I ett tal som avslutade firandet av den nicaraguanska arméns 29-års jubileum igår kväll erkände landets president Daniel Ortega de två georgiska utbrytarrebublikernas självständighet: "Nicaraguas regering erkänner republikerna Sydossetiens och Abchaziens oberoende och vi stödjer helt och fullt Rysslands position för att de genom dialog med de europeiska länderna kan avsluta den här konflikten”
Daniel Ortega fördömde i sitt tal också den ”hegemoniska politik som söker omgärda Ryssland” och attackerade ”den globala kapitalismen” för att ha investerat enorma mängder pengar i krigen i Afganistan och Irak och nu dessutom, genom NATO, investerar i en militär mur mot Ryssland.. Daniel Ortega sa också att Georgiens regering ”inte Georgiens folk” i samband med Sovjetunionens sönderfall lanserat en operation typisk för Nazisterna för att genom ett blixtanfall tillskansa sig de två republikerna, vars invånare hade bestämt sig för att bevara det oberoende de haft som republiker i Sovjetunionen. ”De lanserade en operation som ledde till tusentals döda, skadade och hemlösa men om detta talar inte massmedierna som domineras av den globala kapitalismen och de hegemoniska makterna, så Ryssland hade inte några andra utvägar än att använda sina styrkor för att garantera dessa två republikers intressen” insisterade Ortega vidare.
Talet kan höras här och en nyhetsportal som stöder regeringen rapporterar här.
Varför Nicaragua som andra land i världen erkänner de båda utbrytarrepublikerna är ännu oklart. Landet som mottar stora summor biståndspengar från EU torde ha lite att själv vinna på detta och presidentens utspel kommer helt säkert att väcka stark intern kritik. Ortegas första presidentperiod under andra halvan av 1980-talet präglades av inbördeskrig mellan hans demokratiskt valda regering och en USA-stödd väpnad motståndsrörelse / terroristorganisation. Det kalla kriget var hett i Nicaragua och Daniel Ortega spelade en uppmärksammad roll i världspolitiken under dessa år. Sedan Ortega blev återvald efter 2007 har han med viss framgång försökt återuppta rollen som internationell statsman. Nicaragua kommer till exempel inneha ordförandeposten i FNs generalförsamling under under det kommande året. Oftast har dock Ortega fått nöja sig med att stå i skuggan och stödja sin politiska allierade, Venezuelas president Hugo Chavez.
Det återstår att se huruvida Ortega formaliserar sitt erkännande från igår i upprättande av diplomatiska relationer med Sydossetien och Abchazien
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Ryssland, Sydossetien, Abchazien, Latinamerika
3 kommentarer:
Allt är inte lika: man brukar ju kräva att politiker är konsekventa i sitt sägande och handlande. Sydossetiens och Abchasiens secession från Georgien tyckte Ortega var bra. Annars brukar det vara vanligt i alla läger att man inte vill ändra på nationsgränser hipp som happ. Stor diskussion om detta utbröt i samband med splittringen av f.d. Jugoslavien och några länder i Europa anklagades för att ha hejat på utvecklingen genom "för tidiga" erkännanden av t.ex. Slovenien och Kroatien. Det senaste exemplet är det fortfarande kontroversiella exemplet med Kosovo som självständig republik, inte erkänd av Rysslan och väl inte ens av Ortega, trots att han ibland är snabb?
Men om man riktar blickarna mot Latinamerika så har en mycket spridd åsikt varit att dylika tilltag varit felaktiga, det tydligaste exemplet kanske Panamas brytning med Colombia 1903 som (säkert med stor rätt) anses vara resultatet av USAs ränker för att underlätta kanalbygget.
I dagarna har Evo Morales förklarat USAs ambassadör persona non-grata anklagad för att smida ränker för att den upproriska halvmånen av provinser i Bolivia ska lyckas bryta sig ur denna bräckliga nation. Detta har hejats på av Hugo Chávez och ekot har besvarats också av Daniel Ortega.
Allt behöver förstås inte vara "detsamma", men krävs ändå inte en viss förklaring till varför det är så himla bra att Sydossetien och Abchasien ska bryta sig ur Georgien, men det är så himla fel att Pando-Beni-Santa Cruz-Chuquisaca-Tarija ska bryta sig ur Bolivia?
Min poäng är förstås att en secession inte behöver vara fel, eller alltid rätt. Men det är alltid fel när den sker med krig som metod och ett gott exempel är förstås Tjeckoslovakiens delning i Tjeckien och Slovakien. Såvitt bekant dog ingen där?
En sådan diskussion (våld vs politik) var f.ö. också aktuell i samband med unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905. Inte heller där krävdes såvitt bekant några dödsoffer, men det saknades inte de som skramlade med vapnen inom militären och bland högerpolitiker.
I fallet med Sydossetien och Abchasien var Rysslands motiv för interventionen att skydda ryska liv, den motivationen skulle väl inte Ortega köpa om det var USA som framförde det argumentet?
//L
Jag håller med dig om att det är mycket oklart hur Ortega tänker kring vilka principer som bör gälla för nationellt oberoende och nya gränser. Bolivia borde ha lett till mer försiktighet och är antagligen en av anledningarna till att inte de andra ALBA länderna följt Ortegas exempel. Ryska flygvapnet deltar i dagarna i gemensamma övningar med militären i Venezuela så det är knappast brist på vänskapliga relationer som hindrat dem. Bolivia, Venezuela och Honduras har för tillfället valt att bryta de diplomatiska förbindelserna med USA men inte Nicaragua, ännu. Trots USAs roll under inbördeskriget bröt Nicaragua aldrig de diplomatiska förbindelserna med USA under 80-talet. Frågan är Ortega nu följer de andra ALBA ländernas exempel och skickar hem ambassadören eller om markeringen mot USA i Georgien och diverse utalanden om stöd till Bolivia tills vidare får gälla som tillräckligt bevis för Ortegas anti-imperialism / aniti-nordamerikansims.
Det verkar inte som om Honduras brutit förbindelserna med USA, till skillnad från Bolivia och Venezuela. Däremot har Mel Zelaya skjutit upp mottagandet av kreditiven från den nye USA-ambassadören. Det är väl ett slags "mjukare" protest än att bryta diplomatiska förbindelser.
Att framkalla ett nytt kallt krig är nog som en tulipanaros, lättare att säga än att göra. Må vara är Ryssland en militär maktfaktor i Östeuropa och Centralasien, men knappast i Latinamerika. Den rollen ville de inte ens ha under 1980-talet när de fortfarande var en stormakt, och förstås än mindre idag. Vad skulle de ha att erbjuda?
En marginalkommentar kan väl också vara att det finns ganska många miljoner människor i världen som knappast upplever det som särskilt "anti-imperialistiskt" att stå på Rysslands sida. Ryssland har ju inte ett i alla delar så gott rykte ;-)
//L
Skicka en kommentar