Nicaraguas vice utrikesminister kallade Sveriges ambassadör Eva Zetterberg för liten djävul häromdagen (se tidigare inlägg). Affären har sedan rullat vidare på tidningarnas nyhetssidor och i diskussioner bland Nicaraguas olika politiska fraktioner och hos den politiskt debattglada befolkningen i allmänhet. Den här artikeln av den svenska journalisten Dick Emanuelsson har till exempel legat längst upp på läslistan på en av Nicaraguas mest seriösa och (relativt) oberoende sandinistiska nyhetsportaler. Den har också lästs upp i radiosändningar. Emanuelsson, verksam på tidningen Flamman frågar sig retorisikt vem Sveriges ambassadör repressenterar. Han insinuerar sedan själv svaret: högern, regeringen Reinfeldt, MRS och den europeiska imperialismen. Eva skiljer sig inte på något sätt från den amerikanska ambassadören med sina hot och sin inblandning i Nicaraguas interna angelägenheter skriver Emanuelsson. Samtidigt skriver den världskända författaren Gioconda Belli ett hyllningstal till Sverige, Olof Palme, Pierre Schori och det svenska folket under rubriken Ave Eva!
”Zetterbergaffären” eller den politiska krisen mellan Sverige och Nicaragua har knappast dominerat nyhetsflödet i Sverige vilket i sig säger något viktigt om makten i relationen mellan de två länderna. Jag skulle vilja kommentera Zetterberg affären på två sätt. Nedan går jag igenom det Eva Zetterberg sa och med lite längre kommentarer om varför det gjort regering och FSLN anhängare så upprörda. Imorgon återkommer jag med lite mer allmänna och principiella frågor kring makt, bistånd och demokrati som Zetterbergaffären inspirerat till.
Det Zetterberg sa, och som retat upp företrädare för Nicaraguas regering och vänsterjournalister som Magnusson var (1) att valnämndens beslut att ta ifrån några oppositionspartier deras juridiska personlighet var en begränsning av demokratin. (2.) Att landet inte var en diktatur eftersom landets tidningar var fria och kontrollerades av medborgarna MEN att det fanns starka auktoritära tendenser i landet, att det civila samhällets utrymme minskats och att regeringen prioriterar sandinistiska organisationer. Jag skrev i ett tidigare inlägg att allt detta var sant, men sanningar kan som bekant se olika ut beroende på varifrån man tittar.
(1) Det formella skäl som valrådet Consejo Supremo Electoral (CSE) gett är att partierna inte uppfyllde vissa tekniska krav. Det konservativa partiet (PC) och två mindre atlantkustpartier lyckades inte presentera kandidater i minst 80% av landets valkretsar, vilket lagen stipulerar. MRS ska inte ha lämnat in stadgar och fullständiga listor på sina valda representanter på nationell, regional och kommunal nivå, vilket vallagen också stipulerar. MRS som liksom PC var med och beslutade om denna vallag hävdar dock att de har kvitton på att all nödvändig dokumentation lämnats in. De menar också att även om så inte vore fallet, så skulle detta inte vara skäl nog att ta ifrån dem deras juridiska personlighet och hindra dem från att ställa upp i valet. MRS har överklagat och fallet ligger nu hos Nicaraguas högsta domstol. Den Latinamerikanska valexpertorganisationen CEELA indikerar att CSE i sitt beslut hållit sig till lagen men hänvisar samtidigt till högsta domstolens kommande beslut. Jag är inte tillräckligt juridiskt beläst för att kunna avgöra huruvida CSEs beslut är lagligt, kanske har Eva Zetterberg det? Oavsett om lagen brutits eller inte är det är en allvarlig inskränkning av demokratin att nicaraguanerna nu inte har möjlighet att rösta på två partier med relativt starkt folkligt stöd. MRS fick ca 6% av rösterna i presidentvalet 2006. Lagar kan användas för att både inskränka och utvidga demokratin. Noam Chomsky, Salman Rushdie och några andra välkända vänner av den sandinistiska revolutionen verkar tycka som jag.
(2) Zetterbergs uttalande om en diktatur och auktoritära tendenser är mer öppet för olika tolkningar. En naturlig tolkning av hennes svar är att om det inte vore för mediernas och det civila samhällets motstånd så skulle Nicaragua vara en diktatur, d v s regeringen driver precis som MRS säger en diktatorisk linje och har på sin agenda att avskaffa demokratin. Sådana utalanden är väldigt starka och regeringen har naturligtvis rätt att bemöta dem. Med lite längre historiskt och lite vidare geografiskt perspektiv så framstår trots allt Nicaragua närmats som ett demokratiskt exempel och detta mycket tack vare FSLN. Efter sekler av diktaturer, statskupper och nordamerikansk ockupation, under vilka konflikter vanligen löstes genom att den ena sidan arkebuserade den andra, så har Nicaraguas övergång till demokrati varit relativt framgångsrik. Om man ska se till den konservativa amerikanska statsvetaren Samuel Huntingtons kriterier så kvalificerade Nicaragua i och med Sandinisternas senaste valseger till den högsta av hans tre demokratiska utvecklingsfaser. Ett parti (FSLN) lyckades nämligen vinna demokratiska fria val (steg 1, 1984) sedan förlora fria val och friviligt lämna över makten (steg 2 1990) och därefter åter vinna makten i öppna, fredliga och demokratiska val som accepterats och respekterats av alla landets politiska aktörer (steg 3, 2006). Den politiska situationen i Nicaragua är dock forfarande mycket polariserad och de medier vilka Zetterberg säger kontrolleras av medborgarena har en del av skulden till detta. Deras raportering är oftast grovt vinklad och av låg kvalité (gäller både sandinistiska och antisandinistiska medier). Ägarna för landets två största tidningar La Prensa och El Nuevo Diario liksom de största TV-kanalerna tillhör Nicaraguas rikaste familjer och det är mycket svårt att hitta något positivt om regeringen i dessa. Likaså är det civila samhälle som kämpar mot regeringen allt annat än homogent. Det innehåller både gamla anhängare av Somozas diktaturen, desillusionerade sandinister och sådana som höll framträdande poster i Alemáns genomkorrupta regering. Flera viktiga organisationer som Movimiento Por Nicaragua och Etica y Transparencia är dessutom finansierade av USAs republikanska partis biståndsorganisation IRI. Organisationer stödde och finansierade den väpnade kampen (terrorismen) mot FSLN:s demokratiskt valda regering på 1980-talet och som nu hjälper till att underminera Evo Morales regering i Bolivia. Det är kanske inte omöjligt att förstå de som menar att organisationer som finansieras och tränats av USAs republikanska parti inte bör akrediteras som valobservatörer (angående Zetterbergs tal om att sandinistiska organisationer prioriteras och civila samhällets utrymme minskas). Sandinisterna har visst fog för att anse att de mäts med olika måttstockar än vad de tidigare regeringarna gjort. Visst är Nicaraguas demokrati långt ifrån perfekt, men vilken nu existerande demokrati är inte det? Den skarpa reaktionen mot Evas utalanden kan också ses mot bakgrund av en tidigare publicerad intervju av henne i El Nuevo Diario där Nicaragua olyckligt framställs som ett omodernt land vars höga fattigdom beror på landets ”konfliktivitet” . Eva ska enligt denna artikel också ha sagt att den nya regeringen till skillnad från den föregående inte gjort något för att minska fattigdomen. Båda dessa påståenden är svårsmälta, dels med tanke på det miserabla tillväxt, skenande fattigdom och ökande analfabetismen under de antisandinistiska regeringarna. (Mer om detta i ett framtida inlägg) Ortegas regering har fått beröm både från IMF och världsbaken för att man dramatiskt ökat anslagen till utbildning, sjukvård och annan fattigdomsbekämpning vilket också Zetterberg nämnde i den senaste intervjun (men som sedan inte lyfts fram i debatten). Att landet skulle vara omodernt, att dess fattigdom skulle bero på någon slags eftersläpning eller misslyckande att ta efter det europeiska eller nordamerikanska exemplet eller vara en produkt av att landets invånare skulle vara särskilt konfliktiva till naturen är om möjligt ännu svårare att acceptera för FSLN. För en rörelse som formats och fått sin självbild i antiimperialistisk kamp mot nordamerikansk ockupation, nordamerikanskt stödd diktatur - och sedan tvingats att mot sin vilja slåss med vapen mot nordamerikansk intervention och statsstödd terrorism - kan det inte uppfattas som något annat än en förolämpning.
Kan man då ändå hävda att Zetterberg ändå haft rätt i sak. Om man bortser från artikeln om konfliktivitet som förhoppningsvis bygger mer på felcitat och förvrägningar av de Zetterberg sagt så tycker jag nog det. Jag tycker det finns goda skäl att förvänta sig mer från en organisation med så många martyrer som offrat sig för demokrati, jämställdhet och frihet och jag tycker det finns skäl att döma dem med andra måttstockar än anti-sandinisternas korrupta och värdekonservativa regeringar. FSLN har auktoritära tendenser. De så kallade CPSs eller folkmaktskommittéerna, toppstyrda av Rosario Murillo (liksom nästan allt regringen tar sig för är toppstyrt av Rosario Murillo, vars arbetskapacitet därmed måste beundras) används inte bara som privilegierade förmedlare av regeringens program för att reducera fattigdom och hunger, de har också varit en del i en process som effektivt stängt ner FSLNs egna interna strukturer och utrymmen för demokrati och interndiskussion. När FSLN kritiserar organisationer som Coordinadora Civil och landets kvinnorörelse för att vara imperiets hantlangare så gör man dessutom naturligtvis uppenbara självmål. Bush har och kommer helt enkelt aldrig att stödja kampen för rätt till abort, det har och gör däremot Zetterberg (vilket Dick Emanuelsson verkar ha missat). FSLN som parti har allt att vinna på mer transparens, mer öppenhet för kritik, mer interdemokrati, mer information till civila samhället och fler internationella valobservatörer. Många av de som sitter på olika ledande ställningar i FSLN har dock mycket att förlora på en sådan utveckling. Många andra i partiets bas - som har allt att vinna på en sådan utveckling - har tyvärr kommit att internalisera högerns monopolisering av demokratibegreppet under de mörka åren av anti-sandinistiskt styre och ser därmed ofta inget eller lite positivt i detta ord.
FSLNs omvandling från revolutionär armé i en kalla kriget kontext till ett latinamerikanskt vänsterparti för 2000-talet är full av hinder, återvändsgränder och bakslag. Ändå ligger förklaringen till vänsterns framgångar i Latinamerika i demokratin. Nicaraguaner är politiskt medvetna och engagerade och trots allt övertygade demokrater. Det är för att demokratin äntligen har börjat fungera som vänster-regeringar tagit makten från de makteliter som dominerat runt om i Latinamerika. Det är av samma anledning också bara genom att fortsätta stå som demokratins främsta försvarare som vänsterns framtid kan tryggas på kontinenten. FSLN var ett föredömme för den latinamerikanska vänstern (och för demokrater över hela världen) under andra halvan av 1900-talet. Huruvida partiet idag har tillräckligt med kapacitet och medvetenhet för att bli en framgångsrik del av den latinamerikanska vänstern under 2000-talet återstår att se. Förmågan att se och göra upp med det auktoritära arvet kommer att vara en nyckelfråga.
Imorgon återkommer jag med mer om Zetterbergaffären...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar