Långdistansförhållanden

Jag avslutade nyss ett ettårigt långdistansförhållande. Det är bättre att bo tillsammans om man tycker om varandra. Efter en avslutad projektanställning i Sundbyberg tog jag därför mitt pick och pack och åkte tillbaka över Atlanten, till min älskade i Nicaragua.

Flygresan var något av en mardröm och problemen började redan på Arlanda. British Airways hade nämligen bestämt sig för att vara de oresonliga och stentuffa gränspoliser som Nicaragua inte har och inte behöver. Eftersom jag saknade utresebiljett eller permanent uppehållstillstånd i Nicaragua släppte inte flygbolaget på mig på flyget. Det hjälpte inte att jag plockade upp det mer än två år gamla vigselbeviset som jag hade packat ner i resväskan. Inte heller hjälpte det att jag berättade om alla gånger jag gjort samma resa, tur och retur Managua-Stockholm, under de sex år jag bott i Nicaragua, utan permanent uppehållstillstånd och utan utresebiljett.

Efter att snabbt ha gett upp övertalningsförsöken inhandlade jag istället av British Airways en 5000 SEK dyr biljett från Managua till Houston, som jag aldrig kommer att använda. Jag fick då tillstånd att kliva på flyget. Tyvärr tog biljetten så lång tid att beställa och skriva ut att jag efter en dödsrusning genom Arlandas korridorer ändå fick se gaten stänga i ansiktet på mig. Den nya biljett som jag någon timme senare lyckades införskaffa tog mig tyvärr bara till George Bush Airport i Texas, där jag sattes upp på en väntlista. I två dagar och två nätter köade jag till varje flyg mot Managua, utan att bli påsläppt.

Mellan avgångarna irrade jag runt på flygplatsen som Tom Hanks i den där filmen. Cowboyhattarna och familjen Bushs kokbok som salufördes i flera av flygplatsens affärer bidrog inte särskilt mycket till att förbättra mitt humör, trots att de påminde om att det fanns en lokal verklighet utanför de sterila flygplatskorridorerna. Tillslut kom jag ändå på ett flyg och väl i Managua frågade naturligtvis ingen efter eventuell utresebiljett eller uppehållstillstånd. Däremot fick jag gå förbi alla köer och säkerhetskontroller i vänthallen för att i närmsta uttagsautomat ta ut de 5 USD som turistvisumet kostade. Jag fick sedan kämpa mig tillbaks genom trängseln av väntande anhöriga till passkontrollen och betala avgiften. Den trevliga tullpersonalen hälsade mig glatt välkommen till Nicaragua. Jag grät lite av lycka när jag kramade om min fru. Slutet gott allting gott.

Min frus syster har det lite värre. För fem år sedan lämnade hennes man henne ensam med deras treårige son. Under ett par veckor riskerade han livet i händerna på människosmugglare i Guatemalas knarkdjungler, inklämd på överfulla godståg i Mexiko, under flerdagarsvandringar i öknen, krypandes genom hål i taggtrådsstängsel och i dödsrusningar för att undkomma den tungt beväpnade amerikanska gränspolisen. Han lämnade sin kvinna i Nicaragua av skäl inte helt olika mina egna. Vi ansåg oss inte ha något val: brist på pengar, brist på jobb, brist på meningsfull sysselsättning.

Under de fem år som gått har han bara kunnat prata med sin familj på telefonen. Elliok som nu i julas fyllde 8 år grät när hans far lämnade honom. I flera månader hade han skrikit och tjatat om att få en Barneydocka som kunde prata, en sådan som han sett på TV och i skyltfösntret på det stora köpcentrumet i Managua. Dockan var alldeles för dyr men hans far lovade ändå innan han åkte att han skulle få en sådan docka. Pappa skulle skicka pengar. Elliok som då var tre år lät sig dock inte tröstas: ”Jag vill inte ha någon Barney, jag vill ha min pappa” snyftade han. Jag beskådade avskedet och minns fortfarande hur även mina ögon fylldes av tårar.

Två systrar, två verkligheter. Jag är ganska säker på att min egen relation inte hade överlevt avstånden under ett år till även om vi precis som det gångna året hade flugit över Atlanten och tillbringat både jul och sommar tillsammans. Men Ellioks pappa skickar pengar. Det första året i USA gick åt till att betala smugglarna men sedan har dollarna regelbundit hittat hem till fru och son Nicaragua. De har bekostat dockor, fina leksaker, avancerade mobiltelefoner och ett ganska stort hus i Condega, byn som min fru kommer ifrån. Innan nästa nyår hoppas familjen kunna återförenas. Om de känslor som en gång fanns mellan min frus syster och hennes man ännu finns kvar när de åter ska leva tillsammans, det återstår att se. Jag hoppas innerligt att Elliok fortfarande föredrar sin pappa framför Barney.