De som följt den här bloggen eller besökt Managua under de senaste månaderna vet att stadens många rondeller sedan ett par månader tillbaks i tiden är skådeplats för ett tragik-komiskt drama, en reality show eller dokusåpa som spelas upp mitt framför ögonen på stadens motorburna medborgare. Jag ger här en uppdatering av de senaste avsnitten och pekar på några kopplingar bakåt i tiden, till en global orättvisa som begåtts av stora företag i Europa och USA och som drivits på av den rika världens efterfrågan på billiga bananer.
Både el Nuevo Diario (oberoende antiortegasandinistisk) och La Prensa (ultraantisandindinistisk konservativ) har nyligen skrivit ganska långt och mycket om rondellfolket. Särskilt reportaget i la Prensa är värt att läsa.
De senaste avsnitten i rondelltragedin
Senaste nytt, från idag, är att rondellbedjarna har blivit lite mer ensamma. Det är en ny trend. Sedan i november förra året fick dom sällskap av Jungfrur, som efter att ha vandaliserats några gånger lämnats i fred de senaste månaderna, fram tills i natt. Sedan i julas har de också fått sällskap av fantastiska julgranar som fortfarande står och lyser, trots regeringens krisprogram och trots att det faktiskt är februari sedan ett bra tag. Jungfrurna har nu tagits ner och forslats bort i skydd av mörkret och till okänd plats, deras pedistaler har blivit förstörda under mystiska omständigheter av män i en vit lastbil. Ingen verkar vara direkt missnöjd. Rondellfolket, i den mån de varit religiösa, har alltid tillhört protestantiska grupper "evangelicos" med mycket lite till övers för jungfrustatyer. Samtidigt får de nattliga räderna den katolska kyrkan att fira.
- Katolska kyrkan firar att någon, vi ska inte anklaga någon särskild, har varit klok nog att ta ner jungfrurna som där de stod utsattes för hat, politisk manipulering och gatuvandalism" säger kyrkans presstalesman.
Tidigare har den katolska kyrkan anklagat regeringen för att spela ett politisk spel med folks hunger i rondelldramat. Mina egen teologiskt inspirerade reflektioner kring bland annat rondellkristendomen har jag tidigare delat med mig av här. För den som är intresserad av andra perspektiv kan jag dock rekommendera den här artikeln av en baptistpastor från ett vanligtvis ganska radikalt och kritiskt kristet institut. Pastorn tolkar bedjarna som ett uttryck för fattiga och förtryckta människors avståndstagande från hedonism och konsumism, som ett motstånd och en kritik av ett samhälle som kollapsat moraliskt och lider av spirituell dekadens och moraliskt förfall. Deras bön är en bön om förändring, en bön om att det syndiga och orättvisa samhället som finns överallt i Managua, dess korrupta institutioner, klasser och förtryckarsystem som går tillbaks till den spanska erövringen, ska begravas och en bättre och mer harmonisk och rättvis stad uppstå ur dess ruiner, menar pastorn.
"Ellos, en su ignorancia de análisis científico –social, desde su pobreza y dependencia, le piden a su Dios que quite la condenación de una ciudad maldita llena de rapiña en las relaciones sociales, donde su estructuración económica ha generado por siglos toda suerte de explotación, causa de esta historia de violencia desde la Conquista, saqueo y reparto traumático de la propiedad de los pueblos originarios, hasta nuestros días.
Och visst, rondellbedjarna och det drama de förmedlar är en stark berättelse om ett orättvist samhälle. Kontrasten mellan de fyrhjulsdrivna stadsjeeparna som cirklar runt dem i rondellerna, eller de moderna och lyxiga köpcentren som bildar kuliss i närheten av rondellerna och rondellfolkets slitna ansikten, av sol, vind o regn nedbrutna kroppar, deras ihärdiga uthålliga närvaro från tidig morgon till sen kväll, deras uthärdande av ständiga förolämpningar och förnedrande behandling från de förbipasserande, är i sig rop om förändring, rop om att något måste göras, att något är sjukt. Men till denna bild hör också de enorma och mycket påkostade reklampelarna med presidenten i helfigur, minst tio gånger sin vanliga storlek, som också de utgör kuliss i dramat. Presidenten som betalar bedjarna, förser dem med mat, med ljudanläggningar och bajamajor, som klär dem i t-shirts med presidentfruns slogans i rosa text på vit botten. Och som av någon anledning placerade ut jungfrustatyerna.
Den ekonomiska krisen har dock drabbat även rondellbedjarna. Regeringen har lanserat ett sparpaket och nu protesterar flera av rondellbedjarna mot outbetalade löner. Rebellerna bland rondellfolket har enligt dem själva hotats till livet av sina kollegor och några av dem flyr fältet. Arbetsrättsligt är deras ställning inte mycket bättre än en illegal invandrare i Europa. Officiellt får de inte betalt, deras mäktiga arbetsgivare begår ett brott genom att anställa dem och kan därför inte annat än blåneka till de krav på löneutbetalning som ställs. Konsekvensen av att de kräver sin rätt är avsked och förföljelse.
Började det med bananer?
Rondelldramat ser olika ut beroende på varifrån man tittar på det, hur långt tillbaks i tiden man går, hur mycket man försöker förstå. För en del är det historien om en mängd dumma eller manipulerade fattiga människor, som säljer sin stolthet och värdighet till en maktfullkomlig och korrupt regim för några mål mat. Men berättelsen skulle också kunna berättas på ett helt annat sätt, börja på ett annat ställe och i en annan tid, i områdena kring Chinandega i norra Nicaraguas bananplantager på 1970 och 1980-talet, i de multinationella företagen Dowe Chemicals, Dole eller Shells styrlserum, här, eller i en av Nicaraguas starkaste och mest uppmärksammade politiska protester, "marchen utan återvändo", här. En protest som också skildrats i ett prisbelönat jornalistiskt mästerverk från 2003 av la Prensas journalist Jose Adán Silvia Mendieta vilket kan läsas här. En bra artikel i Los Angeles times kan även läsas här.
Långt efter att Nemagon, ett gift som används för att bekämpa skadeangrepp på fruktträd, förbjudits i USA och Europa fortsatte bananplantagerna i Nicaragua att besprutas med gifterna. Tusentals personer som arbetade på plantagerna beräknas ha fått men för livet, mängder är döda i sviter efter besprutningarna och mängder är döende. Varje vecka begravs någon av nemagon-giftets offer i norra Nicaragua.
De påverkade bananarbetarna har fört en lång kamp. De har flera gånger vandrat till fots från norra Nicaragua till Managua och flera av dem har i en makaber och medialt relativt framgångsrik medvetandegörandeakt dött på vägen, på grund av sin sjukdom och sina umbäranden. Nemagonfolket har campat framför det nationella parlamentet i Nicaragua i många år och de har inlett rättegångar mot de amerikanska och europeiska företag som sprutade, sålde och tillverkade gifterna. I en uppmärksammad rättegång fick en del av arbetarna rätt till ersättning i en nicaraguansk domstol, men de transnationella företagen underkände rättegångarnas legitimitet och flydde landet med sina tillgångar. Nya rättegångar har därefter inletts i USA och ett antal arbetare har fått rätt i inledande instanser.
Men tiden rinner iväg. Företagen har på ett effektivt och brutalt intelligent sett skjutit upp rättegångarna och drar ut på processen. Under tiden dör målsägarna undan, en efter en. Nemagonfolket har under åren av kamp slitits sönder av mängder av interna strider, utnyttjats och manipulerats av olika politiska ledare, köpts av företagen och förmåtts att avstå från skadeståndskrav för spottstyvrar, splittrats av olika advokater som slagits om att företräda dem och så vidare. Bara en bråkdel av de som fått sina liv förstörda av gifterna kommer i bästa fall att få ersättning för skadorna utbetalade under sin livstid.
De som fortfarande campar framför parlamentet har sedan ett drygt år tillbaks fått mat och viss sjukvård av regeringen. Samt jobb i rondellerna! Nemagonfolket har blivit rondellbedjarfolket.
En kvinna som sade sig tillhöra "los afectados de nemagon" tiggde mat utanför huset för ett par veckor sedan. Hon berättade att de fick 100 cordobas om dagen och tre mål mat om de arbetade i rondellerna. Det är mer än vad en mellanstadielärare tjänar. Det är därför inte förvånande att en del av de som slagit läger utanför parlamentet anklagas för att ljuga, kanske är de inte alls nemagonoffer. Men likväl är de offer, för fattigdom, orättvisor och för förtryck. Oavsett om de är sjuka av banangifter eller ej har de ingenstans att gå om hjälpen från regeringen sinar. De ber för en förändring och de ber för maten, de säger att deras böner gör att Gud förbarmar sig över dem och berör de mäktigas hjärtan. Att de får mat för dagen och kläder på kroppen är guds förtjänst lika mycket som regeringens. De säger att de inte begär mer än så, att få tjäna gud. Men om inte regeringen förbarmade sig, var skulle de då gå, skulle kanske någon annan drabbas av medlidande och hjälpa till? De transnationella företagen har dessa rondellbedjare för länge sedan slutat hoppas på.
Som gudsbedjare behöver de nödvändigtvis inte betrakta sig själva som offer. De är snarare fattiga och därmed rättfärdiga. I en ond och omoralisk värld full av hat och orättvisor står de, åtminstone ibland, stolt och medvetet på botten. De är inte ansvariga för problemen. De är utan makt men de ber för försoning och förändring, om kärlek istället för hat. Förolämpningarna från de förbipasserande bilarna oroar dem inte. De har varit med om värre saker än så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar