Religionen som opium, aborter och befrielseteologi

Det förs just nu en liten religionsdebatt på svenska tidningars kultursidor. Magnus Linton skriver i DN att religion har blivit på modet och stör sig på det. Han ser en orsak: senmodernitetens behov av tröst eller ”samma våg som bär sverigedemokraterna mot riksdagen - jakten på något fast” och en konsekvens: etikens förflummande: ”Seriös etik handlar mycket om att avgöra när, om, hur och varför det är rätt att döda vissa liv, inte om att odla myter om att det varken sker eller bör ske. Trons svällande plats i medier bidrar mer och mer till det senare och lite - om något - till det förra. Trist kantring. För etisk populism är inte mindre farlig än politisk - bara mycket lättare att komma undan med.”

Elisabeth Hjort svarar i Expressen: ”Det finns många vita medelklassmän som när en våt dröm om en värld utan religion (majoriteten av världens religiösa är kvinnor utan pengar). De männen är besvikna, och riskerar att så förbli. Får jag komma med ett förslag till dessa etikens tillskyndare och upplysta humanister? Låt oss lägga ner stridsyxan ett slag och göra gemensam sak. Med befrielsekyrkorna till exempel, som kämpar mot rövarkapitalism, patriarkat och maktkyrka. I Skärholmen och i Bogotá. Det finns en del att göra. Tänk så här. Om vi lyckas med etiken kanske religionen försvinner på köpet? Vore det inte värt ett försök?”

Linton svarar igen att ”Gärna det – om det inte vore för alla befrielseteologiska projekt som kommit till makten de senaste åren och sjösatt attacker på redan marginell aborträtt. Flickor våldtas, dör i tusental, berövas rätten till sina kroppar – av röda kristna män. Det är i detta fall inte politisk färg, utan tro – det vill säga frånvaro av etik – som är problemet.

Jag känner mig manad att göra ett sent inlägg och i brist på tillgång till Expressens och DNs kultursidor får det bli här på min nicaraguablogg. Nicaragua är kanske det bästa eller mest tragiska exemplet på det Linton kritiserar. Det i teorin vänsterrevolutionära regeringspartiet FSLN bekänner sin ”kristna” tro och ideologi så ofta den kan. I rondeller, tidningar och genom konkreta politiska beslut.

Sandinistisk kristendom och aborter

Ett av de mest kända och mest konkreta resultaten av alliansen kyrka-FSLN är världens strängatste abortlagstiftning. FSLNs kampanjledare och nuvarande presidentfrun Rosario Murillo satte själv frågan på dagordningen efter att först internt ha ljugit och kört över de få feminister som fanns kvar i partiet. När FSLN drev frågan innan valet trodde många att det var en kortsiktig valstrategi, riktat mot det sandinistiska utbrytarpartet MRS som allierat sig med den nicaraguanska kvinnorörlesen. Den stockkonservativa nicaraguanska katolska kyrkan hade en avgörande roll i beslutet. Efter flera av de val FSLN förlorat har analytiker lagt skulden på kyrkan, som öppet stött antisandinsimen. Murillo antogs vilja neutralisera eller vända på kyrkans inflytande över valet till FSLNs fördel. FSLNs allians med den konservativa kyrkan har dock fortsatt att stärkas efter valet. Beslutet om abortlagen konfirmerades när Nicaraguas nya rättslagstiftning antogs mot slutet av 2007. Enligt Human Rights Watch och landets kvinnororganisationer har mängder av kvinnor dött sedan dess, i olagliga aborter eller på grund av brist på vård eftersom doktorer inte längre vågar behandla kvinnor med komplikationer. Läkare riskerar fängelsestraff för medverkan till abort om fostret dör på operationsbordet, även om detta sker för att rädda kvinnans liv.

Om Daniel Ortega och hans fru är kristna på riktigt eller om de opportunistiskt spelar kristna spelar inte så stor roll längre. Den ”kristna” retoriken är central i partiets strategi och så länge partiets ledning sitter kvar är den här för att stanna. Den återupprepas också av ledare och aktivister på alla nivåer i organisationen. Linton har en poäng när han skriver att röda kristna män vådtar, dödar och och berövar kvinnor rätten till sina kroppar. Men han har fel när han skyller befrielseteologin för detta. Själva meningen, befrielseteologiska projekt som kommit till makten, är nämligen något av en självmotsägelse. Men för att se det måste man förstå det befrielseteologiska projektet, dess stora berättelse.

Behovet av mening

Senmoderniteten kännetecknas möjligen av det Magnus Linton kallar behovet av något fast, men jag skulle nog hellre kalla det behovet av mening. Den postmoderna världens kritiska nedmonterande dekonstruktion av de stora berättelserna har lämnat ett tomrum som i stort sätt bara fyllts av den globala kapitalismen och en individualistisk konsumtionsideologi. För sådana som den priviligerade svenska kultureliten (vilkas behov av mening inte tillfredsställs av nya plasmaskärmar, 3G-telefoner eller trendiga miljöbilar) har möjligen den av Linton föraktade flummiga nyandligheten kommit att fungera som utfyllnad. För majoriteten av världens människor förblir konsumismen istället en ouppnåelig om än mycket lockande otillfredsställd dröm. Den fungerar därmed om möjligt ännu sämre som meningsbärare i Latinamerikas kåkstäder än i de svenska kultursofforna..

Den globala kapitalismen krossar och maler sönder det gamla jordbrukssamhällets produktionsstrukturer och sociala gemenskaper. Jordbruket kan inte längre försörja de växande befolkningen så migrationsströmmarna går från landsbygden till städernas slumområden och från städerna i syd över murarana och genom öknarna till städerna i norr. Bygemenskaper, familjer och andra traditionella sociala hierarkier slås i bitar och ett tomrum uppstår; en brist på mening och en brist på samhörighet: Två djupt mänskliga behov lämnas otillfredsställda. Kampen om att fylla detta tomrum pågår över hela världen och det är i denna kamp som det det viktigaste slaget för demokrati och mot våld, kriminalitet och terrorism utkämpas. Mer eller mindre fundamentalistiska religiösa samfund och ”evangelikala” kyrkor och mer eller mindre kriminella ungdomsgäng,”pandillas”, är de som idag mest effektivt erbjuder bristvarorna mening och samhörighet till Latinamerikas fattiga.

Deras "mening" bekräftar dock snarare än utmanar exkluderingens mekanismer. Socialantropologiska undersökningar av centralamerikanska pandillas visar att deras medlemmar identifierar sig själva som onda, som samhällets kräk, som anti-sociala element. Ungdomsgängens medlemmar internaliserar och accepterar att spela den roll som de fått i brist på tillgång till det konsumtionssamhälle som hyllas runt omkring dem. De evangelikala kyrkorna löser dilemmat på ett annat och mer konstruktivt sätt. Hela samhället och dess värderingar, inklusive konsumismen reduceras till något sekundärt. Frälsningen är prioritet nummer ett och med den ett bättre evigt liv efter detta. Frälsningen bär också ett underordnat löfte om ett bättre liv innan döden. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, halleluja amen”. De evangelikala kyrkorna står som pandillans antites i kåkstaden och är som sådan ofta det enda accepterade sättet att lämna en pandilla. Kyrkan skapar ett starkt socialt tryck hos sina medlemmar att sluta ta droger, sluta supa och att vara trogna sina partners. Det är därför ingen slump att de flesta kyrkor fylls av kvinnor. Kyrkorna bekräftar deras moral och sätt att leva. När en man blir frälst och hjälps av kyrkan att sluta supa och sluta vara otrogen (två aktiviteter som är centrala i en manlig praktik) innebär det en reell ökning av livskvaliteten i hans familj, en ökning av levnadsstandarden som är mycket större än de flesta fattiga kvinnor har anledning att hoppas på. Men kyrkorna utmanar sällan den rådande exkluderande ordningen, ifrågasätter inte dess strukturer och värderingar. Samtidigt som kyrkorna vänder det världsliga ryggen socialiseras dess medlemmar till att vara moraliskt duktiga i enlighet med de normer som gäller ute i samhället, för att på så sätt visa omvärlden frälsningens kraft och samfundets eller kyrkans renhet.

Nicaraguas FSLN-regering har allierat sig minst lika mycket med dessa kyrkor i kåkstäderna och deras pastorer som med de katolska prästerna. Partiet har därmed också gjort sig till högljutt språkrör för den konservativa ideologi och moral som dessa kyrkor propagerar för och som landets stora majoriteter, fattiga som rika, indoktrinerats i sedan barnsben. Därmed har FSLN kastat befrielseteologin i sopkorgen.

Men befrielseteologin har varit och fortsätter att vara viktig i Nicaraguas och Latinamerikas historia. Mer kunskap om befrielseteologi skulle vara på sin plats både hos solidaritetsrörelser och institutioner som svenska kyrkan. Här kommer ett kort och ofullständigt försök på sammanfattning.

Kärnan i befrielseteologin innebär tvärtom mot vad Linton tycks tro ett ifrågasättande av kyrkans ofta dogmatiska verklighetsuppfattning och svart-vita världsbild. Den utgår från den hermeneutiska insikten att kulturella och sociala faktorer påverkar hur vi förstår och framställer verkligheten. Något som naturligtvis gäller även när vi läser bibeln eller försöker tolka kristendomens och kyrkans historia. Frågan om perspektiv blir därmed viktigt. Vi måste helt enkelt välja ett perspektiv. Att bara läsa går inte, vi läser och det vi läser blir meningsfullt, alltså tolkar vi det utifrån våra tidigare erfarenheter, utifrån de kulturella meningsbärande strukturer som vi har tillgång till. Vi kan kalla dessa meningsbärande strukturer stora berättelser.

Berättelsen om den befriande guden

Låt mig kort berätta befrielseteologins stora berättelse.

Historien om Gud i bibeln och den kristna traditionen är berättelsen om människans uppror och befrielse från fattigdom, förtryck och slaveri. Det är berättelsen om hur Gud ingriper i historien och visar vem han är genom att ta ställning för den lilla människan, genom att försvara den utstötte och exkluderade, genom att ge värdighet och upprättelse år den föraktade och bespottade. Det är berättelsen om hur vi själva hittar Gud och hans rike i kampen för befrielse mot förtryck. Men bibeln och den kristna traditionen berättar också om hur människor, speciellt de religiösa och politiska auktoriteterna korrumperas av sin makt och förvandlas till förtryckets främsta utövare, om och om igen.

Det gamla testamentet behandlar det israeliska folkets historia. Den börjar med berättelsen om kunskapens träd på gott och ont, om hur människan (Eva) väljer vetenskapen istället för okunskapen. Hon gör därmed upp med ett paradisiskt eller djuriskt förflutet. Kunskap medför förmågan att välja mellan gott och ont och med den förmågan kommer ett ansvar. Människans historia börjar med dess förmåga att resonera kring etik och moral och insikten att vi själva får ta konsekvenserna av vårt resonerande och vårt handlande. Gud styr inte över våran vilja och våra handlingar men han slutar därför inte att oroas, slutar inte att ta ställning, slutar inte att inspirera, stödja och hjälpa människan i hennes vandring.

Josef, som mobbas och trakasseras av sina äldre bröder befrias och blir den mäktige kungen Faraos närmsta man men utnyttjar sedan sin position för att hämnas på sina bröder, när dom tvingas fly sitt land i hungersnöd. (men Gud ogillar hans maktmissbruk och hjälper honom att tänka om). Israels folk förslavas i Egypten och tvingas bygga Faraos tempel och pyramider men Gud ställer sig på deras sida mot förtryckaren och hjälper Moses att befria dem från slaveriet. Det från slaveriet befriade folket får upprättelse efter långa strapatser i öknen men dess ledare använder nästan genast sin växande makt till att begå egna övergrepp. Herdar som lever på gräshoppor och hånung i obygden kliver fram och kritiserar den ”av gud smorde” konungen med styrka och gudomlig auktoritet. Gud finns på de svagas sida mot de mäktiga teokratiska envåldshärskarna.

Evangelierna i nya testamentet domineras av en storkonflikt mellan Jesus och de religiösa auktoriteter som på hans tid förvandlat den profetiska traditionen till dogmer som de slår i huvudet på folket. De är själva de värsta syndarna säger han, som vitkalkade gravar, utanpå vitskimrande men inuti fyllda av död och förruttnelse. Lagen är till för människan inte människan för lagen säger han vidare och bryter med gudomlig auktoritet mot de förtryckande normerna, mättar hungrande och helar sårade på vilodagen och berör, talar med, lyssnar på och helar smutsiga, oberörbara och nedtystade kvinnor.

Mönstret fortsätter under kyrkans historia. Den kristna urkyrkan börjar som en samling förtryckta pacifister vilka lever i egendomsgemenskap i väntan på Jesus snara återkomst. De bekämpas av imperiets kejsare vars överhöghet de vägrar erkänna. Men kyrkan blir snart själv en maktfaktor, förvandlas till statsreligion i romarriket, korrumperas och används tvärt emot den ursprungliga idén för att rättfärdiga och förstärka kejsarens styre och hans övergrepp. Reformrörelser dyker ändå ständigt upp, försök att föra tillbaks kyrkan dit den hör hemma, till de fattiga och förtryckta. Först i form av olika klosterordnar, nunnor och tiggarmunkar, som sedan själva bli maktfaktorer... Därefter i diverse nya kyrkobildningar som gör upp med påvens makt i Rom, skapar mera demokratiska kyrkor, återvänder till urkyrkans ideal men sedan själva stelnar och blir maktfaktorer, korrumperas etc...

Befrielseteorin lyfter upp denna historia och synliggör den för fattiga, använder den som ett verktyg för att inspirera till ett kritiskt ifrågasättande, i terori och i praktik, av den makt och de förtryckstrukturer som dominerar samhället idag. Martin Luther King, Nelson Mandela, kampen i mot förtrtcket i Öst Timor inspirerades och stärktes alla av en befrielseteologisk läsning av bibeln och den kristna traditionen.

Befrielseteologerna pratar om den levande Jesus, Jesus som människa, vad han sa och vad han gjorde, som exempel att föröka följa. De konservativa kyrkorna undviker ofta den mänskliga Jesus och lägger istället tyngdpunkten på Jesus död, för våra synders skull.

Genom befrielseteologins presentation av en alternativ berättelse om den Gud de fattiga tror och hoppas på så relativiseras kyrkans, prästernas, pastorernas och politikenras auktoritet och deras makt undergrävs. Makten kan och bör plötsligt ifrågasättas och de förtryckta kan uppmanas att se sig själva som subjekt i historien istället för de maktlösa marionetter den konservativa kristendomen, till maktens förtjusning, förvandlat dem till.

Befrielseteologins motsats

Ett typsikt exempel på den teologi som FSLN tagit till sig i Nicaragua: förtryckets teologi - befrielseteologins motsats - utgörs av alla de fattiga människor som står i rondellerna och ber ”mot hatet”. En av dem intervjuas i FSLNs senaste propagandaskrift: ”Vi är bönder, arbetare som håller oss det gudliga och jag förstår inte vad som är problemet, om dom som är i makten, om dom är liberaler eller vad dom nu än är, vi måste underordna oss de som regerar, så som Guds ord säger. Jag förstår inte varför det finns då mycket hat. Bibeln säger att Gud sätter dit kungar och Gud avsätter kungar. Redan innan kampanjen sa vi det: Om Gud vill att den här mannen ska vara president så blir han det, och om Gud inte vill att han ska bli president så, ja då blir han det inte.”

Daniel Ortega och hans fru propagerar en bibelsyn som vore de kungar på medeltiden. Den intervjuade fattiga mannen har antagligen fått betalt för att stå där han står. Förhoppningsvis hittar han på något som han tror ”journalisten” vill att han ska säga. Det mest oroande är att propagandatidningen lyfter fram hans citat som ett exempel på revolutionär reflektion och disciplin.

När befrielseteorin växte fram under 1960- och 70-talen i Latinamerika var den djupt inspirerad av marxismen. Sedan dess har också feministiska och antirasistiska teologiska perspektiv utvecklats. Befrielseteologins kontextualiserade och kritiska metod är väl anpassad för senmoderniteten, inte för att den levererar några fasta eller färdiga svar utan för att den hjälper oss att reflektera på ett befriande sätt kring hur olika trosuppfattningar och gudsbilder bidrar till befrielse, demokrati och rättvisa (och därmed guds vilja...) eller motsatsen.

Lästips

Den verkliga befrielseteologin kommer man aldrig att hitta hos regeringen, hur mycket vänster eller kristen den än säger sig vara. Istället ska men leta efter den hos maktens kritiker, de dyker upp och är som skarpast där förtrycket är som värst. I Nicaragua har några av de mest lysande och populära befrielseteologiska verken författats. Det mest kända är antagligen den Nicaraguanska bondemässan av Carlos Mejia Godoy, som skrevs under Somozas diktatur. En annan höjdpunkt är Maria Lopez Vigil och hennes brors radioteatrar ”En sådan Jesus” och ”En annan Gud är möjlig”. Den senare innehåller 100 exklusiva intervjuer som en lokalradiostation gjort med Jesus efter att han oväntat kommit tillbaks till jorden ett tag nu på 2000-talet. Intervjuerna handlar om allt från treenighet till jungfrufödsel, abort och påven och de är tydligt inspirerade av det som pågår i Nicaragua just nu. Maria Lopez Vigil har också skrivit en mycket bra och problematiserande teologisk reflektion kring abortfrågan.

För den som vill ha mer teoretiska ingångar till befrielseteologin kan Leonardo Boff och hans bror Clodovis Boff rekommenderas. En debatt mellan dem har på senare tid väckt ganska stor uppmärksamhet. Leonardo, som tvingats kliva av som präst inom den katolska kyrkan kritiserar sin bror för att ha övergett befrielseteologin och närmat sig den katolska kyrkans huvudfåra. En mycket läsvärd svensk religionsvetenskaplig kritik av gamla testamentet i god befrielseteologisk tradition är Jonas Gardells bok "Om Gud".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, abort, befrielseteologi, religionsdebatten, Latinamerika