Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Några utgångspunkter för bloggen
Länkar
Bloggarkiv
-
►
2008
(43)
-
►
november
(14)
- Solidaritetens och biståndets roll...
- Moget Chávez!
- Resultaten officiella
- Inbördeskrig?
- Pyrrusseger?
- FSLN ger feministerna rätt?
- Siffror som förvillar
- Ingen lösning i sikte
- Lugn natt
- Ett land i kris
- Alexis i stor ledning enligt första officiella sif...
- Vallokalerna stängs efter en ganska lugn dag
- Valtider
- Ottar rapport om Nicaragua
-
►
november
(14)
 How rich are you? >> I'm loaded. It's official. I'm the 429,712,644 richest person on earth! |
4 kommentarer:
Jag kan hålla med om det mesta du säger i Broderskap, utom att Nicaragua skulle befinna sig i en revolutionens andra fas. För mig som hade privilegiet att uppleva en period av den första kan jag försäkra dig att det inte finns en enda likhet, inte ens Daniel Ortega själv!
Du tycks nära en helt orealistisk dröm om dagens Nicaragua. Det är inte bara konferenscentret "Olof Palme" som man låter förfalla. Det är inte bara de "goda råden" som hamnat under lager av damm.
Om vi ska få Socialdemokraterna - och/eller andra svenska partier - att intressera sig och skaffa sig en politik för Latinamerika, ett behov som jag gärna skriver under på, då måste vi utgå från realiteter och inte drömmar!
Visioner är utmärkt inom politiken, men man ska inte låta sig förledas att "rita kartan" efter sina drömmar! Den ska baseras på verligheten.
realisten
Hej Realisten!
Jag förstår faktiskt inte riktigt vad du syftar på. Vad får dig att tro att jag när en orealistisk dröm om Nicaragua?
Huruvida det den sandinistiska regeringen kallar "revolutionens andra fas" är lik eller olik den första kan man säkert debattera.
Även om jag inte var med på den gamla "goda tiden" inbillar jag mig dock att den ganska ofta ses i alltför rosenrött skimmer. Jag skulle tro att många av den andra fasens tillkortakommanden nog kunde anas även då, eller var allting verkligen så svart och vitt som det ibland verkar när man talar med dem som var med?
Jag inbillar mig t ex att det inte var ett helt självklart val att hålla fria och öppna demokratiska val, varken 1984 eller 1990. Att de strömningar som hela tiden hävdat / tänkt att detta var ett misstag tycker att historien gett dem rätt är kanske inte heller så konstigt (efter 16 år av ökade klyftor analfabetism och nästan obefintlig ekonomisk tillväxt, trots att landet avslutade en lång period av krig).
Kanske var sandinisernas "misstag" då lättare att ha överseende med eftersom landet terroriserades av USA. Men var verkligen de nio comandantes så mycket mer demokratiska, feministiska och toleranta mot oliktänkande då än vad de är nu? Fängslades inte folk ibland godtyckligt, blev inte ursprungsbefolkningen tvångsförflyttade med våld och hot och stängdes inte La Prensa ner flera gånger? Hittils har vi tack och lov inte sätt något av detta i "revolutionens andra fas".
Som en av dem som inte var med på 80-talet har jag ofta kännt att arvet från revolutionen inte bara är en positiv inspirationskälla utan ofta också en börda. Allt ska jämföras med den tiden och inget håller måttet. Var man inte med hamnar man i underläge, får svårt att komma fram, blir inte lyssnad till. Det gäller så klart FSLN där man helst ska ha suttit i fängelse eller slagist i gerillan för att man ska gå att lita på, men jag tror att det i lika hög grad gäller oppositionen (höger och vänster, demokratisk och somozistisk)och kanske även soliaritetsrörelsen/ internationella ngo:s. De som var unga och protagonister på 80-talet är fortfarande de som sätter agendan i landet, i alla läger. Och dessa bär alla på olika sår och besvikelser som de fått under tidens gång, besvikleser över att deras drömmar krossats eller övergrepp från den ena eller andra sidan. Tyvärr har även de som inte var med ärvt detta tunga arv.
Istället för att de nya generationerna politiskt engagerade och dagens vänster, som sig bör, drömmer om en ny och bättre framtid, ett samhälle som ännu inte finns och inte heller funnits, så blickar allt för många nicaraguaner tillbaks till 80-talet och ser det som idealet (fast utan kriget). Högern drömmer sig istället ännu längre bort, till Somoza, eller så har den inga andra visioner än att få bort sandinisterna från makten.
Och det för oss tillbaks till min poäng. Nicaragua är trots kalla krigets slut enormt polariserat. Tyvärr visar varken regeringen eller det enda realistiska regeringsalternativet Arnoldo / Eduardo någon större entusiasm för demokratiska värderingar. (Eduardo åkte och hälsade på kuppmakarna i Honduras och menade sedan att OEA, USA, FN, EU och alla Latinamerkanska regeringar tillsammans har fel: ingen kupp har genomförts och Honduras och de facto regering är demokratisk (sic). Palmes politik för en tredje väg, en demokratisk socialism, kanske har misslyckats i Nicaragua. Den kanske inte längre är realistisk eftersom de som delar hans vision är för få och svaga. Men vad är då realism? Är det att välja Ortega för att man inte gillar Montealegre eller tvärtom? Är laget av damm så tjockt att det aldrig mer kan sopas bort? Så pessimistisk är jag inte, öppningar finns på flera håll.
Stärker inte den nicaraguanska erferenheten, hursomhelst, snarare argumentet att varken en auktoritär socialism eller en liberal laizzes-fair politik är svaret på kontinentens stora sociala problem?
Hela Latinamerika är inte som Nicaragua. Jag håller fast vid att de som händer på kontinenten just nu är något i grunden positivt: att de fattiga hamnat i politikens centrum på ett sätt som de inte varit förut. Massorna tycks i hög grad välja socialdemokratiska regeringar med radikala visioner och pragmatiska program, när de får chansen. Om dessa regeringar inte lyckas leverera så ser kontinentens framtid dock mörk ut. Den europeiska socialdemokratin borde ta ett större ansvar och stödja sina hårt kämpande kamrater på andra sidan atlanten!
Avsikten med min hänvisning till "revolutionens första fas" var inte att patronize de som är yngre än jag. Den är bara svår att undvika när det talas om en andra fas och jag inte fattar vad likheten är, undanteget ansiktena (+20 år) på en handfull personer i ledargarnityret...
Det är det orealistiska! Att jämföra dåtidens politiska projekt med dagens!
Ingen av oss kan ju veta vad Olof Palme skulle ha sagt om dagens Nicaragua.
Men vem vet om inte Palme efter valfusk, korruption och våldsamma attacker mot oppositionen snarare än att ge råd till Ortega/Murillo, skulle stämpla dessa med liknande uttryck som han använde mot annat envälde i sin tid?
Och kanske skulle Olof Palme istället ge sina råd till oppositionen?
Men kanske, kanske skulle vi med det ändå ha en politik för Nicaragua och Latinamerika, det som idag både socialdemokrater och andra politiska strömningar i Europa helt saknar!
Den politisk-ekonomiska elitens tillkortakommanden kan bara inte vara mer uppenbara! Du har helt rätt i jämförelsen med Honduras, kuppen i Honduras jäser fram under en slags "politisk panik-ångest" från en oupplyst elit som inte förstår begränsningarna i de djupt orättfärdiga samhällen de byggt upp. Sådana är också de borgerliga (liberaler o dyl) i Nicaragua, även om det inte finns något läge för en kupp.
Men jag tror du har fel när du säger att fattiga hamnat i politikens centrum, åtministone inte i Nicaragua.
Fattig är ett objektifierande begrepp som jag tror ingen egentligen idenifierar sig med. Det används instrumentellt inom biståndsbransch och av populistiska politiker som vill tala i de fattigas namn... (och som i bägge fallen är beroende av att de forsätter att existera!)
Fattig må vara relevant som statistisk kategori, men låt oss för hederlighetens skull för evigt avskaffa det som social bestämning!
Låt människor bygga sin identitet kring sysselsättning, boplats, världsåskådning, familjekonstellation, klubbtillhörighet eller vad som helst - men inte "fattig"! När arbetarrörelsen byggdes upp var identiteten stolthet över den egna förmågan! Inte ömkande över att för evigt stå sist i kön... Identitet handlar om att ta plats!
Idag har socialdemokraterna i Europa ett långt steg till en politik för Latinamerika. Inte bara så att det måste identifiera och analysera de politiska spektrat i en för de flesta av dem helt okänd verklighet. Dessutom måste de ta itu med sin egen ideologiska eftersläpning där man i Europa låtit gett sig "det statliga" hän på ett helt otillåtet sätt och i synen på världen utanför Europa har man låtit biståndsbyråkrater prägla begrepp och ange politik.
Det är som sagt inte bara på konferenscentret Olof Palme i Managua som dammet ligger tjockt!
realisten
Skicka en kommentar