Tips för den som vill veta vad som händer i Nicaragua

Som ni säkert märkt för länge sedan så är den här bloggen vilande nu. Den kommer att uppväckas någon gång men tyvärr kommer det nog att dröja ett tag.

Här kan ni läsa mer om hur det har varit för mig att flytta från Nicaragua till Sverige den här gången...

Håll utkik efter den här som förhoppningsvis kommer på svenska någon gång under vintern...

För uppdateringar om Nicaragua och resten av Centralamerika på svenska rekommenderar jag latinamerika.nu , Erik Halkjaers blogg eller DN-korren eller Svalornas blogg eller varför inte VFSN.

Alla ni som läser spanska bör läsa Envío med landets klokaste skribent (finns även på engelska). El Nuevo Diario, de två nyhetsbreven Informe Pastrán och Carta Bodán, regeringens egna medier eller den sandinistiska, numera nästan helt danielistiska Radio la primerisima, bör man gärna också ha koll på. Glöm inte heller Nicaraguas troligen bästa journalist Carlos Chamorro, hans TV-program och tidningen El Confidencial som han driver med den alltid skarpa och aggressiva feministen Sofia Montenegro.

En nordamerikanska solidaritetsorganisation har ett bra nyhetsbrev om Nicaragua på engelska.

För den som dessutom vill komplettera med ett civilsamhälleperspektiv på det som händer finns den ledande MR organisationen CENIDH, nätverket Coordinadora Civíl och inför valet i november nästa år, valobservatörsorganisationerna Etica y Transparencia (liberal) och IPADE (med sandinistiska rötter).

Jag kan inte låta bli att avsluta med en titt i spåkulan, så här går det med valet 2011:

Daniel Ortega blir återvald som president och FSLN tar helt över kontrollen av parlamentet.

"Oppositionen" dvs ett någorlunda enat PLC ställer upp i valet med tidigare presidenten Arnoldo Aleman som kandidat och erkänner efter vissa förhandlingar Ortegas rätt att ställa upp för återval. Aleman förlorar vilket inte kommer som någon överraskning varken för honom eller hans parti, eftersom de helt saknar insyn och kontroll över valapparaten (och dessutom är han mindre populär än Ortega).

PLC får dock tillräckligt mycket platser och inflytande för att de ska hoppas kunna manövera ut sina mindre pragmatiska och mer svårköpta motståndare i oppositionslägret (Eduardo Montealegre och hans små stödpartier, däribland det sandinistiska dissidentpartiet MRS, som troligen bojkottar valet) samt bygga en organisation inför framtiden.

Det lämnar oss med en återvald Ortega som kontrollerar alla statliga institutioner och som kan avfärda kritiken från alla som inte är danielister eller mutkolvar med att han, trots allt, vunnit ett val där en stor majoritet av landets befolkning röstat. Hans argument stärks av att motkandidaterna erkänner valresultatet. Det internationella samfundet förblir, tack vare Chavez och andra delar av den latinamerikanska vänstern, delat eller ineffektivt i sina fördömanden av valets oegentligheter, bristen på transparens och insyn etc.

Daniels Ortegas fru, Rosario Murillo, fortsätter därmed med sin mans välsignelse att detaljstyra allt som händer i partiet och i landet ett bra tag framöver. Något säger mig dock att hela projektet kommer att rasa förr eller senare, bland annat på grund av Rosario Murillos ledarstil.

Låt oss för Guds (och Nicaraguas) skull hoppas att något mycket bättre händer i stället!

Honduras demokrati

Min senaste krönika i broderskap handlar om Honduras. Nyligen efterträdde Pepe Lobos kupp-presidenten Micheletti och Honduras har därmed åter en vald president vid rodret. Risken är nu stor att viktiga aktörer som regeringar, internationella organisationer, biståndsorgan, folkrörelser och nyhetsförmedlare lägger kuppen bakom sig och föröker gå vidare som om den inte hänt. Men detta vore att köra huvudet i sanden.

DN:s latinamerikakorre skriver bra om Honduras när han får tillfälle men tyvärr har Honduras åter hamnat i mediaskugga. Det finns dock all anledning att fortsätta följa vad som händer i landet.

Jag förskte i min krönika fånga en konflikt mellan en elit, som vägrar att acceptera demokratin om den hotar dess privilegier och ett land och en befolkning som trots allt håller på att förändras. Kalla krigets slut och de senaste 20 åren av demokrati (även om den ofta varit mycket finare på papperet än i verkligheten) har påverkat hela kontinenten och Honduras är inget undantag. Folkrörelser har kunnat organisera sig, människor i alla sociala grupper har långsamt tagit till sig de demokratiska idéerna och gjort dem till sina. Denna utveckling hotar med nödvändighet de latinamerikanska eliternas privilegier. Latinamerika är fortfarande världens mest ojämlika kontinent med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Omvälvande samhällsförändringar med en radikal omfördelning av resurser är en etisk och moralisk nödvändighet som bara cyniker och rena egoister kan förneka.

Men vägen mot mer demokrati är inte på något sätt den enda möjliga. Andra stigar finns, andra strategier och ideologier är tillgänliga både för de som är motståndare till den gamla ordningen och de som vill bevara den. Därför, bland annat, är det som har hänt i Honduras så tragiskt.

Dagen om biståndet

Konstaterar glatt att tidningen Dagen skriver bra om hur regeringen vingklipper det civila samhället (glad för att dagen uppmärksammar viktiga saker men ämnet är sorgligt). Gott att höra att de röd-gröna lovar en annan biståndspolitik med höjda anslag också. Vi antecknar och lovar komma ihåg detta när valet är vunnet.

För övrigt kan jag inte låta bli att tycka mycket bra om att Birgitta Ohlsson blir minister. Synd bara att det blev fel ministerpost. Jag hade gärna sett att vi slapp vänta med att få en biståndsminsiter i Sverige som gillar bistånd tills efter valet.

Långdistansförhållanden

Jag avslutade nyss ett ettårigt långdistansförhållande. Det är bättre att bo tillsammans om man tycker om varandra. Efter en avslutad projektanställning i Sundbyberg tog jag därför mitt pick och pack och åkte tillbaka över Atlanten, till min älskade i Nicaragua.

Flygresan var något av en mardröm och problemen började redan på Arlanda. British Airways hade nämligen bestämt sig för att vara de oresonliga och stentuffa gränspoliser som Nicaragua inte har och inte behöver. Eftersom jag saknade utresebiljett eller permanent uppehållstillstånd i Nicaragua släppte inte flygbolaget på mig på flyget. Det hjälpte inte att jag plockade upp det mer än två år gamla vigselbeviset som jag hade packat ner i resväskan. Inte heller hjälpte det att jag berättade om alla gånger jag gjort samma resa, tur och retur Managua-Stockholm, under de sex år jag bott i Nicaragua, utan permanent uppehållstillstånd och utan utresebiljett.

Efter att snabbt ha gett upp övertalningsförsöken inhandlade jag istället av British Airways en 5000 SEK dyr biljett från Managua till Houston, som jag aldrig kommer att använda. Jag fick då tillstånd att kliva på flyget. Tyvärr tog biljetten så lång tid att beställa och skriva ut att jag efter en dödsrusning genom Arlandas korridorer ändå fick se gaten stänga i ansiktet på mig. Den nya biljett som jag någon timme senare lyckades införskaffa tog mig tyvärr bara till George Bush Airport i Texas, där jag sattes upp på en väntlista. I två dagar och två nätter köade jag till varje flyg mot Managua, utan att bli påsläppt.

Mellan avgångarna irrade jag runt på flygplatsen som Tom Hanks i den där filmen. Cowboyhattarna och familjen Bushs kokbok som salufördes i flera av flygplatsens affärer bidrog inte särskilt mycket till att förbättra mitt humör, trots att de påminde om att det fanns en lokal verklighet utanför de sterila flygplatskorridorerna. Tillslut kom jag ändå på ett flyg och väl i Managua frågade naturligtvis ingen efter eventuell utresebiljett eller uppehållstillstånd. Däremot fick jag gå förbi alla köer och säkerhetskontroller i vänthallen för att i närmsta uttagsautomat ta ut de 5 USD som turistvisumet kostade. Jag fick sedan kämpa mig tillbaks genom trängseln av väntande anhöriga till passkontrollen och betala avgiften. Den trevliga tullpersonalen hälsade mig glatt välkommen till Nicaragua. Jag grät lite av lycka när jag kramade om min fru. Slutet gott allting gott.

Min frus syster har det lite värre. För fem år sedan lämnade hennes man henne ensam med deras treårige son. Under ett par veckor riskerade han livet i händerna på människosmugglare i Guatemalas knarkdjungler, inklämd på överfulla godståg i Mexiko, under flerdagarsvandringar i öknen, krypandes genom hål i taggtrådsstängsel och i dödsrusningar för att undkomma den tungt beväpnade amerikanska gränspolisen. Han lämnade sin kvinna i Nicaragua av skäl inte helt olika mina egna. Vi ansåg oss inte ha något val: brist på pengar, brist på jobb, brist på meningsfull sysselsättning.

Under de fem år som gått har han bara kunnat prata med sin familj på telefonen. Elliok som nu i julas fyllde 8 år grät när hans far lämnade honom. I flera månader hade han skrikit och tjatat om att få en Barneydocka som kunde prata, en sådan som han sett på TV och i skyltfösntret på det stora köpcentrumet i Managua. Dockan var alldeles för dyr men hans far lovade ändå innan han åkte att han skulle få en sådan docka. Pappa skulle skicka pengar. Elliok som då var tre år lät sig dock inte tröstas: ”Jag vill inte ha någon Barney, jag vill ha min pappa” snyftade han. Jag beskådade avskedet och minns fortfarande hur även mina ögon fylldes av tårar.

Två systrar, två verkligheter. Jag är ganska säker på att min egen relation inte hade överlevt avstånden under ett år till även om vi precis som det gångna året hade flugit över Atlanten och tillbringat både jul och sommar tillsammans. Men Ellioks pappa skickar pengar. Det första året i USA gick åt till att betala smugglarna men sedan har dollarna regelbundit hittat hem till fru och son Nicaragua. De har bekostat dockor, fina leksaker, avancerade mobiltelefoner och ett ganska stort hus i Condega, byn som min fru kommer ifrån. Innan nästa nyår hoppas familjen kunna återförenas. Om de känslor som en gång fanns mellan min frus syster och hennes man ännu finns kvar när de åter ska leva tillsammans, det återstår att se. Jag hoppas innerligt att Elliok fortfarande föredrar sin pappa framför Barney.

Öppet brev om nedskärningarna i infoanslaget

Generalsekretarna för ett antal organisationer som arbetar med utvecklingssammarbete, bland andra Diakonia, PMU Interlife, Svenska Missionsrådet och Forum Syd skriver i ett öppet brev till riksdagens utrikesutskott och riksdagspartiernas partisekreterare om risken för att folkrörelsernas röst i biståndsdebatten kommer att försvagas. Detta som ett resultat av regeringens beslut i september att minska SIDA:s informationsanslag till folkrörelserna från årskiftet, något som innebär en nedskärning på 60% i pågående verksamhet.

Brevet i sin helhet kan läsas här Som bilaga till brevet har generalsekreterarna skickat ett antal exempel på projekt som delfinansieras med informationsanslaget. Bilagan finns här.

Vingklippt solidaritets- och rättviserörelse

Här en dos folkrörelseromantik och regeringskritik; min senaste krönika i tidningen Broderskap.

Om religion och politik

Jag fortsätter att göra reklam för syskonen Lopez Vigils bok "En annan Gud är möjlig" i en ny krönika i tidningen broderskap. Kanske det är dags att försöka få den översatt till svenska?

Konstaterar också att utvärderingen av det statliga svenska biståndet till Nicaragua används för att ordna intressanta möten här i Stockholm. Missa t ex. inte förhandsvisningen av filmen Bananans den 6 oktober. Fredrik Gerttens film har kanske fått mer uppmärksamhet för att han själv stämts av Dole än för det mycket angelägna ämne filmen behandlar. De Nicaraguanska före detta bananarbetarna som förgiftats under sin tid på plantagerna (och vilkas kamp i domstol mot bananjätten Dole filmen skildrar) har dykt upp ganska ofta på den här bloggen, bland annat i detta inlägg som också handlar om religion och politik.

Ska jag ta hand om min broder? Fairtrade och Kains fråga

"Ska jag ta hand om min broder?" Kains fråga till Gud är en av de eviga frågorna som mänskligheten alltid har ställt sig och som vi själva står inför varje dag. Evangelietexten problematiserar och komplicerar det hela ännu mer. Vem är min broder, vem är min nästa? En skriftlärd som vill sätta Jesus på prov frågar precis detta. Jeus svarar med en av bibelns mest kända berättelser. (Lukas 10:25-37)

Trots att den globala ekonomin bundit ihop världen förblir de som befinner sig mer än ett steg bort i produktionskedjan oftast anonyma. Den kunskap vi som konsumenter har om alla de olika led, de arbetsmoment och de kraftansträngningar, det svett och det slit som krävts för att framställa de produkter vi handlar och konsumerar är generellt sätt liten. Informationen som alltid finns kvar och som på sitt sätt sammanfattar alla dessa processer är priset på varan. Men priset säger inte mycket om hur de som framställt varan mår, bara hur en oftast långt ifrån perfekt marknad värderat deras samlade arbetsinsatser.

Jesus fråga till den skriftlärde ställer han också till oss. Vem var den mannens nästa? Hur ska vi handla för att inte göra som prästen och leviten och gå förbi, blunda för en främlings lidande? Som väluppfostrade konsumenter uppvuxna i ett samhälle med marknadsekonomi har vi alla tränats i att kritiskt jämföra priser. Men har vi samtidigt tränats att känna igen vår nästa i den allt mer integrerade och allt mer komplexa globala ekonomin? Är det över huvud taget möjligt?

Kanske kan fairtrade-rörelsen vara en liten hjälp för den som vill undvika att gå förbi rånade och sårade bröder och systrar under vandringen längs med butikshyllorna. Jag skrev den här artikeln i Kyrkans Tidning efter ett besök hos Rättvisemärkt-certifierade odlare i Peru. Det vore spännande att höra vad ni tror och tänker.

Mer av samma dumheter

Den 8 augusti skämde FSLN åter ut sig genom att attackera en fredlig manifestation. Coordinadora Civíl hade planerat en kulturaktivitet utanför katedralen men stoppades av stenar och påkar. Tråkigt nog är det inte första gången som FSLN ger sig på meningsmotståndare med våld och utan argument. Eftersom jag redan skrivit minst ett inlägg om detta så har jag inget behov av att upprepa mig här. För den som ändå vill läsa mer kan jag rekommendera Gioconda Bellis Sábado Negro.

En förvärrande omständighet denna gång var möjligen att presidenten i sin kommentar till övergreppet anklagade Coordinadora Civil för att ha organiserat aktiviteten till stöd för kuppen i Honduras. En oförståeligt uppenbar lögn.

Blogg om Honduras

Giovanni Rojas som arbetar för Forum Syd i Comayagua i Honduras har nyligen startat en blogg. Bra med fler skildringar innifrån Honduras efter statskuppen!

Socialdemokratins dammiga latinamerikapolitik

Jag kommer ibland att skriva krönikor i tidningen Broderskap. Här kan man läsa den första.

En annan Gud är möjlig!

Skrev ett reportage i Sändaren som publicerades nu i dagarna. Tyvärr blev det ganska nerkortat och redigerat. Här kommer hela texten.

Jesus i radion
”En annan Gud är möjlig!” står det på bokomslaget. Så börjar också de 100 exklusiva intervjuerna med Jesus som har kablats ut på små oberoende radiokanaler över hela Latinamerika de senaste åren. Jesus har nämligen återvänt för att se hur saker och ting står till och en liten volontärbaserad radiostation från Sydamerika har haft turen att få ensamrätt på hans kommentarer. Det visar sig bland annat, till reporterns bestörtning, att Jesus är feminist.

Vad skulle Jesus göra om han kom tillbaka idag, vad skulle han tycka, tänka och göra, vad skulle han ha att säga om samhället, om gud och om kyrkan? Poeter och författare har lekt med den tanken många gånger förut. Men syftet med den här boken är ingen liten oskyldig lek. Målet är inget mindre än att förändra gud.
- Om vi inte förändrar vår bild av gud kommer vi heller inte att kunna förändra världen, säger bokens författarinna Maria Lopez Vigíl och spänner blicken i mig. Jag känner tyngden i hennes övertygelse och intensiteten i hennes blick. Hon talar allvar.

Belästa teologer
Maria Lopez Vigil och hennes bror och medförfattare Ignacio Lopez Vigil är inte vilka som helst. Tillsammans skrev de redan 1977 ett av Latinamerikas idag kanske mest spridda kristna verk. ”Un tal Jesús” eller ”en viss Jesus” gjordes precis som en annan gud är möjlig först som tolv dussin (144) radioprogram och har sedan dess sänts om och om igen över hela kontinenten, översatts till engelska, getts ut i bokform och publicerats på internet.

”Un tal Jesús” skildrar hela evangelierna, sätter kött och ben på varenda person som nämns där och varenda scen som där finns beskriven. Den gör detta utifrån ett latinamerikanskt perspektiv, med humor och med teologisk, antropologisk och historisk skolning så att det förslår. Boken skildrar den historiske Jesus som en rebell och en sökare, passionerat besatt av idén om Guds rike och in i det sista omedveten om vilken roll han skulle komma att spela efter sin död på korset. Radioprogrammens Jesus tonar fram som en förkämpe för de fattiga och förtryckta och en fritänkande skarp kritiker av överheten, oavsett om den visar sig som religiösa präster, politiska kungar, rikemän eller romerska imperialister.

Tillsammans med den Nicaraguanska bondemässan är ”Un tal Jesús” antagligen det mest älskade och spridda populariserade uttrycket för den latinamerikanska befrielseteologin. Befrielseteologin växte sig stark i Latinamerika under 1960-talet, den formades i kampen mot de latinamerikanska diktaturerna och inspirerade ifrågasättande av kontinentens unikt stora ekonomiska klyftor och orättvisor. Dess utövare allierade sig därför ofta med olika former av marxism och vänsterradikala befrielserörelser.

Maria Lopez far var katolsk präst på Kuba. Hon själv var nunna i 13 år och liksom sin bror har hon ägnat sig åt bibelstudier, teologi och författarskap i hela sitt liv. Ignacio var jesuitpräst i 16 år men jobbar nu med radiojournalistik. Syskonen har på grund av sitt samhällsengagemang och sina skarpa pennor ofta hamnat i konflikt med makthavare av olika slag. Maria är nu huvudansvarig för Nicaraguas främsta tidskrift för politik och samhällsanalys, Envío, som ges ut av jesuituniversitetet i Managua och som har läsare över hela världen. Tidskriften har allt mer fått rollen som den sittande nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas hårdaste kritiker. ”Un tal Jesús” bannlystes av den katolska kyrkan i flera Latinamerikanska länder.

Från befrielseteologi till provokationsteologi
När jag kliver in på tidskriftens Envíos kontor är Maria trött. Hon har precis varit ute på landet, inbjuden av en kvinnoorganisation för att prata om Jesus och om sin bok. Men under samtalets gång återvänder energin. Maria talar med stort allvar men har alltid glimten i ögat. Vårt samtal handlar om kyrkan, religionen och om den Latinamerikanska politiken. Maria sparar inte på sin kritik, som enligt befrielseteologisk tradition drabbar både presidenter och präster.
- Befrielseteologin, så som vi formulerade den, är inte längre aktuell. ”En annan gud är möjlig” går mycket längre än ”Un tal Jesús”, säger hon. Då var vi medvetet försiktiga för att inte provocera i onödan. Det vi skriver nu är medveten provokationsteologi. Bara genom att provocera kan vi slå hål på de tankemönster som håller Latinamerikas förtryckta fjättrade.

Mest religiös, mest vänster
Alldeles innan jag intervjuar Maria har jag varit på besök i Batahola, en av Managuas många fattiga stadsdelar. Där blir jag vittne till en märklig scen. Den nu bioaktuella Che Guevara står tillsammans med Josef och Maria, herdarna och änglarna samlade runt Jesusbarnet i krubban. Med i församlingen finns också martyren och befrielseteologen Oscar Romero från El Salvador och de nicaraguanska revolutionärerna Augusto Sandino och Carlos Fonseca. En hel vägg i Bataholas kulturcentrum täcks av scenen, som målades dit för mer än 20 år sedan. Kanske säger den ändå något om dagens Latinamerika? Att världsdelen är världens mest kristna kontinent om man räknar i procent av befolkningen är sedan länge ett känt faktum. De senaste tio åren har världsdelen också blivit den rödaste i hela världen, med en lång rad regeringar som stolta kallar sig för socialistiska. En av dessa röda regeringar är Nicaragua vars president Daniel Ortega efter 16 år i opposition återkommit till makten. Då, efter revolutionen 1979, klev han fram som den mest kände av nio comandantes, gerillaledarna i den revolutionära Sandinistiska Nationella Befrielsefronten (FSLN) som nyss störtat den USA-stödda somozadiktaturen. Nu, 30 år senare, presenterar han sig kanske framför allt som kristen. ”Cumplirle al pueblo es cumplirle a Dios” står det på de enorma reklamskyltarna med Daniel i helfigur som satts upp över hela landet, ungefär: att hålla sitt ord mot folket är att hålla sitt ord mot Gud.

I Nicaragua försökte sandinisterna redan på 1980-talet kombinera revolutionär socialism med kristendom. I sandinisternas regering, då som nu ledd av Daniel Ortega, satt tre katolska präster: Jesuitmunken Fernando Cardenal var utbildningsminister, hans bror trappistmunken Ernesto Cardenal var kulturminister och Miguel d’Escoto Brockman, präst från missionsorden Maryknoll, var utrikesminister. Kristna från hela världen inspirerades av sandinisternas sociala rättvisepatos och både baptisternas och jesuiternas universitet i Managua var samlingsplatser för radikala befrielseteologer från hela världen. Men sandinisterna hamnade trots detta i en bitter konflikt med kristna ledare, kanske framförallt med den katolska kyrkan. De tre prästerna blev exkommunicerade och med ärkebiskop kardinal Miguel Obando Bravo i spetsen kom den katolska kyrkan att bli revolutionens starkaste och mest effektiva fiende. Många menar att kyrkan och kardinalen Obando Bravo var en avgörande orsak till att sandinisterna förlorade valen under hela 1990-talet.

Men nu vinner vänstern valen över hela kontinenten och samtidigt som den öppet omfamnar demokratin verkar den också ha blivit kristen. Ledaren för de mer radikala bland de nya socialistiska presidenterna, Venezuelas Hugo Chavez, förklarar för skådespelaren Sean Penn vilka skillnaderna är mellan honom och den latinamerikanska vänsterns äldre förgrundsgestalt, Kubas Fidel Castro: ”Fidel är en kommunist. Det är inte jag. Jag är en socialdemokrat. Fidel är marxist-leninist. Det är inte jag. Fidel är en ateist. Det är inte jag. Vi diskuterade Gud och Kristus en dag. Jag berättade för Castro att jag är kristen. Jag tror på Jesus sociala evangelium. Han gör inte det. Mer än en gång har Castro berättat för mig att Venezuela inte är Kuba och vi är inte kvar på 1960-talet.”

Olika ideologi, samma teologi
Har då detta något med befrielseteologin att göra? Är vänsterns framgångar en konsekvens av det arbete befrielseteologer som Maria och hennes bror gjort? Inte alls, säger Maria. Enligt henne handlar det snarare om taktik för att vinna folkets stöd.
- ”Befrielseteologin är svagare idag än någonsin. Dess infrastruktur har slagits sönder av den katolska kyrkan. Vänsterpresidenternas teologi är i stort sätt samma som den vi vände oss mot, särskilt i Nicaragua. FSLN och Daniel Ortega har dessutom allierat sig med den allra mest konservativa och korrupta delarna av kyrkan. De förespråkar en teologi som passiviserar folk, gör dem till objekt istället för att få dem att ifrågasätta och kritiskt analysera makten. Det mest konkreta resultatet av alliansen med kyrkan är att Nicaragua på Ortegas initiativ har infört världens hårdaste abortlagstiftning. Inte ens när kvinnans liv är allvarligt hotat har doktorerna rätt att göra abort.”

Lagen har enligt Human Rights Watch lett till att många kvinnor dött och att gravida kvinnor med komplikationer fått vända i dörren i sjukhusen eftersom ingen doktor vågar ta sig an dem. Kardinal Obando Bravo spelar nu en aktiv roll i Ortegas regering och två av de tre prästerna som satt med på 80-talet är kritiska. Den tredje, Miguel d'Escoto, är just nu ordförande i FN:s generalförsamling. Men man ska inte generalisera. Vänsterregeringarna i Latinamerika är mer olika än vad de ibland vill ge intryck av. Lula i Brasilien är skolad i de kristna basgrupper som befrielseteologer organiserade över hela kontinenten konstaterar Maria. Och Lugo i Paraguay ser hon som en äkta befrielseteolog. Hon berättar också att Bolivias president aymara-indianen Evo Morales ska ha gillat ”En annan Gud är möjlig” så mycket att han efter att ha fått den presenterad för sig skämtade: ”Denna bok är från och med nu förstatligad.”

Feministisk kristendom
Många av de ledande befrielseteologerna inspirerades starkt av marxismens klassperspektiv och vänsterns framgångar har satt de fattiga i centrum för den latinamerikanska politiken på ett sätt som är nytt i kontinentens historia. Men både vänstern och befrielseteologin har inte självklart varit uppmärksam på andra former av orättvisor än de som utgörs av klasskillnader. Liksom de flesta av den latinamerikanska vänsterns presidenter är nästan alla inflytelserika teologer män, och det avspeglas i deras beteende och i deras teologi. Prästpresidenten Lugo har tillexempel nyligen tvingats erkänna att han gjort flera kvinnor med barn, utan att därefter ha tagit sitt ansvar som pappa. Abortfrågan vill de flesta manliga befrielseteologer inte befatta sig med över huvudtaget.

Maria är delvis självkritisk – befrielseteologin var inte feministisk berättar hon. När vi skrev ”Un tal Jesús” insåg vi inte hur det patriarkala systemet impregnerat hela vår religiösa föreställningsvärd genom 2000 år av tolkningsföreträde. En patriarkal, manlig tolkning, påverkade även hur de texter som idag är bibeln valdes ut liksom hur kyrkomötena i den tidiga kyrkan tolkade dem, menar hon. I ”En annan Gud är möjlig” har Maria försökt rätta till det hon upplever som brister i ”Un tal Jesús”. Jesus går efter flera långa samtal med radioreportern tillslut med på att kalla sig feminist och i flera avsnitt diskuterar han sin mor Maria med radiojournalisten. Visst hade jag bröder och systrar säger Jesus, precis som alla andra, och alla var vi Guds barn, men vi var också Josefs barn. Varför skulle det ha gått till på något annat sätt?
Till skillnad mot vissa liberala teologer i Sverige, som menar att försanthållandet av Marias jungfrufödsel inte är något särskilt avgörande fråga, menar Maria Lopez Vigil att den är helt central. Bilden av Maria som jungfru är en av de religiösa uppfattningar hon kanske allra helst vill förändra med sin provokationsteologi. Maria som den som uppoffrar sig, som ödmjukar sig, ”ske din vilja inte min” och som offrar allt för Gud och för sin familj, Maria som det ouppnåeliga ideal varje kvinna ska eftersträva, utan att någonsin kunna. Maria, teologen, vill då hellre lyfta fram berättelsen om hur Jesus mamma tillsammans med hans biologiska bröder beger sig till Kafarnaum för att hämta hem sin son, fast Jesus då vägrar att träffa henne.

-Patriarkatets och kyrkans makt över kvinnan bygger på skuldbeläggandet av hennes sexualitet och genom att inpränta i henne att underordning och blind lydnad är dygder. Kyrkan skapar skuld och är själv den enda institution som kan förlösa skulden, genom bikten, fortsätter Maria. Hon är förundrad och bekymrad över hur folk runtomkring henne läser och tolkar bibeln.
-Kristendomen har av allt för många kristna idag förvanskats och reducerats till sexuell fundamentalism. Hur kan det ha blivit så när Jesus nästan aldrig pratar om sexualitet och när han gör det så kritiserar han en patriarkal tradition, undrar hon upprört.

En bibeltolkning för framtiden?
Särskilt bekymrad är hon över den bibeltolkning som breder ut sig både i evangelikala och katolska kretsar i hela Latinamerika och som menar att Bibeln inte bör tolkas, bara läsas. Ändå tror hon att en kontextuell och kritisk teologi har framtiden för sig. Hon återkommer ofta till liknelsen om huset på klippan. Den som vågar ifrågasätta, kritisera och problematisera den kristna kyrkans historia, bibeln och dogmerna, men ändå kommer ut på andra sidan med tron i behåll, har byggt sin tro på en fast grund. -I det postmoderna samhället vi lever i behövs böcker som ”En annan Gud är möjlig” för att göra Jesus och den kristna tron relevant och meningsfull för de nya generationerna. Ungdomar och kvinnor är de som oftast identifierar sig med och reagerar positivt på min bok, gamla och män är de som oftast blir provocerade; och det är jag inte förvånad över, säger Maria innan vi avslutar intervjun.

Jag lämnar Envios svala kontor och kliver ut i den nicaraguanska heta eftermiddagssolen, lite provocerad men med flera nya nyttiga insikter om Jesus och Gud i samhället och politiken.

19 juli - revolutionens födelsedag

Det pågår en livlig debatt om den Nicaraguanska revolutionen. Kritiker menar att den förlorats och övergått i sin egen motsatts. Regeringen hävdar att den gått in i sin andra fas och är mer levande än någonsin. Oavsett vad man tänker om detta finns det anledning att uppmärksamma 30-årsjubileumet av revolutionens triumf över Somoza-diktaturen den 19 juli 1979. För 30 år sedan samlades massorna spontant på torget framför katedralen i Managua och firade euforiskt att Latinamerikas då längsta diktatur störtat sönder och samman. Sedan dess har den 19 juli varit en demokratins och vänsterns högtidsdag i Nicaragua, en dag att samlas, minnas och reflektera över sakernas tillstånd och historeins gång. En dag även för de många som stödde det lilla landets kamp för fred och demokrati och fördömde USA:s och Reagans illegala finansiering av kontrarevolutionära terrorister i landet under större delan av 1980-talet. Hundratusentals sandinister och mängder av internationella gäster samlas varje år, samma datum på samma torg.

I år kunde man ha tänkt sig att firandet skulle ha blivit extra pampigt, eftersom revolutionen fyllde jämt. Istället gjorde sig sandinistregeringens ekonomiska problem påminda, programpunkterna hölls på dagtid för att spara in på belysning. Scenen var mindre än tidigare år och de internationella gästerna var färre. Att EU och USA dragit in sitt bistånd, efter vad alla utom FSLN själva menar var ett uppenbart valfusk i kommunalvalen i november förra året, har lett till att regeringen tvingats skära ordentligt på alla möjliga ställen, också på de områden regeringen säger sig vilja prioritera som sjukvård och skola. Att firandet av revolutionen därmed blev lite mindre bombastiskt än de flesta trott är inte konstigt om än ändå lite förvånande. Rosario Murillo, co-presidenta och presidentfru har tidigare inte visat någon vilja att spara på färgsprakande propaganda och utsmyckningar i samband med presidentparets offentliga framträdanden. De julgranar som fortfarande står och lyser nattetid i nästan alla landets rondeller är kanske den mest visuella påminnelsen om den nu 30-åriga sandinistiska revolutionens andra fas, eller vad man nu vill kalla Daniel Ortegas andra presidentperiod.

_

Sociala rörelser om kuppen

Movimiento Social Nicaragüense "Otro Mundo es Posible" (en annan värld är möjlig) lägger upp olika uttalanden och deklaratioiner från sociala rörelser i Honduras och resten av regionen på sin nystartade blogg om kuppen. Kan vara intressant för de som läser spanska.

Skönt också att Erik de la Reguera tagit uppehåll från sin semester, DNs rapportering från Latinamerika står och faller med honom.

Statskuppen i Honduras

Presidenet Mel Zelaya har kidnappats av militären och mot sin vilja förts till Costa Rica. Hans ministrar har arresterats eller tvingats fly, undantagstillstånd har införs. Presidentens opposition, som innefattar nästan hela hans eget parti, parlamentet och domstolen har därmed visat att de trots alla de institutionella verktyg de kontrolerar inte lyckas hålla sig till demokratins spelregler. Men de har förhoppninsgvis underskattat demokratins kraft.

Just nu är ALBAs alla staschefer, inklusive Mel Zelaya, samlade i Managua. Deras möte kan följas på telesur: Känslosamma tal och spontana reflektioner från presidenterna. Stödet för Honduras president Mel Zelaya är så klart totalt. Alla förhandlingar med kuppmakarna avfärdas. Imorgon möts SICA, de centralamerkikanska presidenterna. Det vi ser är en viktig uppvisning i Latinamerikansk enhet och försvar av demokratin. Imorgon möts SICA, de Centralamerikanska presidenterna och grupo del rio som består av nästan alla latinamerikanska och karibiska presidenter. De kommer antagligen att uppvisa ett stöd för Zelaya som liknar det ALBA-presidenterna visar upp idag. Även OEA, USA och EU fördömmer kuppen. Frågan är hur kuppmakarna, som kontrollerar de största partierna, nästan alla statliga alla institutioner, parlament, militär osv hanterar detta totala fördömmande.

Chavez förnekar i sitt inlägg å det bestämdaste att Venezuela har planer på att invardera Honduras, vilket DN, i sin utmärkta latinamerikakorres frånvaro, fokuserade på, en mycket olycklig vinkling av rapporteringen från kuppen.

Bra bloggar som följer utvecklingen i Honduras är Fransisco Contreras och Third Word.

BANANAS!* visades (men fegt av svenska diplomater)

Fredrik Gerttén skriver på filmen BANANAS!* facebooksida:

"Dear friends a little update from turbulent Los Angeles.
Two hours and twenty minutes before the screening we got the green light from the festival board. It was not an easy move for them. But we left it in their hands and the festival did they right thing, We are greatful for that. At least ten people from DOLE in the audience. Taking notes. The audience loved the film. The debate was insane, but we did well. The sympathy fell on our side.
Later we spent 1500 dollars on the party that the Swedish Conslutate in LA had promised to give. After the DOLE letters to them and the Swedish Ambassador in Washington DC they didn't even show up. Why are there so many coward people out there? I'm so greatful for the support from all of you in this facebook group.

Now it's time for coffee. Don't think you'll get sued on a Sunday."

BANANAS!* vs Dole

Svenske dokumentärfilaren Fredrik Gerttens film BANANAS!* kommer imorgon (20 juni) att ha premiär på en filmsfestival i Los Angeles, trots att Dole Company gör allt för att stoppa den.

Filmen handlar om hur fruktföretaget Dole försöker smita undan sitt ansvar efter att ha förgiftat hundratals eller tusentals nicaraguanska bananarbetare. Dole var medvetena om att de gifter de använda på sina nicaraguanska plantager orsakade sterilitet och av goda skäl hade blivit förbjudna i andra länder, som t ex i USA. Ändå fortsatte företaget att använda kemikalierna i Nicaragua. För detta har de blivit fällda i domstol, både i Nicaragua och USA. BANANAS!* handlar om de före detta bananarbetarna i Nicaragua och rättegången i Los Angeles mellan några av dessa, deras advokat Juan Dominguez och Dole.

När man bor en längre tid i ett land där så många saknar det som behövs för att livet ska bli något så när rimligt, uthärdligt, värdigt, då blir man så småningom ganska avtrubbad. Man slutar långsamt att beröras av människors nöd, i alla fall berörs man mindre, stänger av. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism. Kanske kan vi inte uthärda för mycket lidande, kanske kan vi inte släppa till för mycket empati utan att bli galna, eller helgon och martyrer (vilket kanske ofta är samma sak). Jag gråter inte särskilt ofta men några av de gånger jag gråtit har det varit efter möten med de människor som arbetade på Doles plantager i Chinandega under 1960, 1970 och 1980 – talen.

I tidigare inlägg i den här bloggen har bananarbetarna skildrats som offer för Nemagon eller som rondellbedjare. För ett par veckor sedan fick jag rapporter om att rondellbedjarna lämnat rondellerna. Kanske kunde man hoppas att den tragiska rondellföljetongen fått ett slut i och med detta. Men följetången fortsätter, några av bedjarna hungesrtrejkar nu för att protestera mot att de inte fått den betalning de blvit lovade av Ortega och Murillo för sitt bedjande. Den som orkade igenom det långa förra avsnittet om rondellbedjarna vet att rondellbedjandet bara var en episod, eller ett stickspår i en större historia som går minst 40 år tillbaks i tiden. En annan del av denna större historia kommer nu alltså att visas på en biograf i Los Angeles imorgon, om inte ett av världens största fruktföretag lyckas stoppa visningen innan dess, vill säga.

Jag hoppas innerligt att filmen visas. Det är en berättelse som är värd att berättas. Jag hoppas och tror att Doles försök att stoppa den bara gör att den får större spridning. Företagets har inte bara försökt (utan framgång) att få en domstol att inskränka yttrandefriheten och stoppa filmen redan innan den visats, de har hotat alla inblandade, inklusive filmfestivalen och dokumentärfilmarna med stämning och har till och med skrivit till Sveriges ambassadör i Washington för att han ska ingripa och stoppa filmen.

Till dokumentärfilmarna skriver Dole bland annat:
”Should you move forward with plans to publicly display and distribute the documentary film Bananas!*, despite its obviouse false and defamatory content, you will be held responsible for any and all compensatory, special, exemplary or punitive, and other damages available under applicable law. Our clients reserve the right to take any acion the seem necessary to enforce their rights, and will do so without further notice to you.”

Utdrag ur Doles brev till den svenska ambassaden (om en film de inte sett):

”The entire theme and premise of the film Bananas!* is thus false, depicting the fraudulent Tellez plaintiffs as ”victims” of Dole, and their crooked attorney as a hero. This outrageous falsity appears to permeate every aspect of this film, and based on what we know, Bananas!* is, as a whole, defamatory beyond repair. The film falsely portrays as fact, allegations that have been found to be the worst sort of fraud --- fraud on a court. Under these circumstances there is no justification for screening the film … We respectfully ask the Consulate General withdraw its endorsement of this film and that the Swedish Embassy take other appropriate steps to limit its damaging impact, including urging filmmakers, WF Film AB and R. Gertten, to act responsible and alt dissemination this film in the Unites States and Europe.

Bakgrunden till dessa brev är att Dole, efter att ha förlorat i domstol bytte taktik. Enligt devisen anfall är bästa försvar har de lyckats få fram uppgifter om att några av de nicaraguanska arbetarna ljugit i rätten under ett av de efterföljande fallen (inte det som filmen handlar om) och genom att koppla bananarbetarnas amerikanska advokat till dessa fall hoppas de kunna skyla över det obestridbara faktum att de fortsatte att använda kemikalier som de visste var grovt hälsovådliga i sina nicaraguanska plantager och på andra ställen under decennier.

Läs mer och följ hur dramat utvecklar sig på filmens hemsida www.bananasthemovie.com

Och köp bara rättvisemärkta bananaer!!!

nicaraguansk journalist på besök

William Grigsby "El Chele" är i stan (Stockholm). Han är journalist och verksam på den sandinistiska radiokanalen la primerisima i Managua. El Chele har bjudits in av ett nätverk av solidaritetsorganisationer i samband med uppmärksammandet av 30-års jubileet av den sandinistiska revolutionen. Jag lärde mig mycket genom att i flera år troget följa hans politiska analyser och reflektioner i programet Sin Fronteras, som sänds mellan 10 och 11 de flesta vardagskvällar. Nu för tiden orkar jag inte lyssna så ofta och min egen subjektiva uppfattning är att programmet förlorat i kvallitet. Istället för att vara en kritisk sandinistisk röst med innifrånperspektiv ägnar sig el Chele nu mest till att okritiskt försvara regeringen Ortega. Sin Fronteras och Radio la primerisima är dock fortfarande antagligen den mest intelligenta, resonerande och argumenterande regeringstrogna politiska analys som går att hitta i Nicaragua idag. Så el Chele är värd att lyssna på.

Igår pratade han på Café Marx på Kungsgatan. Mötet fick mig att åter tänka kring vår roll som solidaritetsrörelse. Jag skrev om det i det här inlägget, om fundamentalism och solidaritet. Och jag tror inte jag har så mycket att tillägga just nu.

i Sverige, första maj

Jag har flyttat till Sverige ett tag. Det betyder inte att den här bloggen försvinner, men den kommer att uppdateras mindre ofta, vilket ni nog redan lagt märke till.

Idag är det första maj - en högtidsdag. I Nicaragua har man ställt in firandet i förebyggande syfte. Det kanske verkar överdrivet men om svininfluensan drabbar landet finns det oroande lite resurser att sätta in. Influensan gör oss åter påminda om de globala orättvisorna. Majoriteten av de som kommer att dö av influensan kommer att dö på grund av fattigdom, på grund av att de saknar tillgång till mediciner och sjukvård.

Men solen skiner i Stockholm, som ville den säga åt oss att gå ut på gator och torg och manifestera vår solidaritet. När internationalen sjungs hoppas jag att vi tänker särskilt på de som av olika anledningar inte har möjlighet att manifestera och demonstrera idag, oavsett om det är på grund av svinfluensa och fattigdom eller på grund av politiskt förtryck.

Reportage värt att lyssna på

Idag sände Studio ett på P1 ett reportage av Lars Palmgren om Nicaragua. Det är värt att lyssna på

Centralamerika blir mer vänster och mer demokratiskt

FMLN, FSLNs systerparti i El Salvador, har för första gången i landets historia erövrat regeringsmakten efter söndagens oerhört jämna presidentval. Det är en historisk seger. För första gången sedan demokratin infördes i El Salvador sker ett maktskifte, högerpartiet ARENA som styrt landet i 20 år övergår till att bli opposition. För första gången kommer El Salvador att styras av en vänsterregering.

FSLN och FMLN står nära varandra och har på många sätt en gemensam historia. Båda de gamla gerillarörelserna, Centralamerikas vänsters två stora flaggskepp, är nu i makten samtidigt. USAs (Bushs) främsta allierade i Centralamerika, och tillsammans med Colombias Alvaro Uribe i hela Latinamerika, tvingas lämna ifrån sig makten. Sandinisterna i Nicaragua firar i dagarna, det är nästan som om de själva vunnit. Också jag är glad. Centralamerika är idag mer socialistiskt, men kanske framför allt mer demokratiskt.

FSLN firar, men vissa fakta irriterar, smolkar glädjen lite för partiets anhängare, särskilt dem som mest helhjärtat stödjer sin ledare Daniel Ortega. FMLN vinner nämligen valet för att de gjort nästan helt tvärtom mot vad FSLN gjort, nästan lite trotsigt.

Trots att Nicaraguanerna alltid har varit storasystern, den syster som vann den väpnade konflikten redan 1979 och blev statsbärande parti emedan lillasystern i El Salvador tvingades fortsätta kriga hela 80-talet och ändå bara nådde oavgjort, i bästa fall. Trots att FMLN fick ekonomiskt stöd, vapen och en fristad i Nicaragua på 1980-talet och trots att Nicaragua hjälpt till att skeppa in Venezulansk olja från Hugo Chavez till FMLN styrda kommuner i El Salvador de senaste två åren...

Trots allt detta har Maurico Funes, El Salvadors nu valda president, medvetet och öppet undvikit att träffa Daniel Ortega under valkampanjen. Han har lika medvetet flera gånger istället träffat och poängterat sina nära relationer med Brasiliens president Lula och noga undvikit att berömma FSLNs och Nicaraguas stora välgörare, Hugo Chavez.

Det har accepteras av FSLN, respekten för det nationella oberoendet är stor och partierna har alltid varit noga med att inte öppet lägga sig i varandras "inre angelägenheter" och konflikter. Men det gör ont när Funes tar avstånd från Daniel Ortega, storasyster såras av lillasysters otacksamhet.

Sänken och flöten
Det är inte nog med att FMLNs nyvalda president distansierar sig från FSLN. Partiet gör det som FSLN aldrig har gjort; väljer en ledare som är mer populär en partiet självt, en ledare som står fri från den traditionella partiledningen, som inte deltog i den väpnade kampen. En ledare som är känd och respekterad för sitt engagemang för införandet av demokrati, mer än för kampen mot diktaturen, för dialog och verbal konfrontation mer än våld. Som utstrålar samförstånd. Omständigheter minst lika mycket som ideologiska och strategiska hänsynstagande ligger bakom detta FMLNs historiska beslut att leta reda på en presidentkandidat utanför den hårda militanta kärnan av före detta "comendantes", som trots allt fortfarande styr partiet. FMLN har precis som FSLN förlorat valen i nästan 20 år utan att göra särskilt mycket för att försöka räcka ut en hand till de inte redan övertygade. Den stora förändringen inför detta val är att partiets starke man, Shafik Handal, oväntat och tragiskt dött i en hjärtattack efter ett besök uppe i Evo Morales höga berg och tunna bergsluft. Vakumet efter Shandal i kombination med de uteblivna valsegrarna banade vägen för Funes. Partiet letade reda på en kandidat som var respekterad av hela befolkningen, inte bara partiets mest militanta anhängare, ett flöte snarare än ett sänke. En kandidat som stod för något nytt, som inte levde på meriter från krigets väpnade kamp, som lyfte fram demokratin som något av det mest centrala i sin vänsterideologi.

Funes är känd som en duktig, kritisk och oberoende TV-journalist. Han har till och med arbetat som korrespondent för CNN i El Salvador. Han har hårdare än de flesta kritiserat Arenas maktmissbruk. Men Funes har inte ryggat för att ta upp problem i FMLN heller. Han har dock inte varit ideologiskt neutral och hymlar inte med att han står till vänster. Genom att intervjua flera gerillaledare mitt under konflikten utmanade han tidigt militären och diktaturens auktoritet. Han är gift med en brasiliansk diplomat som är Lulas och det brasilianska arbetarpartiets (PTs) representant i Centralamerika.

Att välja Funes till sin presidentkandidat visade sig vara ett lyckat drag. FMLN vann mer än 50% av rösterna. Det har FSLN inte gjort sedan 1984. FMLN såg också till att ha mycket internationella observatörer, hans seger betraktas som legitim av hela det internationella samfundet och av salvadoranera själva. ARENA tvingades snabbt erkänna sig besegrade, trots en liten marginal. Läs gärna den svenska riksdagsledamoten och valobservatören Hans Lindes rapporter.

Trotsig lillasyster, eller smartare?
Det som kanske ändå gnager och solkar FSLN anhängarnas glädje något är misstanken att den trotsiga lillasyster varit smartare, att FSLN kunnat gå en annan väg istället för den som man nu är inne på. Om en populär kandidat hade valts istället för att Daniel Ortega insisterat på att om och om igen mobba och utesluta alla sina populärare utmanare i partiet de senaste 20 åren (trots att han sedan länge varit mindre populär i Nicaragua än hans eget parti, ett typiskt sänke) hade partiet kanske kunnat vinna 50% av rösterna och sluppit pakten med den förhatliga och korrupta Arnoldo Alemán (Paktens viktigaste resultat för FSLN var att sänka andelen röster som behövdes för att vinna i en första omgång från 50 till 35%, och sedan spela smutsigt spel för att dela oppositionen i två och därmed kunna erövra presidentposten, trots ett av de sämsta resultaten i pariets historia 2006, sett i procent). Om Daniel Ortega valt dialogens och försoningens väg istället för konfrontationens och konfliktens så hade kanske en del av de inte redan övertygade kunnat vinnas över. Då hade inte partiet behövt fuska i kommunalvalen, då hade inte biståndet försvunnit, då hade den ekonomiska krisen kanske kunnat mildras ngt.

Svårt för Funes
Funes har visserligen valt dialogens väg, och FMLN har visat sig öppna och beredda att lyssna på El Salvadors folk. Men Funes och hans parti står inte inför en lätt uppgift. Inte bara kommer de, precis som Obama, till makten samtidigt som landet tvingas hantera världens svåraste ekonomiska kris på mycket länge. Partiet har inte egen majoritet i parlamentet och är därför beroende av att söka stöd från konservativa krafter. Dessutom förlorade FMLN för första gången på mycket länge huvudstaden San Savdaor. ARENA har i den nya borgmästaren åtminstone en tydlig framtida presidentkandidat att samlas runt. Dialogen är därför inte bara demokratiskt och ideologiskt motiverad, den är en politisk nödvändighet för Fumes.

Samtidigt har pragmatiken redan kostat på. FMLN är ett parti vars medlemmar aldrig fått upprättelse, alltid utnyttjats och misshandlats av högern, kriget, fattigdomen, alltid uteslutits från makten. Tiotusentals dog i inbördeskriget, ARAENAs kånga maktinnehav har inneburit att dödsskvadronernas, militärernas och diktaturernas ledare och organisatörer fortsatt styra efter fredsslutet, och FMLNs anhängare har inte sett sig gynnade av deras styre eller den demokrati och fred som ersatte kriget. Fredsfördraget i El Salvador har långt ifrån uppfyllts. FMLNs kamp har varit svårare och längre än de flesta politiska vänsterrörelsers i Latinamerika. Många i partiet kräver nu ordentliga revolutionära förändringar, en snabb uppgörelse med de historiska orättvisorna i ett av världens mest ojämlika länder, hämndlystnad eller revanchism är inte oväntat vitt spridd.

FMLN anses oftast vara det mest renläriga och ideologiska av de två systrarna. På gått och ont. De har aldrig varit statsbärande och aldrig tvingats ta ansvar. En sorts världsfrånvänd ideologisk radikalitet och marxistisk dogmatism är därmed mer utbredd i FMLN än i FSLN. Samtidigt har partiet inte korrumperats av sin makt på samma sätt som FSLN. Både seriösa kritiska vänsterideologer och världsfrånvända radikaler kommer att göra livet svårt för Funes och starkt kritisera hans pragmatism och alla de eftergifter mot kapitalister och imperialister som han kommer att göra. Det är långt ifrån självklart att de olika pragmatiska, demokratiska och dialoginriktade strömningar som trots allt lyckades göra Funes till partiets presidentkandidat har vunnit någon slutgiltig seger inom FMLN. Funes relation med sitt eget parti är fortfarande oklar.

Risken finns att både de externa och interna utmaningarna visar sig vara allt för svåra, att Funes misslyckas och att FMLN inte lyckas gripa detta historiska ögonblick, att visa sig vara regeringsdugliga vilket skulle bana vägen för en snabb återkomst för högern i nästa val.

Men gårdagens val är värt att firas och mycket positivt. FMLN har kommit till makten utan att använda våld. Demokratin har segrat och för första gången i El Salvadors historia kan vänsteranhängarna kanske trots allt våga tro att kampen varit mädan värd. Att demokratin kan leverera. För första gången kommer en president att tvingas sätta ekonomiska orättvisor högt upp på agendan. Det borde hänt för många långa år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Nicaragua, Centralamerika, Latinamerika, FMLN, FSLN, Funes, Ortega

Vem svälger vad?

"Nicaraguanerna må ha tvingats svälja valresultatet men inte utlänningarna" skriver the Economist som hedrar Nicaraguita med en hel artikel, inklusive en fin teckning föreställande Daniel Ortega med hål i fickan. Som om detta inte skulle vara nog så har spanska el país nyligen skrivit långt om Nicaragua, valfusket och de ekonomiska problem som följer i den politiska och ekonomiska krisens spår.

Det står nu allt tydligare att regeringen faktiskt kommer att förlora flera hundra miljoner dollar i biståndspengar på grund av sitt sätt att hantera valen i november. Därutöver kommer skatteintäkterna att vara betydligt mindre än vad som förutsågs, på grund av den ekonomiska krisen. Regeringen har därför beslutat att ta 40 miljoner USD från landets valutareserv för att finansiera budgetunderskottet och hoppas samtidigt kunna minska hålet i budgeten med ökade krediter från interamerikanska utvecklingsbanken, BID (som den heter på spanska) och kanske även IMF.

Denna plan kräver dock framför allt grönt ljus från IMF. De internationella finansiella institutionerna (IMF och BID) har mindre strikta krav på demokrati än de flesta givare, men har å andra sidan oftast striktare makroekonomiska krav än dessa. Och nu hotar inställt bistånd makroekonomin. (Det är därmed lite av omvända världen, vanligtvis är det tvärtom IMFs krav som ofta lägger krokben för biståndsmålen genom att binda upp pengar som skulle kunna gå till hälso och sjukvård i överdrivna krav på stora valutareserver.) Landets avtal med fonden förbjuder Nicaragua att minska sina valutareserver och Ortega har till och med förbundit sig att öka dem. Vad det verkar ser fonden inte heller nu med blida ögon på regeringens krisplan.

Nicaragua har inte möjlighet eller råd att som USA låna obegränsade mängder pengar på den internationella valutamarknaden och landet är därmed som de flesta fattiga länder beroede av IMF. Som tydliggjorts under tidigare kriser är kontracykliskt statligt spenderande i kristider ett privilegium som det internationella systemet reserverar för rika länder. En delegation från IMF var här förra veckan men avbröt besöket och krävde klargöranden om hur landet ska fylla hålet i stadsbudgeten innan de går vidare med samtalen.

Om regeringen ska kunna undvika att skära drastiskt i den hälso och utbildningsbudget eller i de sociala programmen (varpå FSLNs lednings hela legitimitet vilar, även hos de egna militanta sandinistväljarna som trots all sin lojalitet med Ortega både är mycket välorganiserade och kräver resultat, konkreta lösningar på sina många problem) så verkar regeringen nu stå inför tre möjligheter.

Endera faller man till föga för kraven (interna och externa) på att räkna om rösterna i de ca 40 kommuner där oppositionen och civilsamhället kyrkan, etc hävdar att valfusk begåtts.

Eller så går man med på att låta pengarna från Hugo Chavez bli en del av statsbudgeten. Venezuelas omfattande bistånd har hittills utgjort en parallell semiprivat budget som skötts av FSLNs partisekreterare, utan insikt och utan parlamentarisk kontroll. Om dessa pengar flyttades över till stadsbudgeten skulle IMFs krav antagligen uppfyllas vilket skulle kunna öppna upp för nya krediter.

Eller så låter man sedelpressarna gå varma. Detta var ibland lösningen under Daniel Ortegas förra presidentperiod och erfarenheten av hyperinflation är en erfarenhet som han nog inte vill vara med om igen. Liksom resten av Latinamerikas vänster har FSLN lärt sig en läxa. Den makroekonomiska politiken har under centralbankschefen Antenor Rosales varit ett av regeringens mest välskötta områden och fått goda betyg av IMF, hittills...

Det kan tyckas vara ett lätt val. Både det första och andra alternativet skulle vara bra för landet som helhet och båda framstår som "billiga" rent ekonomiskt samt etiskt och moraliskt rättfärdiga. Problemet är att det kostar på politiskt för Daniel Ortega. I det första fallet blir han antagligen tvungen att erkänna att hans parti försökt genomföra det värsta valfusket sedan fria val infördes i landet 1984 och han får dessutom ett par tjog lokala sandinistledare emot sig, som redan intagit sina kommunalhus, dragit igång projekt, anställt det bästa partiet har att komma med i komunen etc. I det andra fallet riskerar han också att stöta sig med den viktiga grupp i FSLN som nu kontrollerar, fördelar och gynnas av det omfattande Venezuelanska biståndet, som både använts som en slags presidentens handkassa för att snabbt och utan parlamentarisk krångel lösa akuta problem som transportstrejker och energikrisen, för att fylla luckorna i de sociala programmen som kontrolleras av partiapparaten samt antagligen berikat ett antal privilegierade partimedlemmar av bara farten. Kommer Chavez att ställa upp med ännu mycket mer pengar i form av direkt budgetstöd, som han enligt uppgifter från presidenten någon gång lovat? De flesta bedömare tror inte det, inte med dagens låga oljepriser.

Ortega sa för några månader sedan att det inte gjorde något om det internationella givarna drog sig tillbaks från Nicaragua. - Vi är till och med mer fria utan dem, löd hans numera närmast bevingade ord. Frågan är vem som till slut får lov att svälja vad? Pedro Molina vet vad han tror (och det är ingen tvekan om att El Nuevo Diarios skämttecknare spöar the Economists).

FSLNs våld ger oppositionen rätt

Igår lördag demonstrerades det åter mot regeringen Ortegas brist på respekt för grundläggande demokratiska principer. Som väntat förvandlades demonstrationerna i sig själva till bevis för att demonstranterna har rätt. Som väntat blev det våldsamma konfrontationer efter att regeringsanhängare angripit demonstrationerna och med våld förökt förhindra dem från att framföra sina budskap. Ortegismen förnekade sig inte. Efter att FSLN kommenderat ut sina marktrupper till rondeller och andra strategiska ställen mitt i vägen eller alldeles i anslutning till de demonstrationsrutter oppositionen fått godkända var det närmast oundvikligt. Bland annat fick parlamentarikern Luis Callejas en stor sten i huvudet och fördes medvetslös till sjukhus från Chinandega till Managua. I sammandrabbningarna skadades också flera regeringsannhängare, några allvarligt. Men demonstrationerna lyckades ändå genomföras så som de planerats på de flesta ställen. 130 000 underskrifter av uppropet "Var är min röst?" lämnades över till parlamentsledamoter och arrangörerna är mycket nöjda med demonstrationerna, trots att ganska få personer demonstrerade. -

Redan tidigt på fredagen fick de allt mer demoraliserade rondellbedjarna föstärkning vid rondellerna. Den officiella förklaraingen är att firandet av revolutionens 30-års jubileum inleds. (Men för att inleda 30-års firandet är datumet ett ologiskt val. Igår var det 31 år sedan invånarna i Monimbo, Masaysas mest historiska stadsdel, inledde sitt väpnade uppror mot Somozas diktatur. Bland annat Daniel Ortegas bror Camillo Ortega dog i striderna i Monimbo men stadsdelens innvånare fortsatte sitt väpnade motstånd ända tills diktaturen föll, ett år och några månader senare. men det var som sagt 31 år sedan och vanligtvis firas detta med en sammakomst i Masaya, inte med demonstrationer över hela landet.)

Eftersom vi just nu har bilen på verkstaden åkte jag förbi rondellerna en massa gånger i minst fyra olika taxibilar under fredagen. Jag kunde inte låta bli att fälla någon liten kommentar om demonstrationerna och fick då gensat de sedvanliga lektionerna i nicaraguansk politiska historia från de passionerade taxichaufförerna. Den här fredagen var alla som plockade upp mig antisandinsiter. Av någon anlending hade de ungefär alla samma sak att säga om lördagens demonstrationer.
- Det enda dom där demonstrationerna gör är att visa hur odemokratisk och konfliktbenägen regeringen är, för omvärlden. I Nicaragua vet vi det redan. Ortega kan inget annat än att be om bistånd och bråka, när det inte är med sitt eget folk så är det med katolska kyrkan eller med folk från andra länder och till och med biståndsgivarna. Demonstrationrna är för att det internationella samfundet ska förstå vem Ortega är och sluta ge honom en massa bistånd, som bara går till att berika honom och hans familj, medans vi, de fattiga, fortsätter i missär.
Ingen av taxichafförerna skulle dock demosntrera själva och deras framtidsanalys är nattsvart. Varken demonstrera eller rösta är längre till någon hjälp anser dom.
- Nej, det enda som hjälper här är krig. Vi funkar tyvärr så i Nicaragua, inget annat hjälper mot våra politiker. Det var så vi störtade diktaturen och det var det som tvingade Ortega att lämna över till Donña Violeta den förra gången. Det är sorgligt, att vi ska behöva döda oss själva, uno al otro los nicaraguenses, bara på grund av våra politiker, sa de alla fyra.
Jag hoppas innerligt att dessa taxichaufförer inte är representativa för resten av befolkningen men deras lektioner oroar mig. Om de så vore att det bara är dessa fyra som inte ser andra lösningar än att ta till vapen så är det ändå allvarligt.

Trots allt har de en uppenbar poäng, som till och med den officiella regeringsvänliga pressen har snappat upp. Skadade demonstranter och sammandrabbningar gynnar inte regeringen. FSLN framstår som så urbota dumma när dom inte låter ett par tusen oppositionella demonstrera i fred att man undrar hur dom överhuvudaget kom till makten. Lite mer machialveliskt rationellt tänkande borde dom väl ha ändå? De senaste två månaderna har regeringen gjort allt för att övertyga omvärlden om att man har den demokratiska legitimitet som krävs för att fortsätta få bistånd (utom det viktigaste, att erkänna demonstranternas fråga som legitim: Var är min röst?). Den ekonomiska krisen är ett faktum, också i Nicaragua och regeringen och de offentliga institutionerna har lagt oerhörda krafter på att ta fram interna sparprogram den senaste månaden. landet har inte råd att förlora en enda biståndskrona till, och det vet regeringen. Ändå kan den inte låta bli att ge sig på något som måste betraktas som en liten och harmlös opposionsdemonstration. Här förklarar radio la primerisima (det smartaste och ibland till och med mycket självkritiska språkröret för Ortegas regering) ungefär samma sak som taxichaufförerna, fast utifrån sin egen utsiktspunkt. Det är oppositionsledarna Montealegre och Jarquín (MRS) som vill att folk ska skadas på gatorna så att de kan övertyga sina imperialistiska uppdragsgivare att helt ställa in biståndet som Nicaraguas befolkning så väl behöver. Underförstått finns trots allt en självkritik, varför låter vi oss luras att gå i fällan?

Det finns idioter i Sverige också

Det är lätt att bli romantiskt idealiserande nationalistisk när man befinner sig utrikes för länge. Kanske särskilt om man bor i Nicaragua. 30 år av svenskt bistånd som i storlek och omfattning tävlat med USAs har satt sina spår i landet på alla möjliga sätt. Sverige finns ganska ofta omnämnt i de Nicaraguanska dagstidningarna och nästan alltid framställs det som något slags utopiskt drömland av jämlikhet, välfärd, humanism, utveckling och upplysning. Jag har kommit på mig själv med att oroande ofta helhjärtat instämma, nicka och bekräfta denna bild när folk tar upp Sverige och det svenska systemet med mig. Den här boken av en före detta Nicaraguansk ambassadör i Sverige är ganska typisk för hur Sverige uppfattas av en hel massa Nicaraguaner. Även om regeringen Ortega kritiserade Sverige och våran ambassadörska Eva Zetterberg ganska hårt under några omtumlande månader förra året så ledde det snarats till att bilden av Sverige som ett paradisland stärktes. Ave Eva! skrev tillexempel Nicaraguas mest världsberömda författarinna Yoconda Belli på sin blogg.

Det är därför bra att tas ner på jorden ibland. Med anledning av den här artikeln från Sverige i El Nuevo Diario igår påmindes jag om att det trots allt finns en del dummeheter i Sverige också. Ett utdrag ur ett av de mest lästa inläggen på en av de största svenska debattsidorna talar för sig själv:

"Sedan är det ju detta med det generellt olämpliga i att vem som helst blir gemål åt en tronarvinge. Det är ett bekymmer för monarkins framtid alldeles oavsett om det är en man eller en kvinna som är tronarvinge, men speciellt när det är en kvinna som i detta fall. När en gymägare från Ockelbo gifter in sig i kungahuset avskalas en stor del av det sagolika som förväntas och behöver kringgärda ett kungahus. Tanken om att göra kungahuset folkligt för att öka dess legitimitet är fullständigt bakvänd. Tidigare var monarkin grundlagsskyddad från att bli förfolkligad genom att den som stod i successionsordningen inte hade rätt att gifta sig med "enskild svensk mans dotter". Detta fick bland annat Konung Carl XVI Gustafs farbröder känna av när de gifte sig.

Idag är en kulturradikal och republikansk högtidsdag. Det är ett monarkistiskt nederlag. Hur republikanerna kan ha mage att hänga läpp och klaga på det "otidsenliga" i att Kronprinsessan måste fråga sin far och sin regering om lov är också talande för hur långt kulturradikalismen egentligen har gått i Sverige."

Risken för nya kravaller, stadsbuget och fotboll med mera

Alla som följer den här bloggen förtjänar en lång uppdatering av den politiska situationen i Nicaragua. Här kommer en ganska lång uppdatering, till att börja med.

Kommunalvalet - till historieböckerna?
Inte så väldigt mycket nytt har hänt de senaste tiden. I alla fall när det gäller novembervaletsefterverkningar. Alla borgmästare har svurits in och jobbar nu med att ta över efter sina företrädare. Det har skett under protester, ibland våldsamma sådana. Men över lag har lugnet som infann sig i och med julfirandet fortsatt att råda under årets första månader. Regeringen utnyttjar varje möjlighet den har till att tolka detta lugn som att talet om valfusk nu kan läggas till handlingarna.
- Det där är historia, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, sa Samuel Santos, Nicaraguas utrikesminister, nyligen i en kommentar till USAs årliga rapport om mänskliga rättigheter, som kritiserar Nicaraguas valmyndigheter för brist på oberoende. Det är lätt att vifta bort kritiken från USA eftersom de flesta brott mot mänskliga rättigheter i Nicaraguas historia begåtts av amerikanska soldater eller av sådana som stötts och tränats av USAs regeringar. Det samma gäller för resten av Latinamerika som inte ser med blida ögon på denna återkommande rapport och dess pekpinnar. Några intressanta slutsatser kan man ändå dra efter att kort ha skummat de olika landrapporterna. Bland annat att valen i Ecuador, Venezuela, Bolivian och Paraguay, även av USAtrots allt erkännas som fria och genomförda av relativt oberoende professionella valmyndigheter, liksom att vänsterregeringarna på olika nivåer i dessa länder därmed är legitima och representerar folkviljan. Denna viktiga skillnad, mellan Nicaragua och resten av de radikala vänsterregeringarna i regionen, är något som Daniel Ortegas tillskyndare gör sitt bästa för att dölja och / eller blunda för. En av den Latinamerikanska vänsterns absolut viktigaste tillgångar, dess demokratiska legitimitet, håller på att sopas under mattan i Nicaragua och det är både sorgligt och ett stort taktiskt misstag som kan komma att stå den nicaraguanska vänstern dyrt, långt framåt i tiden. Jag har skrivit mer om detta här och ska föröka att inte upprepa mig så mycket i fortsättningen.

Ekonomisk kris och handlingsförlamat parlament
Men att kommunalvalet är något överspelat som kan läggas till handlingarna är naturligtvis inte sant. Det kommer att påverka Nicaragua långt framöver. Det kanske mest tydliga exemplet just nu är att parlamentet fortsätter vara paralyserat. Trots att Aleman frigavs mot att FSLN fick kontrollen över parlamentet så är det ännu osäkert om och hur pakten kommer att fungera. Det är svårt att veta vad det är för förhandlingar som pågår men det är tydligt att de ännu inte varit särskilt framgångsrika. Så har till exempel årets statsbudget ännu inte antagits. Så länge en ny budget inte antas gäller 2008 åts budget automatiskt. Sedan dess har dock bland annat en internationell ekonomisk kris seglat upp, så alla torde kunna vara överren som att 2008 års budget inte är den mest optimala för 2009.

Nya våldsamheter?
Oppositionen fortsätter delad och efter Alemans återinträde på banan verkar det inte som om något enande står inför dörren. Men situationen står och väger och kampen om vem som ska leda antidanielismen är inte avgjord. Stora demonstrationer har sedan en lång tid tillbaks planerats av ett nätverk som kallar sig Unión Cívica Democratica och involverar ungefär samma organisationer som tidigare har demonstrerat mot Daniel Ortegas regering. Liksom tidigare, före och efter valet, tänker inte FSLN låta oppositionen demonstrera i fred. Just denna dag har man istället nyligen beslutat inleda 30-årsfirandet av revolutionen och håller egna demonstrationer på alla ställen där civilsamhällesorganisationerna planerat att demonstrera. Det är svårt att se att detta inte kommer att leda till konfrontationer, alternativt inställda regeringskritiska demonstrationer. Men jag håller tummarna för att alla få uttrycka sin åsikt och att ingen kommer till skada. Dubbelheten i parlamentsledamoten José Figeroas utalanden oroar dock. -Här har alla Nicaraguaner rätt att fritt demonstrera. Och här, som många nicaraguanska auktoriteter har sagt, här tillhör gatorna folket, här är dom inte bokade av några grupper som finansieras av utländska pengar, säger Figeroa. Frågan är vem som är folket och vem som finansierats av utlänningar, FSLN eller de regeringskritiska folkrörelserna NGOerna?

Utländska pengar som ställer till det?
Det rätta svaret är naturligtvis att det sandinistiska folket består av både sandinister och antisandinister (och dessa två kan var för sig delas in i två undergrupper "paktister" eller "antipaktister") samt att alla dessa fyra grupper får pengar utrikes ifrån. I den här intressanta krönikan redogör Magnus Linton för den uruguayanske författaren Raúl Zibechis kritiska analys av utlandsfinansierade NGOs negativa inverkan på de latinamerikanska sociala rörelserna. Debatten har sedan länge förts i Nicaragua. I det här debattinlägget i Envío från 2002, som jag haft anledning att referera till tidigare, så skriver feministen Sofia Montenegro något liknande. Paradoxalt nog har just Sofia Montenegro varit den som framför allt fått stå skott för regeringskampanjen mot NGOs i Nicaragua. Man bör alltså åter igen vara försiktig när man jämför och drar slutsatser. Ungefär samma argument kan bändas och förvrängas så att det passar båda sidor. Över lag har dock regeringens kritik mot NGOs och biståndsgivare tonats ner dramatiskt de senaste månaderna. Regeringen behöver biståndspengarna och är numera bra på att påpeka hur viktigt det internationella biståndet är för landet. Men skadan är redan skedd, mycket bistånd omdirigeras just nu från stat till NGOs och mycket fryser helt inne, som en direkt konsekvens av valfusket i november och regeringens förföljelse av regeringskritiska NGOs och sociala rörelser.

Samtidigt dyker allt fler frågetecken upp kring hur Venezuelas bistånd administreras i Nicaragua. Nya uppgifter pekar på att en ny ekonomisk elit håller på att skapas av FSLN närstående före detta småföretagare. En grupp som inom FSLN går under namnet "bloque de empresarios". Minst fem olika semi-statliga ALBA-företag som alla på något sätt drivs, administreras eller kontrolleras av FSLNs kassör Chico López lär verka i landet. Nu senast har ett av dessa företag köpt upp den nordamerikanska indianstammen Seminoles alla tillgångar i Nicaragua. Bland annat ett av Nicaraguas största och lyxigaste hotell. Indianstammen säger att de sålt till ett Nicaraguanskt Alba-företag, Bayardo Arce som är regeringens ekonomiska talesman säger att det är venezulanerna som köpt och att regeringen inte har någon kunskap om detta. Det är inte helt lätt att följa turerna kring pengarna, vem som bestämmer över dem, var de går och hur mycket de är, vilket bland annat El Nuevo Diarios undersökande journalister kan skriva under på.

Nemagonfolket
Verkar långsamt tröttna på att vara rondellbedjare och återupptar nu demonstrerationerna mot de multinationella företagen. Se den här artikeln i el nuevo diario och mitt förra inlägg på den här bloggen.

Högsta domstolen
Är i blåsväder. dess president Manuel Marinez (PLC) anklagas av el nuevo diario för en hel del oegentligheter men verkar inte nämnvärt bekymrad. Inte heller av att Nicaraguas domstolsväsen anses vara den mest korrupta i hela regionen av en ambitiös rapport om uthållig mänsklig utveckling i regionen som publicerades av ett antal välrenomerade regionala forskningsinsitut i slutet av förra året. I en kommentar säger Manuel Martinez att "Domarna anses vara de mest korrupta perosnerna överallt i hela världen, i Costa Rica är till exempel högsta domstolens president ställd inför rätta för att han ska ha fördelat 70 miljoner USD mellan internationella konsulter som var hans vänner" Han uppges också nyligen stolt ha berättat i radio att högsta domstolen har 130 journalister på sina lönelistor, "för att dom ska skriva bra om oss".

Goda nyheter
Nicaragua tog sin viktigaste fotbollsseger någonsin genom att vinna med 2-0 mot Guatemala och därmed kvalificera sig för första gången någonsin till La Copa de Oro, Centralmerikas och Karibiens motsvarighet till EM. Det är första gången Nicaragua vinner en officiell fotbollsmatch under förbundets nära hundraåriga historia. (Den tidigare främsta framgången, ett oavgjort resultat mot Holländska Antillerna i kvalet till förkvalet till VM i Sydafrika överträffades därmed rejält) Landet steg därmed 50 placeringar på FIFAS ranking, från 182 till 132 plats. Alla är jätteglada och landets fotbollslandslag är de nya hjältarna. Dessutom sänktes priset på el med 6% igår och priset på de viktigaste basvarorna sjönk något under årets första månad.

Från giftiga bananer till jungfrubilder och julgranar i februari, rondelltragedin rullar vidare

De som följt den här bloggen eller besökt Managua under de senaste månaderna vet att stadens många rondeller sedan ett par månader tillbaks i tiden är skådeplats för ett tragik-komiskt drama, en reality show eller dokusåpa som spelas upp mitt framför ögonen på stadens motorburna medborgare. Jag ger här en uppdatering av de senaste avsnitten och pekar på några kopplingar bakåt i tiden, till en global orättvisa som begåtts av stora företag i Europa och USA och som drivits på av den rika världens efterfrågan på billiga bananer.

Både el Nuevo Diario (oberoende antiortegasandinistisk) och La Prensa (ultraantisandindinistisk konservativ) har nyligen skrivit ganska långt och mycket om rondellfolket. Särskilt reportaget i la Prensa är värt att läsa.

De senaste avsnitten i rondelltragedin
Senaste nytt, från idag, är att rondellbedjarna har blivit lite mer ensamma. Det är en ny trend. Sedan i november förra året fick dom sällskap av Jungfrur, som efter att ha vandaliserats några gånger lämnats i fred de senaste månaderna, fram tills i natt. Sedan i julas har de också fått sällskap av fantastiska julgranar som fortfarande står och lyser, trots regeringens krisprogram och trots att det faktiskt är februari sedan ett bra tag. Jungfrurna har nu tagits ner och forslats bort i skydd av mörkret och till okänd plats, deras pedistaler har blivit förstörda under mystiska omständigheter av män i en vit lastbil. Ingen verkar vara direkt missnöjd. Rondellfolket, i den mån de varit religiösa, har alltid tillhört protestantiska grupper "evangelicos" med mycket lite till övers för jungfrustatyer. Samtidigt får de nattliga räderna den katolska kyrkan att fira.
- Katolska kyrkan firar att någon, vi ska inte anklaga någon särskild, har varit klok nog att ta ner jungfrurna som där de stod utsattes för hat, politisk manipulering och gatuvandalism" säger kyrkans presstalesman.

Tidigare har den katolska kyrkan anklagat regeringen för att spela ett politisk spel med folks hunger i rondelldramat. Mina egen teologiskt inspirerade reflektioner kring bland annat rondellkristendomen har jag tidigare delat med mig av här. För den som är intresserad av andra perspektiv kan jag dock rekommendera den här artikeln av en baptistpastor från ett vanligtvis ganska radikalt och kritiskt kristet institut. Pastorn tolkar bedjarna som ett uttryck för fattiga och förtryckta människors avståndstagande från hedonism och konsumism, som ett motstånd och en kritik av ett samhälle som kollapsat moraliskt och lider av spirituell dekadens och moraliskt förfall. Deras bön är en bön om förändring, en bön om att det syndiga och orättvisa samhället som finns överallt i Managua, dess korrupta institutioner, klasser och förtryckarsystem som går tillbaks till den spanska erövringen, ska begravas och en bättre och mer harmonisk och rättvis stad uppstå ur dess ruiner, menar pastorn.

"Ellos, en su ignorancia de análisis científico –social, desde su pobreza y dependencia, le piden a su Dios que quite la condenación de una ciudad maldita llena de rapiña en las relaciones sociales, donde su estructuración económica ha generado por siglos toda suerte de explotación, causa de esta historia de violencia desde la Conquista, saqueo y reparto traumático de la propiedad de los pueblos originarios, hasta nuestros días.

Och visst, rondellbedjarna och det drama de förmedlar är en stark berättelse om ett orättvist samhälle. Kontrasten mellan de fyrhjulsdrivna stadsjeeparna som cirklar runt dem i rondellerna, eller de moderna och lyxiga köpcentren som bildar kuliss i närheten av rondellerna och rondellfolkets slitna ansikten, av sol, vind o regn nedbrutna kroppar, deras ihärdiga uthålliga närvaro från tidig morgon till sen kväll, deras uthärdande av ständiga förolämpningar och förnedrande behandling från de förbipasserande, är i sig rop om förändring, rop om att något måste göras, att något är sjukt. Men till denna bild hör också de enorma och mycket påkostade reklampelarna med presidenten i helfigur, minst tio gånger sin vanliga storlek, som också de utgör kuliss i dramat. Presidenten som betalar bedjarna, förser dem med mat, med ljudanläggningar och bajamajor, som klär dem i t-shirts med presidentfruns slogans i rosa text på vit botten. Och som av någon anledning placerade ut jungfrustatyerna.

Den ekonomiska krisen har dock drabbat även rondellbedjarna. Regeringen har lanserat ett sparpaket och nu protesterar flera av rondellbedjarna mot outbetalade löner. Rebellerna bland rondellfolket har enligt dem själva hotats till livet av sina kollegor och några av dem flyr fältet. Arbetsrättsligt är deras ställning inte mycket bättre än en illegal invandrare i Europa. Officiellt får de inte betalt, deras mäktiga arbetsgivare begår ett brott genom att anställa dem och kan därför inte annat än blåneka till de krav på löneutbetalning som ställs. Konsekvensen av att de kräver sin rätt är avsked och förföljelse.

Började det med bananer?
Rondelldramat ser olika ut beroende på varifrån man tittar på det, hur långt tillbaks i tiden man går, hur mycket man försöker förstå. För en del är det historien om en mängd dumma eller manipulerade fattiga människor, som säljer sin stolthet och värdighet till en maktfullkomlig och korrupt regim för några mål mat. Men berättelsen skulle också kunna berättas på ett helt annat sätt, börja på ett annat ställe och i en annan tid, i områdena kring Chinandega i norra Nicaraguas bananplantager på 1970 och 1980-talet, i de multinationella företagen Dowe Chemicals, Dole eller Shells styrlserum, här, eller i en av Nicaraguas starkaste och mest uppmärksammade politiska protester, "marchen utan återvändo", här. En protest som också skildrats i ett prisbelönat jornalistiskt mästerverk från 2003 av la Prensas journalist Jose Adán Silvia Mendieta vilket kan läsas här. En bra artikel i Los Angeles times kan även läsas här.

Långt efter att Nemagon, ett gift som används för att bekämpa skadeangrepp på fruktträd, förbjudits i USA och Europa fortsatte bananplantagerna i Nicaragua att besprutas med gifterna. Tusentals personer som arbetade på plantagerna beräknas ha fått men för livet, mängder är döda i sviter efter besprutningarna och mängder är döende. Varje vecka begravs någon av nemagon-giftets offer i norra Nicaragua.

De påverkade bananarbetarna har fört en lång kamp. De har flera gånger vandrat till fots från norra Nicaragua till Managua och flera av dem har i en makaber och medialt relativt framgångsrik medvetandegörandeakt dött på vägen, på grund av sin sjukdom och sina umbäranden. Nemagonfolket har campat framför det nationella parlamentet i Nicaragua i många år och de har inlett rättegångar mot de amerikanska och europeiska företag som sprutade, sålde och tillverkade gifterna. I en uppmärksammad rättegång fick en del av arbetarna rätt till ersättning i en nicaraguansk domstol, men de transnationella företagen underkände rättegångarnas legitimitet och flydde landet med sina tillgångar. Nya rättegångar har därefter inletts i USA och ett antal arbetare har fått rätt i inledande instanser.

Men tiden rinner iväg. Företagen har på ett effektivt och brutalt intelligent sett skjutit upp rättegångarna och drar ut på processen. Under tiden dör målsägarna undan, en efter en. Nemagonfolket har under åren av kamp slitits sönder av mängder av interna strider, utnyttjats och manipulerats av olika politiska ledare, köpts av företagen och förmåtts att avstå från skadeståndskrav för spottstyvrar, splittrats av olika advokater som slagits om att företräda dem och så vidare. Bara en bråkdel av de som fått sina liv förstörda av gifterna kommer i bästa fall att få ersättning för skadorna utbetalade under sin livstid.

De som fortfarande campar framför parlamentet har sedan ett drygt år tillbaks fått mat och viss sjukvård av regeringen. Samt jobb i rondellerna! Nemagonfolket har blivit rondellbedjarfolket.

En kvinna som sade sig tillhöra "los afectados de nemagon" tiggde mat utanför huset för ett par veckor sedan. Hon berättade att de fick 100 cordobas om dagen och tre mål mat om de arbetade i rondellerna. Det är mer än vad en mellanstadielärare tjänar. Det är därför inte förvånande att en del av de som slagit läger utanför parlamentet anklagas för att ljuga, kanske är de inte alls nemagonoffer. Men likväl är de offer, för fattigdom, orättvisor och för förtryck. Oavsett om de är sjuka av banangifter eller ej har de ingenstans att gå om hjälpen från regeringen sinar. De ber för en förändring och de ber för maten, de säger att deras böner gör att Gud förbarmar sig över dem och berör de mäktigas hjärtan. Att de får mat för dagen och kläder på kroppen är guds förtjänst lika mycket som regeringens. De säger att de inte begär mer än så, att få tjäna gud. Men om inte regeringen förbarmade sig, var skulle de då gå, skulle kanske någon annan drabbas av medlidande och hjälpa till? De transnationella företagen har dessa rondellbedjare för länge sedan slutat hoppas på.

Som gudsbedjare behöver de nödvändigtvis inte betrakta sig själva som offer. De är snarare fattiga och därmed rättfärdiga. I en ond och omoralisk värld full av hat och orättvisor står de, åtminstone ibland, stolt och medvetet på botten. De är inte ansvariga för problemen. De är utan makt men de ber för försoning och förändring, om kärlek istället för hat. Förolämpningarna från de förbipasserande bilarna oroar dem inte. De har varit med om värre saker än så.

fungibla ting

Kanske kan man inte jämföra äpplen med päron, men eftersom pengar är fungibla ting så kan man i alla fall säga att dom 100 miljoner USD som Arnoldo Aleman stal under sin presidentperiod och som då var värda ungefär en fjärdeldel av Nicaraguas statsbudget eller hela den årliga hälsobudgeten, trots allt var mindre än de 150 miloner USD som Manchester City erbjöd för att köpa fotbollsspelaren Kaka från Milan för ca en månad sedan. Man kan också konstatera att trots att den nicaraguanska statsbudgeten idag är drygt en miljard USD stor så är den ändå mycket mindre än de 3 miljarder USD som USA ger till Israel i bistånd varje år för att dom ska kunna köpa stora vapen. (Vilket är ungefär 20 gånger mer än de ger till Palestinierna, som abslut inte får köpa vapen för pengarna). Man kan jämföra och komma fram till att det bor nästan lika mycket folk i Nicaragua som i Israel men Israel har en BNP per capita som är ca 23 gånger större än Nicaraguas. Man kan också jämföra det stimulanspaket som Obama just nu försöker få igenom i senaten med ungefär 900 nicaraguaska statsbudgetar. Vad nu det ska vara bra för.

Paktat och klart

En av världens mest korrupta presidenter någonsin är åter fri och parlamentets styrelse kontrolleras åter av FSLN. Det nya året kunde ha börjat bättre för Nicaragua.

Arnoldo Alemán, Nicaraguas president 1997-2002, frikändes igår av Nicaraguas högsta domstol. Under sin presidentperiod beräknas han ha stulit ca 100 miljoner USD, vilket år 2000 motsvarade nästan en fjärdedel av Nicaraguas BNP eller hela hälsobudgeten. I december 2003 dömdes han till 20 års fängelse men igår underkändes alla anklagelser av Nicaraguas högsta domstol.

Arnoldo Alemáns frihet förhandlades i utbyte mot fortsatt FSLN kontroll av Nicaraguas parlament. Efter att FSLN fuskade till sig en historiskt stor valseger i kommunalvalen i november förra året så har landet genomlevt en institutionell kris. Parlamentet där FSLN helt själva bara kontrollerar en dryg tredjedel av rösterna har varit paralyserat, oppositionen har lovat ogiltigförklara valet men parlamentets ordförande René Núñez (FSLN) lyckades avstyra varje sådant försök, i gengäld stoppade oppositionen ett antal lagar, nästa års budget och internationella lån från bland annat den interamerikanska utvecklingsbanken. Nicaraguas avtal med IMF frystes därmed inne och Nicaragua har de senaste månaderna gått miste om mängder av biståndsmiljoner.

Pakten bryter sönder oppositionen i parlamentet som nu kan kontrolleras effektivt av FSLN.
Därmed förväntas lagstiftningen att åter komma igång och visst "lugn" och "normalitet" återvända. PLC, den del av anti-sandinismen som fortfarande är lojal mot Arnoldo Aleman, röstade igår för en FSLN kontrollerad styrelse (2 FSLN- ledamöter varav en president, 2 ledamöter från det FSLN kontrollerade/köpta ALN, en FSLN lojal "oberoende" ledamot, avhoppad från MRS, och två ledamoter från PLC). Förslaget fick stöd av 68 av 92 parlamentsledamöter vilket betyder att nästan alla antisandinister i PLC röstade för förslaget.

I högsta domstolen fick arnoldistiska domare för första gången på flera år majoritet eftersom en av de sandinistiska domarna "åkt utomlands" och de andra ändå inställde sig så att kvorum kunde uppnås. Parlamentets nygamla president Rene Nuñez förnekar någon som helst koppling mellan de två statsmakternas samtida beslut, ett uttalande som Vilma Nünez, representant för Nicaraguas främsta MR-organisation, med all rätt kallar "en förolämpning mot nicaraguanernas intelligens".

Pakten är återupplivad, möjligheten att riva upp valresultatet samt reformera och rensa upp i högsta valrådet verkar nu helt försvunnen och vägen verkar ligga öppen för de reformer av konstitutionen som bland annat förväntas öppna upp för återval av Daniel Ortega, eller skapandet av en stark premiärministerpost från vilken han kan fortsätta styra landet efter nästa val 2011. Frågan är vad som händer med maktförhållandet i pakten nu när sandinistiska domare inte kan skicka Arnoldo Alemán i djupa fängelsehålor hur som helst och vad den antisandinistiska basen och väljarna tycker om att deras representanter köpslagit med deras röster och valseger.

Alberto Novoa Espinoza, före detta chef för riksrevisionen och ansvarig för en stor del av utredningen mot Alemán säger i en kommentar att den som rånar en rik begår ett brott men den som rånar en fattig, i det här fallet Nicaraguas folk, begår ett dubbelt brott. Han syndar mot himlen och mot mänskligheten. Filosofen och samhällsvetaren Carlos Tünnerman säger att gårdagen kommer att kommas ihåg som den Nicaraguanska politikens lågvattenmärke. På gatan pratar folk om hur lagen gäller olika, den som stjäl en höna för att stilla sin hunger kastas i fängelse men den som stjäl 100 milljoner USD får komma på fest hos presidenten.

Åter ett slag i ansiktet mot alla som försöker upprätthålla någon slags tro på Nicaraguas politiska institutioner, rättssystem och människors lika rätt inför lagen. Åter ett svek mot alla de som ser sandinsimen som en samling etiska och moraliska principer och ännu en skändning av arvet efter hundratals martyrer och hjältar som osjälviskt offrat sitt liv i det Nicaraguanska folkets långa och svåra kamp för demokrati och rättvisa.

Fundamentalism och solidaritet

Två trådar hänger i luften, minst. Dels har jag fått en del kommentarer (på bloggen och vid sidan av) från personer som endera är förvirrade på grund av att de får olika signaler om vad som faktiskt händer i Nicaragua eller tycker att jag inte är tillräckligt balanserad utan mest upprepar USAs, EUs och högerkrafternas kritik av FSLN. Dels gnager frågan vidare, vad gör solidaritetsrörelsen i Nicaragua idag, vad har den här att göra? Det här inlägget kan därför ses lite som en fortsättning på den här och den här tråden.

Jag uppskattade att jag fick lite kritik för mina senaste inlägg. Självklart finns det de som tolkar det som händer i Nicaragua på ett annat sätt än vad jag gör. VFSNs representant i Nicaragua Eric Chavarría skriver i en artikel som översatts på föreningens hemsida att anklagelserna om valfusk är obefogade och att det som sker är en sedan länge planerad högerkampanj för att misskreditera regeringen och dess sociala program, vars syfte är att reducera fattigdomen. Enligt Chavarría vann FSLN valet på grund av att partiet driver på för att konkret förbättra för landets fattiga. Den ibland viktiga tidningen Flamman rapporterade från valet i en mindre intressant artikel som helt okritiskt köper FSLN-sidans skruvade verklighetsbeskrivning:

"Det är därför anmärkningsvärt att FSLN förmår att göra så bra ifrån sig i ett mellanval. Sandinisterna själva vill förklara sina framgångar med de satsningar på sociala och ekonomiska reformer och utbildningsprogram främst riktade till de fattiga. Valets stora betydelse ligger också i att det är första gången som FSLN besegrar en enad högerfront som har gemensamma listor, där det även ingår tidigare avhoppare från sandinisterna. Det är en utveckling som kan medföra en viktig stabilitet och kontinuitet i Nicaragua."

Angående om det var valfusk eller inte så har jag inte så mycket att säga. Grova anklagelser om oegentligheter från vittnen under valdagen finns det gott om. Det gör det nästan alltid i valen i regionen. Eftersom man inte tillät några internationella eller nationella observatörer med kapacitet att ge en egen oberoende bild av vad som hände (t ex genom egna statistiska urval) så har vi dock i detta fall bara partiernas valarbetares versioner att gå på. När rösterna sammanräknats i varje vallokal och de olika partiernas företrädare skrivit under valakten så får varje parti sin originalkopia. Oppositionen som räknar upp ett oändligt antal fall av valfusk innan, under och efter själva omröstningen, har scannat 98% av alla valakter i Managua och dessa finns (undertecknade av FSLNs valarbetare) på deras hemsida. Dessa valakter ger en klar seger till deras kandidat Montealegre. På valrådets hemida ges resultatet dock bara i allmänna siffror, utan referenser till vem som vann i de olika valdistrikten. Valrådet presenterar inte ens hur många som röstat i valet vilket de måste göra enligt lag. När halva befolkningen är övertygade om att det är grovt valfusk som begåtts och oppositionen kan presentera sina valakter så faller bevisbördan på valrådet. Det är deras uppgift att övertyga befolkningen om att valet gick rätt till och deras förmåga att göra detta kan i ett land som Nicaragua betyda skillnaden mellan krig och fred. Oppositionens, kyrkans, civilsamhällesorganisationernas och de internationella givarnas förslag att valrådet och FSLN visar sina exemplar av valakterna för oppositionen, allmänheten och observatörer, tycks då rimlig (och billig). Vad har valrådet hittills gjort? Ingenting förutom att anklaga oppositionen för att skapa oro och instabilitet.

Angående oron om att valfusk skulle inträffa innan valet så var den befogad. Jag skrev själv en ganska lång bakgrund precis innan valet som bland annat förklarar varför.

Det handlar alltså egentligen inte om valfusk eller inte, ingen i Nicaragua bryr sig på allvar ens om att försöka påstå att det inte var valfusk. Ortegas kommentarer är symptomatiska och har ungefär följande innehåll; valrådet var domare i processen, den som är med i spelet måste acceptera domaren, valet 1996 gick inte heller rätt till men vi accepterade utslaget. Punkt slut.

Den mer intressanta fråga som framför allt Chavarrías artikel väcker är den om regeringens fattigdomspolitik. Han har rätt i att klyftorna i Nicaragua ökade dramatiskt under 16 antisandinistiska regeringsår, att analfabetismen ökade dramatiskt liksom antalet fattiga. Lägg till detta att Nicaragua trots att man avslutade en lång väpnad konflikt, trots (eller på grund av?) ett av regionens alla mest marknadsliberala reformprogram, unilaterala handelsliberaliseringar, privatiseringar och avregleringar, bara haft en minimal ekonomisk tillväxt, långt under regionens genomsnitt, under alla dessa år. Frågan är alltså, om nu regeringen tar ekonomin och fattigdomen på allvar, kan man då inte se mellan fingrarna med lite brist på demokrati, inskränkningar av organisations- och mötesfriheten, brist på rättssäkerhet, viss censur och så vidare. Vad ska man med pressfrihet till om man inte kan läsa eller inte har råd att köpa en tidning? Vad är demokratin värd om mina barn dör på grund av brist på medicin (mycket mer resurser har lagts på detta av FSLN), inte kan följa undervisningen på grund av undernäring (Nicaragua ska mitt i krisen fått pris för sitt nyligen instiftade program för att bekämpa undernäringen med hjälp av små skolmåltider) och om jag ändå måste ta mina ungar ur skolan för att jag inte har råd att betala skolavgifterna (som regeringen avskaffat).

När dessa satsningar på fattigdomsbekämpning (som ingen kan förneka) dessutom kan ske samtidigt som till och med de gamla liberala centralbankscheferna och IMF ger FSLN-administrationen toppbetyg vad det gäller "ansvarsfull makroekonomisk politik" så ter de sig ännu mer anmärkningsvärda.

Jag liksom en majoritet av Latinamerikas befolkning köper resonemanget, kan inte blunda för logiken. I en stor undersökning av UNDP "La democrcia en America Latina" publicerad 2004 visar det sig att en majoritet av Latinamerikas befolkning skulle föredra en auktoritär regim om denna till skillnad från en demokratisk löser grundläggande problem som hunger och rätt till utbildning. Innan vi upprörs över detta ska vi försöka sätta oss in i den situation som miljoner Nicaraguaner lever i dagligen. Föreställa oss att vi måste välja mellan att endera ta vårat sjuka undernärda barn ur skolan eller köpa medicin åt det, eller ge det ordentligt med mat, val som hundratusentals nicaraguaner står och stått inför dagligen. Regeringens konflikter med välbeställda och berömda författare och poeter ter sig då ganska oviktiga.

Men, det är naturligtvis en falsk motsättning. Långt ifrån att leda till en "viktig stabilitet och kontinuitet" som Flamman skriver, leder regeringens fundamentalism och auktoritära metoder rakt ner i misär, våld och fattigdom. Demokratin är inte bara ett mål i sig själv. Det är även en överlägsen konfliktlösningsmekanism. Förmågan till dialog och en fri debatt är inte bara ett uttryck för alla människors lika värde och rätt att få yttra sig om eller vara med och påverka de beslut som påverkar deras livssituation, det är också en bra mekanism för att komma fram till bra och effektiva fungerande lösningar. Transparens och öppenhet är inte bara en fråga om medborgarnas rätt att få veta vad staten gör med deras skattepengar, det är också det bäst kända motmedlet mot korruption.

FSLNs religiösa fundamentalism, auktoritära ledarstil och dess autistiska, förvrängda, svart-vita verklighetsuppfattning kommer i längden att omöjliggöra fattigdomsbekämpningen. Övertyga mig gärna om att jag har fel!

Det handlar om något väldigt grundläggande. Det jag gör påverkar de i min omgivning och det de i min omgivning gör påverkar mig, begränsar mig eller ger mig möjligheter. Valet är det bästa (värsta) och mest tydliga exemplet på detta FSLNs avgörande problem, oförmågan att hantera konflikter, oförmågan att ta in och lära sig av de som tycker annorlunda. Så länge halva landets befolkning inte tror att FSLN vann valet eller som "rebell forever" skrev i sin kommentar till förra inlägget, befarar att de förlorat möjligheten att vinna val i framtiden, så kommer inte FSLN att kunna regera landet framgångsrikt, inte heller kommer de att kunna lösa de fattigas problem. Det handlar inte främst om att den nicaraguanska offentliga sektorn riskerar att förlora en stor del av sitt bistånd (som utgör 704, 2 miljoner USD eller 33% av dess totala utgifter eller 10.6% av BNP enligt vänsterekonomen Adolfo Acevedo som skriver i senaste Envio) även om detta så klart är allvarligt, särskilt med tanke på den ekonomiska kris, den matkris och den energikris som drabbar landet stenhårt och oberoende av vilken regeringen det har.

Framför allt handlar det om att valfusket åter ställer nicaraguaner mot nicaraguaner i en konflikt som saknar en legitim mekanism för att kunna lösas på fredlig väg. Valet har rivit upp gamla sår som höll på att långsamt läka och skapat nya sår som kommer att vara svåra att läka i framtiden.

Fundamentalismen är i sig själv största hindret för att lösa problemen. I den svart-vita religiösa regeringspropagandan står striden mellan två absoluta sidor. De som kritiserar regeringen, de som uttrycker oro, de som säger att landet står inför en kris, demoniseras, anklagas för att underminera regeringen och vilja störta Daniel Ortega från makten. En demon kan man inte för dialog med, den måste elimineras. En demoniserad opposition slår man ner med våld när den demonstrerar på gatorna. Den lyssnar man inte på. Dess relevanta och konstruktiva kritik kastas ut som barnet med barnvattnet (tillsammans med den nicaraguanska högerns vanliga okonstruktiva lögner och överdrifter, som nu tycks ha internaliserats av FSLN och därmed är på väg att självuppfyllas). Åter igen, med den historia Nicaragua har så går det inte att överdriva allvaret i en sådan politik och oansvaret som ligger bakom sådan propaganda.

Ok, vad är så solidaritetrörelsens roll i allt detta?

Först och främst bör vi fråga oss två saker: Med vem är vi solidariska och vad driver denna solidaritet?

Regeringen försöker utmåla konflikten som internationell, ett litet fattigt land står upp mot USA och EU som försöker intervenera och underminera dess demokratiskt valda president. Antikolonialismen och den riktiga instinkten att ta ställning för den svagare parten, "the underdog", som finns i solidaritetsrörelsens och vänsterns ryggrad, gör det lätt att köpa den verklighetsbeskrivningen och instinktivt ta ställning för Nicaraguas regering. En sådan ryggmärgsreaktion är dock kolonial eller post-kolonial i sig. Den underkänner nicaraguanernas egna förmåga att handla som subjekt. De nicaraguaner som kritiserar Ortega kan inte avfärdas som imperiets marionetter eller CIA agenter, de har goda skäl och egna argument som tål att lyssnas till och tas på allvar.

"Underdog" argumentet måste också det problematiseras. I termer som brukar användas i postkolonial teori handlar det om att se den andra hos den andra. Vem är underdog i konflikten mellan den våldtagna gravida 11-åringen och regeringen som inte tillåter henne att göra abort? Samtidigt måste vi vara uppmärksamma och medvetna på risken att underblåsa koloniala stereotyper likt den om "vit man (eller kvinna) som räddar svart kvinna från svart man".

Jag tror att Ann Kroon som när hon jämför sina erfarenheter som "internacionalista i Nicaragua nu och på slutet av 80-talet har en intressant poäng när hon skriver:

"Situationen 89 var mkt mer glasklar, "de goda mot de onda", därav alla närvarande cheles som fick sina revolutionsromantiska kickar av att vara i Nica och sjunga revolutionssånger (jo, jag är lite cynisk faktiskt). Jag tänker att skillnaden i den internationella solidariska närvaron då och nu är just ett tecken på att situationen - och FSLN som parti - är så oerhört mkt mer komplex nu än då, även om jag tror att den egentligen var bra mkt mer komplex då också, men det ville "vi" kanske inte se."

Iosu Perales, en spansk journalist som i samband med revolutionens 25 års jubileum bestämde sig för att skriva boken "Los buenos años, Nicaragua en la memoria" om revolutionen och sina erfarenheter som "chele internacionalista" beskriver rörelsens motiv:

"Faktum är att vi genom att genomföra aktiviteter för Nicaragua och mot imperialismen i våra egna samhällen försökte förändra de rådande värderingarna. Vi spred genom vår praktik de goda nyheterna, det evangelium som ryms i humanismens kärna, tanken att glädjen och det goda livet är allas rättighet, även i ett fattigt litet land som Nicaragua. Så vattnade vi de universella värdenas trädgård, och formade världen som en plats för den mänskliga rasens gemensamma och delade lycka ... Rörelsen begick misstag, den ville ibland tränga in den nicaraguanska verkligheten i sina egna modeller. Det gick dock inte och vi fick hela tiden ompröva och rätta oss själva på den punkten. För övrigt, om man ska, och det bör man, kritisera den internationalism som befolkade och älskade Nicaragua, så borde den riktas mot vår analys och de handlingar som därpå följde: vi var väldigt okritiska. Överdrivet överseende med det vi inte gillade. Vi var undergivna, lojala, troende och ovillkorliga i vår efterföljelse. Allt det där var symptom på en barnsjukdom, men också ett tecken på en total och komplett generositet" (fritt översatt)

Men Iouso Perales är mer kritisk mot rörelsen under 90-talet än under 80-talet. Att så många övergett Nicaragua på grunda av att regeringen föll, på grund av FSLNs korruptioin. Var det inte med Nicaraguas fattiga folk som vi var solidariska? frågar han sig indignerat.

Trots att det som var en stor rörelse, en storm, idag är mer av en stilla vindil så finns det fortfarande en stor mängd "internacionalistas" kvar i Nicaragua. Inte alla har övergett landets folk och nya har kommit till. Svallvågorna från revolutionen svallar än och inspirerar fortfarande.

Men regeringen har problem med en solidaritetsrörelse som kommit ur sin barnsjukdom. Den vill ha tillbaks den svart-vita okritiska världsbilden med sin förenklade uppfattning om gott och ont som kännetecknade rörelsen på 1980-talet. Det som av Perales ses som en dygd och mognad ses av FSLN som ett svek. Som en konsekvens riktar sig regeringens attacker mot det kritiska delarna av civilsamhället också mot de internationella organisationerna. I en tydlig artikel i envío skriver basken José Maria Castán som jobbar för "Mundubat" om de internationella organisationernas uppgift. Visst måste de internationella organisationerna rätta sig efter nicaraguanska lagar och regleringar, men vi kan aldrig acceptera att den tar ifrån oss rätten att stödja nicaraguanerna i sin politiska kamp för sina rättigheter. Det vore att sudda ut vårt existensberättigande och vårt syfte, grunden för det engagemang som i många fall är en direkt konsekvens av revolutionen och dess förmåga att inspirera och engagera. Bakgrunden är att Nicaraguas vice-utrikesminister i ett möte med alla spanska organisationer gjort tydligt och klart att den inte skulle komma att tillåta finansiering till ickestatliga aktörer om det rörede sig om politisk verksamhet och påverkansarbete, "advocacy" eller "incidencia".

Det som både FSLN och solidaritetsrörelsen måste förstå och påminna sig om är att engagemanget inte gällde en organisation utan universella värden som rättvisa och demokrati, alla människors lika rätt till det goda livet, till frihet från förtryck. Idag repressenteras inte dessa värden av partiet. Partiet svarar istället konsekvent på kritiken mot de övergrepp som den begår mot dessa värden genom att ta sin tillflykt till idén om varje stats suveränitet, i det här fallet internationalismens motsats. Att man därmed inte förtjänar omvärldens solidaritet är något de flesta ser men som partiets ledning envist blundar för, och som en del i solidaritetsrörelsen inte heller gärna vill se.

Men om vi förenklar blir vi medskyldiga till det som händer, på samma sätt som solidaritetsrörelsen på 80-talet kanske måste ses som delvis medskyldig till den svart-vita polarisering som nu åter präglar landet.

Eric Chavarría har en poäng när han avfärdar de som jämför Ortega med Somozas diktatur. "Men jag har levt i en diktatur, den som leddes av Somoza, den mest kriminella diktaturen i Latinamerika, en diktatur som censurerade medierna, en diktatur som massakrerade folket och mördade tusentals ungdomar bara för att de var ungdomar som troddes vara anhängare till sandinisterna. Dagligen hittades kroppar spridda i skogar och på soptippar, mördade av Somozas män. När jag var sexton år föredrog jag att dö framför att Somozas diktatur skulle få fortsätta regera."

Men även Dora Maria Tellez, som också hon gick med i gerillan när hon var 16 år, har en poäng när hon gör jämförelsen. Hon gör den inte som någon slags "body count" utan för att vi ska förstå allvaret när folk slås ner på gatorna för att de demonstrerar mot regeringen, eller självcensurerar sitt språk och sina åsikter för att få ha kvar sitt jobb eller få del av regeringens sociala program. Och hon poängterar, orolig men bestämt, att målet nu måste vara att undvika en situation som den under Somoza, då en hel generation till slut inte såg någon annan utväg än att ta till vapen. Och då duger det inte att hoppas på presidentens eller hans frus goda vilja eller deras förmåga att ta sitt förnuft till fånga och ändra färdriktning.

Revolutionen och 16 år av brutal neo-liberalism har satt djupa spår i det nicaraguanska folket. De är oändligt mycket mer medvetna om sina rättigheter och ojämförligt mycket bättre organiserade nu än på 70-talet. Det finns gott om bra krafter att stödja i Nicaragua och det är viktigt att omvärlden finns där och hjälper till, så att folk fortsätter att vara kritiska, fortsätter att säga sin mening, fortsätter att hävda sina rättigheter, fortsätter att vara aktiva medborgare. Bara då kan vi ta tag i fattigdomsproblematiken och de globala orättvisorna.

Den mötesplats mellan det globala och det lokala, mellan det personliga och det abstrakta det teoretiska och det praktiska, idealism och pragmatism, nord och syd, fattig och rik, öst och väst som Nicaragua har varit och är, har fortfarande mycket att bidra med till världen. Kanske ännu mycket mer i en allt mer globaliserad värld. Men inte om vi avfärdar det som något sorgligt eller patetiskt misslyckande. Inte om vi överger det. Inte heller om vi blundar för de övergrepp som nu begås av de som var dåtidens hjältar.

Ursäkta att det blev lite långt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bistånd, solidaritet, folkrörelse, Latinamerika, FSLN, demokrati, fundamentalism, globalisering