Honduras demokrati

Min senaste krönika i broderskap handlar om Honduras. Nyligen efterträdde Pepe Lobos kupp-presidenten Micheletti och Honduras har därmed åter en vald president vid rodret. Risken är nu stor att viktiga aktörer som regeringar, internationella organisationer, biståndsorgan, folkrörelser och nyhetsförmedlare lägger kuppen bakom sig och föröker gå vidare som om den inte hänt. Men detta vore att köra huvudet i sanden.

DN:s latinamerikakorre skriver bra om Honduras när han får tillfälle men tyvärr har Honduras åter hamnat i mediaskugga. Det finns dock all anledning att fortsätta följa vad som händer i landet.

Jag förskte i min krönika fånga en konflikt mellan en elit, som vägrar att acceptera demokratin om den hotar dess privilegier och ett land och en befolkning som trots allt håller på att förändras. Kalla krigets slut och de senaste 20 åren av demokrati (även om den ofta varit mycket finare på papperet än i verkligheten) har påverkat hela kontinenten och Honduras är inget undantag. Folkrörelser har kunnat organisera sig, människor i alla sociala grupper har långsamt tagit till sig de demokratiska idéerna och gjort dem till sina. Denna utveckling hotar med nödvändighet de latinamerikanska eliternas privilegier. Latinamerika är fortfarande världens mest ojämlika kontinent med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Omvälvande samhällsförändringar med en radikal omfördelning av resurser är en etisk och moralisk nödvändighet som bara cyniker och rena egoister kan förneka.

Men vägen mot mer demokrati är inte på något sätt den enda möjliga. Andra stigar finns, andra strategier och ideologier är tillgänliga både för de som är motståndare till den gamla ordningen och de som vill bevara den. Därför, bland annat, är det som har hänt i Honduras så tragiskt.