbeviset som jag hade packat ner i resväskan. Inte heller hjälpte det att jag berättade om alla gånger jag gjort samma resa, tur och retur Managua-Stockholm, under de sex år jag bott i Nicaragua, utan permanent uppehållstillstånd och utan utresebiljett.

Efter att snabbt ha gett upp övertalningsförsöken inhandlade jag istället av British Airways en 5000 SEK dyr biljett från Managua till Houston, som jag aldrig kommer att använda. Jag fick då tillstånd att kliva på flyget. Tyvärr tog biljetten så lång tid att beställa och skriva ut att jag efter en dödsrusning genom Arlandas korridorer ändå fick se gaten stänga i ansiktet på mig. Den nya biljett som jag någon timme senare lyckades införskaffa tog mig tyvärr bara till George Bush Airport i Texas, där jag sattes upp på en väntlista. I två dagar och två nätter köade jag till varje flyg mot Managua, utan att bli påsläppt.

Mellan avgångarna irrade jag runt på flygplatsen som Tom Hanks i den där filmen. Cowboyhattarna och familjen Bushs kokbok som salufördes i flera av flygplatsens affärer bidrog inte särskilt mycket till att förbättra mitt humör, trots att de påminde om att det fanns en lokal verklighet utanför de sterila flygplatskorridorerna. Tillslut kom jag ändå på ett flyg och väl i Managua frågade naturligtvis ingen efter eventuell utresebiljett eller uppehållstillstånd. Däremot fick jag gå förbi alla köer och säkerhetskontroller i vänthallen för att i närmsta uttagsautomat ta ut de 5 USD som turistvisumet kostade. Jag fick sedan kämpa mig tillbaks genom trängseln av väntande anhöriga till passkontrollen och betala avgiften. Den trevliga tullpersonalen hälsade mig glatt välkommen till Nicaragua. Jag grät lite av lycka när jag kramade om min fru. Slutet gott allting gott.

Min frus syster har det lite värre. För fem år sedan lämnade hennes man henne ensam med deras treårige son. Under ett par veckor riskerade han livet i händerna på människosmugglare i Guatemalas knarkdjungler, inklämd på överfulla godståg i Mexiko, under flerdagarsvandringar i öknen, krypandes genom hål i taggtrådsstängsel och i dödsrusningar för att undkomma den tungt beväpnade amerikanska gränspolisen. Han lämnade sin kvinna i Nicaragua av skäl inte helt olika mina egna. Vi ansåg oss inte ha något val: brist på pengar, brist på jobb, brist på meningsfull sysselsättning.

Under de fem år som gått har han bara kunnat prata med sin familj på telefonen. Elliok som nu i julas fyllde 8 år grät när hans far lämnade honom. I flera månader hade han skrikit och tjatat om att få en Barneydocka som kunde prata, en sådan som han sett på TV och i skyltfösntret på det stora köpcentrumet i Managua. Dockan var alldeles för dyr men hans far lovade ändå innan han åkte att han skulle få en sådan docka. Pappa skulle skicka pengar. Elliok som då var tre år lät sig dock inte tröstas: ”Jag vill inte ha någon Barney, jag vill ha min pappa” snyftade han. Jag beskådade avskedet och minns fortfarande hur även mina ögon fylldes av tårar.

Två systrar, två verkligheter. Jag är ganska säker på att min egen relation inte hade överlevt avstånden under ett år till även om vi precis som det gångna året hade flugit över Atlanten och tillbringat både jul och sommar tillsammans. Men Ellioks pappa skickar pengar. Det första året i USA gick åt till att betala smugglarna men sedan har dollarna regelbundit hittat hem till fru och son Nicaragua. De har bekostat dockor, fina leksaker, avancerade mobiltelefoner och ett ganska stort hus i Condega, byn som min fru kommer ifrån. Innan nästa nyår hoppas familjen kunna återförenas. Om de känslor som en gång fanns mellan min frus syster och hennes man ännu finns kvar när de åter ska leva tillsammans, det återstår att se. Jag hoppas innerligt att Elliok fortfarande föredrar sin pappa framför Barney.

tisdag 17 november 2009

Öppet brev om nedskärningarna i infoanslaget

Generalsekretarna för ett antal organisationer som arbetar med utvecklingssammarbete, bland andra Diakonia, PMU Interlife, Svenska Missionsrådet och Forum Syd skriver i ett öppet brev till riksdagens utrikesutskott och riksdagspartiernas partisekreterare om risken för att folkrörelsernas röst i biståndsdebatten kommer att försvagas. Detta som ett resultat av regeringens beslut i september att minska SIDA:s informationsanslag till folkrörelserna från årskiftet, något som innebär en nedskärning på 60% i pågående verksamhet.

Brevet i sin helhet kan läsas här Som bilaga till brevet har generalsekreterarna skickat ett antal exempel på projekt som delfinansieras med informationsanslaget. Bilagan finns här.

Vingklippt solidaritets- och rättviserörelse

Här en dos folkrörelseromantik och regeringskritik; min senaste krönika i tidningen Broderskap.

onsdag 30 september 2009

Om religion och politik

Jag fortsätter att göra reklam för syskonen Lopez Vigils bok "En annan Gud är möjlig" i en ny krönika i tidningen broderskap. Kanske det är dags att försöka få den översatt till svenska?

Konstaterar också att utvärderingen av det statliga svenska biståndet till Nicaragua används för att ordna intressanta möten här i Stockholm. Missa t ex. inte förhandsvisningen av filmen Bananans den 6 oktober. Fredrik Gerttens film har kanske fått mer uppmärksamhet för att han själv stämts av Dole än för det mycket angelägna ämne filmen behandlar. De Nicaraguanska före detta bananarbetarna som förgiftats under sin tid på plantagerna (och vilkas kamp i domstol mot bananjätten Dole filmen skildrar) har dykt upp ganska ofta på den här bloggen, bland annat i detta inlägg som också handlar om religion och politik.

torsdag 10 september 2009

Ska jag ta hand om min broder? Fairtrade och Kains fråga

"Ska jag ta hand om min broder?" Kains fråga till Gud är en av de eviga frågorna som mänskligheten alltid har ställt sig och som vi själva står inför varje dag. Evangelietexten problematiserar och komplicerar det hela ännu mer. Vem är min broder, vem är min nästa? En skriftlärd som vill sätta Jesus på prov frågar precis detta. Jeus svarar med en av bibelns mest kända berättelser. (Lukas 10:25-37)

Trots att den globala ekonomin bundit ihop världen förblir de som befinner sig mer än ett steg bort i produktionskedjan oftast anonyma. Den kunskap vi som konsumenter har om alla de olika led, de arbetsmoment och de kraftansträngningar, det svett och det slit som krävts för att framställa de produkter vi handlar och konsumerar är generellt sätt liten. Informationen som alltid finns kvar och som på sitt sätt sammanfattar alla dessa processer är priset på varan. Men priset säger inte mycket om hur de som framställt varan mår, bara hur en oftast långt ifrån perfekt marknad värderat deras samlade arbetsinsatser.

Jesus fråga till den skriftlärde ställer han också till oss. Vem var den mannens nästa? Hur ska vi handla för att inte göra som prästen och leviten och gå förbi, blunda för en främlings lidande? Som väluppfostrade konsumenter uppvuxna i ett samhälle med marknadsekonomi har vi alla tränats i att kritiskt jämföra priser. Men har vi samtidigt tränats att känna igen vår nästa i den allt mer integrerade och allt mer komplexa globala ekonomin? Är det över huvud taget möjligt?

Kanske kan fairtrade-rörelsen vara en liten hjälp för den som vill undvika att gå förbi rånade och sårade bröder och systrar under vandringen längs med butikshyllorna. Jag skrev den här artikeln i Kyrkans Tidning efter ett besök hos Rättvisemärkt-certifierade odlare i Peru. Det vore spännande att höra vad ni tror och tänker.

fredag 28 augusti 2009

Mer av samma dumheter

Den 8 augusti skämde FSLN åter ut sig genom att attackera en fredlig manifestation. Coordinadora Civíl hade planerat en kulturaktivitet utanför katedralen men stoppades av stenar och påkar. Tråkigt nog är det inte första gången som FSLN ger sig på meningsmotståndare med våld och utan argument. Eftersom jag redan skrivit minst ett inlägg om detta så har jag inget behov av att upprepa mig här. För den som ändå vill läsa mer kan jag rekommendera Gioconda Bellis Sábado Negro.

En förvärrande omständighet denna gång var möjligen att presidenten i sin kommentar till övergreppet anklagade Coordinadora Civil för att ha organiserat aktiviteten till stöd för kuppen i Honduras. En oförståeligt uppenbar lögn.

onsdag 26 augusti 2009

Blogg om Honduras

Giovanni Rojas som arbetar för Forum Syd i Comayagua i Honduras har nyligen startat en blogg. Bra med fler skildringar innifrån Honduras efter statskuppen!

måndag 17 augusti 2009

Socialdemokratins dammiga latinamerikapolitik

Jag kommer ibland att skriva krönikor i tidningen Broderskap. Här kan man läsa den första.

fredag 14 augusti 2009

En annan Gud är möjlig!

Skrev ett reportage i Sändaren som publicerades nu i dagarna. Tyvärr blev det ganska nerkortat och redigerat. Här kommer hela texten.

Jesus i radion
En annan Gud är möjlig!” står det på bokomslaget. Så börjar också de 100 exklusiva intervjuerna med Jesus som har kablats ut på små oberoende radiokanaler över hela Latinamerika de senaste åren. Jesus har nämligen återvänt för att se hur saker och ting står till och en liten volontärbaserad radiostation från Sydamerika har haft turen att få ensamrätt på hans kommentarer. Det visar sig bland annat, till reporterns bestörtning, att Jesus är feminist.

Vad skulle Jesus göra om han kom tillbaka idag, vad skulle han tycka, tänka och göra, vad skulle han ha att säga om samhället, om gud och om kyrkan? Poeter och författare har lekt med den tanken många gånger förut. Men syftet med den här boken är ingen liten oskyldig lek. Målet är inget mindre än att förändra gud.
- Om vi inte förändrar vår bild av gud kommer vi heller inte att kunna förändra världen, säger bokens författarinna Maria Lopez Vigíl och spänner blicken i mig. Jag känner tyngden i hennes övertygelse och intensiteten i hennes blick. Hon talar allvar.

Belästa teologer
Maria Lopez Vigil och hennes bror och medförfattare Ignacio Lopez Vigil är inte vilka som helst. Tillsammans skrev de redan 1977 ett av Latinamerikas idag kanske mest spridda kristna verk. ”Un tal Jesús” eller ”en viss Jesus” gjordes precis som en annan gud är möjlig först som tolv dussin (144) radioprogram och har sedan dess sänts om och om igen över hela kontinenten, översatts till engelska, getts ut i bokform och publicerats på internet.

”Un tal Jesús” skildrar hela evangelierna, sätter kött och ben på varenda person som nämns där och varenda scen som där finns beskriven. Den gör detta utifrån ett latinamerikanskt perspektiv, med humor och med teologisk, antropologisk och historisk skolning så att det förslår. Boken skildrar den historiske Jesus som en rebell och en sökare, passionerat besatt av idén om Guds rike och in i det sista omedveten om vilken roll han skulle komma att spela efter sin död på korset. Radioprogrammens Jesus tonar fram som en förkämpe för de fattiga och förtryckta och en fritänkande skarp kritiker av överheten, oavsett om den visar sig som religiösa präster, politiska kungar, rikemän eller romerska imperialister.

Tillsammans med den Nicaraguanska bondemässan är ”Un tal Jesús” antagligen det mest älskade och spridda populariserade uttrycket för den latinamerikanska befrielseteologin. Befrielseteologin växte sig stark i Latinamerika under 1960-talet, den formades i kampen mot de latinamerikanska diktaturerna och inspirerade ifrågasättande av kontinentens unikt stora ekonomiska klyftor och orättvisor. Dess utövare allierade sig därför ofta med olika former av marxism och vänsterradikala befrielserörelser.

Maria Lopez far var katolsk präst på Kuba. Hon själv var nunna i 13 år och liksom sin bror har hon ägnat sig åt bibelstudier, teologi och författarskap i hela sitt liv. Ignacio var jesuitpräst i 16 år men jobbar nu med radiojournalistik. Syskonen har på grund av sitt samhällsengagemang och sina skarpa pennor ofta hamnat i konflikt med makthavare av olika slag. Maria är nu huvudansvarig för Nicaraguas främsta tidskrift för politik och samhällsanalys, Envío, som ges ut av jesuituniversitetet i Managua och som har läsare över hela världen. Tidskriften har allt mer fått rollen som den sittande nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas hårdaste kritiker. ”Un tal Jesús” bannlystes av den katolska kyrkan i flera Latinamerikanska länder.

Från befrielseteologi till provokationsteologi
När jag kliver in på tidskriftens Envíos kontor är Maria trött. Hon har precis varit ute på landet, inbjuden av en kvinnoorganisation för att prata om Jesus och om sin bok. Men under samtalets gång återvänder energin. Maria talar med stort allvar men har alltid glimten i ögat. Vårt samtal handlar om kyrkan, religionen och om den Latinamerikanska politiken. Maria sparar inte på sin kritik, som enligt befrielseteologisk tradition drabbar både presidenter och präster.
- Befrielseteologin, så som vi formulerade den, är inte längre aktuell. ”En annan gud är möjlig” går mycket längre än ”Un tal Jesús”, säger hon. Då var vi medvetet försiktiga för att inte provocera i onödan. Det vi skriver nu är medveten provokationsteologi. Bara genom att provocera kan vi slå hål på de tankemönster som håller Latinamerikas förtryckta fjättrade.

Mest religiös, mest vänster
Alldeles innan jag intervjuar Maria har jag varit på besök i Batahola, en av Managuas många fattiga stadsdelar. Där blir jag vittne till en märklig scen. Den nu bioaktuella Che Guevara står tillsammans med Josef och Maria, herdarna och änglarna samlade runt Jesusbarnet i krubban. Med i församlingen finns också martyren och befrielseteologen Oscar Romero från El Salvador och de nicaraguanska revolutionärerna Augusto Sandino och Carlos Fonseca. En hel vägg i Bataholas kulturcentrum täcks av scenen, som målades dit för mer än 20 år sedan. Kanske säger den ändå något om dagens Latinamerika? Att världsdelen är världens mest kristna kontinent om man räknar i procent av befolkningen är sedan länge ett känt faktum. De senaste tio åren har världsdelen också blivit den rödaste i hela världen, med en lång rad regeringar som stolta kallar sig för socialistiska. En av dessa röda regeringar är Nicaragua vars president Daniel Ortega efter 16 år i opposition återkommit till makten. Då, efter revolutionen 1979, klev han fram som den mest kände av nio comandantes, gerillaledarna i den revolutionära Sandinistiska Nationella Befrielsefronten (FSLN) som nyss störtat den USA-stödda somozadiktaturen. Nu, 30 år senare, presenterar han sig kanske framför allt som kristen. ”Cumplirle al pueblo es cumplirle a Dios” står det på de enorma reklamskyltarna med Daniel i helfigur som satts upp över hela landet, ungefär: att hålla sitt ord mot folket är att hålla sitt ord mot Gud.

I Nicaragua försökte sandinisterna redan på 1980-talet kombinera revolutionär socialism med kristendom. I sandinisternas regering, då som nu ledd av Daniel Ortega, satt tre katolska präster: Jesuitmunken Fernando Cardenal var utbildningsminister, hans bror trappistmunken Ernesto Cardenal var kulturminister och Miguel d’Escoto Brockman, präst från missionsorden Maryknoll, var utrikesminister. Kristna från hela världen inspirerades av sandinisternas sociala rättvisepatos och både baptisternas och jesuiternas universitet i Managua var samlingsplatser för radikala befrielseteologer från hela världen. Men sandinisterna hamnade trots detta i en bitter konflikt med kristna ledare, kanske framförallt med den katolska kyrkan. De tre prästerna blev exkommunicerade och med ärkebiskop kardinal Miguel Obando Bravo i spetsen kom den katolska kyrkan att bli revolutionens starkaste och mest effektiva fiende. Många menar att kyrkan och kardinalen Obando Bravo var en avgörande orsak till att sandinisterna förlorade valen under hela 1990-talet.

Men nu vinner vänstern valen över hela kontinenten och samtidigt som den öppet omfamnar demokratin verkar den också ha blivit kristen. Ledaren för de mer radikala bland de nya socialistiska presidenterna, Venezuelas Hugo Chavez, förklarar för skådespelaren Sean Penn vilka skillnaderna är mellan honom och den latinamerikanska vänsterns äldre förgrundsgestalt, Kubas Fidel Castro: ”Fidel är en kommunist. Det är inte jag. Jag är en socialdemokrat. Fidel är marxist-leninist. Det är inte jag. Fidel är en ateist. Det är inte jag. Vi diskuterade Gud och Kristus en dag. Jag berättade för Castro att jag är kristen. Jag tror på Jesus sociala evangelium. Han gör inte det. Mer än en gång har Castro berättat för mig att Venezuela inte är Kuba och vi är inte kvar på 1960-talet.”

Olika ideologi, samma teologi
Har då detta något med befrielseteologin att göra? Är vänsterns framgångar en konsekvens av det arbete befrielseteologer som Maria och hennes bror gjort? Inte alls, säger Maria. Enligt henne handlar det snarare om taktik för att vinna folkets stöd.
- ”Befrielseteologin är svagare idag än någonsin. Dess infrastruktur har slagits sönder av den katolska kyrkan. Vänsterpresidenternas teologi är i stort sätt samma som den vi vände oss mot, särskilt i Nicaragua. FSLN och Daniel Ortega har dessutom allierat sig med den allra mest konservativa och korrupta delarna av kyrkan. De förespråkar en teologi som passiviserar folk, gör dem till objekt istället för att få dem att ifrågasätta och kritiskt analysera makten. Det mest konkreta resultatet av alliansen med kyrkan är att Nicaragua på Ortegas initiativ har infört världens hårdaste abortlagstiftning. Inte ens när kvinnans liv är allvarligt hotat har doktorerna rätt att göra abort.”

Lagen har enligt Human Rights Watch lett till att många kvinnor dött och att gravida kvinnor med komplikationer fått vända i dörren i sjukhusen eftersom ingen doktor vågar ta sig an dem. Kardinal Obando Bravo spelar nu en aktiv roll i Ortegas regering och två av de tre prästerna som satt med på 80-talet är kritiska. Den tredje, Miguel d'Escoto, är just nu ordförande i FN:s generalförsamling. Men man ska inte generalisera. Vänsterregeringarna i Latinamerika är mer olika än vad de ibland vill ge intryck av. Lula i Brasilien är skolad i de kristna basgrupper som befrielseteologer organiserade över hela kontinenten konstaterar Maria. Och Lugo i Paraguay ser hon som en äkta befrielseteolog. Hon berättar också att Bolivias president aymara-indianen Evo Morales ska ha gillat ”En annan Gud är möjlig” så mycket att han efter att ha fått den presenterad för sig skämtade: ”Denna bok är från och med nu förstatligad.”

Feministisk kristendom
Många av de ledande befrielseteologerna inspirerades starkt av marxismens klassperspektiv och vänsterns framgångar har satt de fattiga i centrum för den latinamerikanska politiken på ett sätt som är nytt i kontinentens historia. Men både vänstern och befrielseteologin har inte självklart varit uppmärksam på andra former av orättvisor än de som utgörs av klasskillnader. Liksom de flesta av den latinamerikanska vänsterns presidenter är nästan alla inflytelserika teologer män, och det avspeglas i deras beteende och i deras teologi. Prästpresidenten Lugo har tillexempel nyligen tvingats erkänna att han gjort flera kvinnor med barn, utan att därefter ha tagit sitt ansvar som pappa. Abortfrågan vill de flesta manliga befrielseteologer inte befatta sig med över huvudtaget.

Maria är delvis självkritisk – befrielseteologin var inte feministisk berättar hon. När vi skrev ”Un tal Jesús” insåg vi inte hur det patriarkala systemet impregnerat hela vår religiösa föreställningsvärd genom 2000 år av tolkningsföreträde. En patriarkal, manlig tolkning, påverkade även hur de texter som idag är bibeln valdes ut liksom hur kyrkomötena i den tidiga kyrkan tolkade dem, menar hon. I ”En annan Gud är möjlig” har Maria försökt rätta till det hon upplever som brister i ”Un tal Jesús”. Jesus går efter flera långa samtal med radioreportern tillslut med på att kalla sig feminist och i flera avsnitt diskuterar han sin mor Maria med radiojournalisten. Visst hade jag bröder och systrar säger Jesus, precis som alla andra, och alla var vi Guds barn, men vi var också Josefs barn. Varför skulle det ha gått till på något annat sätt?
Till skillnad mot vissa liberala teologer i Sverige, som menar att försanthållandet av Marias jungfrufödsel inte är något särskilt avgörande fråga, menar Maria Lopez Vigil att den är helt central. Bilden av Maria som jungfru är en av de religiösa uppfattningar hon kanske allra helst vill förändra med sin provokationsteologi. Maria som den som uppoffrar sig, som ödmjukar sig, ”ske din vilja inte min” och som offrar allt för Gud och för sin familj, Maria som det ouppnåeliga ideal varje kvinna ska eftersträva, utan att någonsin kunna. Maria, teologen, vill då hellre lyfta fram berättelsen om hur Jesus mamma tillsammans med hans biologiska bröder beger sig till Kafarnaum för att hämta hem sin son, fast Jesus då vägrar att träffa henne.

-Patriarkatets och kyrkans makt över kvinnan bygger på skuldbeläggandet av hennes sexualitet och genom att inpränta i henne att underordning och blind lydnad är dygder. Kyrkan skapar skuld och är själv den enda institution som kan förlösa skulden, genom bikten, fortsätter Maria. Hon är förundrad och bekymrad över hur folk runtomkring henne läser och tolkar bibeln.
-Kristendomen har av allt för många kristna idag förvanskats och reducerats till sexuell fundamentalism. Hur kan det ha blivit så när Jesus nästan aldrig pratar om sexualitet och när han gör det så kritiserar han en patriarkal tradition, undrar hon upprört.

En bibeltolkning för framtiden?
Särskilt bekymrad är hon över den bibeltolkning som breder ut sig både i evangelikala och katolska kretsar i hela Latinamerika och som menar att Bibeln inte bör tolkas, bara läsas. Ändå tror hon att en kontextuell och kritisk teologi har framtiden för sig. Hon återkommer ofta till liknelsen om huset på klippan. Den som vågar ifrågasätta, kritisera och problematisera den kristna kyrkans historia, bibeln och dogmerna, men ändå kommer ut på andra sidan med tron i behåll, har byggt sin tro på en fast grund. -I det postmoderna samhället vi lever i behövs böcker som ”En annan Gud är möjlig” för att göra Jesus och den kristna tron relevant och meningsfull för de nya generationerna. Ungdomar och kvinnor är de som oftast identifierar sig med och reagerar positivt på min bok, gamla och män är de som oftast blir provocerade; och det är jag inte förvånad över, säger Maria innan vi avslutar intervjun.

Jag lämnar Envios svala kontor och kliver ut i den nicaraguanska heta eftermiddagssolen, lite provocerad men med flera nya nyttiga insikter om Jesus och Gud i samhället och politiken.

lördag 25 juli 2009

19 juli - revolutionens födelsedag

Det pågår en livlig debatt om den Nicaraguanska revolutionen. Kritiker menar att den förlorats och övergått i sin egen motsatts. Regeringen hävdar att den gått in i sin andra fas och är mer levande än någonsin. Oavsett vad man tänker om detta finns det anledning att uppmärksamma 30-årsjubileumet av revolutionens triumf över Somoza-diktaturen den 19 juli 1979. För 30 år sedan samlades massorna spontant på torget framför katedralen i Managua och firade euforiskt att Latinamerikas då längsta diktatur störtat sönder och samman. Sedan dess har den 19 juli varit en demokratins och vänsterns högtidsdag i Nicaragua, en dag att samlas, minnas och reflektera över sakernas tillstånd och historeins gång. En dag även för de många som stödde det lilla landets kamp för fred och demokrati och fördömde USA:s och Reagans illegala finansiering av kontrarevolutionära terrorister i landet under större delan av 1980-talet. Hundratusentals sandinister och mängder av internationella gäster samlas varje år, samma datum på samma torg.

I år kunde man ha tänkt sig att firandet skulle ha blivit extra pampigt, eftersom revolutionen fyllde jämt. Istället gjorde sig sandinistregeringens ekonomiska problem påminda, programpunkterna hölls på dagtid för att spara in på belysning. Scenen var mindre än tidigare år och de internationella gästerna var färre. Att EU och USA dragit in sitt bistånd, efter vad alla utom FSLN själva menar var ett uppenbart valfusk i kommunalvalen i november förra året, har lett till att regeringen tvingats skära ordentligt på alla möjliga ställen, också på de områden regeringen säger sig vilja prioritera som sjukvård och skola. Att firandet av revolutionen därmed blev lite mindre bombastiskt än de flesta trott är inte konstigt om än ändå lite förvånande. Rosario Murillo, co-presidenta och presidentfru har tidigare inte visat någon vilja att spara på färgsprakande propaganda och utsmyckningar i samband med presidentparets offentliga framträdanden. De julgranar som fortfarande står och lyser nattetid i nästan alla landets rondeller är kanske den mest visuella påminnelsen om den nu 30-åriga sandinistiska revolutionens andra fas, eller vad man nu vill kalla Daniel Ortegas andra presidentperiod.
_

onsdag 1 juli 2009

Sociala rörelser om kuppen

Movimiento Social Nicaragüense "Otro Mundo es Posible" (en annan värld är möjlig) lägger upp olika uttalanden och deklaratioiner från sociala rörelser i Honduras och resten av regionen på sin nystartade blogg om kuppen. Kan vara intressant för de som läser spanska.

Skönt också att Erik de la Reguera tagit uppehåll från sin semester, DNs rapportering från Latinamerika står och faller med honom.

söndag 28 juni 2009

Statskuppen i Honduras

Presidenet Mel Zelaya har kidnappats av militären och mot sin vilja förts till Costa Rica. Hans ministrar har arresterats eller tvingats fly, undantagstillstånd har införs. Presidentens opposition, som innefattar nästan hela hans eget parti, parlamentet och domstolen har därmed visat att de trots alla de institutionella verktyg de kontrolerar inte lyckas hålla sig till demokratins spelregler. Men de har förhoppninsgvis underskattat demokratins kraft.

Just nu är ALBAs alla staschefer, inklusive Mel Zelaya, samlade i Managua. Deras möte kan följas på telesur: Känslosamma tal och spontana reflektioner från presidenterna. Stödet för Honduras president Mel Zelaya är så klart totalt. Alla förhandlingar med kuppmakarna avfärdas. Imorgon möts SICA, de centralamerkikanska presidenterna. Det vi ser är en viktig uppvisning i Latinamerikansk enhet och försvar av demokratin. Imorgon möts SICA, de Centralamerikanska presidenterna och grupo del rio som består av nästan alla latinamerikanska och karibiska presidenter. De kommer antagligen att uppvisa ett stöd för Zelaya som liknar det ALBA-presidenterna visar upp idag. Även OEA, USA och EU fördömmer kuppen. Frågan är hur kuppmakarna, som kontrollerar de största partierna, nästan alla statliga alla institutioner, parlament, militär osv hanterar detta totala fördömmande.

Chavez förnekar i sitt inlägg å det bestämdaste att Venezuela har planer på att invardera Honduras, vilket DN, i sin utmärkta latinamerikakorres frånvaro, fokuserade på, en mycket olycklig vinkling av rapporteringen från kuppen.

Bra bloggar som följer utvecklingen i Honduras är Fransisco Contreras och Third Word.

söndag 21 juni 2009

BANANAS!* visades (men fegt av svenska diplomater)

Fredrik Gerttén skriver på filmen BANANAS!* facebooksida:

"Dear friends a little update from turbulent Los Angeles.
Two hours and twenty minutes before the screening we got the green light from the festival board. It was not an easy move for them. But we left it in their hands and the festival did they right thing, We are greatful for that. At least ten people from DOLE in the audience. Taking notes. The audience loved the film. The debate was insane, but we did well. The sympathy fell on our side.
Later we spent 1500 dollars on the party that the Swedish Conslutate in LA had promised to give. After the DOLE letters to them and the Swedish Ambassador in Washington DC they didn't even show up. Why are there so many coward people out there? I'm so greatful for the support from all of you in this facebook group.

Now it's time for coffee. Don't think you'll get sued on a Sunday."

fredag 19 juni 2009

BANANAS!* vs Dole

Svenske dokumentärfilaren Fredrik Gerttens film BANANAS!* kommer imorgon (20 juni) att ha premiär på en filmsfestival i Los Angeles, trots att Dole Company gör allt för att stoppa den.

Filmen handlar om hur fruktföretaget Dole försöker smita undan sitt ansvar efter att ha förgiftat hundratals eller tusentals nicaraguanska bananarbetare. Dole var medvetena om att de gifter de använda på sina nicaraguanska plantager orsakade sterilitet och av goda skäl hade blivit förbjudna i andra länder, som t ex i USA. Ändå fortsatte företaget att använda kemikalierna i Nicaragua. För detta har de blivit fällda i domstol, både i Nicaragua och USA. BANANAS!* handlar om de före detta bananarbetarna i Nicaragua och rättegången i Los Angeles mellan några av dessa, deras advokat Juan Dominguez och Dole.

När man bor en längre tid i ett land där så många saknar det som behövs för att livet ska bli något så när rimligt, uthärdligt, värdigt, då blir man så småningom ganska avtrubbad. Man slutar långsamt att beröras av människors nöd, i alla fall berörs man mindre, stänger av. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism. Kanske kan vi inte uthärda för mycket lidande, kanske kan vi inte släppa till för mycket empati utan att bli galna, eller helgon och martyrer (vilket kanske ofta är samma sak). Jag gråter inte särskilt ofta men några av de gånger jag gråtit har det varit efter möten med de människor som arbetade på Doles plantager i Chinandega under 1960, 1970 och 1980 – talen.

I tidigare inlägg i den här bloggen har bananarbetarna skildrats som offer för Nemagon eller som rondellbedjare. För ett par veckor sedan fick jag rapporter om att rondellbedjarna lämnat rondellerna. Kanske kunde man hoppas att den tragiska rondellföljetongen fått ett slut i och med detta. Men följetången fortsätter, några av bedjarna hungesrtrejkar nu för att protestera mot att de inte fått den betalning de blvit lovade av Ortega och Murillo för sitt bedjande. Den som orkade igenom det långa förra avsnittet om rondellbedjarna vet att rondellbedjandet bara var en episod, eller ett stickspår i en större historia som går minst 40 år tillbaks i tiden. En annan del av denna större historia kommer nu alltså att visas på en biograf i Los Angeles imorgon, om inte ett av världens största fruktföretag lyckas stoppa visningen innan dess, vill säga.

Jag hoppas innerligt att filmen visas. Det är en berättelse som är värd att berättas. Jag hoppas och tror att Doles försök att stoppa den bara gör att den får större spridning. Företagets har inte bara försökt (utan framgång) att få en domstol att inskränka yttrandefriheten och stoppa filmen redan innan den visats, de har hotat alla inblandade, inklusive filmfestivalen och dokumentärfilmarna med stämning och har till och med skrivit till Sveriges ambassadör i Washington för att han ska ingripa och stoppa filmen.

Till dokumentärfilmarna skriver Dole bland annat:
”Should you move forward with plans to publicly display and distribute the documentary film Bananas!*, despite its obviouse false and defamatory content, you will be held responsible for any and all compensatory, special, exemplary or punitive, and other damages available under applicable law. Our clients reserve the right to take any acion the seem necessary to enforce their rights, and will do so without further notice to you.”

Utdrag ur Doles brev till den svenska ambassaden (om en film de inte sett):

”The entire theme and premise of the film Bananas!* is thus false, depicting the fraudulent Tellez plaintiffs as ”victims” of Dole, and their crooked attorney as a hero. This outrageous falsity appears to permeate every aspect of this film, and based on what we know, Bananas!* is, as a whole, defamatory beyond repair. The film falsely portrays as fact, allegations that have been found to be the worst sort of fraud --- fraud on a court. Under these circumstances there is no justification for screening the film … We respectfully ask the Consulate General withdraw its endorsement of this film and that the Swedish Embassy take other appropriate steps to limit its damaging impact, including urging filmmakers, WF Film AB and R. Gertten, to act responsible and alt dissemination this film in the Unites States and Europe.

Bakgrunden till dessa brev är att Dole, efter att ha förlorat i domstol bytte taktik. Enligt devisen anfall är bästa försvar har de lyckats få fram uppgifter om att några av de nicaraguanska arbetarna ljugit i rätten under ett av de efterföljande fallen (inte det som filmen handlar om) och genom att koppla bananarbetarnas amerikanska advokat till dessa fall hoppas de kunna skyla över det obestridbara faktum att de fortsatte att använda kemikalier som de visste var grovt hälsovådliga i sina nicaraguanska plantager och på andra ställen under decennier.

Läs mer och följ hur dramat utvecklar sig på filmens hemsida www.bananasthemovie.com

Och köp bara rättvisemärkta bananaer!!!

torsdag 4 juni 2009

nicaraguansk journalist på besök

William Grigsby "El Chele" är i stan (Stockholm). Han är journalist och verksam på den sandinistiska radiokanalen la primerisima i Managua. El Chele har bjudits in av ett nätverk av solidaritetsorganisationer i samband med uppmärksammandet av 30-års jubileet av den sandinistiska revolutionen. Jag lärde mig mycket genom att i flera år troget följa hans politiska analyser och reflektioner i programet Sin Fronteras, som sänds mellan 10 och 11 de flesta vardagskvällar. Nu för tiden orkar jag inte lyssna så ofta och min egen subjektiva uppfattning är att programmet förlorat i kvallitet. Istället för att vara en kritisk sandinistisk röst med innifrånperspektiv ägnar sig el Chele nu mest till att okritiskt försvara regeringen Ortega. Sin Fronteras och Radio la primerisima är dock fortfarande antagligen den mest intelligenta, resonerande och argumenterande regeringstrogna politiska analys som går att hitta i Nicaragua idag. Så el Chele är värd att lyssna på.

Igår pratade han på Café Marx på Kungsgatan. Mötet fick mig att åter tänka kring vår roll som solidaritetsrörelse. Jag skrev om det i det här inlägget, om fundamentalism och solidaritet. Och jag tror inte jag har så mycket att tillägga just nu.

fredag 1 maj 2009

i Sverige, första maj

Jag har flyttat till Sverige ett tag. Det betyder inte att den här bloggen försvinner, men den kommer att uppdateras mindre ofta, vilket ni nog redan lagt märke till.

Idag är det första maj - en högtidsdag. I Nicaragua har man ställt in firandet i förebyggande syfte. Det kanske verkar överdrivet men om svininfluensan drabbar landet finns det oroande lite resurser att sätta in. Influensan gör oss åter påminda om de globala orättvisorna. Majoriteten av de som kommer att dö av influensan kommer att dö på grund av fattigdom, på grund av att de saknar tillgång till mediciner och sjukvård.

Men solen skiner i Stockholm, som ville den säga åt oss att gå ut på gator och torg och manifestera vår solidaritet. När internationalen sjungs hoppas jag att vi tänker särskilt på de som av olika anledningar inte har möjlighet att manifestera och demonstrera idag, oavsett om det är på grund av svinfluensa och fattigdom eller på grund av politiskt förtryck.

tisdag 7 april 2009

Reportage värt att lyssna på

Idag sände Studio ett på P1 ett reportage av Lars Palmgren om Nicaragua. Det är värt att lyssna på

måndag 16 mars 2009

Centralamerika blir mer vänster och mer demokratiskt

FMLN, FSLNs systerparti i El Salvador, har för första gången i landets historia erövrat regeringsmakten efter söndagens oerhört jämna presidentval. Det är en historisk seger. För första gången sedan demokratin infördes i El Salvador sker ett maktskifte, högerpartiet ARENA som styrt landet i 20 år övergår till att bli opposition. För första gången kommer El Salvador att styras av en vänsterregering.

FSLN och FMLN står nära varandra och har på många sätt en gemensam historia. Båda de gamla gerillarörelserna, Centralamerikas vänsters två stora flaggskepp, är nu i makten samtidigt. USAs (Bushs) främsta allierade i Centralamerika, och tillsammans med Colombias Alvaro Uribe i hela Latinamerika, tvingas lämna ifrån sig makten. Sandinisterna i Nicaragua firar i dagarna, det är nästan som om de själva vunnit. Också jag är glad. Centralamerika är idag mer socialistiskt, men kanske framför allt mer demokratiskt.

FSLN firar, men vissa fakta irriterar, smolkar glädjen lite för partiets anhängare, särskilt dem som mest helhjärtat stödjer sin ledare Daniel Ortega. FMLN vinner nämligen valet för att de gjort nästan helt tvärtom mot vad FSLN gjort, nästan lite trotsigt.

Trots att Nicaraguanerna alltid har varit storasystern, den syster som vann den väpnade konflikten redan 1979 och blev statsbärande parti emedan lillasystern i El Salvador tvingades fortsätta kriga hela 80-talet och ändå bara nådde oavgjort, i bästa fall. Trots att FMLN fick ekonomiskt stöd, vapen och en fristad i Nicaragua på 1980-talet och trots att Nicaragua hjälpt till att skeppa in Venezulansk olja från Hugo Chavez till FMLN styrda kommuner i El Salvador de senaste två åren...

Trots allt detta har Maurico Funes, El Salvadors nu valda president, medvetet och öppet undvikit att träffa Daniel Ortega under valkampanjen. Han har lika medvetet flera gånger istället träffat och poängterat sina nära relationer med Brasiliens president Lula och noga undvikit att berömma FSLNs och Nicaraguas stora välgörare, Hugo Chavez.

Det har accepteras av FSLN, respekten för det nationella oberoendet är stor och partierna har alltid varit noga med att inte öppet lägga sig i varandras "inre angelägenheter" och konflikter. Men det gör ont när Funes tar avstånd från Daniel Ortega, storasyster såras av lillasysters otacksamhet.

Sänken och flöten
Det är inte nog med att FMLNs nyvalda president distansierar sig från FSLN. Partiet gör det som FSLN aldrig har gjort; väljer en ledare som är mer populär en partiet självt, en ledare som står fri från den traditionella partiledningen, som inte deltog i den väpnade kampen. En ledare som är känd och respekterad för sitt engagemang för införandet av demokrati, mer än för kampen mot diktaturen, för dialog och verbal konfrontation mer än våld. Som utstrålar samförstånd. Omständigheter minst lika mycket som ideologiska och strategiska hänsynstagande ligger bakom detta FMLNs historiska beslut att leta reda på en presidentkandidat utanför den hårda militanta kärnan av före detta "comendantes", som trots allt fortfarande styr partiet. FMLN har precis som FSLN förlorat valen i nästan 20 år utan att göra särskilt mycket för att försöka räcka ut en hand till de inte redan övertygade. Den stora förändringen inför detta val är att partiets starke man, Shafik Handal, oväntat och tragiskt dött i en hjärtattack efter ett besök uppe i Evo Morales höga berg och tunna bergsluft. Vakumet efter Shandal i kombination med de uteblivna valsegrarna banade vägen för Funes. Partiet letade reda på en kandidat som var respekterad av hela befolkningen, inte bara partiets mest militanta anhängare, ett flöte snarare än ett sänke. En kandidat som stod för något nytt, som inte levde på meriter från krigets väpnade kamp, som lyfte fram demokratin som något av det mest centrala i sin vänsterideologi.

Funes är känd som en duktig, kritisk och oberoende TV-journalist. Han har till och med arbetat som korrespondent för CNN i El Salvador. Han har hårdare än de flesta kritiserat Arenas maktmissbruk. Men Funes har inte ryggat för att ta upp problem i FMLN heller. Han har dock inte varit ideologiskt neutral och hymlar inte med att han står till vänster. Genom att intervjua flera gerillaledare mitt under konflikten utmanade han tidigt militären och diktaturens auktoritet. Han är gift med en brasiliansk diplomat som är Lulas och det brasilianska arbetarpartiets (PTs) representant i Centralamerika.

Att välja Funes till sin presidentkandidat visade sig vara ett lyckat drag. FMLN vann mer än 50% av rösterna. Det har FSLN inte gjort sedan 1984. FMLN såg också till att ha mycket internationella observatörer, hans seger betraktas som legitim av hela det internationella samfundet och av salvadoranera själva. ARENA tvingades snabbt erkänna sig besegrade, trots en liten marginal. Läs gärna den svenska riksdagsledamoten och valobservatören Hans Lindes rapporter.

Trotsig lillasyster, eller smartare?
Det som kanske ändå gnager och solkar FSLN anhängarnas glädje något är misstanken att den trotsiga lillasyster varit smartare, att FSLN kunnat gå en annan väg istället för den som man nu är inne på. Om en populär kandidat hade valts istället för att Daniel Ortega insisterat på att om och om igen mobba och utesluta alla sina populärare utmanare i partiet de senaste 20 åren (trots att han sedan länge varit mindre populär i Nicaragua än hans eget parti, ett typiskt sänke) hade partiet kanske kunnat vinna 50% av rösterna och sluppit pakten med den förhatliga och korrupta Arnoldo Alemán (Paktens viktigaste resultat för FSLN var att sänka andelen röster som behövdes för att vinna i en första omgång från 50 till 35%, och sedan spela smutsigt spel för att dela oppositionen i två och därmed kunna erövra presidentposten, trots ett av de sämsta resultaten i pariets historia 2006, sett i procent). Om Daniel Ortega valt dialogens och försoningens väg istället för konfrontationens och konfliktens så hade kanske en del av de inte redan övertygade kunnat vinnas över. Då hade inte partiet behövt fuska i kommunalvalen, då hade inte biståndet försvunnit, då hade den ekonomiska krisen kanske kunnat mildras ngt.

Svårt för Funes
Funes har visserligen valt dialogens väg, och FMLN har visat sig öppna och beredda att lyssna på El Salvadors folk. Men Funes och hans parti står inte inför en lätt uppgift. Inte bara kommer de, precis som Obama, till makten samtidigt som landet tvingas hantera världens svåraste ekonomiska kris på mycket länge. Partiet har inte egen majoritet i parlamentet och är därför beroende av att söka stöd från konservativa krafter. Dessutom förlorade FMLN för första gången på mycket länge huvudstaden San Savdaor. ARENA har i den nya borgmästaren åtminstone en tydlig framtida presidentkandidat att samlas runt. Dialogen är därför inte bara demokratiskt och ideologiskt motiverad, den är en politisk nödvändighet för Fumes.

Samtidigt har pragmatiken redan kostat på. FMLN är ett parti vars medlemmar aldrig fått upprättelse, alltid utnyttjats och misshandlats av högern, kriget, fattigdomen, alltid uteslutits från makten. Tiotusentals dog i inbördeskriget, ARAENAs kånga maktinnehav har inneburit att dödsskvadronernas, militärernas och diktaturernas ledare och organisatörer fortsatt styra efter fredsslutet, och FMLNs anhängare har inte sett sig gynnade av deras styre eller den demokrati och fred som ersatte kriget. Fredsfördraget i El Salvador har långt ifrån uppfyllts. FMLNs kamp har varit svårare och längre än de flesta politiska vänsterrörelsers i Latinamerika. Många i partiet kräver nu ordentliga revolutionära förändringar, en snabb uppgörelse med de historiska orättvisorna i ett av världens mest ojämlika länder, hämndlystnad eller revanchism är inte oväntat vitt spridd.

FMLN anses oftast vara det mest renläriga och ideologiska av de två systrarna. På gått och ont. De har aldrig varit statsbärande och aldrig tvingats ta ansvar. En sorts världsfrånvänd ideologisk radikalitet och marxistisk dogmatism är därmed mer utbredd i FMLN än i FSLN. Samtidigt har partiet inte korrumperats av sin makt på samma sätt som FSLN. Både seriösa kritiska vänsterideologer och världsfrånvända radikaler kommer att göra livet svårt för Funes och starkt kritisera hans pragmatism och alla de eftergifter mot kapitalister och imperialister som han kommer att göra. Det är långt ifrån självklart att de olika pragmatiska, demokratiska och dialoginriktade strömningar som trots allt lyckades göra Funes till partiets presidentkandidat har vunnit någon slutgiltig seger inom FMLN. Funes relation med sitt eget parti är fortfarande oklar.

Risken finns att både de externa och interna utmaningarna visar sig vara allt för svåra, att Funes misslyckas och att FMLN inte lyckas gripa detta historiska ögonblick, att visa sig vara regeringsdugliga vilket skulle bana vägen för en snabb återkomst för högern i nästa val.

Men gårdagens val är värt att firas och mycket positivt. FMLN har kommit till makten utan att använda våld. Demokratin har segrat och för första gången i El Salvadors historia kan vänsteranhängarna kanske trots allt våga tro att kampen varit mädan värd. Att demokratin kan leverera. För första gången kommer en president att tvingas sätta ekonomiska orättvisor högt upp på agendan. Det borde hänt för många långa år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,