”Kärlek är starkare än hat!”

Jag åker hem från en teaterföreställning, klockan är 11 en lördagskväll och fortfarande står de där vid rondellen och viftar med sina flaggor, lyfter sina skyltar och banderoller mot den svarta himlen och låter sin revolutionära musik strömma ut från högtalarna. De är ett märkligt nytt inslag i Managuas stadsbild. Vid varje rondell står de, till synes från tidig morgon till sen kväll. De är fattiga och de verkar vilja säga något till alla bilar som rusar förbi men de tillbringar också en stor del av tiden i bön. Managuas senaste tre borgmästare har lagt stora summor pengar på att bygga bort gathörnen i stadens mest trafikerade korsningar och mitt i alla de nya rondellerna står nu alltså sedan ett par veckor människor med stora banderoller i regeringens och FSLNs turkosa, rosa och gula pastellfärger – och ber! Deras budskap till Gud och medborgare är till synes oskyldigt. ”Kärlek är starkare än hat” står det på banderollerna. De säger att de driver en kampanj mot hatet.

Vilket hat, frågar den nyfikne. En viss begreppsförvirring verkar råda men det är ändå tydligt att det är regeringens motståndare som står för hatet och regeringen som står för kärleken. De fattiga, ihärdiga och disciplinerade bedjande aktivisterna i rondellerna är i själva verket en del av presidentfrun Rosario Murillos kommunikationsstrategi. En sätt att bemöta den allt mer högljutt alarmerande kritiken mot regeringen. Det hat demonstranterna vänder sig mot kommer från de kvinnor som driver rättsliga processer mot Daniel Ortega: I högsta domstolen för att få totalförbudet av abort upphävt som ett brott mot konstitutionen och i en internationell amerikansk domstol för att få anklagelserna mot Ortega om sexuellt utnyttjande och våldtäkt av sin styvdotter prövade. Hatet som måste bekämpas inkarneras även av de intellektuella som visar solidaritet med poeten Ernesto Cardenal eftersom de menar att han utsatts för ett politiskt motiverat rättsövergrepp. Ungdomar som protesterar mot att två regeringskritiska partier hindras från att ställa upp i de kommande valet representerar också de det hat som måste bekämpas.

Kvinnorna i rondellerna - för det är mest kvinnor - är i flera fall uppenbart troende och de kommer i stor utsträckning från de protestantiska ”evangelikala” kyrkor vilka växer upp som svampar i Managuas och hela Latinamerikas fattiga slumområden. Om de blir tillfrågade har de litet eller intet att säga om de konkreta fall som nämnts ovan. Rosario Murillo som styr över all statlig kommunikation manipulerar diaboliskt skickligt deras religiositet och partilojalitet. Kampanjen är negativ, den vänds alltid mot något. Den är inte främst för kärleken utan mot dom som hatar. Och dom som hatar, det är regeringens kritiker. Världen är svart och vit. Gott och ont står mot varandra. Och om regeringen mot förmodan skulle ha gjort något fel så förvandlas dess brott snarast med hjälp av religiös begreppsförvirring till synder. Den som tror på Gud får syndernas förlåtelse. Inte av domstolar men av kyrkan. Och kyrkan, den står på regeringens sida. Det är i alla fall det budskapet som hamras in.

Hänvisningar till gud och bibeln står som spön i backen när presidentparet talar. Det många trodde var en strategi för att vinna valet har allt tydligare blivit en bärande del av partiledningens ideologi. Det är genom religionen som FSLN ska komma till folket och folket komma till FSLN. Murillos egen sedan länge väldokumenterade new-age inspirerade trosuppfattning har visat sig flexibelt användbar för att locka både protestanter och katoliker i regeringens famn.

Trots att regeringen gick till val på försoning är Nicaragua idag ett land där dialogen satts på undantag. Regeringen möter inte kritiken utan svarar som regel med smutskastning. Endera är kritiken imperialism och interventionism eller, som i detta fall, okristeligt hat. FSLNs supportrar lämnas därmed konsekvent utan verktyg att försvara sig, eller att kritisera sina egna ledare. Istället utelämnas de till sitt allt mer desperata hopp. Det hopp som bara FSLN och kyrkorna lyckats förmedla till Nicaraguas fattiga. Hoppet är som bekant det sista som överger människan och människan överger inte utan vidare sitt sista hopp.

I detta allt mer tragiska drama vänds begreppen till sin motsats, ”patas arriba”. Både kristendomen och vänsterns stora berättelser handlar om frihet. Både FSLN och evangelierna presenterar glädjebud för de fattiga och lovar att ge de förtryckta frihet. Men de fattigas bojor befästs nu istället av en konservativ teologi som indoktrinerar dem att blint följa presidenter och präster, politiska sekreterare och pastorer i ett projekt som allt tydligare övergått i sin egen antites. Arnoldo Aleman, den före detta korrupta konservativa presidenten och fången går dock fri.

Matt 6:5, Luk 4:18

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, teologi, Nicaragua, Latinamerika