Nicapolitik

Den här bloggen kommer att handla mycket om Nicaragua, landet där jag bor sedan ett par år tillbaka i tiden. Det här första inlägget är därför en slags bakgrund till Nicaraguas politik som jag hoppas återkomma till i massor av kommande inlägg. (Jag lovar att i framtiden skriva kortare.) Bloggen kommer dock inte bara handla om nicaraguansk politik. Jag hoppas kunna skriva både om vulkanbestigning, alternativenergi, matkris och solidaritetsolja. Jag hoppas även kunna täcka in en hel del biståndspolitik, befrielseteologi, internationell politisk ekonomi och handelspolitik, latinamerikansk vänsterpolitik och folkrörelsepolitik. Men först som sagt en rejäl bit nicapolitik!

Nicaragua är ett litet land, med knappt 6 miljoner invånare, en bruttonationalprodukt som motsvarar ungefär vad Ericsson omsätter under ett kvartal och en stadsbudget ungefär lika stor som Stockholms stads kostnader för äldreomsorg. Ändå var landet under ett drygt decennium från 1979 och framåt föremål för hela världens uppmärksamhet och engagemang. Idag, när strålkastarljuset från de internationella medierna sedan länge vänts åt andra håll präglas landet fortfarande av det som hände för nästan 30 år sedan. De politiska aktörerna är i stort sätt desamma men få utanför landets gränser vill eller orkar längre bry sig. Så beslutade till exempel regeringen Reinfeldt att Sverige lämnar Nicaragua efter mer än 25 år av framgångsrikt utvecklingssamarbete, trots att landet fortfarande behöver allt stöd det kan få, inte minst det svenska. Ett beslut att djupt beklaga. Banden mellan Nicaragua och Sverige är dock starkare än att ett regeringsbeslut kan klippa av dem. Den här bloggen vill vara ett av många bevis för detta.

Världsviktig revolution

1979 störtades en av Latinamerikas äldsta och längsta diktaturer genom väpnad revolution ledd av FSLN (Frente Sandinista de Liberación Nacional). Revolutionen fick stöd av Cuba, Sovjetunionen, flera latinamerikanska länder som Mexiko och Venezuela samt den europeiska socialdemokratin med Olof Palme i spetsen. Sandinistrna hade dock oturen att bli utsedda till ett av de största hoten mot USAs säkerhet och blev prioriterad måltavla för Reagans utrikespolitik. (USA ockuperade Nicaragua från 1910 fram tills den första Somoza tog över på 1930-talet och diktaturen hölls under armarna av Washington fram till strax innan den föll) Reagan skydde inga medel. En motståndsrörelse (Contras) finansierades av USA, handelsembargo infördes samt Nicaraguas viktigaste hamnar minerades, vilket USA sedan fälldes för i den internationella domstolen i Haag. John Kerry (senare känd som demokraternas presidentkandidat) visade att CIA hjälpt till att importera och sälja droger i USA för att finansiera Contras. och i den så kallade Iran-Contras affären uppdagades att Reagan i hemlighet sålt vapen till regimen i Iran, också det med syfte att få fram pengar för att stödja Contras väpnade kamp mot den då demokratiskt valda Nicaraguanska regeringen. Nicaraguanska fria val hölls förtsa gången1984 i strid med Cubas och Sovjetunionens rekommendationer och efter starka påtryckningar från bland annat Olof Palme. Dessa underkändes av USA. Samtidigt strömmade solidaritetsarbetare, revolutionsromantiker och antiimperialister från världens alla hörn till Nicaragua och en global folkröresle organiserades. Mikael Wiehe och Björn Afzelius bjöd in till stödkonserter och över hela Sverige samlades bättre begagnade täckjackor och annat mer eller mindre användbart gods in och skickades i containrar till det tropiska landet på andra sidan Atlanten. Nicaragua blev symbol för att kampen för en bättre och rättvisare värld levde, trots att yuppisar och dogmatiska marknadsoptimister flyttade fram possitionerna i Sverige och i resten av världen under1980-talet.

Antisandinismen tar makten

Nicaraguansk politik har naturligtvis präglats av revolutionen. Fortfarande kan den förstås som en kamp mellan två läger. De som är för det som hände på 1980-talet och de som är mot, sandinister och antisandinister.

Under 16 år har antisandinsieterna styrt landet. Trots att de knappast kan ses som en homogen rörelse och saknar FSLNs starka organisation, lyckades de få ihop flest röster i valen 1990, 1996 och 2001. Den lösa alliansen mellan gamla somozister, contrasrebeller, Nicaraguas traditionella konservativa oligarki och dess mer internationellt inriktade moderna företagarintressen samt sådana som av en eller annan anledning ansett sig utsatta för övergrepp från sandinisterna har dock alltid varit svår att hålla ihop. De antisandinistiska regeringarnas politik har varit värdekonservativ och marknadsliberal men framförallt extremt korrupt. Arnoldo Alemán som var president från 1997 till 2001 rankades av den välrenommerade internationella organisationen Transparency International som världens nionde mest korrupta regeringschef genom tiderna. Korruptionen till trots är Alemán fortfarande den som mest effektivt lyckats organisera antisandinismen. PLC (Partido Liberal Constitucionalista) formades under hans ledning med hjälp av hans hårda arbete, karisma och generöst fördelade statliga medel till en landsomfattande organisation som sedan dess nästan kunnat mäta sig med FSLN i styrka.

Revolutionen gör comeback?

FSLN vann dock valet 2006 och återtog därmed regeringsmakten efter 16 år. Partiets makt vilar framförallt på en imponerande organisation med stark partidisciplin och lojalitet som har tentakler ute i varje litet hörn av landet. Denna organisation och en disciplinerad och bestämd bas av trogna FSLN sympatisörer har vid varje val garanterat partiet ca 40% av rösterna, vilket alltså oftast inte räckt för att vinna. Men partiets makt vilar också på dess inflytande över domstolsväsendet och andra centrala institutioner som valnämnden, riksrevisionen, de statliga universiteten och i viss mån polisen och militären samt partianknutna massrörelser som studentrörelsen, fackföreningar, kvartersorganisationer, jordbrukarorganisationer och kooperativ. Daniel Ortega, partiets starka man, har därför ansetts kunna styra landet underifrån och behöll sin position som en av landets mäktigaste män även under de antisandinistiska regeringarna. I en kontroversiell pakt med Arnoldo Alemáns regering och FSLNs ledning i slutet av 1990-talet delades makten i statens institutioner också formellt upp mellan de två partierna. Pakten har sedan dess hållits vid liv men de grundläggande maktförhållandena inom den har kraftigt förskjutits till Daniel Ortegas och FSLNs fördel efter att Alemán dömts till ett långvarigt fängelsestraff för korruption av en sandinistisk domare 2003. Detta kunde ske efter ett internt uppror mot hans makt i PLC lett av hans efterföljare på presidentposten Enrique Bolaños (2002-2006). Sedan dess har antisandinismen varit delad i en pro-Alemán eller pro-pakt gruppering och en anti-Alemán, anti-pakt gruppering. Alemán har uppmuntrats att få sina lojala parlamentsledamöter att rösta med Ortega och FSLN genom att hans status som fånge skiftat. När pakten fungerar bra rör sig Alemán fritt över hela Nicaragua och deltar i politiska sammankomster. När pakten fungerar dåligt riskerar han att tvingas ner i en mörk fängelsehåla i Nicaraguas ökända specialfängelse ”el Modelo”. Som en del av pakten sänktes andelen röster som krävdes för att vinna presidentvalet i en första omgång från 50% till 35%. För första gången 2006 delade antisandinistiska rösterna i två och därmed kunde FSLN vinna valet utan att ha fått fler röster än de tre val de förlorat. Trots att FSLN saknar majoritet i parlamentet regerar man nu relativt effektivt genom att ständigt förhandla fram stöd från PLC.

FSLNs nya vänner

Det FSLN som nu har makten i Nicaragua är på många sätt annorlunda än det som styrde på 1980 talet. Å ena sidan har FSLN slutit fred med flera av sina värsta fiender och vunnit över dem till sitt eget läger. Daniel Ortegas vicepresident Jaime Morales Carazo var Contras chefsförhandlare under fredsprocessen och har ofta beskrivits som PLCs ideologiska gudfader. Flera av Contras ledare har knutits till FSLN liksom Yatama, det parti som ledde ursprungsbefolkningens kamp mot de sandinistiska övergreppen i landets karibiska kustområden under 1980 talet. Katolska kyrkan har också i alla fall delvis kommit att stödja FSLN bland annat genom att partiet drev igenom världens mest restriktiva abortlagstiftning strax efter valsegern. Nicaragua är nu ett av få länder i världen där abort alltid är förbjudet, även vid våldtäkt av minderåriga och när kvinnans liv är allvarligt hotat. FSLN har även vunnit över internationella organisationer till sin sida genom flera tydliga signaler att de inte är intresserade av konflikt med dessa. Ortegas regeringen får toppbetyg av IMF för att både föra en ansvarsfull pengapolitik och höja anslagen till fattigdomsbekämpning som sjukvård och utbildning. Avtal har skrivits med både IMF och Världsbanken om nya krediter. Regeringen har också lovat att respektera frihandelsavtalet mellan Centralamerika och USA, CAFTA, vilket ses positivt både av USA och internationella storföretag och investerare. Samtidigt har Ortega lyckats med balansakten att positionera sig som en av Chavez närmsta vänner. Det mycket generösa energiavtalet som skrivits under mellan Nicaragua och den bolivarianska republiken Venezuela gör Venezuela till en lika stor givare som hela det övriga internationella givarsamhället tillsammans, detta i ett land som reda innan tillhör världens största mottagare av bistånd. Med det raffinaderi som Chavez lovat bygga på Nicaraguas ostkust kommer landets utländska direktinvesteringar dessutom att i ett slag ha fyrdubblats.

FSLNs nya fiender

Men FSLN har också förlorat många viktiga vänner. Sandinismen var liksom många andra revolutionära rörelser tidigt en plats där kvinnor tilläts spela en viktig politisk roll. Flera ”comandantas” var ledande i kampen mot diktaturen. Den största delen av kvinnorörelsen har dock lämnat partiet de senaste 20 åren. Två händelser har särskilt bidragit till detta. Ortega anklagades i mitten av 1990-talet för att ha sexuellt utnyttjat sin styvdotter och använde sin kontroll över domstolsväsendet för att slippa åtal. Abortlagen och alliansen med den katolska kyrkan har därefter bidragit till att kvinnorörelsen och feminister i allmänhet nu hör till regeringens oförsonligaste kritiker och motståndare.

Men kvinnorörelsen är inte de enda före detta FSLN aktivister som idag skarpt kritiserar regeringen. Redan 1994 lämnade den internationellt berömde författaren och före detta vicepresidenten Sergio Ramirez partiet efter vad som beskrevs både som en personlig ledarkonflikt mellan honom och Ortega och som en ideologisk konflikt mellan Ramirez mer socialdemokratiska och Ortegas mer revolutionära linje. Ramirez fick med sig nästan hela den dåvarande riksdagsgruppen och merparten av partiets mest kända intellektuella och kulturpersonligheter men förlorade kampen om FSLNs organisation i en strid som leddes av den då ortegalojala före detta gerillaledaren Monica Baltodano. Baltodano fick sedan själv lämna partiet efter att hon bekämpat pakten med PLC och Alemán ett par år senare. Sergio Ramirez bildade tillsammans med bland annat Dora Maria Tellez. Movimiento Renovador Sandinista (MRS) och ställde upp i valet 1996. Trots sitt starka stöd hos många kända sandinister fick MRS dock bara ett par procent av rösterna i valet. Inför valet 2006 blev listan med avhoppade sandinister ännu längre. Managuas populära borgmästare Herty Lewites utmanade öppet Ortega om posten som partiets presidentkandidat och blev därefter utesluten med buller och bång. Istället lyckades han samla de flesta tidigare avhoppare bakom sig och blev så småningom MRS presidentkandidat. Trots att han olyckligt avled i en hjärtattack innan valet kunde MRS hålla ihop och hjälpta av Lewites popularitet och Ortegas impopularitet gjorde de sitt bästa val någonsin, tog nästan 20% av rösterna i huvudstaden och fick plats i parlamentet. MRS är trots sin sandinism det mest kritiska oppositionspartiet idag. Sandinisterna i FSLN har visat sig ha lättare att försona sig och samarbeta med sina forna fiender från kriget på 80-talet och med det konservativa och korrupta PLC än med sina tidigare vapenbröder.

MRS har dock flera problem som gör det tveksamt om de i längden kommer att kunna utvecklas till ett starkt sandinistisk alternativ till FSLN. Partiet består av flera grupper som tidigare bittert bekämpat varandra och det enda som tydligt enar dem är kritiken mot Daniel Ortega. Som nämndes tidigare var det mycket tack vare Monica Baltodano som Sergio Ramirez förlorade striden mot Ortega, nu samsas de i samma parti. Deras projekt framstår för det mesta som ett anti-projekt och hur deras sandinistiska motförslag ser ut är oklart. Å ena sidan kritiserar personer som Monica Baltodano och företrädare för kvinnorörelsen FSLN från vänster och utifrån ett tydligt feministiskt perspektiv. Å andra sidan verkar delar av partiet dragna åt politisk samverkan med pakt-kritiska antisandinister som den korruptionsanklagade liberala borgmästarkandidaten Eduardo Montealegre och hans vice-kandidat Enrique Quiñones, ökänd för sin rabiata antifeminism. MRS har också misslyckats med att nå utanför den medelklassmiljö där deras främsta ledare rör sig och partiet saknar nästan helt organisation eller stöd på landsbygden

Även om MRS inte lyckats vinna över någon större del av FSLNs kärnväljare eller rubba dess organisation är rörelsen en indikation på att regeringspartiet förlorar allt mer av det stöd det haft hos landets kulturelit och dess utbildade medelklass. Situationen för intellektuella inom partiet har försämrats, toleransen för intern kritik är låg och den ideologiska debatten har nästan helt tystnat. Det borde oroa partiet eftersom sandinismens styrka historiskt vilat på en allians mellan de fattiga massorna och en radikaliserad medelklass.

Presidentfrun

Flera av partiets tyngsta och mest erfarna ortegalojala ledare har dessutom förpassats ut i periferin efter vad som tolkas som personliga konflikter mellan dessa och Ortegas fru Rosario Murillo. Murillo syns ständigt vid sin mans sida. Som kampanjledare under valkampanjen har hon på eget initiativ bytt ut partiets traditionella svart-röda färger mot rosa, gult och turkost. I praktiken samregerar hon med sin man. Murillo koordinerar dessutom en majoritet av landets olika ministerier, är ansvarig för hela regeringens kommunikation och leder organiseringen av en ny sorts organisation ”Consejos de Poder Ciudadano”. Dessa folkmaktsråd organiseras nu på lokal nivå av sandinister över hela landet som en mekansim för direktdemokrati och politiskt deltagande. Via dem kanaliseras mycket av Venezuelas bistånd och några av regeringens största program för att minska undernäringen och göra förmånliga krediter tillgängliga för fattiga småföretagare. Analytiker menar att denna nya organisationsstruktur som byggs upp parallellt med partiets traditionella strukturer också fungerar som den maktbas Murillo saknar i partiet. Murillos position är nämligen kontroversiell både i och utanför FSLN. Hon är inte populär bland landets feminister efter att hon medvetet gjorde abortfrågan till en valfråga. Samtidigt har hon drivit igenom en radikal kvoteringspolitik i FSLN där 50% av posterna numera viks för kvinnor. Murillo har tagit strider med flera av partiets mäktigaste män och vunnit dem. Många tror att hon vill göra en Cristina de Kirchener och efterträda sin man på presidentposten. Hennes makt i partiet anses dock vila nästan uteslutande på hennes inflytande över Ortega. Det finns därför en uppenbar risk att hon utses till syndabock för regeringens misslyckade politik och att hennes eventuella fall kommer att innehålla en hel del ful machosexism. Daniel Ortega har noterat kritiken mot sin fru och avfärdar den regelbundet som ett uttryck för den nicaraguanska machokulturen.

Framtiden

Så till slut något om den närmsta framtiden. FSLN och Daniel Ortegas regering kommer att (be)dömmas av Nicaraguas folk den 9 november. Så tolkar i alla fall de flesta analytiker de uppkommande kommunalvalen. FSLN gjorde mycket bra ifrån sig förra gången då partiet vann 87 av landets 153 kommuner. En inte alltför vågad gissning är att de kommer att få svårt att upprepa den bedriften. Gissningen bygger inte på att regeringen anses ha gjort ett dåligt arbete hittills, hur befolkningen bedömer Ortegas insats efter två år återstår att se. Men nyckeln till FSLNs framgång i förra kommunalvalet var deras öppenhet och generösa allianspolitik. I varje kommun partiet förlorat senaste valet letade man upp en populär kandidat utanför partiet eller erbjöd kandidaturen till ett av de småpartier som man gått i allians med. Ett av dessa partier var MRS som alltså ställde upp tillsammans med FSLN. I de fall då partiet redan kontrollerade borgmästarposten gick vice-borgmästarkandidaturen till någon utanför partistrukturen. De egna partiets kandidater valdes dessutom i öppna val där alla hade rätt att rösta, ungefär som i USAs primärval eller genom att den mest populära av flera kandidater identifierades med hjälp av vetenskapligt utförda opinionsundersökningar. Det viktiga undantaget var Managua där kandidaten utsågs av Daniel Ortega trots vissa protester från huvudstadens partistruktur. Den här gången har flera av FSLNs kandidater handplockats av partiets ledning och allierade har haft mycket mindre inflytande över processen. Resultatet torde vara mindre populära kandidater med mindre chans att vinna.

Huvudstaden är naturligtvis den viktigaste priset att vinna framförallt för att den flera gånger använts som en trampolin för presidentsugna. Arnoldo Alemán blev ett namn som Managuas borgmästare och Herty Lewites var så populär efter sin borgmästarperiod att han antagligen skulle valts till partiets presidentkandidat. (Om partiets internval inte ställts in och om han inte råkat bli utesluten ur partiet i samband med detta) Som nämndes tidigare vann FSLN presidentvalet på grund av antisandinismens delning. Eduardo Montealegre och hans parti ALN kom tvåa efter Ortega och fick ungefär lika många röster som det Alemántrogna PLC. Trots vilda strider har antisandinisterna enats om Eduardo Montealegre som borgmästarkandidat och Quiñones som vicekandidat, båda åter under PLC flagg med ”el gordo” (tjockisen) Alemáns motvilliga godkännande. Så länge de lyckas hålla ihop så vinner antisandinisterna men flera frågetecken finns om de kommer att lyckas hålla ihop fram till valet. I parlamentet har en sådan antisandinistisk allians lyst med sin frånvaro under dessa två år av skäl som disskuterats ovan.

Att FSLN (Daniel Ortega och Rosario Murillo) utsett den förra världsmästaren i boxning Alexis Arguello som sin kandidat i Managua lär inte heller hjälpa partiet särskilt mycket. Alexis är visserligen en av landets största idrottsmän någonsin och omåttligt populär som sådan men det är också allmänt känt att han har eller har haft svåra alkohol och drogproblem. Hans framgång i boxningsringen gör honom inte med automatik till en populär borgmästarkandidat. Viss hjälp har FSLN dock fått av ”Consejo Supremo Electoral (CSE) den institution som organiserar valet och som ett resultat av pakten kontrolleras av FSLN och PLC. CSE beslutade nyligen att MRS fråntas sin juridiska personlighet och därmed rätten att ställa upp i valet. Officiellt har MRS inte uppfyllt vissa administrativa åligganden och i tid inkommit med den rapportering CSE och lagen stipulerar. Beslutet har dock lett till omfattande protester och en mycket uppmärksammad hungerstrejk av MRS grundare Dora Maria Tellez. Tellez menar att Nicaragua är på väg att åter bli en diktatur och hon uppmanar folk att inte legitimera denna process genom att rösta i kommunalvalen. MRS fick ca 20% av rösterna i huvudstaden i presidentvalet och det är möjligt men inte självklart att en del av dessa nu ändå röstar på FSLN.

Frågan är dock om Alemán kommer att tillåta Montealegre att vinna och därmed ge luft under vingarna åt den delen av antisandinismen han saknar inflytande över och om han i sådana fall straffas av FSLN och åter hamnar i fängelsehålan. Frågan är också om FSLN kommer att tillåta Montealegre att ställa upp. Även Montealegre är nämligen indragen i en korruptionsskandal där ett antal politiker, bankirer och höga funktionärer på centralbanken antas ha berikat sig själva i samband med flera stora bankkrascher under slutet av 1990-talet. Den större frågan är vad som i sådana fall händer med regeringens legitimitet och Nicaraguas demokrati. Kommer Ortega att bevisa att Dora Maria Tellez har rätt när hon jämför dagens FSLN med Somozaregimen? Eller kommer FSLN att bryta trenden och så småningom visa att man trots allt är både det mest demokratiska och det mest socialt ansvarstagande partiet som finns i Nicaragua. Partiets egen historia sett över en lite längre tid liksom den övriga latinamerikanska vänsterns nuvarande riktning ger trots allt en del skäl att hoppas. Fortsättning följer...