Internationalism och solidaritet eller interventionsism och imperialism?

Terrorist eller befrielsehjälte? Det klassiska exemplet på att språket inte är neutralt, samma fenomen kallas olika saker beroende på perspektiv, vilket politiskt syfte den som formulerar sig har. Det som nu händer i Nicaragua ger oss anledning att reda ut eller dekonstruera betydelsen av några andra ord. Särskilt viktigt har detta blivit för oss som identifierar oss med den internationella solidaritets och rättviserörelsen och som hoppas på den vänstervåg som går över Latinamerika.

Anledningen till att detta blivit så viktigt är flera. En av dem är Eva Zetterbergdebatten som jag skrivit något om här. Eva åkte hem till Sverige i lördags men hon har fortsatt vara landets mest offentliga person den senaste veckan. Eva har intervjuats i 25 minuter i Nicaraguas mest sedda och ansedda samhällsprogram på TV ”Esta Semana”, hon har varit på stora helsidesintervjuer i landets största tidningar och i de mest ansedda. Alla landets mest kända politiska kommentatorer, kulturpersonligheter och debattörer har skrivit om henne. De flesta av landets största och viktigaste organisationer har gett henne sitt stöd, de regeringstrogna medierna har attackerat henne. För den ena sidan är hon en progressiv internationalist som representerar det Sverige som allt sedan Olof Palme talade i FN mot USAs intervention har varit solidariskt med Nicaraguas folk. För den andra sidan är hon en imperialistisk interventionist som representerar supermakterna EU och USA samt högerregeringen Reinfeldt och deras kampanj mot den latinamerikanska vänstern i allmänhet och president Ortega i synnerhet

Ett annat exempel är Zoilamérica som jag skrivit något om här. Ett tredje exempel är frågan om abort som jag skrivit alldeles för lite om men som andra har skrivit bra om här och här. Ett fjärde exempel är frågan om beslutet att förbjuda två partier att ställa upp i de kommande kommunalvalen som man kan läsa om här. En storkonflikt mellan OAS (organisationen för amerikanska stater) håller nu på att segla upp kring denna fråga. I går dök ett femte exempel upp när en Ortega-lojal domare oväntat dömde den 82 årige trapistmunken, poeten, befrielseteologen och före detta kulturministern Ernesto Cardenal till dryga böter i ett fall som ansetts avslutat för flera år sedan. Hela det latinamerikanska författarsamfundet (inklusive välkända vänner till den sandinistiska revolutionen som Eduardo Galeano) har kommit till Cardenals försvar och ser domen som ett straff mot Cardenals kritik av regeringen, senast uttryckt under hans besök i Paraguay

Alla dessa exempel har på ett eller annat sätt dragit till sig uppmärksamhet från en internationell opinion. Regeringen och dess försvarare har avfärdat de delar av den internationella opinionen som kritiserat dem som interventionister, imperialister och höger. I Sverige har det trots att vår ambassadör stått i centrum för debatten varit ganska tyst, med några få undantag. Den svenska journalisten Dick Emanuelsson skrev en artikel som jag kommenterat kort tidigare. Han för ett liknande resonemang på svenska här. Emanuelssons artikel har fått stor uppmärksamhet i Nicaragua och publicerats i flera av de största regeringstrogna medierna. Till skillnad från Eduardo Galeano, Noam Chomsky och den latinamerikanska kvinnorörelsen har Emanuelsson inte anklagats för att gå imperiets ärenden med sitt inlägg i den nicaraguanska debatten.

Slutsatsen blir lätt att om någon som råkar vara utlänning, d v s inte Nicaraguan, har en åsikt om det som händer i Nicaragua så är han solidarisk om han håller med mig men interventionist om han kritiserar mig. Somozaregimen kritiserade den internationella solidariteten med FSLNs väpnade kamp på 1970-talet som interventionism och otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och samma solidaritetsrörelse kritiserade USA för interventionism när man stödde diktaturen och sedan befrielserörelsen / terroristerna i Contras. Är det verkligen så enkelt, kan man relativisera ordens betydelse så mycket? Ja och nej.

Kärnan i debatten om det nationella oberoendet är demokrati och makt. Vi väljer våra politiker i nationella demokratiska val och de har därmed legitim makt att inom vissa gränser styra och ställa över oss, omfördela egendom, sätta gränser och skapa möjligheter för vårt handlande. Vi kan därefter hålla dem till svars i nästa val. Ett demokratiskt problem uppstår dock när ett lands politiker inte längre har eller anses ha makten. Detta är kärnan i globaliseringsdebatten. Vem styr egentligen när allt fler samhällsprocesser flyttat bortom nationalstaten. Ett land som Nicaragua är hopplöst beroende av omvärlden, en omvärld landets befolkning kan göra ytterst lite för att påverka. En stor del av statsbudgeten ges i form av bistånd som kommer med villkor. En annan del är lån från IMF och Världsbanken som har andra villkor. Jag minns ett samtal jag hade med förra (höger)regeringens vice utrikesminister Mauricius Gomez. Han hänvisade till en undersökning från 2003 där ministrar och höga tjänstemän fick redogöra för hur mycket tid de la på olika uppgifter. Enligt undersökningen gick 60% av deras tid till internationella givare, redovisa måluppfyllelse, förhandla avtal, skriva rapporter etc. Det lämnar 40% av tiden till att försöka regera landet. Gomez var drivande i den internationella Parisprocessen som har som mål att minska dessa problem genom harmonisering av biståndsgivarnas krav och bättre kopplingar mellan regeringens egna prioriteringar och det internationella biståndet. Det är bra men det löser inte problemet.

Trots att länderna är ungefär lika stora befolkningsmässigt så skulle en Nicaraguansk ambassadör aldrig kunna få lika mycket inflytande över svensk politik som Eva Zetterberg fått i Nicaragua, hur progressiv eller intellektuellt lysande hon eller han än var. Det är ett demokratiskt problem när folkrörelser och politiker springer hos ambassadörerna mer än hos varandra för att diskutera politik. Men gör det Eva till imperialist? Hon lägger sig i Nicaraguas politik och hon gör det från en maktposition, hon undergräver därmed den Nicaraguanska demokratin. Dick Emanuelssons och andra så kallade vänsterskribenters slutsats är självklar. Det internationella systemet är orättvist och orättfärdigt, det upprätthålls av supermakter och rika länder som EU och USA och det är till deras egen fördel. Som vänster ska man hålla på den svaga, särskilt i detta fall då det är en regering som öppet tar ställning mot den orättvisa imperialistiska världsordningen. Eva representerar EU, punkt slut. Detta resonemang kan kanske låta rimligt men blir ohållbart för den som lever i mitt i ett land som Nicaragua och ser förtryckets mekanismer runt omkring sig dagligen.

Det globala underskottet på demokrati löser inte vänstern genom att avsäga sig den makt och det inflytande som den har på den internationella arenan. Världen är sedan länge (och har kanske alltid varit) ett ställe där makt, pengar, politik och identiteter inte går att stänga in och avskiljas av nationsgränser. Detta är heller inte önskvärt. På T-Shirts över hela världen, inte mist i Venezuela, Nicaragua, Bolivia och Kuba går folk omkring med en enkel mening som sammanfattar en sann revolutionär inställning. ”Sentir como propia cualquier injusticia cometida contra cualquiera en cualquier parte del mundo” Att känna som sin egen varje orättvisa som begås mot varje människa i varje del av världen. Chés ord är inte olika Jesus ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40)

En sann revolutionär och en sann kristen måste därför ta ställning för den våldtagna flickan som riskerar att dö om hon inte får göra abort, för allas lika värde inför lagen och en rättsstat som garanterar detta, för rätten att rösta på det parti som man anser bäst representerar sig, för maktdelning, fri debatt och ett folk som ställer sina ledare till svars istället för tvärtom. Ekonomisk omfördelning måste gå hand i hand med välfungerande demokrati (de hör ihop). Det globala underskottet på demokrati avskaffas inte genom att vi avskaffar det globala utan genom att vi demokratiserar det, dess institutioner och dess beslutsmekanismer. Och detta kommer bara att gå om vänstern tar sin internationalism på allvar.

Innehållsmässigt säger Zetterberg okontroversiella saker. Men Dick Emanuelsson och regeringen Ortegas försvarare hoppar i galen tunna för att dom glömmer bort att det är innehållet i politiken som ger vänstern dess radikalism och legitimitet, inte dess på förhand givna position i det internationella systemet eller deras klasstillhörighet. För att FSLN ska lyckas förändra de orättfärdiga strukturer som håller miljoner nicaraguaner i misär och maktlöshet så måste partiet och de som stödjer det lära sig se kritik som en gåva, debatt som något man kan lära sig av, självständigt tänkande medborgare som en resurs, sina egna brister något som ska rättas till istället för att försvaras. FSLN måste sluta gömma sina svagheter och oförsvarbarheter bakom talet om imperialismen. Risken är uppenbar att det goda samhället annars hotas mer av den så kallade kampen mot de krafter som vill förstöra det än av dessa krafter själva. Detta gäller alltså inte bara kampen mot terrorismen.

Den som vill vara solidarisk med Nicaragua idag bör vara medveten om detta, tycker jag...

Här en ortodox marxist som säger ungefär samma sak.

Jag ber om ursäkt för att det blev långt men jag hade ett stort behov av att få skriva av mig lite. Svara gärna långt om ni vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, solidaritet, imperialism, Latinamerika, Nicaragua, vänster, demokrati