Men Lugo är inte bara tydligt vänster, han är också fram tills nyligen katolsk präst. Detta kan tyckas motsägelsefullt. Den katolska kyrkan har alltid varit en intim del av makten i Latinamerika. I mitten av varje Latinamerikansk stad ligger en park, i ena änden av parken ligger en kyrka eller katedral och bredvid kyrkan ligger rådhuset eller presidentpalatset, tillsammans representerar de makten och den rådande ordningen. Katolska kyrkan inte bara stödde utan organiserade Spaniens och Portugals imperialism i Latinamerika och har sedan dess stadigt stått på diktaturers och makteliters sida, som nitisk försvarare av den den etik och moral som rättfärdigade den rådande politiska ordningen. Den rådande ordningens Jesus är en tyst Jesus, en Jesus som led, bar sitt kors, dog på korset och uppstod för våra synder skull. En Jesus vars hela liv redan var förutbestämt när han föddes, som lät Guds vilja ske. Sådan har Jesus presenterats av den katolska kyrkan i Latinamerika. En tyst Jesus har lett till ett tyst folk, som burit sitt kors, som lidit och som hoppats få förlåtelse och uppståndelse i ett lyckligare liv efter detta. Ett folk som inte tror att de själva kan påverka händelseutvecklingen, som tror att alla olyckor och allt lidande, all glädje och all framgång är en del av guds nycker - ”gracias a Dios, si Dios quiere - tack vare Gud, om Gud vill - ett folk som därför förblir passivt inför orättvisor och förtryck.
Lika lite som Latinamerikas historia kan förstås utan denna konservativa teologi, lika lite kan den förstås utan dess rival och rebell, den teologi som presenterar en levande Jesus, en Kristus som talar, handlar och utmanar makten. En Jesus som sätter människan som måttstock för lagen och inte tvärtom (Luk 6:1-11). En Jesus som citerar profeten Jesajas ”Han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet... (Luk 4:16) Lugo är en förkunnare av denna teologi som har kommit att kallas befrielseteolgi. Latinamerikas historia, särskilt den latinamerikanska vänsterns och de latinamerikanska sociala rörelsernas historia kan inte förstås utan befrielseteolgin. Jag lovar att återkomma med ordentliga inlägg om befrielseteolgi, kyrkans och religionens roll i Latinamerika i senare inlägg.
Lugos makttillträde har redan fått ett antal konsekvenser i Nicaragua. Nicaragua var tillflyktsort, och prioriterat slagfält för den latinamerikanska vänstern under 1980-talet och i stort sätt alla Latinamerikas vänsterpresidenter deltog och inspirerades på ett eller annat sätt av den Sandinistiska revolutionen. Sandinismen identifierar sig med latinamerikansk vänster och den latinamerikanska vänster identifierar sig med sandinismen. Nicaraguanerna följer nyfiket och debatterar passionerat vänsterns truimftåg över kontinenten och sandinismen påverkas av den nya vänsterns vägval. FSLNs beslut att kvotera in 50% kvinnor kom till exempel strax efter att Bachelet vunnit valet i Chile. Lugo var en av hedersgästerna när 300 000 personer firade revolutionsdagen i Managua den 19 juli i år. Sånger från den Nicaraguanska bondemässan (världens kanske mest kända artistiska uttryck för befrielseteologin) dånade då ut över folkmassorna. Chavez liksom Ortega pratade om befrielseteologins comeback. Men bondemässans författare och kompositör, Carlos Mejia Godoy var mäkta förgrymmad över att regeringen använde hans musik. Sedan flera år tillbaks är Carlos en av Ortegas mest kända kritiker och efter Herty Lewites död ställde han upp som vicepresidentkandidat för MRS.
Igår var två av de tre katolska präster som deltog i den sandinistiska regeringen på 1980-talet närvarande som gäster när Lugo svor presidenteden. (Liksom Lugo tvingades de tre lämna den katolska kyrkan på grund av sitt politiska engagemang) Trapistmunken, poeten och före detta kulturministern Ernesto Cardenal ordnade strax efter sin landning i Paraguay en presskonferens där han hårt kritiserade Ortega, kallade honom tjuv och anklagade honom för att liksom Somoza vilja förvandla landets styre till ett familjeprojekt. Den andra gästen Miguel De Escoto Brockman, maryknoll-präst och före detta utrikesminister representerade Oretgas regering på plats. Escoto har alltid varit en av Ortegas närmsta vänner och arbetar aktivt för Nicaraguas regering. Från september 2008 till september 2009 kommer han att vara president för FNs generalförsamling. FSLNs relation till befrielseteologin har ytterligare komplicerats av Ortegas nuvarande allians med den katolska kardinalen Miguel Obando y Bravo, en klassisk representant för den konservativa katolska kyrkan och en av dem som hårdast bekämpade befrielseteologin och de katolska prästerna i regeringen under 1980-talet. Jag lovar att återkomma med mer om detta i ett senare inlägg.
Lugos nya regering har också påverkat den Nicaraguanska debatten på ett kanske något mer oväntat sätt. Gloria Rubín som utsetts att leda landets kvinnosekretariat undertecknade ett upprop som fördömer Ortega för att ha sexuellt utnyttjat och våldtagit sin styvdotter Zoilamérica under hela hennes barndom. Anklagelserna som offentliggjordes 1998 har aldrig kunnat utredas juridiskt eftersom Daniel Ortega kontrollerar domstolsväsendet. Zoilamérica har därför tagit ärendet till den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter där det legat i fryspåse i tio år. I den här artikeln i spanska El País kan de som läser språket få en ordentlig genomgång av fallet. Här skriver också författaren Mario Vargas Llosa i samma tidning och här kan man läsa hela Zoila Americas egna mycket starka och omskakande berättelse. Tidningen Envío har också ägnat fallet stor uppmärksamhet. Jag lär återkomma till Zoilamérica även på denna blogg. Att fallet åter kommit upp på den internationella dagordningen kan göra det svårt för Ortega att behålla sin roll som en respekterad representant för den latinamerikanska vänstern, en roll han spelat väl och som både gett ekonomiska resultat i form av bistånd men också tjänat inrikespolitiska syften. Chavez, Castro, Morales och Lula är alla mer respekterade och populära än Daniel i Nicaragua. Att synas som deras vän och jämlike ger status och röster. Men det gör också Ortega svag för kritik från detta håll, den latinamerikanska vänstern inte gärna kan avfärdas som imperiets lakejer.
Ändå är det precis det Rosario Murillo försöker göra med Gloria Rubins uttalande. Rosario, som alltid tagit Daniel Ortegas parti mot sin dotter, anklagar Rubin för samröre med Paraguays före detta diktator Stoessner, landets oligarki och USA. Att Murillos går i svarsmål för sin man kanske kan förklaras med att hon är ansvarig för hela regeringens kommunikation. En extra otrevlig del av Zoilamérica historien är annars att Rosario Murillo som mamma ofta ansetts mer skyldig än Ortega själv. Zoilamérika fallet är tyvärr också ett exempel på hur kvinnor skuldbeläggs för mäns sexuella övergrepp. Alla vet ju att män styrs av sin starka sexualdrift, skyddar sig inte kvinnorna får de skylla sig själva. Inget kan anses värre än en mamma som överger sitt barn... Rosario Murillo kommer antagligen inte komma undan genom att anklaga den latinamerikanska kvinnorörelsen för att vara CIA agenter. Förhoppningsvis kommer inte Ortega undan heller. Förhoppningsvis får han istället någon gång försvara sin oskuld i en oberoende domstol. Om inte kvinnor som Gloria Rubin tystas ner kan en sådan process vara den enda möjligheten att tvätta bort den stämpel av våldtäktsman som Ortega levt med sedan 1998. Något oväntat har denna stämpel åter slagit ned, eftersom en katolsk präst blivit president i Paraguay.
1 kommentarer:
han var ärketsbiskop!
Skicka en kommentar