Tips för den som vill veta vad som händer i Nicaragua

Som ni säkert märkt för länge sedan så är den här bloggen vilande nu. Den kommer att uppväckas någon gång men tyvärr kommer det nog att dröja ett tag.

Här kan ni läsa mer om hur det har varit för mig att flytta från Nicaragua till Sverige den här gången...

Håll utkik efter den här som förhoppningsvis kommer på svenska någon gång under vintern...

För uppdateringar om Nicaragua och resten av Centralamerika på svenska rekommenderar jag latinamerika.nu , Erik Halkjaers blogg eller DN-korren eller Svalornas blogg eller varför inte VFSN.

Alla ni som läser spanska bör läsa Envío med landets klokaste skribent (finns även på engelska). El Nuevo Diario, de två nyhetsbreven Informe Pastrán och Carta Bodán, regeringens egna medier eller den sandinistiska, numera nästan helt danielistiska Radio la primerisima, bör man gärna också ha koll på. Glöm inte heller Nicaraguas troligen bästa journalist Carlos Chamorro, hans TV-program och tidningen El Confidencial som han driver med den alltid skarpa och aggressiva feministen Sofia Montenegro.

En nordamerikanska solidaritetsorganisation har ett bra nyhetsbrev om Nicaragua på engelska.

För den som dessutom vill komplettera med ett civilsamhälleperspektiv på det som händer finns den ledande MR organisationen CENIDH, nätverket Coordinadora Civíl och inför valet i november nästa år, valobservatörsorganisationerna Etica y Transparencia (liberal) och IPADE (med sandinistiska rötter).

Jag kan inte låta bli att avsluta med en titt i spåkulan, så här går det med valet 2011:

Daniel Ortega blir återvald som president och FSLN tar helt över kontrollen av parlamentet.

"Oppositionen" dvs ett någorlunda enat PLC ställer upp i valet med tidigare presidenten Arnoldo Aleman som kandidat och erkänner efter vissa förhandlingar Ortegas rätt att ställa upp för återval. Aleman förlorar vilket inte kommer som någon överraskning varken för honom eller hans parti, eftersom de helt saknar insyn och kontroll över valapparaten (och dessutom är han mindre populär än Ortega).

PLC får dock tillräckligt mycket platser och inflytande för att de ska hoppas kunna manövera ut sina mindre pragmatiska och mer svårköpta motståndare i oppositionslägret (Eduardo Montealegre och hans små stödpartier, däribland det sandinistiska dissidentpartiet MRS, som troligen bojkottar valet) samt bygga en organisation inför framtiden.

Det lämnar oss med en återvald Ortega som kontrollerar alla statliga institutioner och som kan avfärda kritiken från alla som inte är danielister eller mutkolvar med att han, trots allt, vunnit ett val där en stor majoritet av landets befolkning röstat. Hans argument stärks av att motkandidaterna erkänner valresultatet. Det internationella samfundet förblir, tack vare Chavez och andra delar av den latinamerikanska vänstern, delat eller ineffektivt i sina fördömanden av valets oegentligheter, bristen på transparens och insyn etc.

Daniels Ortegas fru, Rosario Murillo, fortsätter därmed med sin mans välsignelse att detaljstyra allt som händer i partiet och i landet ett bra tag framöver. Något säger mig dock att hela projektet kommer att rasa förr eller senare, bland annat på grund av Rosario Murillos ledarstil.

Låt oss för Guds (och Nicaraguas) skull hoppas att något mycket bättre händer i stället!