En annan Gud är möjlig!

Skrev ett reportage i Sändaren som publicerades nu i dagarna. Tyvärr blev det ganska nerkortat och redigerat. Här kommer hela texten.

Jesus i radion
”En annan Gud är möjlig!” står det på bokomslaget. Så börjar också de 100 exklusiva intervjuerna med Jesus som har kablats ut på små oberoende radiokanaler över hela Latinamerika de senaste åren. Jesus har nämligen återvänt för att se hur saker och ting står till och en liten volontärbaserad radiostation från Sydamerika har haft turen att få ensamrätt på hans kommentarer. Det visar sig bland annat, till reporterns bestörtning, att Jesus är feminist.

Vad skulle Jesus göra om han kom tillbaka idag, vad skulle han tycka, tänka och göra, vad skulle han ha att säga om samhället, om gud och om kyrkan? Poeter och författare har lekt med den tanken många gånger förut. Men syftet med den här boken är ingen liten oskyldig lek. Målet är inget mindre än att förändra gud.
- Om vi inte förändrar vår bild av gud kommer vi heller inte att kunna förändra världen, säger bokens författarinna Maria Lopez Vigíl och spänner blicken i mig. Jag känner tyngden i hennes övertygelse och intensiteten i hennes blick. Hon talar allvar.

Belästa teologer
Maria Lopez Vigil och hennes bror och medförfattare Ignacio Lopez Vigil är inte vilka som helst. Tillsammans skrev de redan 1977 ett av Latinamerikas idag kanske mest spridda kristna verk. ”Un tal Jesús” eller ”en viss Jesus” gjordes precis som en annan gud är möjlig först som tolv dussin (144) radioprogram och har sedan dess sänts om och om igen över hela kontinenten, översatts till engelska, getts ut i bokform och publicerats på internet.

”Un tal Jesús” skildrar hela evangelierna, sätter kött och ben på varenda person som nämns där och varenda scen som där finns beskriven. Den gör detta utifrån ett latinamerikanskt perspektiv, med humor och med teologisk, antropologisk och historisk skolning så att det förslår. Boken skildrar den historiske Jesus som en rebell och en sökare, passionerat besatt av idén om Guds rike och in i det sista omedveten om vilken roll han skulle komma att spela efter sin död på korset. Radioprogrammens Jesus tonar fram som en förkämpe för de fattiga och förtryckta och en fritänkande skarp kritiker av överheten, oavsett om den visar sig som religiösa präster, politiska kungar, rikemän eller romerska imperialister.

Tillsammans med den Nicaraguanska bondemässan är ”Un tal Jesús” antagligen det mest älskade och spridda populariserade uttrycket för den latinamerikanska befrielseteologin. Befrielseteologin växte sig stark i Latinamerika under 1960-talet, den formades i kampen mot de latinamerikanska diktaturerna och inspirerade ifrågasättande av kontinentens unikt stora ekonomiska klyftor och orättvisor. Dess utövare allierade sig därför ofta med olika former av marxism och vänsterradikala befrielserörelser.

Maria Lopez far var katolsk präst på Kuba. Hon själv var nunna i 13 år och liksom sin bror har hon ägnat sig åt bibelstudier, teologi och författarskap i hela sitt liv. Ignacio var jesuitpräst i 16 år men jobbar nu med radiojournalistik. Syskonen har på grund av sitt samhällsengagemang och sina skarpa pennor ofta hamnat i konflikt med makthavare av olika slag. Maria är nu huvudansvarig för Nicaraguas främsta tidskrift för politik och samhällsanalys, Envío, som ges ut av jesuituniversitetet i Managua och som har läsare över hela världen. Tidskriften har allt mer fått rollen som den sittande nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas hårdaste kritiker. ”Un tal Jesús” bannlystes av den katolska kyrkan i flera Latinamerikanska länder.

Från befrielseteologi till provokationsteologi
När jag kliver in på tidskriftens Envíos kontor är Maria trött. Hon har precis varit ute på landet, inbjuden av en kvinnoorganisation för att prata om Jesus och om sin bok. Men under samtalets gång återvänder energin. Maria talar med stort allvar men har alltid glimten i ögat. Vårt samtal handlar om kyrkan, religionen och om den Latinamerikanska politiken. Maria sparar inte på sin kritik, som enligt befrielseteologisk tradition drabbar både presidenter och präster.
- Befrielseteologin, så som vi formulerade den, är inte längre aktuell. ”En annan gud är möjlig” går mycket längre än ”Un tal Jesús”, säger hon. Då var vi medvetet försiktiga för att inte provocera i onödan. Det vi skriver nu är medveten provokationsteologi. Bara genom att provocera kan vi slå hål på de tankemönster som håller Latinamerikas förtryckta fjättrade.

Mest religiös, mest vänster
Alldeles innan jag intervjuar Maria har jag varit på besök i Batahola, en av Managuas många fattiga stadsdelar. Där blir jag vittne till en märklig scen. Den nu bioaktuella Che Guevara står tillsammans med Josef och Maria, herdarna och änglarna samlade runt Jesusbarnet i krubban. Med i församlingen finns också martyren och befrielseteologen Oscar Romero från El Salvador och de nicaraguanska revolutionärerna Augusto Sandino och Carlos Fonseca. En hel vägg i Bataholas kulturcentrum täcks av scenen, som målades dit för mer än 20 år sedan. Kanske säger den ändå något om dagens Latinamerika? Att världsdelen är världens mest kristna kontinent om man räknar i procent av befolkningen är sedan länge ett känt faktum. De senaste tio åren har världsdelen också blivit den rödaste i hela världen, med en lång rad regeringar som stolta kallar sig för socialistiska. En av dessa röda regeringar är Nicaragua vars president Daniel Ortega efter 16 år i opposition återkommit till makten. Då, efter revolutionen 1979, klev han fram som den mest kände av nio comandantes, gerillaledarna i den revolutionära Sandinistiska Nationella Befrielsefronten (FSLN) som nyss störtat den USA-stödda somozadiktaturen. Nu, 30 år senare, presenterar han sig kanske framför allt som kristen. ”Cumplirle al pueblo es cumplirle a Dios” står det på de enorma reklamskyltarna med Daniel i helfigur som satts upp över hela landet, ungefär: att hålla sitt ord mot folket är att hålla sitt ord mot Gud.

I Nicaragua försökte sandinisterna redan på 1980-talet kombinera revolutionär socialism med kristendom. I sandinisternas regering, då som nu ledd av Daniel Ortega, satt tre katolska präster: Jesuitmunken Fernando Cardenal var utbildningsminister, hans bror trappistmunken Ernesto Cardenal var kulturminister och Miguel d’Escoto Brockman, präst från missionsorden Maryknoll, var utrikesminister. Kristna från hela världen inspirerades av sandinisternas sociala rättvisepatos och både baptisternas och jesuiternas universitet i Managua var samlingsplatser för radikala befrielseteologer från hela världen. Men sandinisterna hamnade trots detta i en bitter konflikt med kristna ledare, kanske framförallt med den katolska kyrkan. De tre prästerna blev exkommunicerade och med ärkebiskop kardinal Miguel Obando Bravo i spetsen kom den katolska kyrkan att bli revolutionens starkaste och mest effektiva fiende. Många menar att kyrkan och kardinalen Obando Bravo var en avgörande orsak till att sandinisterna förlorade valen under hela 1990-talet.

Men nu vinner vänstern valen över hela kontinenten och samtidigt som den öppet omfamnar demokratin verkar den också ha blivit kristen. Ledaren för de mer radikala bland de nya socialistiska presidenterna, Venezuelas Hugo Chavez, förklarar för skådespelaren Sean Penn vilka skillnaderna är mellan honom och den latinamerikanska vänsterns äldre förgrundsgestalt, Kubas Fidel Castro: ”Fidel är en kommunist. Det är inte jag. Jag är en socialdemokrat. Fidel är marxist-leninist. Det är inte jag. Fidel är en ateist. Det är inte jag. Vi diskuterade Gud och Kristus en dag. Jag berättade för Castro att jag är kristen. Jag tror på Jesus sociala evangelium. Han gör inte det. Mer än en gång har Castro berättat för mig att Venezuela inte är Kuba och vi är inte kvar på 1960-talet.”

Olika ideologi, samma teologi
Har då detta något med befrielseteologin att göra? Är vänsterns framgångar en konsekvens av det arbete befrielseteologer som Maria och hennes bror gjort? Inte alls, säger Maria. Enligt henne handlar det snarare om taktik för att vinna folkets stöd.
- ”Befrielseteologin är svagare idag än någonsin. Dess infrastruktur har slagits sönder av den katolska kyrkan. Vänsterpresidenternas teologi är i stort sätt samma som den vi vände oss mot, särskilt i Nicaragua. FSLN och Daniel Ortega har dessutom allierat sig med den allra mest konservativa och korrupta delarna av kyrkan. De förespråkar en teologi som passiviserar folk, gör dem till objekt istället för att få dem att ifrågasätta och kritiskt analysera makten. Det mest konkreta resultatet av alliansen med kyrkan är att Nicaragua på Ortegas initiativ har infört världens hårdaste abortlagstiftning. Inte ens när kvinnans liv är allvarligt hotat har doktorerna rätt att göra abort.”

Lagen har enligt Human Rights Watch lett till att många kvinnor dött och att gravida kvinnor med komplikationer fått vända i dörren i sjukhusen eftersom ingen doktor vågar ta sig an dem. Kardinal Obando Bravo spelar nu en aktiv roll i Ortegas regering och två av de tre prästerna som satt med på 80-talet är kritiska. Den tredje, Miguel d'Escoto, är just nu ordförande i FN:s generalförsamling. Men man ska inte generalisera. Vänsterregeringarna i Latinamerika är mer olika än vad de ibland vill ge intryck av. Lula i Brasilien är skolad i de kristna basgrupper som befrielseteologer organiserade över hela kontinenten konstaterar Maria. Och Lugo i Paraguay ser hon som en äkta befrielseteolog. Hon berättar också att Bolivias president aymara-indianen Evo Morales ska ha gillat ”En annan Gud är möjlig” så mycket att han efter att ha fått den presenterad för sig skämtade: ”Denna bok är från och med nu förstatligad.”

Feministisk kristendom
Många av de ledande befrielseteologerna inspirerades starkt av marxismens klassperspektiv och vänsterns framgångar har satt de fattiga i centrum för den latinamerikanska politiken på ett sätt som är nytt i kontinentens historia. Men både vänstern och befrielseteologin har inte självklart varit uppmärksam på andra former av orättvisor än de som utgörs av klasskillnader. Liksom de flesta av den latinamerikanska vänsterns presidenter är nästan alla inflytelserika teologer män, och det avspeglas i deras beteende och i deras teologi. Prästpresidenten Lugo har tillexempel nyligen tvingats erkänna att han gjort flera kvinnor med barn, utan att därefter ha tagit sitt ansvar som pappa. Abortfrågan vill de flesta manliga befrielseteologer inte befatta sig med över huvudtaget.

Maria är delvis självkritisk – befrielseteologin var inte feministisk berättar hon. När vi skrev ”Un tal Jesús” insåg vi inte hur det patriarkala systemet impregnerat hela vår religiösa föreställningsvärd genom 2000 år av tolkningsföreträde. En patriarkal, manlig tolkning, påverkade även hur de texter som idag är bibeln valdes ut liksom hur kyrkomötena i den tidiga kyrkan tolkade dem, menar hon. I ”En annan Gud är möjlig” har Maria försökt rätta till det hon upplever som brister i ”Un tal Jesús”. Jesus går efter flera långa samtal med radioreportern tillslut med på att kalla sig feminist och i flera avsnitt diskuterar han sin mor Maria med radiojournalisten. Visst hade jag bröder och systrar säger Jesus, precis som alla andra, och alla var vi Guds barn, men vi var också Josefs barn. Varför skulle det ha gått till på något annat sätt?
Till skillnad mot vissa liberala teologer i Sverige, som menar att försanthållandet av Marias jungfrufödsel inte är något särskilt avgörande fråga, menar Maria Lopez Vigil att den är helt central. Bilden av Maria som jungfru är en av de religiösa uppfattningar hon kanske allra helst vill förändra med sin provokationsteologi. Maria som den som uppoffrar sig, som ödmjukar sig, ”ske din vilja inte min” och som offrar allt för Gud och för sin familj, Maria som det ouppnåeliga ideal varje kvinna ska eftersträva, utan att någonsin kunna. Maria, teologen, vill då hellre lyfta fram berättelsen om hur Jesus mamma tillsammans med hans biologiska bröder beger sig till Kafarnaum för att hämta hem sin son, fast Jesus då vägrar att träffa henne.

-Patriarkatets och kyrkans makt över kvinnan bygger på skuldbeläggandet av hennes sexualitet och genom att inpränta i henne att underordning och blind lydnad är dygder. Kyrkan skapar skuld och är själv den enda institution som kan förlösa skulden, genom bikten, fortsätter Maria. Hon är förundrad och bekymrad över hur folk runtomkring henne läser och tolkar bibeln.
-Kristendomen har av allt för många kristna idag förvanskats och reducerats till sexuell fundamentalism. Hur kan det ha blivit så när Jesus nästan aldrig pratar om sexualitet och när han gör det så kritiserar han en patriarkal tradition, undrar hon upprört.

En bibeltolkning för framtiden?
Särskilt bekymrad är hon över den bibeltolkning som breder ut sig både i evangelikala och katolska kretsar i hela Latinamerika och som menar att Bibeln inte bör tolkas, bara läsas. Ändå tror hon att en kontextuell och kritisk teologi har framtiden för sig. Hon återkommer ofta till liknelsen om huset på klippan. Den som vågar ifrågasätta, kritisera och problematisera den kristna kyrkans historia, bibeln och dogmerna, men ändå kommer ut på andra sidan med tron i behåll, har byggt sin tro på en fast grund. -I det postmoderna samhället vi lever i behövs böcker som ”En annan Gud är möjlig” för att göra Jesus och den kristna tron relevant och meningsfull för de nya generationerna. Ungdomar och kvinnor är de som oftast identifierar sig med och reagerar positivt på min bok, gamla och män är de som oftast blir provocerade; och det är jag inte förvånad över, säger Maria innan vi avslutar intervjun.

Jag lämnar Envios svala kontor och kliver ut i den nicaraguanska heta eftermiddagssolen, lite provocerad men med flera nya nyttiga insikter om Jesus och Gud i samhället och politiken.