Fundamentalism och solidaritet

Två trådar hänger i luften, minst. Dels har jag fått en del kommentarer (på bloggen och vid sidan av) från personer som endera är förvirrade på grund av att de får olika signaler om vad som faktiskt händer i Nicaragua eller tycker att jag inte är tillräckligt balanserad utan mest upprepar USAs, EUs och högerkrafternas kritik av FSLN. Dels gnager frågan vidare, vad gör solidaritetsrörelsen i Nicaragua idag, vad har den här att göra? Det här inlägget kan därför ses lite som en fortsättning på den här och den här tråden.

Jag uppskattade att jag fick lite kritik för mina senaste inlägg. Självklart finns det de som tolkar det som händer i Nicaragua på ett annat sätt än vad jag gör. VFSNs representant i Nicaragua Eric Chavarría skriver i en artikel som översatts på föreningens hemsida att anklagelserna om valfusk är obefogade och att det som sker är en sedan länge planerad högerkampanj för att misskreditera regeringen och dess sociala program, vars syfte är att reducera fattigdomen. Enligt Chavarría vann FSLN valet på grund av att partiet driver på för att konkret förbättra för landets fattiga. Den ibland viktiga tidningen Flamman rapporterade från valet i en mindre intressant artikel som helt okritiskt köper FSLN-sidans skruvade verklighetsbeskrivning:

"Det är därför anmärkningsvärt att FSLN förmår att göra så bra ifrån sig i ett mellanval. Sandinisterna själva vill förklara sina framgångar med de satsningar på sociala och ekonomiska reformer och utbildningsprogram främst riktade till de fattiga. Valets stora betydelse ligger också i att det är första gången som FSLN besegrar en enad högerfront som har gemensamma listor, där det även ingår tidigare avhoppare från sandinisterna. Det är en utveckling som kan medföra en viktig stabilitet och kontinuitet i Nicaragua."

Angående om det var valfusk eller inte så har jag inte så mycket att säga. Grova anklagelser om oegentligheter från vittnen under valdagen finns det gott om. Det gör det nästan alltid i valen i regionen. Eftersom man inte tillät några internationella eller nationella observatörer med kapacitet att ge en egen oberoende bild av vad som hände (t ex genom egna statistiska urval) så har vi dock i detta fall bara partiernas valarbetares versioner att gå på. När rösterna sammanräknats i varje vallokal och de olika partiernas företrädare skrivit under valakten så får varje parti sin originalkopia. Oppositionen som räknar upp ett oändligt antal fall av valfusk innan, under och efter själva omröstningen, har scannat 98% av alla valakter i Managua och dessa finns (undertecknade av FSLNs valarbetare) på deras hemsida. Dessa valakter ger en klar seger till deras kandidat Montealegre. På valrådets hemida ges resultatet dock bara i allmänna siffror, utan referenser till vem som vann i de olika valdistrikten. Valrådet presenterar inte ens hur många som röstat i valet vilket de måste göra enligt lag. När halva befolkningen är övertygade om att det är grovt valfusk som begåtts och oppositionen kan presentera sina valakter så faller bevisbördan på valrådet. Det är deras uppgift att övertyga befolkningen om att valet gick rätt till och deras förmåga att göra detta kan i ett land som Nicaragua betyda skillnaden mellan krig och fred. Oppositionens, kyrkans, civilsamhällesorganisationernas och de internationella givarnas förslag att valrådet och FSLN visar sina exemplar av valakterna för oppositionen, allmänheten och observatörer, tycks då rimlig (och billig). Vad har valrådet hittills gjort? Ingenting förutom att anklaga oppositionen för att skapa oro och instabilitet.

Angående oron om att valfusk skulle inträffa innan valet så var den befogad. Jag skrev själv en ganska lång bakgrund precis innan valet som bland annat förklarar varför.

Det handlar alltså egentligen inte om valfusk eller inte, ingen i Nicaragua bryr sig på allvar ens om att försöka påstå att det inte var valfusk. Ortegas kommentarer är symptomatiska och har ungefär följande innehåll; valrådet var domare i processen, den som är med i spelet måste acceptera domaren, valet 1996 gick inte heller rätt till men vi accepterade utslaget. Punkt slut.

Den mer intressanta fråga som framför allt Chavarrías artikel väcker är den om regeringens fattigdomspolitik. Han har rätt i att klyftorna i Nicaragua ökade dramatiskt under 16 antisandinistiska regeringsår, att analfabetismen ökade dramatiskt liksom antalet fattiga. Lägg till detta att Nicaragua trots att man avslutade en lång väpnad konflikt, trots (eller på grund av?) ett av regionens alla mest marknadsliberala reformprogram, unilaterala handelsliberaliseringar, privatiseringar och avregleringar, bara haft en minimal ekonomisk tillväxt, långt under regionens genomsnitt, under alla dessa år. Frågan är alltså, om nu regeringen tar ekonomin och fattigdomen på allvar, kan man då inte se mellan fingrarna med lite brist på demokrati, inskränkningar av organisations- och mötesfriheten, brist på rättssäkerhet, viss censur och så vidare. Vad ska man med pressfrihet till om man inte kan läsa eller inte har råd att köpa en tidning? Vad är demokratin värd om mina barn dör på grund av brist på medicin (mycket mer resurser har lagts på detta av FSLN), inte kan följa undervisningen på grund av undernäring (Nicaragua ska mitt i krisen fått pris för sitt nyligen instiftade program för att bekämpa undernäringen med hjälp av små skolmåltider) och om jag ändå måste ta mina ungar ur skolan för att jag inte har råd att betala skolavgifterna (som regeringen avskaffat).

När dessa satsningar på fattigdomsbekämpning (som ingen kan förneka) dessutom kan ske samtidigt som till och med de gamla liberala centralbankscheferna och IMF ger FSLN-administrationen toppbetyg vad det gäller "ansvarsfull makroekonomisk politik" så ter de sig ännu mer anmärkningsvärda.

Jag liksom en majoritet av Latinamerikas befolkning köper resonemanget, kan inte blunda för logiken. I en stor undersökning av UNDP "La democrcia en America Latina" publicerad 2004 visar det sig att en majoritet av Latinamerikas befolkning skulle föredra en auktoritär regim om denna till skillnad från en demokratisk löser grundläggande problem som hunger och rätt till utbildning. Innan vi upprörs över detta ska vi försöka sätta oss in i den situation som miljoner Nicaraguaner lever i dagligen. Föreställa oss att vi måste välja mellan att endera ta vårat sjuka undernärda barn ur skolan eller köpa medicin åt det, eller ge det ordentligt med mat, val som hundratusentals nicaraguaner står och stått inför dagligen. Regeringens konflikter med välbeställda och berömda författare och poeter ter sig då ganska oviktiga.

Men, det är naturligtvis en falsk motsättning. Långt ifrån att leda till en "viktig stabilitet och kontinuitet" som Flamman skriver, leder regeringens fundamentalism och auktoritära metoder rakt ner i misär, våld och fattigdom. Demokratin är inte bara ett mål i sig själv. Det är även en överlägsen konfliktlösningsmekanism. Förmågan till dialog och en fri debatt är inte bara ett uttryck för alla människors lika värde och rätt att få yttra sig om eller vara med och påverka de beslut som påverkar deras livssituation, det är också en bra mekanism för att komma fram till bra och effektiva fungerande lösningar. Transparens och öppenhet är inte bara en fråga om medborgarnas rätt att få veta vad staten gör med deras skattepengar, det är också det bäst kända motmedlet mot korruption.

FSLNs religiösa fundamentalism, auktoritära ledarstil och dess autistiska, förvrängda, svart-vita verklighetsuppfattning kommer i längden att omöjliggöra fattigdomsbekämpningen. Övertyga mig gärna om att jag har fel!

Det handlar om något väldigt grundläggande. Det jag gör påverkar de i min omgivning och det de i min omgivning gör påverkar mig, begränsar mig eller ger mig möjligheter. Valet är det bästa (värsta) och mest tydliga exemplet på detta FSLNs avgörande problem, oförmågan att hantera konflikter, oförmågan att ta in och lära sig av de som tycker annorlunda. Så länge halva landets befolkning inte tror att FSLN vann valet eller som "rebell forever" skrev i sin kommentar till förra inlägget, befarar att de förlorat möjligheten att vinna val i framtiden, så kommer inte FSLN att kunna regera landet framgångsrikt, inte heller kommer de att kunna lösa de fattigas problem. Det handlar inte främst om att den nicaraguanska offentliga sektorn riskerar att förlora en stor del av sitt bistånd (som utgör 704, 2 miljoner USD eller 33% av dess totala utgifter eller 10.6% av BNP enligt vänsterekonomen Adolfo Acevedo som skriver i senaste Envio) även om detta så klart är allvarligt, särskilt med tanke på den ekonomiska kris, den matkris och den energikris som drabbar landet stenhårt och oberoende av vilken regeringen det har.

Framför allt handlar det om att valfusket åter ställer nicaraguaner mot nicaraguaner i en konflikt som saknar en legitim mekanism för att kunna lösas på fredlig väg. Valet har rivit upp gamla sår som höll på att långsamt läka och skapat nya sår som kommer att vara svåra att läka i framtiden.

Fundamentalismen är i sig själv största hindret för att lösa problemen. I den svart-vita religiösa regeringspropagandan står striden mellan två absoluta sidor. De som kritiserar regeringen, de som uttrycker oro, de som säger att landet står inför en kris, demoniseras, anklagas för att underminera regeringen och vilja störta Daniel Ortega från makten. En demon kan man inte för dialog med, den måste elimineras. En demoniserad opposition slår man ner med våld när den demonstrerar på gatorna. Den lyssnar man inte på. Dess relevanta och konstruktiva kritik kastas ut som barnet med barnvattnet (tillsammans med den nicaraguanska högerns vanliga okonstruktiva lögner och överdrifter, som nu tycks ha internaliserats av FSLN och därmed är på väg att självuppfyllas). Åter igen, med den historia Nicaragua har så går det inte att överdriva allvaret i en sådan politik och oansvaret som ligger bakom sådan propaganda.

Ok, vad är så solidaritetrörelsens roll i allt detta?

Först och främst bör vi fråga oss två saker: Med vem är vi solidariska och vad driver denna solidaritet?

Regeringen försöker utmåla konflikten som internationell, ett litet fattigt land står upp mot USA och EU som försöker intervenera och underminera dess demokratiskt valda president. Antikolonialismen och den riktiga instinkten att ta ställning för den svagare parten, "the underdog", som finns i solidaritetsrörelsens och vänsterns ryggrad, gör det lätt att köpa den verklighetsbeskrivningen och instinktivt ta ställning för Nicaraguas regering. En sådan ryggmärgsreaktion är dock kolonial eller post-kolonial i sig. Den underkänner nicaraguanernas egna förmåga att handla som subjekt. De nicaraguaner som kritiserar Ortega kan inte avfärdas som imperiets marionetter eller CIA agenter, de har goda skäl och egna argument som tål att lyssnas till och tas på allvar.

"Underdog" argumentet måste också det problematiseras. I termer som brukar användas i postkolonial teori handlar det om att se den andra hos den andra. Vem är underdog i konflikten mellan den våldtagna gravida 11-åringen och regeringen som inte tillåter henne att göra abort? Samtidigt måste vi vara uppmärksamma och medvetna på risken att underblåsa koloniala stereotyper likt den om "vit man (eller kvinna) som räddar svart kvinna från svart man".

Jag tror att Ann Kroon som när hon jämför sina erfarenheter som "internacionalista i Nicaragua nu och på slutet av 80-talet har en intressant poäng när hon skriver:

"Situationen 89 var mkt mer glasklar, "de goda mot de onda", därav alla närvarande cheles som fick sina revolutionsromantiska kickar av att vara i Nica och sjunga revolutionssånger (jo, jag är lite cynisk faktiskt). Jag tänker att skillnaden i den internationella solidariska närvaron då och nu är just ett tecken på att situationen - och FSLN som parti - är så oerhört mkt mer komplex nu än då, även om jag tror att den egentligen var bra mkt mer komplex då också, men det ville "vi" kanske inte se."

Iosu Perales, en spansk journalist som i samband med revolutionens 25 års jubileum bestämde sig för att skriva boken "Los buenos años, Nicaragua en la memoria" om revolutionen och sina erfarenheter som "chele internacionalista" beskriver rörelsens motiv:

"Faktum är att vi genom att genomföra aktiviteter för Nicaragua och mot imperialismen i våra egna samhällen försökte förändra de rådande värderingarna. Vi spred genom vår praktik de goda nyheterna, det evangelium som ryms i humanismens kärna, tanken att glädjen och det goda livet är allas rättighet, även i ett fattigt litet land som Nicaragua. Så vattnade vi de universella värdenas trädgård, och formade världen som en plats för den mänskliga rasens gemensamma och delade lycka ... Rörelsen begick misstag, den ville ibland tränga in den nicaraguanska verkligheten i sina egna modeller. Det gick dock inte och vi fick hela tiden ompröva och rätta oss själva på den punkten. För övrigt, om man ska, och det bör man, kritisera den internationalism som befolkade och älskade Nicaragua, så borde den riktas mot vår analys och de handlingar som därpå följde: vi var väldigt okritiska. Överdrivet överseende med det vi inte gillade. Vi var undergivna, lojala, troende och ovillkorliga i vår efterföljelse. Allt det där var symptom på en barnsjukdom, men också ett tecken på en total och komplett generositet" (fritt översatt)

Men Iouso Perales är mer kritisk mot rörelsen under 90-talet än under 80-talet. Att så många övergett Nicaragua på grunda av att regeringen föll, på grund av FSLNs korruptioin. Var det inte med Nicaraguas fattiga folk som vi var solidariska? frågar han sig indignerat.

Trots att det som var en stor rörelse, en storm, idag är mer av en stilla vindil så finns det fortfarande en stor mängd "internacionalistas" kvar i Nicaragua. Inte alla har övergett landets folk och nya har kommit till. Svallvågorna från revolutionen svallar än och inspirerar fortfarande.

Men regeringen har problem med en solidaritetsrörelse som kommit ur sin barnsjukdom. Den vill ha tillbaks den svart-vita okritiska världsbilden med sin förenklade uppfattning om gott och ont som kännetecknade rörelsen på 1980-talet. Det som av Perales ses som en dygd och mognad ses av FSLN som ett svek. Som en konsekvens riktar sig regeringens attacker mot det kritiska delarna av civilsamhället också mot de internationella organisationerna. I en tydlig artikel i envío skriver basken José Maria Castán som jobbar för "Mundubat" om de internationella organisationernas uppgift. Visst måste de internationella organisationerna rätta sig efter nicaraguanska lagar och regleringar, men vi kan aldrig acceptera att den tar ifrån oss rätten att stödja nicaraguanerna i sin politiska kamp för sina rättigheter. Det vore att sudda ut vårt existensberättigande och vårt syfte, grunden för det engagemang som i många fall är en direkt konsekvens av revolutionen och dess förmåga att inspirera och engagera. Bakgrunden är att Nicaraguas vice-utrikesminister i ett möte med alla spanska organisationer gjort tydligt och klart att den inte skulle komma att tillåta finansiering till ickestatliga aktörer om det rörede sig om politisk verksamhet och påverkansarbete, "advocacy" eller "incidencia".

Det som både FSLN och solidaritetsrörelsen måste förstå och påminna sig om är att engagemanget inte gällde en organisation utan universella värden som rättvisa och demokrati, alla människors lika rätt till det goda livet, till frihet från förtryck. Idag repressenteras inte dessa värden av partiet. Partiet svarar istället konsekvent på kritiken mot de övergrepp som den begår mot dessa värden genom att ta sin tillflykt till idén om varje stats suveränitet, i det här fallet internationalismens motsats. Att man därmed inte förtjänar omvärldens solidaritet är något de flesta ser men som partiets ledning envist blundar för, och som en del i solidaritetsrörelsen inte heller gärna vill se.

Men om vi förenklar blir vi medskyldiga till det som händer, på samma sätt som solidaritetsrörelsen på 80-talet kanske måste ses som delvis medskyldig till den svart-vita polarisering som nu åter präglar landet.

Eric Chavarría har en poäng när han avfärdar de som jämför Ortega med Somozas diktatur. "Men jag har levt i en diktatur, den som leddes av Somoza, den mest kriminella diktaturen i Latinamerika, en diktatur som censurerade medierna, en diktatur som massakrerade folket och mördade tusentals ungdomar bara för att de var ungdomar som troddes vara anhängare till sandinisterna. Dagligen hittades kroppar spridda i skogar och på soptippar, mördade av Somozas män. När jag var sexton år föredrog jag att dö framför att Somozas diktatur skulle få fortsätta regera."

Men även Dora Maria Tellez, som också hon gick med i gerillan när hon var 16 år, har en poäng när hon gör jämförelsen. Hon gör den inte som någon slags "body count" utan för att vi ska förstå allvaret när folk slås ner på gatorna för att de demonstrerar mot regeringen, eller självcensurerar sitt språk och sina åsikter för att få ha kvar sitt jobb eller få del av regeringens sociala program. Och hon poängterar, orolig men bestämt, att målet nu måste vara att undvika en situation som den under Somoza, då en hel generation till slut inte såg någon annan utväg än att ta till vapen. Och då duger det inte att hoppas på presidentens eller hans frus goda vilja eller deras förmåga att ta sitt förnuft till fånga och ändra färdriktning.

Revolutionen och 16 år av brutal neo-liberalism har satt djupa spår i det nicaraguanska folket. De är oändligt mycket mer medvetna om sina rättigheter och ojämförligt mycket bättre organiserade nu än på 70-talet. Det finns gott om bra krafter att stödja i Nicaragua och det är viktigt att omvärlden finns där och hjälper till, så att folk fortsätter att vara kritiska, fortsätter att säga sin mening, fortsätter att hävda sina rättigheter, fortsätter att vara aktiva medborgare. Bara då kan vi ta tag i fattigdomsproblematiken och de globala orättvisorna.

Den mötesplats mellan det globala och det lokala, mellan det personliga och det abstrakta det teoretiska och det praktiska, idealism och pragmatism, nord och syd, fattig och rik, öst och väst som Nicaragua har varit och är, har fortfarande mycket att bidra med till världen. Kanske ännu mycket mer i en allt mer globaliserad värld. Men inte om vi avfärdar det som något sorgligt eller patetiskt misslyckande. Inte om vi överger det. Inte heller om vi blundar för de övergrepp som nu begås av de som var dåtidens hjältar.

Ursäkta att det blev lite långt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bistånd, solidaritet, folkrörelse, Latinamerika, FSLN, demokrati, fundamentalism, globalisering