Drevet går mot NGOs och forumsydimperialism

Drevet går. Om man vill veta vart - och det är mycket viktigt att veta vart för springer man inte snabbt i denna riktning blir man lätt överkörd - så läser man "el 19". Tidningen kommer ut varje vecka och sprids gratis över hela landet men den kan även laddas ner från internet. Just nu går drevet mot NGOs. I de senaste numren har i stort sätt alla landets större eller mer inflytelserika högerorganisationer (regeringskritiska) avslöjats som ”Washintons och Europeiska högerregeringars” verktyg för att underminera den folkvalda revolutionära nicaraguanska regeringen.

Imperialismens nya strategi - Oxfam och Forum Syd
Kodordet i imperialismens nya strategi mot Latinamerikas vänster är ”incidencia política” eller ”advocacy” som på svenska något otillfredsställande brukar översättas med ”påverkansarbete”. Imperiet och högerkrafterna använder enligt el 19 internationella organisationer (Oxfam och Forum Syd pekas särskilt ut tillsammans med de amerikanska republikanska och demokratiska parternas biståndsorganisationer NDI och IRI samt den tyska socialdemokratiska Friedrich Ebert Stiftung) för att finansiera politisk verksamhet riktad mot regeringen och revolutionen. Mottagarna av pengarna kallas apor och ”para-partier” i en allusion till de paramilitära högergrupper som traditionellt använts av den latinamerikanska högern för att mörda, terrorisera och skrämma befolkningen. (Stora delar av Uribes högerregering i Colombia har tvingats avgå eller utreds för sammankoppling med sådana grupper och i Bolivia massakrerades nyligen anhängare till Bolivias president Evo Morales.)

Men organisationernas försök att maskera sitt politiska arbete under tekniska termer som ”incidencia política” avslöjas och fördöms nu alltså av regeringen. Vice utrikesminsitern Valdrack Jaintschke slår i ett möte med spanska biståndsorganisationer dessutom fast att allt sådant bistånd måste upphöra genast. ”El 19” fortsätter avslöjandet: ”Under förklädnad och smink i termer av demokrati, good governance, sexuella rättigheter, ungdom och hälsa använder de internationella organisationerna miljoner med dollar för att bedriva kampanjer mot regeringen och fylla de lokala utförarnas bakkonton. ...Verkligt utvecklingssamarbete går till harmoniserade nationella program för fattigdomsbekämpning, infrastruktur, hälsa, utbildning, stöd till produktion på landsbygden och miljövård.” Sådana program kontrolleras av regeringen och de som stödjer den, inte dess motståndare.

Av de 17 organisationer som uppges vara under utredning återkommer några om och om igen i 19 och deras företrädare attackeras med personliga påhopp. ”Sofia Montenegro, ultrahögeraktivist och syster till den kriminella somozist-militären Franklin Montenegro” och två av de organisationer där hon verkar: CINCO, som också företräds av landets främsta journalist Carlos Chamorro och Movimiento Autónomo de Mujeres (MAM) - en rörelse som samlar många av Nicaraguas mest stridbara feminister.

Husrannsakan
Igår och idag utfördes husrannsakan på dessa organisationer. Datorer, bokföring och andra dokument beslagtogs och bortfördes med hjälp av polis. Även den svenska biståndsorganisationen Forum Syd som stött MAM och CINCO har fått besök av ministerier på eftermiddagen de senaste två fredagarna och en mängd dokument har krävts in med hänvisning till en utredning om olaglig verksamhet. Coordinadora Civil, ett nätverk av mer än 600 organisationer står också på listan över 17 organisationer som anklagas för olaglig verksamhet.

Forum Syd samarbetar fullt ut med regeringen och planerar att överlämna alla de dokument som begärs in utan att bråka. Vi har inget att dölja, har alltid arbetat öppet och följt Nicaraguanska lagar och bestämmelser och vi kommer att fortsätta göra det i framtiden säger organisationens representant i Managua till mig i telefonen.

Om man ska tro anklagelserna i de regeringstrogna medierna så är organisationerna skyldiga till pengatvätt och ”triangulering” av pengar. Bakgrunden är att de ”lånat ut” sin juridiska personlighet till andra organisationer. Eftersom MAM är ett nätverk utan juridisk personlighet har Oxfam och Forum Syd stött deras arbete via CINCO. Så har mängder av organisationer arbetat i Nicaragua de senaste 16 åren, helt öppet. Hur pengarna, som enligt vad alla verkar vara överens om kommer från svenska, tyska, holländska och finska skattebetalare skulle kunna vara ”smutsiga” och därmed behöva tvättas har jag också lite svårt att förstå.

Hjälp att förstå
Hur kommer det sig att ett progressivt civilsamhälle görs till den sandinistiska så kallade vänsterregeringens främsta fiende. Hur kommer det sig att den fattiga åklagarmyndigheten lägger väldiga resurser på att utreda sina gamla vapenbröder från gerillan och ledande biståndsorganisationer kopplade till den internationella rättviserörelsen istället för några av de 82 000 anmälningar för intrafamiljärt våld och sexuellt utnyttjande som enligt el nuevo diario ligger i deras skrivbordslådor och väntar på att behandlas? Varför ger man högerkrafterna vatten på kvarnen i sitt tal om förföljelse och diktatur? Hjälp mig gärna att svara på detta!

NGO-sandinisterna
När revolutionen röstades bort 1990 togs alla på sängen. Många i FSLN hade nästan trott att den skulle fortgå för evigt. Gränserna var suddiga mellan stat och parti och äganderätten över tillgångar som revolutionen konfiskerat eller byggt upp var dåligt definierad. Med tanke på omständigheterna måste maktöverlämnandet betraktas som mycket lyckat. Den militär och polis som sandinisterna skapat avskildes framgånsrikt från partiet och tillhör idag höra de mest professionella och effektiva i regionen.

För FSLN innebar dock valförlusten en enorm kris som partiet kanske inte har återhämtat sig från ännu. För att trygga dess överlevnad och inflytande skrevs resurser och utvecklingsprojekt över på revolutionens ledare. Ofta fortsatte dessa att jobba på liknande sätt som de gjort under 80-talet, ofta med samma internationella solidariska finansiärer men nu som partianknytana NGOer eller som egna företagare. Tiden efter valnederlaget går idag under namnet ”la piñata” - en födelsedagslek som är otroligt populär i Latinamerika i vilken barnen slåss om godisar från en stor sönderslagen docka gjord av lera och tidnigspapper. Den största delen av partiets intellektuella och mest namnkunniga ledning bröt sig ur partiet och bildade MRS 1994. MRS lyckades dock inte få med sig gräsrötterna som stannade kvar, stödde Daniel och har med sitt engagemang fortsatt att bära partiet under hela 90-talet, fram till valvinsten 2006.

En utbredd uppfattning finns inom FSLN idag, att de som lämnade var de som levde relativt gott under de svåra krigsåren, som betroddes med resurser vid valnedelaget, som trots detta övergav partiet i en av dess svåraste stunder och som sedan dess levt gott på sina NGOs. Att flera av de som gick lämnade av legitima ideologiska skäl är svårt att förstå eller acceptera för de fattiga gräsrötter som fortfarande tror på FSLNs revolutionära mission, som ser partiet som representanten för de fötryckta i Nicaragua och som har fortsatt kämpa i extrem fattigdom under 16 svåra år. När dessa relativt välburna intellektuella nu dessutom kritiserar regeringen för att vara auktoritär och demonstrerar med högerpartierna så faller partiledningens personliga attacker mot dem i bördig jord. Den här valvinsten har kostat partiets trogna (35% av Nicaraguas befolkning) svett och tårar under 16 långa svåra neoliberala år. Då ska inga privilegierade överklassintelektuella komma och förstöra, kritisera och destabilisera...

NGOs och bistånd har onekligen varit en god affär för den lilla nicaraguanska medelklassen och få med inblick i industrin skulle neka till att de som mest tjänat på biståndet är medelklassen (lokalantställda måste vara välutbildade för att kunna göra ett gott jobb, tjänster som inhandlas måste vara av god kvallité, studier som beställs välskrivna, kontor måste hyras, bostäder ordnas åt anställda, konferenslokaler hyras för möten... Mer som ett avfärdande av biståndet som idé och praktik så är detta en logisk konsekvens av bistånd, bra eller dåligt). Antalet NGOs i Nicaragua exploderade efter 1990 från att ha varit i stort sätt helt frånvarande under 1980-talet. Biståndet och NGO-explosionen har fått stora konsekvenser för det sätt som civilsamhället organiserats på.

Debatten om biståndet och de sociala rörelserna
Debatten om biståndet och civilsamhällets organisering är inte ny. När jag kom hit hade en artikel av den ”högerextrema” Sofia Montenegro skapat en viss debatt bland internationella och nationella organisationer och vänsterintellektuella i landet. I artikeln skriver hon bland annat att:

”By the end of the nineties, Nicaraguan civil society revealed a fundamental new feature: the social movements and organizations appeared disjointed and co-opted, now less by the FSLN than by international cooperation. As I will point out below, it imposes agendas that do not always coincide with either the national or grassroots agendas.”

Sofias artikel från 2002 är en intressant analys av det nicaraguanska civilsamhällets mest närliggande historia och hennes förslag för framtiden har legat till grund för MAMs strategi. Hon kan med viss rätt beskyllas för att ha dragit igång den debatt som nu används mot henne. Nedan följer ett längre utdrag ur hennes artikel som kan läsas i sin helhet här.

”One characteristic of both old and new social organizations and movements is their fragmentation and lack of an overall vision of the problems. The fragmentation of the women’s movement, of which I have been a student and militant activist for over 20 years, did not begin in 1996 with the Alemán government, but in 1994 with the NGOs, which began to replace the movement. Given that their existence is tied to financing from international cooperation, which now has at least a lip-service commitment to crosscutting all its programs and projects with a gender focus, the promotion of this international agenda point began to overshadow the more political agendas of the movement itself.
There is confusion between their respective missions, roles and representations, but the reality is that NGOs represent the institutional mission established in their founding charters. If an NGO’s mission consists of applying Band-Aids to all wounds, that is the limit of the "social change" it will be able to produce, whereas a social movement has a larger, more utopian scope to its vision of social change.”

Civil society’s autonomy from political society
is a prerequisite for concluding the transition

The Nicaraguan government’s institutional structure is decadent and split into the two dominant camps. The National Assembly is a polarized disaster while the justice system is corrupt and unjust and old pro-Alemán elements still coexist in the state bureaucracy alongside new ones pledged to Bolaños’ "new era." The army and police, ironically, are the most institutionalized bodies and have best withstood the bi-polarization.

The more autonomy civil society has from such a political society, the stronger it is and the more democratic the state is. Only a strong and autonomous civil society can establish a correlation of forces that could lead the state to democracy. Today, Nicaraguan civil society is not only close to political society, but is in fact virtually co-opted by it. Establishing that balance is the prerequisite the country needs to continue consolidating the inconclusive transition. This implies reorganizing civil society and each of its organizations and coming together in broad coalitions that oblige political society to change.

Cutting loose from parties vs. cutting loose from politics

Civil society’s contribution to democracy can be measured four ways. First is the degree to which its organized forces are solid enough to take on state authoritarianism, altering the balance between civil and political society. Second is the degree to which they are able to impose standards of public morality and values on the state, playing a disciplinary role and providing the example to be followed. Third is the degree to which they articulate the interests and demands of the population groups they represent, providing an alternative channel as intermediaries with the state. And the fourth is the degree to which they manage to redefine the rules of the political game along democratic lines.

It is on this last point that we have a fundamental problem: a gradual de-politicizing of the civil society organizations in which we have gotten used to saying, ‘No, I don’t want to get involved in that because it’s political.’ Cutting loose from the parties, which is necessary has become confused with cutting loose from politics. I can be a citizen without a party but not without political positions: on authoritarianism, on corruption, on institutionality on the rule of law and other political issues.

Thanks to their political formation, capacity to mobilize and solidarity, Sandinistas are the only ones that could recover any of the mystique of political activism, make a dent in Nicaraguan society’s political cynicism and re-embrace the social causes for which the FSLN was born. Regrettably, however, they are still buying into a historical identity that renders more loyalty to their party and to the "lines" established by their caudillo than to their nation or to democracy. They have not renewed their own thinking and only assimilate any new thinking in a non-critical manner. Not daring to dissent, they are accomplices of the status quo.

Nicaragua needs to construct a democratic and inclusive new leftwing force that can become a hegemonic pole able to lead the country. A leftist party should favor democracy social justice and social change, values that no longer define or even interest the FSLN. Leadership is nothing other than the capacity to represent, embody and interpret the population’s needs and aspirations. The FSLN’s current leaders have not personified the reality of the poor for a very long time, and cannot interpret it because they do not say what is going on, do not tell the truth and do not recognize their own errors. They are dedicated instead to watching over the interests of a small economic corporation. No longer setting any example and lacking sincerity, the FSLN has lost its leadership.

The FSLN, however, is also theoretically and politically out of date. Its thinking is rigid and arthritic, with no flexibility or capacity for coming up with new ideas or proposals. It no longer has any intellectuals within the organization and is not rethinking reality. That makes it very difficult for it to change.

Högerextremism?
När Sofia Montenegro anklgas för att vara högerextrem av ”el 19” är det inte för att hon dragit igång en intressant och legitim debatt om den skadliga inverkan internationella biståndsorganisationer kan ha haft på Nicaraguas progressiva rörelser. Det är inte heller för att hon har varit bror till en ökänd militär i Somozas militärpolis. Sofia var redan innan revolutionen en del av FSLN. En av revolutionens mest omskakande vittnesmål är berättelsen om hur hennes mor bönar och ber henne att intervenera för att förska rädda livet på sin bror. Infångad under revolutionens slutskede och avrättad i oktober 1979. Sofia träffade sin bror flera gånger i fängelset men nekade till att göra sin mor till viljes.

- Om jag hade försökt rädda hans liv hade jag behövt försöka rädda alla somozister, det hade inte varit etiskt.
Intervjun kan läsas i boken Sandinos döttrar av Margaret Randall. Montenegros dilemma var inte unikt. Revolutionen delade familjer mitt itu och många av dess främsta ledare hade föräldrar med nära anknytning till diktaturen eller dess fruktade militärpolis.

Sofias Montenegros skrivande och tänkande har provocerat fram många intressanta diskussioner om civilsamhällets roll och natur. Sedan artikeln skrevs har hon liksom stora delar av Latinamerikas sociala rörelser åter accepterat tanken på närmare samarbete med progressiva partier. MAM stödde MRS inför valet 2006. "Nu får ni ta bort Aet ur ert namn" menade kritikerna. Men vänsterns frammarsch över kontinenten har i de flesta fall varit en konsekvens av en allians mellan autonoma sociala rörelser och nya partier. Zapatisternas avståndstagande från staten, partierna och makten ses av många numera som en återvändsgränd. Se bland annat denna artikel av Emir Sader. Nicaraguas är dock annorlunda. Partiet är samma som det som hade makten under kalla kriget och de starkaste massrörelserna är produkter av revolutionen snarare än tvärtom, de styrs fortfarande uppifrån av FSLN som visar sig ha mycket svårt att acceptera att utrymme ges för organisationsformer som de inte själva kontrollerar.

Diskussionen Sofia Montenegro för om förhållandet mellan civilsamhälle, stat och parti går tillbaks till Gramsci och de italienska socialisterna under Musolinis fascistregim. Anklagelserna som riktas mot henne från regeringen är svar på Sofias legitima kritik av partiet. De kommer inte underbyggda av argument utan som smutskastning och personliga påhopp, och nu som husrannsakan och diffust formulerade brottsutredningar. Det som händer är en signal till alla tänkande nicaraguaner och nicaraguavänner att ta sin roll som organiska intellektuella på största allvar (oavsett om de stöder FSLN-regeringen eller inte). Annars riskerar landets framtid att bli mörk, brun och våldsam.

Intresant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Bistånd, Nicaragua, Sociala Rörelser, Forum Syd, NGOs, Gramsci