Jon Calero Bergeås blogg

Tips för den som vill veta vad som händer i Nicaragua

2010-08-02T12:01:00.009-06:00

Som ni säkert märkt för länge sedan så är den här bloggen vilande nu. Den kommer att uppväckas någon gång men tyvärr kommer det nog att dröja ett tag.

Här kan ni läsa mer om hur det har varit för mig att flytta från Nicaragua till Sverige den här gången...

Håll utkik efter den här som förhoppningsvis kommer på svenska någon gång under vintern...

För uppdateringar om Nicaragua och resten av Centralamerika på svenska rekommenderar jag latinamerika.nu , Erik Halkjaers blogg eller DN-korren eller Svalornas blogg eller varför inte VFSN.

Alla ni som läser spanska bör läsa Envío med landets klokaste skribent (finns även på engelska). El Nuevo Diario, de två nyhetsbreven Informe Pastrán och Carta Bodán, regeringens egna medier eller den sandinistiska, numera nästan helt danielistiska Radio la primerisima, bör man gärna också ha koll på. Glöm inte heller Nicaraguas troligen bästa journalist Carlos Chamorro, hans TV-program och tidningen El Confidencial som han driver med den alltid skarpa och aggressiva feministen Sofia Montenegro.

En nordamerikanska solidaritetsorganisation har ett bra nyhetsbrev om Nicaragua på engelska.

För den som dessutom vill komplettera med ett civilsamhälleperspektiv på det som händer finns den ledande MR organisationen CENIDH, nätverket Coordinadora Civíl och inför valet i november nästa år, valobservatörsorganisationerna Etica y Transparencia (liberal) och IPADE (med sandinistiska rötter).

Jag kan inte låta bli att avsluta med en titt i spåkulan, så här går det med valet 2011:

Daniel Ortega blir återvald som president och FSLN tar helt över kontrollen av parlamentet.

"Oppositionen" dvs ett någorlunda enat PLC ställer upp i valet med tidigare presidenten Arnoldo Aleman som kandidat och erkänner efter vissa förhandlingar Ortegas rätt att ställa upp för återval. Aleman förlorar vilket inte kommer som någon överraskning varken för honom eller hans parti, eftersom de helt saknar insyn och kontroll över valapparaten (och dessutom är han mindre populär än Ortega).

PLC får dock tillräckligt mycket platser och inflytande för att de ska hoppas kunna manövera ut sina mindre pragmatiska och mer svårköpta motståndare i oppositionslägret (Eduardo Montealegre och hans små stödpartier, däribland det sandinistiska dissidentpartiet MRS, som troligen bojkottar valet) samt bygga en organisation inför framtiden.

Det lämnar oss med en återvald Ortega som kontrollerar alla statliga institutioner och som kan avfärda kritiken från alla som inte är danielister eller mutkolvar med att han, trots allt, vunnit ett val där en stor majoritet av landets befolkning röstat. Hans argument stärks av att motkandidaterna erkänner valresultatet. Det internationella samfundet förblir, tack vare Chavez och andra delar av den latinamerikanska vänstern, delat eller ineffektivt i sina fördömanden av valets oegentligheter, bristen på transparens och insyn etc.

Daniels Ortegas fru, Rosario Murillo, fortsätter därmed med sin mans välsignelse att detaljstyra allt som händer i partiet och i landet ett bra tag framöver. Något säger mig dock att hela projektet kommer att rasa förr eller senare, bland annat på grund av Rosario Murillos ledarstil.

Låt oss för Guds (och Nicaraguas) skull hoppas att något mycket bättre händer i stället!

Honduras demokrati

2010-02-08T10:39:00.006-06:00

Min senaste krönika i broderskap handlar om Honduras. Nyligen efterträdde Pepe Lobos kupp-presidenten Micheletti och Honduras har därmed åter en vald president vid rodret. Risken är nu stor att viktiga aktörer som regeringar, internationella organisationer, biståndsorgan, folkrörelser och nyhetsförmedlare lägger kuppen bakom sig och föröker gå vidare som om den inte hänt. Men detta vore att köra huvudet i sanden.

DN:s latinamerikakorre skriver bra om Honduras när han får tillfälle men tyvärr har Honduras åter hamnat i mediaskugga. Det finns dock all anledning att fortsätta följa vad som händer i landet.

Jag förskte i min krönika fånga en konflikt mellan en elit, som vägrar att acceptera demokratin om den hotar dess privilegier och ett land och en befolkning som trots allt håller på att förändras. Kalla krigets slut och de senaste 20 åren av demokrati (även om den ofta varit mycket finare på papperet än i verkligheten) har påverkat hela kontinenten och Honduras är inget undantag. Folkrörelser har kunnat organisera sig, människor i alla sociala grupper har långsamt tagit till sig de demokratiska idéerna och gjort dem till sina. Denna utveckling hotar med nödvändighet de latinamerikanska eliternas privilegier. Latinamerika är fortfarande världens mest ojämlika kontinent med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Omvälvande samhällsförändringar med en radikal omfördelning av resurser är en etisk och moralisk nödvändighet som bara cyniker och rena egoister kan förneka.

Men vägen mot mer demokrati är inte på något sätt den enda möjliga. Andra stigar finns, andra strategier och ideologier är tillgänliga både för de som är motståndare till den gamla ordningen och de som vill bevara den. Därför, bland annat, är det som har hänt i Honduras så tragiskt.

Dagen om biståndet

2010-02-03T09:43:00.006-06:00

Konstaterar glatt att tidningen Dagen skriver bra om hur regeringen vingklipper det civila samhället (glad för att dagen uppmärksammar viktiga saker men ämnet är sorgligt). Gott att höra att de röd-gröna lovar en annan biståndspolitik med höjda anslag också. Vi antecknar och lovar komma ihåg detta när valet är vunnet.

För övrigt kan jag inte låta bli att tycka mycket bra om att Birgitta Ohlsson blir minister. Synd bara att det blev fel ministerpost. Jag hade gärna sett att vi slapp vänta med att få en biståndsminsiter i Sverige som gillar bistånd tills efter valet.

Långdistansförhållanden

2010-01-22T19:17:00.003-06:00

Jag avslutade nyss ett ettårigt långdistansförhållande. Det är bättre att bo tillsammans om man tycker om varandra. Efter en avslutad projektanställning i Sundbyberg tog jag därför mitt pick och pack och åkte tillbaka över Atlanten, till min älskade i Nicaragua.

Flygresan var något av en mardröm och problemen började redan på Arlanda. British Airways hade nämligen bestämt sig för att vara de oresonliga och stentuffa gränspoliser som Nicaragua inte har och inte behöver. Eftersom jag saknade utresebiljett eller permanent uppehållstillstånd i Nicaragua släppte inte flygbolaget på mig på flyget. Det hjälpte inte att jag plockade upp det mer än två år gamla vigselbeviset som jag hade packat ner i resväskan. Inte heller hjälpte det att jag berättade om alla gånger jag gjort samma resa, tur och retur Managua-Stockholm, under de sex år jag bott i Nicaragua, utan permanent uppehållstillstånd och utan utresebiljett.

Efter att snabbt ha gett upp övertalningsförsöken inhandlade jag istället av British Airways en 5000 SEK dyr biljett från Managua till Houston, som jag aldrig kommer att använda. Jag fick då tillstånd att kliva på flyget. Tyvärr tog biljetten så lång tid att beställa och skriva ut att jag efter en dödsrusning genom Arlandas korridorer ändå fick se gaten stänga i ansiktet på mig. Den nya biljett som jag någon timme senare lyckades införskaffa tog mig tyvärr bara till George Bush Airport i Texas, där jag sattes upp på en väntlista. I två dagar och två nätter köade jag till varje flyg mot Managua, utan att bli påsläppt.

Mellan avgångarna irrade jag runt på flygplatsen som Tom Hanks i den där filmen. Cowboyhattarna och familjen Bushs kokbok som salufördes i flera av flygplatsens affärer bidrog inte särskilt mycket till att förbättra mitt humör, trots att de påminde om att det fanns en lokal verklighet utanför de sterila flygplatskorridorerna. Tillslut kom jag ändå på ett flyg och väl i Managua frågade naturligtvis ingen efter eventuell utresebiljett eller uppehållstillstånd. Däremot fick jag gå förbi alla köer och säkerhetskontroller i vänthallen för att i närmsta uttagsautomat ta ut de 5 USD som turistvisumet kostade. Jag fick sedan kämpa mig tillbaks genom trängseln av väntande anhöriga till passkontrollen och betala avgiften. Den trevliga tullpersonalen hälsade mig glatt välkommen till Nicaragua. Jag grät lite av lycka när jag kramade om min fru. Slutet gott allting gott.

Min frus syster har det lite värre. För fem år sedan lämnade hennes man henne ensam med deras treårige son. Under ett par veckor riskerade han livet i händerna på människosmugglare i Guatemalas knarkdjungler, inklämd på överfulla godståg i Mexiko, under flerdagarsvandringar i öknen, krypandes genom hål i taggtrådsstängsel och i dödsrusningar för att undkomma den tungt beväpnade amerikanska gränspolisen. Han lämnade sin kvinna i Nicaragua av skäl inte helt olika mina egna. Vi ansåg oss inte ha något val: brist på pengar, brist på jobb, brist på meningsfull sysselsättning.

Under de fem år som gått har han bara kunnat prata med sin familj på telefonen. Elliok som nu i julas fyllde 8 år grät när hans far lämnade honom. I flera månader hade han skrikit och tjatat om att få en Barneydocka som kunde prata, en sådan som han sett på TV och i skyltfösntret på det stora köpcentrumet i Managua. Dockan var alldeles för dyr men hans far lovade ändå innan han åkte att han skulle få en sådan docka. Pappa skulle skicka pengar. Elliok som då var tre år lät sig dock inte tröstas: ”Jag vill inte ha någon Barney, jag vill ha min pappa” snyftade han. Jag beskådade avskedet och minns fortfarande hur även mina ögon fylldes av tårar.

Två systrar, två verkligheter. Jag är ganska säker på att min egen relation inte hade överlevt avstånden under ett år till även om vi precis som det gångna året hade flugit över Atlanten och tillbringat både jul och sommar tillsammans. Men Ellioks pappa skickar pengar. Det första året i USA gick åt till att betala smugglarna men sedan har dollarna regelbundit hittat hem till fru och son Nicaragua. De har bekostat dockor, fina leksaker, avancerade mobiltelefoner och ett ganska stort hus i Condega, byn som min fru kommer ifrån. Innan nästa nyår hoppas familjen kunna återförenas. Om de känslor som en gång fanns mellan min frus syster och hennes man ännu finns kvar när de åter ska leva tillsammans, det återstår att se. Jag hoppas innerligt att Elliok fortfarande föredrar sin pappa framför Barney.

Öppet brev om nedskärningarna i infoanslaget

2009-11-17T17:43:00.004-06:00

Generalsekretarna för ett antal organisationer som arbetar med utvecklingssammarbete, bland andra Diakonia, PMU Interlife, Svenska Missionsrådet och Forum Syd skriver i ett öppet brev till riksdagens utrikesutskott och riksdagspartiernas partisekreterare om risken för att folkrörelsernas röst i biståndsdebatten kommer att försvagas. Detta som ett resultat av regeringens beslut i september att minska SIDA:s informationsanslag till folkrörelserna från årskiftet, något som innebär en nedskärning på 60% i pågående verksamhet.

Brevet i sin helhet kan läsas här Som bilaga till brevet har generalsekreterarna skickat ett antal exempel på projekt som delfinansieras med informationsanslaget. Bilagan finns här.

Vingklippt solidaritets- och rättviserörelse

2009-11-17T17:21:00.009-06:00

Här en dos folkrörelseromantik och regeringskritik; min senaste krönika i tidningen Broderskap.

Om religion och politik

2009-09-30T12:32:00.002-06:00

Jag fortsätter att göra reklam för syskonen Lopez Vigils bok "En annan Gud är möjlig" i en ny krönika i tidningen broderskap. Kanske det är dags att försöka få den översatt till svenska?

Konstaterar också att utvärderingen av det statliga svenska biståndet till Nicaragua används för att ordna intressanta möten här i Stockholm. Missa t ex. inte förhandsvisningen av filmen Bananans den 6 oktober. Fredrik Gerttens film har kanske fått mer uppmärksamhet för att han själv stämts av Dole än för det mycket angelägna ämne filmen behandlar. De Nicaraguanska före detta bananarbetarna som förgiftats under sin tid på plantagerna (och vilkas kamp i domstol mot bananjätten Dole filmen skildrar) har dykt upp ganska ofta på den här bloggen, bland annat i detta inlägg som också handlar om religion och politik.

Ska jag ta hand om min broder? Fairtrade och Kains fråga

2009-09-10T14:52:00.014-06:00

"Ska jag ta hand om min broder?" Kains fråga till Gud är en av de eviga frågorna som mänskligheten alltid har ställt sig och som vi själva står inför varje dag. Evangelietexten problematiserar och komplicerar det hela ännu mer. Vem är min broder, vem är min nästa? En skriftlärd som vill sätta Jesus på prov frågar precis detta. Jeus svarar med en av bibelns mest kända berättelser. (Lukas 10:25-37)

Trots att den globala ekonomin bundit ihop världen förblir de som befinner sig mer än ett steg bort i produktionskedjan oftast anonyma. Den kunskap vi som konsumenter har om alla de olika led, de arbetsmoment och de kraftansträngningar, det svett och det slit som krävts för att framställa de produkter vi handlar och konsumerar är generellt sätt liten. Informationen som alltid finns kvar och som på sitt sätt sammanfattar alla dessa processer är priset på varan. Men priset säger inte mycket om hur de som framställt varan mår, bara hur en oftast långt ifrån perfekt marknad värderat deras samlade arbetsinsatser.

Jesus fråga till den skriftlärde ställer han också till oss. Vem var den mannens nästa? Hur ska vi handla för att inte göra som prästen och leviten och gå förbi, blunda för en främlings lidande? Som väluppfostrade konsumenter uppvuxna i ett samhälle med marknadsekonomi har vi alla tränats i att kritiskt jämföra priser. Men har vi samtidigt tränats att känna igen vår nästa i den allt mer integrerade och allt mer komplexa globala ekonomin? Är det över huvud taget möjligt?

Kanske kan fairtrade-rörelsen vara en liten hjälp för den som vill undvika att gå förbi rånade och sårade bröder och systrar under vandringen längs med butikshyllorna. Jag skrev den här artikeln i Kyrkans Tidning efter ett besök hos Rättvisemärkt-certifierade odlare i Peru. Det vore spännande att höra vad ni tror och tänker.

Mer av samma dumheter

2009-08-28T15:12:00.004-06:00

Den 8 augusti skämde FSLN åter ut sig genom att attackera en fredlig manifestation. Coordinadora Civíl hade planerat en kulturaktivitet utanför katedralen men stoppades av stenar och påkar. Tråkigt nog är det inte första gången som FSLN ger sig på meningsmotståndare med våld och utan argument. Eftersom jag redan skrivit minst ett inlägg om detta så har jag inget behov av att upprepa mig här. För den som ändå vill läsa mer kan jag rekommendera Gioconda Bellis Sábado Negro.

En förvärrande omständighet denna gång var möjligen att presidenten i sin kommentar till övergreppet anklagade Coordinadora Civil för att ha organiserat aktiviteten till stöd för kuppen i Honduras. En oförståeligt uppenbar lögn.

Blogg om Honduras

2009-08-26T15:12:00.002-06:00

Giovanni Rojas som arbetar för Forum Syd i Comayagua i Honduras har nyligen startat en blogg. Bra med fler skildringar innifrån Honduras efter statskuppen!

Socialdemokratins dammiga latinamerikapolitik

2009-08-17T09:12:00.004-06:00

Jag kommer ibland att skriva krönikor i tidningen Broderskap. Här kan man läsa den första.

En annan Gud är möjlig!

2009-08-14T14:18:00.010-06:00

Skrev ett reportage i Sändaren som publicerades nu i dagarna. Tyvärr blev det ganska nerkortat och redigerat. Här kommer hela texten.

Jesus i radion
”En annan Gud är möjlig!” står det på bokomslaget. Så börjar också de 100 exklusiva intervjuerna med Jesus som har kablats ut på små oberoende radiokanaler över hela Latinamerika de senaste åren. Jesus har nämligen återvänt för att se hur saker och ting står till och en liten volontärbaserad radiostation från Sydamerika har haft turen att få ensamrätt på hans kommentarer. Det visar sig bland annat, till reporterns bestörtning, att Jesus är feminist.

Vad skulle Jesus göra om han kom tillbaka idag, vad skulle han tycka, tänka och göra, vad skulle han ha att säga om samhället, om gud och om kyrkan? Poeter och författare har lekt med den tanken många gånger förut. Men syftet med den här boken är ingen liten oskyldig lek. Målet är inget mindre än att förändra gud.
- Om vi inte förändrar vår bild av gud kommer vi heller inte att kunna förändra världen, säger bokens författarinna Maria Lopez Vigíl och spänner blicken i mig. Jag känner tyngden i hennes övertygelse och intensiteten i hennes blick. Hon talar allvar.

Belästa teologer
Maria Lopez Vigil och hennes bror och medförfattare Ignacio Lopez Vigil är inte vilka som helst. Tillsammans skrev de redan 1977 ett av Latinamerikas idag kanske mest spridda kristna verk. ”Un tal Jesús” eller ”en viss Jesus” gjordes precis som en annan gud är möjlig först som tolv dussin (144) radioprogram och har sedan dess sänts om och om igen över hela kontinenten, översatts till engelska, getts ut i bokform och publicerats på internet.

”Un tal Jesús” skildrar hela evangelierna, sätter kött och ben på varenda person som nämns där och varenda scen som där finns beskriven. Den gör detta utifrån ett latinamerikanskt perspektiv, med humor och med teologisk, antropologisk och historisk skolning så att det förslår. Boken skildrar den historiske Jesus som en rebell och en sökare, passionerat besatt av idén om Guds rike och in i det sista omedveten om vilken roll han skulle komma att spela efter sin död på korset. Radioprogrammens Jesus tonar fram som en förkämpe för de fattiga och förtryckta och en fritänkande skarp kritiker av överheten, oavsett om den visar sig som religiösa präster, politiska kungar, rikemän eller romerska imperialister.

Tillsammans med den Nicaraguanska bondemässan är ”Un tal Jesús” antagligen det mest älskade och spridda populariserade uttrycket för den latinamerikanska befrielseteologin. Befrielseteologin växte sig stark i Latinamerika under 1960-talet, den formades i kampen mot de latinamerikanska diktaturerna och inspirerade ifrågasättande av kontinentens unikt stora ekonomiska klyftor och orättvisor. Dess utövare allierade sig därför ofta med olika former av marxism och vänsterradikala befrielserörelser.

Maria Lopez far var katolsk präst på Kuba. Hon själv var nunna i 13 år och liksom sin bror har hon ägnat sig åt bibelstudier, teologi och författarskap i hela sitt liv. Ignacio var jesuitpräst i 16 år men jobbar nu med radiojournalistik. Syskonen har på grund av sitt samhällsengagemang och sina skarpa pennor ofta hamnat i konflikt med makthavare av olika slag. Maria är nu huvudansvarig för Nicaraguas främsta tidskrift för politik och samhällsanalys, Envío, som ges ut av jesuituniversitetet i Managua och som har läsare över hela världen. Tidskriften har allt mer fått rollen som den sittande nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas hårdaste kritiker. ”Un tal Jesús” bannlystes av den katolska kyrkan i flera Latinamerikanska länder.

Från befrielseteologi till provokationsteologi
När jag kliver in på tidskriftens Envíos kontor är Maria trött. Hon har precis varit ute på landet, inbjuden av en kvinnoorganisation för att prata om Jesus och om sin bok. Men under samtalets gång återvänder energin. Maria talar med stort allvar men har alltid glimten i ögat. Vårt samtal handlar om kyrkan, religionen och om den Latinamerikanska politiken. Maria sparar inte på sin kritik, som enligt befrielseteologisk tradition drabbar både presidenter och präster.
- Befrielseteologin, så som vi formulerade den, är inte längre aktuell. ”En annan gud är möjlig” går mycket längre än ”Un tal Jesús”, säger hon. Då var vi medvetet försiktiga för att inte provocera i onödan. Det vi skriver nu är medveten provokationsteologi. Bara genom att provocera kan vi slå hål på de tankemönster som håller Latinamerikas förtryckta fjättrade.

Mest religiös, mest vänster
Alldeles innan jag intervjuar Maria har jag varit på besök i Batahola, en av Managuas många fattiga stadsdelar. Där blir jag vittne till en märklig scen. Den nu bioaktuella Che Guevara står tillsammans med Josef och Maria, herdarna och änglarna samlade runt Jesusbarnet i krubban. Med i församlingen finns också martyren och befrielseteologen Oscar Romero från El Salvador och de nicaraguanska revolutionärerna Augusto Sandino och Carlos Fonseca. En hel vägg i Bataholas kulturcentrum täcks av scenen, som målades dit för mer än 20 år sedan. Kanske säger den ändå något om dagens Latinamerika? Att världsdelen är världens mest kristna kontinent om man räknar i procent av befolkningen är sedan länge ett känt faktum. De senaste tio åren har världsdelen också blivit den rödaste i hela världen, med en lång rad regeringar som stolta kallar sig för socialistiska. En av dessa röda regeringar är Nicaragua vars president Daniel Ortega efter 16 år i opposition återkommit till makten. Då, efter revolutionen 1979, klev han fram som den mest kände av nio comandantes, gerillaledarna i den revolutionära Sandinistiska Nationella Befrielsefronten (FSLN) som nyss störtat den USA-stödda somozadiktaturen. Nu, 30 år senare, presenterar han sig kanske framför allt som kristen. ”Cumplirle al pueblo es cumplirle a Dios” står det på de enorma reklamskyltarna med Daniel i helfigur som satts upp över hela landet, ungefär: att hålla sitt ord mot folket är att hålla sitt ord mot Gud.

I Nicaragua försökte sandinisterna redan på 1980-talet kombinera revolutionär socialism med kristendom. I sandinisternas regering, då som nu ledd av Daniel Ortega, satt tre katolska präster: Jesuitmunken Fernando Cardenal var utbildningsminister, hans bror trappistmunken Ernesto Cardenal var kulturminister och Miguel d’Escoto Brockman, präst från missionsorden Maryknoll, var utrikesminister. Kristna från hela världen inspirerades av sandinisternas sociala rättvisepatos och både baptisternas och jesuiternas universitet i Managua var samlingsplatser för radikala befrielseteologer från hela världen. Men sandinisterna hamnade trots detta i en bitter konflikt med kristna ledare, kanske framförallt med den katolska kyrkan. De tre prästerna blev exkommunicerade och med ärkebiskop kardinal Miguel Obando Bravo i spetsen kom den katolska kyrkan att bli revolutionens starkaste och mest effektiva fiende. Många menar att kyrkan och kardinalen Obando Bravo var en avgörande orsak till att sandinisterna förlorade valen under hela 1990-talet.

Men nu vinner vänstern valen över hela kontinenten och samtidigt som den öppet omfamnar demokratin verkar den också ha blivit kristen. Ledaren för de mer radikala bland de nya socialistiska presidenterna, Venezuelas Hugo Chavez, förklarar för skådespelaren Sean Penn vilka skillnaderna är mellan honom och den latinamerikanska vänsterns äldre förgrundsgestalt, Kubas Fidel Castro: ”Fidel är en kommunist. Det är inte jag. Jag är en socialdemokrat. Fidel är marxist-leninist. Det är inte jag. Fidel är en ateist. Det är inte jag. Vi diskuterade Gud och Kristus en dag. Jag berättade för Castro att jag är kristen. Jag tror på Jesus sociala evangelium. Han gör inte det. Mer än en gång har Castro berättat för mig att Venezuela inte är Kuba och vi är inte kvar på 1960-talet.”

Olika ideologi, samma teologi
Har då detta något med befrielseteologin att göra? Är vänsterns framgångar en konsekvens av det arbete befrielseteologer som Maria och hennes bror gjort? Inte alls, säger Maria. Enligt henne handlar det snarare om taktik för att vinna folkets stöd.
- ”Befrielseteologin är svagare idag än någonsin. Dess infrastruktur har slagits sönder av den katolska kyrkan. Vänsterpresidenternas teologi är i stort sätt samma som den vi vände oss mot, särskilt i Nicaragua. FSLN och Daniel Ortega har dessutom allierat sig med den allra mest konservativa och korrupta delarna av kyrkan. De förespråkar en teologi som passiviserar folk, gör dem till objekt istället för att få dem att ifrågasätta och kritiskt analysera makten. Det mest konkreta resultatet av alliansen med kyrkan är att Nicaragua på Ortegas initiativ har infört världens hårdaste abortlagstiftning. Inte ens när kvinnans liv är allvarligt hotat har doktorerna rätt att göra abort.”

Lagen har enligt Human Rights Watch lett till att många kvinnor dött och att gravida kvinnor med komplikationer fått vända i dörren i sjukhusen eftersom ingen doktor vågar ta sig an dem. Kardinal Obando Bravo spelar nu en aktiv roll i Ortegas regering och två av de tre prästerna som satt med på 80-talet är kritiska. Den tredje, Miguel d'Escoto, är just nu ordförande i FN:s generalförsamling. Men man ska inte generalisera. Vänsterregeringarna i Latinamerika är mer olika än vad de ibland vill ge intryck av. Lula i Brasilien är skolad i de kristna basgrupper som befrielseteologer organiserade över hela kontinenten konstaterar Maria. Och Lugo i Paraguay ser hon som en äkta befrielseteolog. Hon berättar också att Bolivias president aymara-indianen Evo Morales ska ha gillat ”En annan Gud är möjlig” så mycket att han efter att ha fått den presenterad för sig skämtade: ”Denna bok är från och med nu förstatligad.”

Feministisk kristendom
Många av de ledande befrielseteologerna inspirerades starkt av marxismens klassperspektiv och vänsterns framgångar har satt de fattiga i centrum för den latinamerikanska politiken på ett sätt som är nytt i kontinentens historia. Men både vänstern och befrielseteologin har inte självklart varit uppmärksam på andra former av orättvisor än de som utgörs av klasskillnader. Liksom de flesta av den latinamerikanska vänsterns presidenter är nästan alla inflytelserika teologer män, och det avspeglas i deras beteende och i deras teologi. Prästpresidenten Lugo har tillexempel nyligen tvingats erkänna att han gjort flera kvinnor med barn, utan att därefter ha tagit sitt ansvar som pappa. Abortfrågan vill de flesta manliga befrielseteologer inte befatta sig med över huvudtaget.

Maria är delvis självkritisk – befrielseteologin var inte feministisk berättar hon. När vi skrev ”Un tal Jesús” insåg vi inte hur det patriarkala systemet impregnerat hela vår religiösa föreställningsvärd genom 2000 år av tolkningsföreträde. En patriarkal, manlig tolkning, påverkade även hur de texter som idag är bibeln valdes ut liksom hur kyrkomötena i den tidiga kyrkan tolkade dem, menar hon. I ”En annan Gud är möjlig” har Maria försökt rätta till det hon upplever som brister i ”Un tal Jesús”. Jesus går efter flera långa samtal med radioreportern tillslut med på att kalla sig feminist och i flera avsnitt diskuterar han sin mor Maria med radiojournalisten. Visst hade jag bröder och systrar säger Jesus, precis som alla andra, och alla var vi Guds barn, men vi var också Josefs barn. Varför skulle det ha gått till på något annat sätt?
Till skillnad mot vissa liberala teologer i Sverige, som menar att försanthållandet av Marias jungfrufödsel inte är något särskilt avgörande fråga, menar Maria Lopez Vigil att den är helt central. Bilden av Maria som jungfru är en av de religiösa uppfattningar hon kanske allra helst vill förändra med sin provokationsteologi. Maria som den som uppoffrar sig, som ödmjukar sig, ”ske din vilja inte min” och som offrar allt för Gud och för sin familj, Maria som det ouppnåeliga ideal varje kvinna ska eftersträva, utan att någonsin kunna. Maria, teologen, vill då hellre lyfta fram berättelsen om hur Jesus mamma tillsammans med hans biologiska bröder beger sig till Kafarnaum för att hämta hem sin son, fast Jesus då vägrar att träffa henne.

-Patriarkatets och kyrkans makt över kvinnan bygger på skuldbeläggandet av hennes sexualitet och genom att inpränta i henne att underordning och blind lydnad är dygder. Kyrkan skapar skuld och är själv den enda institution som kan förlösa skulden, genom bikten, fortsätter Maria. Hon är förundrad och bekymrad över hur folk runtomkring henne läser och tolkar bibeln.
-Kristendomen har av allt för många kristna idag förvanskats och reducerats till sexuell fundamentalism. Hur kan det ha blivit så när Jesus nästan aldrig pratar om sexualitet och när han gör det så kritiserar han en patriarkal tradition, undrar hon upprört.

En bibeltolkning för framtiden?
Särskilt bekymrad är hon över den bibeltolkning som breder ut sig både i evangelikala och katolska kretsar i hela Latinamerika och som menar att Bibeln inte bör tolkas, bara läsas. Ändå tror hon att en kontextuell och kritisk teologi har framtiden för sig. Hon återkommer ofta till liknelsen om huset på klippan. Den som vågar ifrågasätta, kritisera och problematisera den kristna kyrkans historia, bibeln och dogmerna, men ändå kommer ut på andra sidan med tron i behåll, har byggt sin tro på en fast grund. -I det postmoderna samhället vi lever i behövs böcker som ”En annan Gud är möjlig” för att göra Jesus och den kristna tron relevant och meningsfull för de nya generationerna. Ungdomar och kvinnor är de som oftast identifierar sig med och reagerar positivt på min bok, gamla och män är de som oftast blir provocerade; och det är jag inte förvånad över, säger Maria innan vi avslutar intervjun.

Jag lämnar Envios svala kontor och kliver ut i den nicaraguanska heta eftermiddagssolen, lite provocerad men med flera nya nyttiga insikter om Jesus och Gud i samhället och politiken.

19 juli - revolutionens födelsedag

2009-07-25T11:06:00.016-06:00

Det pågår en livlig debatt om den Nicaraguanska revolutionen. Kritiker menar att den förlorats och övergått i sin egen motsatts. Regeringen hävdar att den gått in i sin andra fas och är mer levande än någonsin. Oavsett vad man tänker om detta finns det anledning att uppmärksamma 30-årsjubileumet av revolutionens triumf över Somoza-diktaturen den 19 juli 1979. För 30 år sedan samlades massorna spontant på torget framför katedralen i Managua och firade euforiskt att Latinamerikas då längsta diktatur störtat sönder och samman. Sedan dess har den 19 juli varit en demokratins och vänsterns högtidsdag i Nicaragua, en dag att samlas, minnas och reflektera över sakernas tillstånd och historeins gång. En dag även för de många som stödde det lilla landets kamp för fred och demokrati och fördömde USA:s och Reagans illegala finansiering av kontrarevolutionära terrorister i landet under större delan av 1980-talet. Hundratusentals sandinister och mängder av internationella gäster samlas varje år, samma datum på samma torg.

I år kunde man ha tänkt sig att firandet skulle ha blivit extra pampigt, eftersom revolutionen fyllde jämt. Istället gjorde sig sandinistregeringens ekonomiska problem påminda, programpunkterna hölls på dagtid för att spara in på belysning. Scenen var mindre än tidigare år och de internationella gästerna var färre. Att EU och USA dragit in sitt bistånd, efter vad alla utom FSLN själva menar var ett uppenbart valfusk i kommunalvalen i november förra året, har lett till att regeringen tvingats skära ordentligt på alla möjliga ställen, också på de områden regeringen säger sig vilja prioritera som sjukvård och skola. Att firandet av revolutionen därmed blev lite mindre bombastiskt än de flesta trott är inte konstigt om än ändå lite förvånande. Rosario Murillo, co-presidenta och presidentfru har tidigare inte visat någon vilja att spara på färgsprakande propaganda och utsmyckningar i samband med presidentparets offentliga framträdanden. De julgranar som fortfarande står och lyser nattetid i nästan alla landets rondeller är kanske den mest visuella påminnelsen om den nu 30-åriga sandinistiska revolutionens andra fas, eller vad man nu vill kalla Daniel Ortegas andra presidentperiod.

Sociala rörelser om kuppen

2009-07-01T00:17:00.005-06:00

Movimiento Social Nicaragüense "Otro Mundo es Posible" (en annan värld är möjlig) lägger upp olika uttalanden och deklaratioiner från sociala rörelser i Honduras och resten av regionen på sin nystartade blogg om kuppen. Kan vara intressant för de som läser spanska.

Skönt också att Erik de la Reguera tagit uppehåll från sin semester, DNs rapportering från Latinamerika står och faller med honom.

Statskuppen i Honduras

2009-06-28T23:10:00.007-06:00

Presidenet Mel Zelaya har kidnappats av militären och mot sin vilja förts till Costa Rica. Hans ministrar har arresterats eller tvingats fly, undantagstillstånd har införs. Presidentens opposition, som innefattar nästan hela hans eget parti, parlamentet och domstolen har därmed visat att de trots alla de institutionella verktyg de kontrolerar inte lyckas hålla sig till demokratins spelregler. Men de har förhoppninsgvis underskattat demokratins kraft.

Just nu är ALBAs alla staschefer, inklusive Mel Zelaya, samlade i Managua. Deras möte kan följas på telesur: Känslosamma tal och spontana reflektioner från presidenterna. Stödet för Honduras president Mel Zelaya är så klart totalt. Alla förhandlingar med kuppmakarna avfärdas. Imorgon möts SICA, de centralamerkikanska presidenterna. Det vi ser är en viktig uppvisning i Latinamerikansk enhet och försvar av demokratin. Imorgon möts SICA, de Centralamerikanska presidenterna och grupo del rio som består av nästan alla latinamerikanska och karibiska presidenter. De kommer antagligen att uppvisa ett stöd för Zelaya som liknar det ALBA-presidenterna visar upp idag. Även OEA, USA och EU fördömmer kuppen. Frågan är hur kuppmakarna, som kontrollerar de största partierna, nästan alla statliga alla institutioner, parlament, militär osv hanterar detta totala fördömmande.

Chavez förnekar i sitt inlägg å det bestämdaste att Venezuela har planer på att invardera Honduras, vilket DN, i sin utmärkta latinamerikakorres frånvaro, fokuserade på, en mycket olycklig vinkling av rapporteringen från kuppen.

Bra bloggar som följer utvecklingen i Honduras är Fransisco Contreras och Third Word.

BANANAS!* visades (men fegt av svenska diplomater)

2009-06-21T11:02:00.005-06:00

Fredrik Gerttén skriver på filmen BANANAS!* facebooksida:

"Dear friends a little update from turbulent Los Angeles.
Two hours and twenty minutes before the screening we got the green light from the festival board. It was not an easy move for them. But we left it in their hands and the festival did they right thing, We are greatful for that. At least ten people from DOLE in the audience. Taking notes. The audience loved the film. The debate was insane, but we did well. The sympathy fell on our side.
Later we spent 1500 dollars on the party that the Swedish Conslutate in LA had promised to give. After the DOLE letters to them and the Swedish Ambassador in Washington DC they didn't even show up. Why are there so many coward people out there? I'm so greatful for the support from all of you in this facebook group.

Now it's time for coffee. Don't think you'll get sued on a Sunday."

BANANAS!* vs Dole

2009-06-19T14:53:00.005-06:00

Svenske dokumentärfilaren Fredrik Gerttens film BANANAS!* kommer imorgon (20 juni) att ha premiär på en filmsfestival i Los Angeles, trots att Dole Company gör allt för att stoppa den.

Filmen handlar om hur fruktföretaget Dole försöker smita undan sitt ansvar efter att ha förgiftat hundratals eller tusentals nicaraguanska bananarbetare. Dole var medvetena om att de gifter de använda på sina nicaraguanska plantager orsakade sterilitet och av goda skäl hade blivit förbjudna i andra länder, som t ex i USA. Ändå fortsatte företaget att använda kemikalierna i Nicaragua. För detta har de blivit fällda i domstol, både i Nicaragua och USA. BANANAS!* handlar om de före detta bananarbetarna i Nicaragua och rättegången i Los Angeles mellan några av dessa, deras advokat Juan Dominguez och Dole.

När man bor en längre tid i ett land där så många saknar det som behövs för att livet ska bli något så när rimligt, uthärdligt, värdigt, då blir man så småningom ganska avtrubbad. Man slutar långsamt att beröras av människors nöd, i alla fall berörs man mindre, stänger av. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism. Kanske kan vi inte uthärda för mycket lidande, kanske kan vi inte släppa till för mycket empati utan att bli galna, eller helgon och martyrer (vilket kanske ofta är samma sak). Jag gråter inte särskilt ofta men några av de gånger jag gråtit har det varit efter möten med de människor som arbetade på Doles plantager i Chinandega under 1960, 1970 och 1980 – talen.

I tidigare inlägg i den här bloggen har bananarbetarna skildrats som offer för Nemagon eller som rondellbedjare. För ett par veckor sedan fick jag rapporter om att rondellbedjarna lämnat rondellerna. Kanske kunde man hoppas att den tragiska rondellföljetongen fått ett slut i och med detta. Men följetången fortsätter, några av bedjarna hungesrtrejkar nu för att protestera mot att de inte fått den betalning de blvit lovade av Ortega och Murillo för sitt bedjande. Den som orkade igenom det långa förra avsnittet om rondellbedjarna vet att rondellbedjandet bara var en episod, eller ett stickspår i en större historia som går minst 40 år tillbaks i tiden. En annan del av denna större historia kommer nu alltså att visas på en biograf i Los Angeles imorgon, om inte ett av världens största fruktföretag lyckas stoppa visningen innan dess, vill säga.

Jag hoppas innerligt att filmen visas. Det är en berättelse som är värd att berättas. Jag hoppas och tror att Doles försök att stoppa den bara gör att den får större spridning. Företagets har inte bara försökt (utan framgång) att få en domstol att inskränka yttrandefriheten och stoppa filmen redan innan den visats, de har hotat alla inblandade, inklusive filmfestivalen och dokumentärfilmarna med stämning och har till och med skrivit till Sveriges ambassadör i Washington för att han ska ingripa och stoppa filmen.

Till dokumentärfilmarna skriver Dole bland annat:
”Should you move forward with plans to publicly display and distribute the documentary film Bananas!*, despite its obviouse false and defamatory content, you will be held responsible for any and all compensatory, special, exemplary or punitive, and other damages available under applicable law. Our clients reserve the right to take any acion the seem necessary to enforce their rights, and will do so without further notice to you.”

Utdrag ur Doles brev till den svenska ambassaden (om en film de inte sett):

”The entire theme and premise of the film Bananas!* is thus false, depicting the fraudulent Tellez plaintiffs as ”victims” of Dole, and their crooked attorney as a hero. This outrageous falsity appears to permeate every aspect of this film, and based on what we know, Bananas!* is, as a whole, defamatory beyond repair. The film falsely portrays as fact, allegations that have been found to be the worst sort of fraud --- fraud on a court. Under these circumstances there is no justification for screening the film … We respectfully ask the Consulate General withdraw its endorsement of this film and that the Swedish Embassy take other appropriate steps to limit its damaging impact, including urging filmmakers, WF Film AB and R. Gertten, to act responsible and alt dissemination this film in the Unites States and Europe.

Bakgrunden till dessa brev är att Dole, efter att ha förlorat i domstol bytte taktik. Enligt devisen anfall är bästa försvar har de lyckats få fram uppgifter om att några av de nicaraguanska arbetarna ljugit i rätten under ett av de efterföljande fallen (inte det som filmen handlar om) och genom att koppla bananarbetarnas amerikanska advokat till dessa fall hoppas de kunna skyla över det obestridbara faktum att de fortsatte att använda kemikalier som de visste var grovt hälsovådliga i sina nicaraguanska plantager och på andra ställen under decennier.

Läs mer och följ hur dramat utvecklar sig på filmens hemsida www.bananasthemovie.com

Och köp bara rättvisemärkta bananaer!!!

nicaraguansk journalist på besök

2009-06-04T00:33:00.006-06:00

William Grigsby "El Chele" är i stan (Stockholm). Han är journalist och verksam på den sandinistiska radiokanalen la primerisima i Managua. El Chele har bjudits in av ett nätverk av solidaritetsorganisationer i samband med uppmärksammandet av 30-års jubileet av den sandinistiska revolutionen. Jag lärde mig mycket genom att i flera år troget följa hans politiska analyser och reflektioner i programet Sin Fronteras, som sänds mellan 10 och 11 de flesta vardagskvällar. Nu för tiden orkar jag inte lyssna så ofta och min egen subjektiva uppfattning är att programmet förlorat i kvallitet. Istället för att vara en kritisk sandinistisk röst med innifrånperspektiv ägnar sig el Chele nu mest till att okritiskt försvara regeringen Ortega. Sin Fronteras och Radio la primerisima är dock fortfarande antagligen den mest intelligenta, resonerande och argumenterande regeringstrogna politiska analys som går att hitta i Nicaragua idag. Så el Chele är värd att lyssna på.

Igår pratade han på Café Marx på Kungsgatan. Mötet fick mig att åter tänka kring vår roll som solidaritetsrörelse. Jag skrev om det i det här inlägget, om fundamentalism och solidaritet. Och jag tror inte jag har så mycket att tillägga just nu.

i Sverige, första maj

2009-05-01T01:45:00.004-06:00

Jag har flyttat till Sverige ett tag. Det betyder inte att den här bloggen försvinner, men den kommer att uppdateras mindre ofta, vilket ni nog redan lagt märke till.

Idag är det första maj - en högtidsdag. I Nicaragua har man ställt in firandet i förebyggande syfte. Det kanske verkar överdrivet men om svininfluensan drabbar landet finns det oroande lite resurser att sätta in. Influensan gör oss åter påminda om de globala orättvisorna. Majoriteten av de som kommer att dö av influensan kommer att dö på grund av fattigdom, på grund av att de saknar tillgång till mediciner och sjukvård.

Men solen skiner i Stockholm, som ville den säga åt oss att gå ut på gator och torg och manifestera vår solidaritet. När internationalen sjungs hoppas jag att vi tänker särskilt på de som av olika anledningar inte har möjlighet att manifestera och demonstrera idag, oavsett om det är på grund av svinfluensa och fattigdom eller på grund av politiskt förtryck.

Reportage värt att lyssna på

2009-04-07T15:38:00.002-06:00

Idag sände Studio ett på P1 ett reportage av Lars Palmgren om Nicaragua. Det är värt att lyssna på

Centralamerika blir mer vänster och mer demokratiskt

2009-03-16T16:18:00.010-06:00

FMLN, FSLNs systerparti i El Salvador, har för första gången i landets historia erövrat regeringsmakten efter söndagens oerhört jämna presidentval. Det är en historisk seger. För första gången sedan demokratin infördes i El Salvador sker ett maktskifte, högerpartiet ARENA som styrt landet i 20 år övergår till att bli opposition. För första gången kommer El Salvador att styras av en vänsterregering.

FSLN och FMLN står nära varandra och har på många sätt en gemensam historia. Båda de gamla gerillarörelserna, Centralamerikas vänsters två stora flaggskepp, är nu i makten samtidigt. USAs (Bushs) främsta allierade i Centralamerika, och tillsammans med Colombias Alvaro Uribe i hela Latinamerika, tvingas lämna ifrån sig makten. Sandinisterna i Nicaragua firar i dagarna, det är nästan som om de själva vunnit. Också jag är glad. Centralamerika är idag mer socialistiskt, men kanske framför allt mer demokratiskt.

FSLN firar, men vissa fakta irriterar, smolkar glädjen lite för partiets anhängare, särskilt dem som mest helhjärtat stödjer sin ledare Daniel Ortega. FMLN vinner nämligen valet för att de gjort nästan helt tvärtom mot vad FSLN gjort, nästan lite trotsigt.

Trots att Nicaraguanerna alltid har varit storasystern, den syster som vann den väpnade konflikten redan 1979 och blev statsbärande parti emedan lillasystern i El Salvador tvingades fortsätta kriga hela 80-talet och ändå bara nådde oavgjort, i bästa fall. Trots att FMLN fick ekonomiskt stöd, vapen och en fristad i Nicaragua på 1980-talet och trots att Nicaragua hjälpt till att skeppa in Venezulansk olja från Hugo Chavez till FMLN styrda kommuner i El Salvador de senaste två åren...

Trots allt detta har Maurico Funes, El Salvadors nu valda president, medvetet och öppet undvikit att träffa Daniel Ortega under valkampanjen. Han har lika medvetet flera gånger istället träffat och poängterat sina nära relationer med Brasiliens president Lula och noga undvikit att berömma FSLNs och Nicaraguas stora välgörare, Hugo Chavez.

Det har accepteras av FSLN, respekten för det nationella oberoendet är stor och partierna har alltid varit noga med att inte öppet lägga sig i varandras "inre angelägenheter" och konflikter. Men det gör ont när Funes tar avstånd från Daniel Ortega, storasyster såras av lillasysters otacksamhet.

Sänken och flöten
Det är inte nog med att FMLNs nyvalda president distansierar sig från FSLN. Partiet gör det som FSLN aldrig har gjort; väljer en ledare som är mer populär en partiet självt, en ledare som står fri från den traditionella partiledningen, som inte deltog i den väpnade kampen. En ledare som är känd och respekterad för sitt engagemang för införandet av demokrati, mer än för kampen mot diktaturen, för dialog och verbal konfrontation mer än våld. Som utstrålar samförstånd. Omständigheter minst lika mycket som ideologiska och strategiska hänsynstagande ligger bakom detta FMLNs historiska beslut att leta reda på en presidentkandidat utanför den hårda militanta kärnan av före detta "comendantes", som trots allt fortfarande styr partiet. FMLN har precis som FSLN förlorat valen i nästan 20 år utan att göra särskilt mycket för att försöka räcka ut en hand till de inte redan övertygade. Den stora förändringen inför detta val är att partiets starke man, Shafik Handal, oväntat och tragiskt dött i en hjärtattack efter ett besök uppe i Evo Morales höga berg och tunna bergsluft. Vakumet efter Shandal i kombination med de uteblivna valsegrarna banade vägen för Funes. Partiet letade reda på en kandidat som var respekterad av hela befolkningen, inte bara partiets mest militanta anhängare, ett flöte snarare än ett sänke. En kandidat som stod för något nytt, som inte levde på meriter från krigets väpnade kamp, som lyfte fram demokratin som något av det mest centrala i sin vänsterideologi.

Funes är känd som en duktig, kritisk och oberoende TV-journalist. Han har till och med arbetat som korrespondent för CNN i El Salvador. Han har hårdare än de flesta kritiserat Arenas maktmissbruk. Men Funes har inte ryggat för att ta upp problem i FMLN heller. Han har dock inte varit ideologiskt neutral och hymlar inte med att han står till vänster. Genom att intervjua flera gerillaledare mitt under konflikten utmanade han tidigt militären och diktaturens auktoritet. Han är gift med en brasiliansk diplomat som är Lulas och det brasilianska arbetarpartiets (PTs) representant i Centralamerika.

Att välja Funes till sin presidentkandidat visade sig vara ett lyckat drag. FMLN vann mer än 50% av rösterna. Det har FSLN inte gjort sedan 1984. FMLN såg också till att ha mycket internationella observatörer, hans seger betraktas som legitim av hela det internationella samfundet och av salvadoranera själva. ARENA tvingades snabbt erkänna sig besegrade, trots en liten marginal. Läs gärna den svenska riksdagsledamoten och valobservatören Hans Lindes rapporter.

Trotsig lillasyster, eller smartare?
Det som kanske ändå gnager och solkar FSLN anhängarnas glädje något är misstanken att den trotsiga lillasyster varit smartare, att FSLN kunnat gå en annan väg istället för den som man nu är inne på. Om en populär kandidat hade valts istället för att Daniel Ortega insisterat på att om och om igen mobba och utesluta alla sina populärare utmanare i partiet de senaste 20 åren (trots att han sedan länge varit mindre populär i Nicaragua än hans eget parti, ett typiskt sänke) hade partiet kanske kunnat vinna 50% av rösterna och sluppit pakten med den förhatliga och korrupta Arnoldo Alemán (Paktens viktigaste resultat för FSLN var att sänka andelen röster som behövdes för att vinna i en första omgång från 50 till 35%, och sedan spela smutsigt spel för att dela oppositionen i två och därmed kunna erövra presidentposten, trots ett av de sämsta resultaten i pariets historia 2006, sett i procent). Om Daniel Ortega valt dialogens och försoningens väg istället för konfrontationens och konfliktens så hade kanske en del av de inte redan övertygade kunnat vinnas över. Då hade inte partiet behövt fuska i kommunalvalen, då hade inte biståndet försvunnit, då hade den ekonomiska krisen kanske kunnat mildras ngt.

Svårt för Funes
Funes har visserligen valt dialogens väg, och FMLN har visat sig öppna och beredda att lyssna på El Salvadors folk. Men Funes och hans parti står inte inför en lätt uppgift. Inte bara kommer de, precis som Obama, till makten samtidigt som landet tvingas hantera världens svåraste ekonomiska kris på mycket länge. Partiet har inte egen majoritet i parlamentet och är därför beroende av att söka stöd från konservativa krafter. Dessutom förlorade FMLN för första gången på mycket länge huvudstaden San Savdaor. ARENA har i den nya borgmästaren åtminstone en tydlig framtida presidentkandidat att samlas runt. Dialogen är därför inte bara demokratiskt och ideologiskt motiverad, den är en politisk nödvändighet för Fumes.

Samtidigt har pragmatiken redan kostat på. FMLN är ett parti vars medlemmar aldrig fått upprättelse, alltid utnyttjats och misshandlats av högern, kriget, fattigdomen, alltid uteslutits från makten. Tiotusentals dog i inbördeskriget, ARAENAs kånga maktinnehav har inneburit att dödsskvadronernas, militärernas och diktaturernas ledare och organisatörer fortsatt styra efter fredsslutet, och FMLNs anhängare har inte sett sig gynnade av deras styre eller den demokrati och fred som ersatte kriget. Fredsfördraget i El Salvador har långt ifrån uppfyllts. FMLNs kamp har varit svårare och längre än de flesta politiska vänsterrörelsers i Latinamerika. Många i partiet kräver nu ordentliga revolutionära förändringar, en snabb uppgörelse med de historiska orättvisorna i ett av världens mest ojämlika länder, hämndlystnad eller revanchism är inte oväntat vitt spridd.

FMLN anses oftast vara det mest renläriga och ideologiska av de två systrarna. På gått och ont. De har aldrig varit statsbärande och aldrig tvingats ta ansvar. En sorts världsfrånvänd ideologisk radikalitet och marxistisk dogmatism är därmed mer utbredd i FMLN än i FSLN. Samtidigt har partiet inte korrumperats av sin makt på samma sätt som FSLN. Både seriösa kritiska vänsterideologer och världsfrånvända radikaler kommer att göra livet svårt för Funes och starkt kritisera hans pragmatism och alla de eftergifter mot kapitalister och imperialister som han kommer att göra. Det är långt ifrån självklart att de olika pragmatiska, demokratiska och dialoginriktade strömningar som trots allt lyckades göra Funes till partiets presidentkandidat har vunnit någon slutgiltig seger inom FMLN. Funes relation med sitt eget parti är fortfarande oklar.

Risken finns att både de externa och interna utmaningarna visar sig vara allt för svåra, att Funes misslyckas och att FMLN inte lyckas gripa detta historiska ögonblick, att visa sig vara regeringsdugliga vilket skulle bana vägen för en snabb återkomst för högern i nästa val.

Men gårdagens val är värt att firas och mycket positivt. FMLN har kommit till makten utan att använda våld. Demokratin har segrat och för första gången i El Salvadors historia kan vänsteranhängarna kanske trots allt våga tro att kampen varit mädan värd. Att demokratin kan leverera. För första gången kommer en president att tvingas sätta ekonomiska orättvisor högt upp på agendan. Det borde hänt för många långa år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Nicaragua, Centralamerika, Latinamerika, FMLN, FSLN, Funes, Ortega

Vem svälger vad?

2009-03-05T14:55:00.020-06:00

"Nicaraguanerna må ha tvingats svälja valresultatet men inte utlänningarna" skriver the Economist som hedrar Nicaraguita med en hel artikel, inklusive en fin teckning föreställande Daniel Ortega med hål i fickan. Som om detta inte skulle vara nog så har spanska el país nyligen skrivit långt om Nicaragua, valfusket och de ekonomiska problem som följer i den politiska och ekonomiska krisens spår.

Det står nu allt tydligare att regeringen faktiskt kommer att förlora flera hundra miljoner dollar i biståndspengar på grund av sitt sätt att hantera valen i november. Därutöver kommer skatteintäkterna att vara betydligt mindre än vad som förutsågs, på grund av den ekonomiska krisen. Regeringen har därför beslutat att ta 40 miljoner USD från landets valutareserv för att finansiera budgetunderskottet och hoppas samtidigt kunna minska hålet i budgeten med ökade krediter från interamerikanska utvecklingsbanken, BID (som den heter på spanska) och kanske även IMF.

Denna plan kräver dock framför allt grönt ljus från IMF. De internationella finansiella institutionerna (IMF och BID) har mindre strikta krav på demokrati än de flesta givare, men har å andra sidan oftast striktare makroekonomiska krav än dessa. Och nu hotar inställt bistånd makroekonomin. (Det är därmed lite av omvända världen, vanligtvis är det tvärtom IMFs krav som ofta lägger krokben för biståndsmålen genom att binda upp pengar som skulle kunna gå till hälso och sjukvård i överdrivna krav på stora valutareserver.) Landets avtal med fonden förbjuder Nicaragua att minska sina valutareserver och Ortega har till och med förbundit sig att öka dem. Vad det verkar ser fonden inte heller nu med blida ögon på regeringens krisplan.

Nicaragua har inte möjlighet eller råd att som USA låna obegränsade mängder pengar på den internationella valutamarknaden och landet är därmed som de flesta fattiga länder beroede av IMF. Som tydliggjorts under tidigare kriser är kontracykliskt statligt spenderande i kristider ett privilegium som det internationella systemet reserverar för rika länder. En delegation från IMF var här förra veckan men avbröt besöket och krävde klargöranden om hur landet ska fylla hålet i stadsbudgeten innan de går vidare med samtalen.

Om regeringen ska kunna undvika att skära drastiskt i den hälso och utbildningsbudget eller i de sociala programmen (varpå FSLNs lednings hela legitimitet vilar, även hos de egna militanta sandinistväljarna som trots all sin lojalitet med Ortega både är mycket välorganiserade och kräver resultat, konkreta lösningar på sina många problem) så verkar regeringen nu stå inför tre möjligheter.

Endera faller man till föga för kraven (interna och externa) på att räkna om rösterna i de ca 40 kommuner där oppositionen och civilsamhället kyrkan, etc hävdar att valfusk begåtts.

Eller så går man med på att låta pengarna från Hugo Chavez bli en del av statsbudgeten. Venezuelas omfattande bistånd har hittills utgjort en parallell semiprivat budget som skötts av FSLNs partisekreterare, utan insikt och utan parlamentarisk kontroll. Om dessa pengar flyttades över till stadsbudgeten skulle IMFs krav antagligen uppfyllas vilket skulle kunna öppna upp för nya krediter.

Eller så låter man sedelpressarna gå varma. Detta var ibland lösningen under Daniel Ortegas förra presidentperiod och erfarenheten av hyperinflation är en erfarenhet som han nog inte vill vara med om igen. Liksom resten av Latinamerikas vänster har FSLN lärt sig en läxa. Den makroekonomiska politiken har under centralbankschefen Antenor Rosales varit ett av regeringens mest välskötta områden och fått goda betyg av IMF, hittills...

Det kan tyckas vara ett lätt val. Både det första och andra alternativet skulle vara bra för landet som helhet och båda framstår som "billiga" rent ekonomiskt samt etiskt och moraliskt rättfärdiga. Problemet är att det kostar på politiskt för Daniel Ortega. I det första fallet blir han antagligen tvungen att erkänna att hans parti försökt genomföra det värsta valfusket sedan fria val infördes i landet 1984 och han får dessutom ett par tjog lokala sandinistledare emot sig, som redan intagit sina kommunalhus, dragit igång projekt, anställt det bästa partiet har att komma med i komunen etc. I det andra fallet riskerar han också att stöta sig med den viktiga grupp i FSLN som nu kontrollerar, fördelar och gynnas av det omfattande Venezuelanska biståndet, som både använts som en slags presidentens handkassa för att snabbt och utan parlamentarisk krångel lösa akuta problem som transportstrejker och energikrisen, för att fylla luckorna i de sociala programmen som kontrolleras av partiapparaten samt antagligen berikat ett antal privilegierade partimedlemmar av bara farten. Kommer Chavez att ställa upp med ännu mycket mer pengar i form av direkt budgetstöd, som han enligt uppgifter från presidenten någon gång lovat? De flesta bedömare tror inte det, inte med dagens låga oljepriser.

Ortega sa för några månader sedan att det inte gjorde något om det internationella givarna drog sig tillbaks från Nicaragua. - Vi är till och med mer fria utan dem, löd hans numera närmast bevingade ord. Frågan är vem som till slut får lov att svälja vad? Pedro Molina vet vad han tror (och det är ingen tvekan om att El Nuevo Diarios skämttecknare spöar the Economists).

FSLNs våld ger oppositionen rätt

2009-03-01T10:50:00.013-06:00

Igår lördag demonstrerades det åter mot regeringen Ortegas brist på respekt för grundläggande demokratiska principer. Som väntat förvandlades demonstrationerna i sig själva till bevis för att demonstranterna har rätt. Som väntat blev det våldsamma konfrontationer efter att regeringsanhängare angripit demonstrationerna och med våld förökt förhindra dem från att framföra sina budskap. Ortegismen förnekade sig inte. Efter att FSLN kommenderat ut sina marktrupper till rondeller och andra strategiska ställen mitt i vägen eller alldeles i anslutning till de demonstrationsrutter oppositionen fått godkända var det närmast oundvikligt. Bland annat fick parlamentarikern Luis Callejas en stor sten i huvudet och fördes medvetslös till sjukhus från Chinandega till Managua. I sammandrabbningarna skadades också flera regeringsannhängare, några allvarligt. Men demonstrationerna lyckades ändå genomföras så som de planerats på de flesta ställen. 130 000 underskrifter av uppropet "Var är min röst?" lämnades över till parlamentsledamoter och arrangörerna är mycket nöjda med demonstrationerna, trots att ganska få personer demonstrerade. -

Redan tidigt på fredagen fick de allt mer demoraliserade rondellbedjarna föstärkning vid rondellerna. Den officiella förklaraingen är att firandet av revolutionens 30-års jubileum inleds. (Men för att inleda 30-års firandet är datumet ett ologiskt val. Igår var det 31 år sedan invånarna i Monimbo, Masaysas mest historiska stadsdel, inledde sitt väpnade uppror mot Somozas diktatur. Bland annat Daniel Ortegas bror Camillo Ortega dog i striderna i Monimbo men stadsdelens innvånare fortsatte sitt väpnade motstånd ända tills diktaturen föll, ett år och några månader senare. men det var som sagt 31 år sedan och vanligtvis firas detta med en sammakomst i Masaya, inte med demonstrationer över hela landet.)

Eftersom vi just nu har bilen på verkstaden åkte jag förbi rondellerna en massa gånger i minst fyra olika taxibilar under fredagen. Jag kunde inte låta bli att fälla någon liten kommentar om demonstrationerna och fick då gensat de sedvanliga lektionerna i nicaraguansk politiska historia från de passionerade taxichaufförerna. Den här fredagen var alla som plockade upp mig antisandinsiter. Av någon anlending hade de ungefär alla samma sak att säga om lördagens demonstrationer.
- Det enda dom där demonstrationerna gör är att visa hur odemokratisk och konfliktbenägen regeringen är, för omvärlden. I Nicaragua vet vi det redan. Ortega kan inget annat än att be om bistånd och bråka, när det inte är med sitt eget folk så är det med katolska kyrkan eller med folk från andra länder och till och med biståndsgivarna. Demonstrationrna är för att det internationella samfundet ska förstå vem Ortega är och sluta ge honom en massa bistånd, som bara går till att berika honom och hans familj, medans vi, de fattiga, fortsätter i missär.
Ingen av taxichafförerna skulle dock demosntrera själva och deras framtidsanalys är nattsvart. Varken demonstrera eller rösta är längre till någon hjälp anser dom.
- Nej, det enda som hjälper här är krig. Vi funkar tyvärr så i Nicaragua, inget annat hjälper mot våra politiker. Det var så vi störtade diktaturen och det var det som tvingade Ortega att lämna över till Donña Violeta den förra gången. Det är sorgligt, att vi ska behöva döda oss själva, uno al otro los nicaraguenses, bara på grund av våra politiker, sa de alla fyra.
Jag hoppas innerligt att dessa taxichaufförer inte är representativa för resten av befolkningen men deras lektioner oroar mig. Om de så vore att det bara är dessa fyra som inte ser andra lösningar än att ta till vapen så är det ändå allvarligt.

Trots allt har de en uppenbar poäng, som till och med den officiella regeringsvänliga pressen har snappat upp. Skadade demonstranter och sammandrabbningar gynnar inte regeringen. FSLN framstår som så urbota dumma när dom inte låter ett par tusen oppositionella demonstrera i fred att man undrar hur dom överhuvudaget kom till makten. Lite mer machialveliskt rationellt tänkande borde dom väl ha ändå? De senaste två månaderna har regeringen gjort allt för att övertyga omvärlden om att man har den demokratiska legitimitet som krävs för att fortsätta få bistånd (utom det viktigaste, att erkänna demonstranternas fråga som legitim: Var är min röst?). Den ekonomiska krisen är ett faktum, också i Nicaragua och regeringen och de offentliga institutionerna har lagt oerhörda krafter på att ta fram interna sparprogram den senaste månaden. landet har inte råd att förlora en enda biståndskrona till, och det vet regeringen. Ändå kan den inte låta bli att ge sig på något som måste betraktas som en liten och harmlös opposionsdemonstration. Här förklarar radio la primerisima (det smartaste och ibland till och med mycket självkritiska språkröret för Ortegas regering) ungefär samma sak som taxichaufförerna, fast utifrån sin egen utsiktspunkt. Det är oppositionsledarna Montealegre och Jarquín (MRS) som vill att folk ska skadas på gatorna så att de kan övertyga sina imperialistiska uppdragsgivare att helt ställa in biståndet som Nicaraguas befolkning så väl behöver. Underförstått finns trots allt en självkritik, varför låter vi oss luras att gå i fällan?

Det finns idioter i Sverige också

2009-02-27T20:37:00.006-06:00

Det är lätt att bli romantiskt idealiserande nationalistisk när man befinner sig utrikes för länge. Kanske särskilt om man bor i Nicaragua. 30 år av svenskt bistånd som i storlek och omfattning tävlat med USAs har satt sina spår i landet på alla möjliga sätt. Sverige finns ganska ofta omnämnt i de Nicaraguanska dagstidningarna och nästan alltid framställs det som något slags utopiskt drömland av jämlikhet, välfärd, humanism, utveckling och upplysning. Jag har kommit på mig själv med att oroande ofta helhjärtat instämma, nicka och bekräfta denna bild när folk tar upp Sverige och det svenska systemet med mig. Den här boken av en före detta Nicaraguansk ambassadör i Sverige är ganska typisk för hur Sverige uppfattas av en hel massa Nicaraguaner. Även om regeringen Ortega kritiserade Sverige och våran ambassadörska Eva Zetterberg ganska hårt under några omtumlande månader förra året så ledde det snarats till att bilden av Sverige som ett paradisland stärktes. Ave Eva! skrev tillexempel Nicaraguas mest världsberömda författarinna Yoconda Belli på sin blogg.

Det är därför bra att tas ner på jorden ibland. Med anledning av den här artikeln från Sverige i El Nuevo Diario igår påmindes jag om att det trots allt finns en del dummeheter i Sverige också. Ett utdrag ur ett av de mest lästa inläggen på en av de största svenska debattsidorna talar för sig själv:

"Sedan är det ju detta med det generellt olämpliga i att vem som helst blir gemål åt en tronarvinge. Det är ett bekymmer för monarkins framtid alldeles oavsett om det är en man eller en kvinna som är tronarvinge, men speciellt när det är en kvinna som i detta fall. När en gymägare från Ockelbo gifter in sig i kungahuset avskalas en stor del av det sagolika som förväntas och behöver kringgärda ett kungahus. Tanken om att göra kungahuset folkligt för att öka dess legitimitet är fullständigt bakvänd. Tidigare var monarkin grundlagsskyddad från att bli förfolkligad genom att den som stod i successionsordningen inte hade rätt att gifta sig med "enskild svensk mans dotter". Detta fick bland annat Konung Carl XVI Gustafs farbröder känna av när de gifte sig.

Idag är en kulturradikal och republikansk högtidsdag. Det är ett monarkistiskt nederlag. Hur republikanerna kan ha mage att hänga läpp och klaga på det "otidsenliga" i att Kronprinsessan måste fråga sin far och sin regering om lov är också talande för hur långt kulturradikalismen egentligen har gått i Sverige."

Risken för nya kravaller, stadsbuget och fotboll med mera

2009-02-26T10:47:00.007-06:00

Alla som följer den här bloggen förtjänar en lång uppdatering av den politiska situationen i Nicaragua. Här kommer en ganska lång uppdatering, till att börja med.

Kommunalvalet - till historieböckerna?
Inte så väldigt mycket nytt har hänt de senaste tiden. I alla fall när det gäller novembervaletsefterverkningar. Alla borgmästare har svurits in och jobbar nu med att ta över efter sina företrädare. Det har skett under protester, ibland våldsamma sådana. Men över lag har lugnet som infann sig i och med julfirandet fortsatt att råda under årets första månader. Regeringen utnyttjar varje möjlighet den har till att tolka detta lugn som att talet om valfusk nu kan läggas till handlingarna.
- Det där är historia, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, sa Samuel Santos, Nicaraguas utrikesminister, nyligen i en kommentar till USAs årliga rapport om mänskliga rättigheter, som kritiserar Nicaraguas valmyndigheter för brist på oberoende. Det är lätt att vifta bort kritiken från USA eftersom de flesta brott mot mänskliga rättigheter i Nicaraguas historia begåtts av amerikanska soldater eller av sådana som stötts och tränats av USAs regeringar. Det samma gäller för resten av Latinamerika som inte ser med blida ögon på denna återkommande rapport och dess pekpinnar. Några intressanta slutsatser kan man ändå dra efter att kort ha skummat de olika landrapporterna. Bland annat att valen i Ecuador, Venezuela, Bolivian och Paraguay, även av USAtrots allt erkännas som fria och genomförda av relativt oberoende professionella valmyndigheter, liksom att vänsterregeringarna på olika nivåer i dessa länder därmed är legitima och representerar folkviljan. Denna viktiga skillnad, mellan Nicaragua och resten av de radikala vänsterregeringarna i regionen, är något som Daniel Ortegas tillskyndare gör sitt bästa för att dölja och / eller blunda för. En av den Latinamerikanska vänsterns absolut viktigaste tillgångar, dess demokratiska legitimitet, håller på att sopas under mattan i Nicaragua och det är både sorgligt och ett stort taktiskt misstag som kan komma att stå den nicaraguanska vänstern dyrt, långt framåt i tiden. Jag har skrivit mer om detta här och ska föröka att inte upprepa mig så mycket i fortsättningen.

Ekonomisk kris och handlingsförlamat parlament
Men att kommunalvalet är något överspelat som kan läggas till handlingarna är naturligtvis inte sant. Det kommer att påverka Nicaragua långt framöver. Det kanske mest tydliga exemplet just nu är att parlamentet fortsätter vara paralyserat. Trots att Aleman frigavs mot att FSLN fick kontrollen över parlamentet så är det ännu osäkert om och hur pakten kommer att fungera. Det är svårt att veta vad det är för förhandlingar som pågår men det är tydligt att de ännu inte varit särskilt framgångsrika. Så har till exempel årets statsbudget ännu inte antagits. Så länge en ny budget inte antas gäller 2008 åts budget automatiskt. Sedan dess har dock bland annat en internationell ekonomisk kris seglat upp, så alla torde kunna vara överren som att 2008 års budget inte är den mest optimala för 2009.

Nya våldsamheter?
Oppositionen fortsätter delad och efter Alemans återinträde på banan verkar det inte som om något enande står inför dörren. Men situationen står och väger och kampen om vem som ska leda antidanielismen är inte avgjord. Stora demonstrationer har sedan en lång tid tillbaks planerats av ett nätverk som kallar sig Unión Cívica Democratica och involverar ungefär samma organisationer som tidigare har demonstrerat mot Daniel Ortegas regering. Liksom tidigare, före och efter valet, tänker inte FSLN låta oppositionen demonstrera i fred. Just denna dag har man istället nyligen beslutat inleda 30-årsfirandet av revolutionen och håller egna demonstrationer på alla ställen där civilsamhällesorganisationerna planerat att demonstrera. Det är svårt att se att detta inte kommer att leda till konfrontationer, alternativt inställda regeringskritiska demonstrationer. Men jag håller tummarna för att alla få uttrycka sin åsikt och att ingen kommer till skada. Dubbelheten i parlamentsledamoten José Figeroas utalanden oroar dock. -Här har alla Nicaraguaner rätt att fritt demonstrera. Och här, som många nicaraguanska auktoriteter har sagt, här tillhör gatorna folket, här är dom inte bokade av några grupper som finansieras av utländska pengar, säger Figeroa. Frågan är vem som är folket och vem som finansierats av utlänningar, FSLN eller de regeringskritiska folkrörelserna NGOerna?

Utländska pengar som ställer till det?
Det rätta svaret är naturligtvis att det sandinistiska folket består av både sandinister och antisandinister (och dessa två kan var för sig delas in i två undergrupper "paktister" eller "antipaktister") samt att alla dessa fyra grupper får pengar utrikes ifrån. I den här intressanta krönikan redogör Magnus Linton för den uruguayanske författaren Raúl Zibechis kritiska analys av utlandsfinansierade NGOs negativa inverkan på de latinamerikanska sociala rörelserna. Debatten har sedan länge förts i Nicaragua. I det här debattinlägget i Envío från 2002, som jag haft anledning att referera till tidigare, så skriver feministen Sofia Montenegro något liknande. Paradoxalt nog har just Sofia Montenegro varit den som framför allt fått stå skott för regeringskampanjen mot NGOs i Nicaragua. Man bör alltså åter igen vara försiktig när man jämför och drar slutsatser. Ungefär samma argument kan bändas och förvrängas så att det passar båda sidor. Över lag har dock regeringens kritik mot NGOs och biståndsgivare tonats ner dramatiskt de senaste månaderna. Regeringen behöver biståndspengarna och är numera bra på att påpeka hur viktigt det internationella biståndet är för landet. Men skadan är redan skedd, mycket bistånd omdirigeras just nu från stat till NGOs och mycket fryser helt inne, som en direkt konsekvens av valfusket i november och regeringens förföljelse av regeringskritiska NGOs och sociala rörelser.

Samtidigt dyker allt fler frågetecken upp kring hur Venezuelas bistånd administreras i Nicaragua. Nya uppgifter pekar på att en ny ekonomisk elit håller på att skapas av FSLN närstående före detta småföretagare. En grupp som inom FSLN går under namnet "bloque de empresarios". Minst fem olika semi-statliga ALBA-företag som alla på något sätt drivs, administreras eller kontrolleras av FSLNs kassör Chico López lär verka i landet. Nu senast har ett av dessa företag köpt upp den nordamerikanska indianstammen Seminoles alla tillgångar i Nicaragua. Bland annat ett av Nicaraguas största och lyxigaste hotell. Indianstammen säger att de sålt till ett Nicaraguanskt Alba-företag, Bayardo Arce som är regeringens ekonomiska talesman säger att det är venezulanerna som köpt och att regeringen inte har någon kunskap om detta. Det är inte helt lätt att följa turerna kring pengarna, vem som bestämmer över dem, var de går och hur mycket de är, vilket bland annat El Nuevo Diarios undersökande journalister kan skriva under på.

Nemagonfolket
Verkar långsamt tröttna på att vara rondellbedjare och återupptar nu demonstrerationerna mot de multinationella företagen. Se den här artikeln i el nuevo diario och mitt förra inlägg på den här bloggen.

Högsta domstolen
Är i blåsväder. dess president Manuel Marinez (PLC) anklagas av el nuevo diario för en hel del oegentligheter men verkar inte nämnvärt bekymrad. Inte heller av att Nicaraguas domstolsväsen anses vara den mest korrupta i hela regionen av en ambitiös rapport om uthållig mänsklig utveckling i regionen som publicerades av ett antal välrenomerade regionala forskningsinsitut i slutet av förra året. I en kommentar säger Manuel Martinez att "Domarna anses vara de mest korrupta perosnerna överallt i hela världen, i Costa Rica är till exempel högsta domstolens president ställd inför rätta för att han ska ha fördelat 70 miljoner USD mellan internationella konsulter som var hans vänner" Han uppges också nyligen stolt ha berättat i radio att högsta domstolen har 130 journalister på sina lönelistor, "för att dom ska skriva bra om oss".

Goda nyheter
Nicaragua tog sin viktigaste fotbollsseger någonsin genom att vinna med 2-0 mot Guatemala och därmed kvalificera sig för första gången någonsin till La Copa de Oro, Centralmerikas och Karibiens motsvarighet till EM. Det är första gången Nicaragua vinner en officiell fotbollsmatch under förbundets nära hundraåriga historia. (Den tidigare främsta framgången, ett oavgjort resultat mot Holländska Antillerna i kvalet till förkvalet till VM i Sydafrika överträffades därmed rejält) Landet steg därmed 50 placeringar på FIFAS ranking, från 182 till 132 plats. Alla är jätteglada och landets fotbollslandslag är de nya hjältarna. Dessutom sänktes priset på el med 6% igår och priset på de viktigaste basvarorna sjönk något under årets första månad.

Från giftiga bananer till jungfrubilder och julgranar i februari, rondelltragedin rullar vidare

2009-02-19T10:36:00.011-06:00

De som följt den här bloggen eller besökt Managua under de senaste månaderna vet att stadens många rondeller sedan ett par månader tillbaks i tiden är skådeplats för ett tragik-komiskt drama, en reality show eller dokusåpa som spelas upp mitt framför ögonen på stadens motorburna medborgare. Jag ger här en uppdatering av de senaste avsnitten och pekar på några kopplingar bakåt i tiden, till en global orättvisa som begåtts av stora företag i Europa och USA och som drivits på av den rika världens efterfrågan på billiga bananer.

Både el Nuevo Diario (oberoende antiortegasandinistisk) och La Prensa (ultraantisandindinistisk konservativ) har nyligen skrivit ganska långt och mycket om rondellfolket. Särskilt reportaget i la Prensa är värt att läsa.

De senaste avsnitten i rondelltragedin
Senaste nytt, från idag, är att rondellbedjarna har blivit lite mer ensamma. Det är en ny trend. Sedan i november förra året fick dom sällskap av Jungfrur, som efter att ha vandaliserats några gånger lämnats i fred de senaste månaderna, fram tills i natt. Sedan i julas har de också fått sällskap av fantastiska julgranar som fortfarande står och lyser, trots regeringens krisprogram och trots att det faktiskt är februari sedan ett bra tag. Jungfrurna har nu tagits ner och forslats bort i skydd av mörkret och till okänd plats, deras pedistaler har blivit förstörda under mystiska omständigheter av män i en vit lastbil. Ingen verkar vara direkt missnöjd. Rondellfolket, i den mån de varit religiösa, har alltid tillhört protestantiska grupper "evangelicos" med mycket lite till övers för jungfrustatyer. Samtidigt får de nattliga räderna den katolska kyrkan att fira.
- Katolska kyrkan firar att någon, vi ska inte anklaga någon särskild, har varit klok nog att ta ner jungfrurna som där de stod utsattes för hat, politisk manipulering och gatuvandalism" säger kyrkans presstalesman.

Tidigare har den katolska kyrkan anklagat regeringen för att spela ett politisk spel med folks hunger i rondelldramat. Mina egen teologiskt inspirerade reflektioner kring bland annat rondellkristendomen har jag tidigare delat med mig av här. För den som är intresserad av andra perspektiv kan jag dock rekommendera den här artikeln av en baptistpastor från ett vanligtvis ganska radikalt och kritiskt kristet institut. Pastorn tolkar bedjarna som ett uttryck för fattiga och förtryckta människors avståndstagande från hedonism och konsumism, som ett motstånd och en kritik av ett samhälle som kollapsat moraliskt och lider av spirituell dekadens och moraliskt förfall. Deras bön är en bön om förändring, en bön om att det syndiga och orättvisa samhället som finns överallt i Managua, dess korrupta institutioner, klasser och förtryckarsystem som går tillbaks till den spanska erövringen, ska begravas och en bättre och mer harmonisk och rättvis stad uppstå ur dess ruiner, menar pastorn.

"Ellos, en su ignorancia de análisis científico –social, desde su pobreza y dependencia, le piden a su Dios que quite la condenación de una ciudad maldita llena de rapiña en las relaciones sociales, donde su estructuración económica ha generado por siglos toda suerte de explotación, causa de esta historia de violencia desde la Conquista, saqueo y reparto traumático de la propiedad de los pueblos originarios, hasta nuestros días.

Och visst, rondellbedjarna och det drama de förmedlar är en stark berättelse om ett orättvist samhälle. Kontrasten mellan de fyrhjulsdrivna stadsjeeparna som cirklar runt dem i rondellerna, eller de moderna och lyxiga köpcentren som bildar kuliss i närheten av rondellerna och rondellfolkets slitna ansikten, av sol, vind o regn nedbrutna kroppar, deras ihärdiga uthålliga närvaro från tidig morgon till sen kväll, deras uthärdande av ständiga förolämpningar och förnedrande behandling från de förbipasserande, är i sig rop om förändring, rop om att något måste göras, att något är sjukt. Men till denna bild hör också de enorma och mycket påkostade reklampelarna med presidenten i helfigur, minst tio gånger sin vanliga storlek, som också de utgör kuliss i dramat. Presidenten som betalar bedjarna, förser dem med mat, med ljudanläggningar och bajamajor, som klär dem i t-shirts med presidentfruns slogans i rosa text på vit botten. Och som av någon anledning placerade ut jungfrustatyerna.

Den ekonomiska krisen har dock drabbat även rondellbedjarna. Regeringen har lanserat ett sparpaket och nu protesterar flera av rondellbedjarna mot outbetalade löner. Rebellerna bland rondellfolket har enligt dem själva hotats till livet av sina kollegor och några av dem flyr fältet. Arbetsrättsligt är deras ställning inte mycket bättre än en illegal invandrare i Europa. Officiellt får de inte betalt, deras mäktiga arbetsgivare begår ett brott genom att anställa dem och kan därför inte annat än blåneka till de krav på löneutbetalning som ställs. Konsekvensen av att de kräver sin rätt är avsked och förföljelse.

Började det med bananer?
Rondelldramat ser olika ut beroende på varifrån man tittar på det, hur långt tillbaks i tiden man går, hur mycket man försöker förstå. För en del är det historien om en mängd dumma eller manipulerade fattiga människor, som säljer sin stolthet och värdighet till en maktfullkomlig och korrupt regim för några mål mat. Men berättelsen skulle också kunna berättas på ett helt annat sätt, börja på ett annat ställe och i en annan tid, i områdena kring Chinandega i norra Nicaraguas bananplantager på 1970 och 1980-talet, i de multinationella företagen Dowe Chemicals, Dole eller Shells styrlserum, här, eller i en av Nicaraguas starkaste och mest uppmärksammade politiska protester, "marchen utan återvändo", här. En protest som också skildrats i ett prisbelönat jornalistiskt mästerverk från 2003 av la Prensas journalist Jose Adán Silvia Mendieta vilket kan läsas här. En bra artikel i Los Angeles times kan även läsas här.

Långt efter att Nemagon, ett gift som används för att bekämpa skadeangrepp på fruktträd, förbjudits i USA och Europa fortsatte bananplantagerna i Nicaragua att besprutas med gifterna. Tusentals personer som arbetade på plantagerna beräknas ha fått men för livet, mängder är döda i sviter efter besprutningarna och mängder är döende. Varje vecka begravs någon av nemagon-giftets offer i norra Nicaragua.

De påverkade bananarbetarna har fört en lång kamp. De har flera gånger vandrat till fots från norra Nicaragua till Managua och flera av dem har i en makaber och medialt relativt framgångsrik medvetandegörandeakt dött på vägen, på grund av sin sjukdom och sina umbäranden. Nemagonfolket har campat framför det nationella parlamentet i Nicaragua i många år och de har inlett rättegångar mot de amerikanska och europeiska företag som sprutade, sålde och tillverkade gifterna. I en uppmärksammad rättegång fick en del av arbetarna rätt till ersättning i en nicaraguansk domstol, men de transnationella företagen underkände rättegångarnas legitimitet och flydde landet med sina tillgångar. Nya rättegångar har därefter inletts i USA och ett antal arbetare har fått rätt i inledande instanser.

Men tiden rinner iväg. Företagen har på ett effektivt och brutalt intelligent sett skjutit upp rättegångarna och drar ut på processen. Under tiden dör målsägarna undan, en efter en. Nemagonfolket har under åren av kamp slitits sönder av mängder av interna strider, utnyttjats och manipulerats av olika politiska ledare, köpts av företagen och förmåtts att avstå från skadeståndskrav för spottstyvrar, splittrats av olika advokater som slagits om att företräda dem och så vidare. Bara en bråkdel av de som fått sina liv förstörda av gifterna kommer i bästa fall att få ersättning för skadorna utbetalade under sin livstid.

De som fortfarande campar framför parlamentet har sedan ett drygt år tillbaks fått mat och viss sjukvård av regeringen. Samt jobb i rondellerna! Nemagonfolket har blivit rondellbedjarfolket.

En kvinna som sade sig tillhöra "los afectados de nemagon" tiggde mat utanför huset för ett par veckor sedan. Hon berättade att de fick 100 cordobas om dagen och tre mål mat om de arbetade i rondellerna. Det är mer än vad en mellanstadielärare tjänar. Det är därför inte förvånande att en del av de som slagit läger utanför parlamentet anklagas för att ljuga, kanske är de inte alls nemagonoffer. Men likväl är de offer, för fattigdom, orättvisor och för förtryck. Oavsett om de är sjuka av banangifter eller ej har de ingenstans att gå om hjälpen från regeringen sinar. De ber för en förändring och de ber för maten, de säger att deras böner gör att Gud förbarmar sig över dem och berör de mäktigas hjärtan. Att de får mat för dagen och kläder på kroppen är guds förtjänst lika mycket som regeringens. De säger att de inte begär mer än så, att få tjäna gud. Men om inte regeringen förbarmade sig, var skulle de då gå, skulle kanske någon annan drabbas av medlidande och hjälpa till? De transnationella företagen har dessa rondellbedjare för länge sedan slutat hoppas på.

Som gudsbedjare behöver de nödvändigtvis inte betrakta sig själva som offer. De är snarare fattiga och därmed rättfärdiga. I en ond och omoralisk värld full av hat och orättvisor står de, åtminstone ibland, stolt och medvetet på botten. De är inte ansvariga för problemen. De är utan makt men de ber för försoning och förändring, om kärlek istället för hat. Förolämpningarna från de förbipasserande bilarna oroar dem inte. De har varit med om värre saker än så.

fungibla ting

2009-02-06T13:54:00.006-06:00

Kanske kan man inte jämföra äpplen med päron, men eftersom pengar är fungibla ting så kan man i alla fall säga att dom 100 miljoner USD som Arnoldo Aleman stal under sin presidentperiod och som då var värda ungefär en fjärdeldel av Nicaraguas statsbudget eller hela den årliga hälsobudgeten, trots allt var mindre än de 150 miloner USD som Manchester City erbjöd för att köpa fotbollsspelaren Kaka från Milan för ca en månad sedan. Man kan också konstatera att trots att den nicaraguanska statsbudgeten idag är drygt en miljard USD stor så är den ändå mycket mindre än de 3 miljarder USD som USA ger till Israel i bistånd varje år för att dom ska kunna köpa stora vapen. (Vilket är ungefär 20 gånger mer än de ger till Palestinierna, som abslut inte får köpa vapen för pengarna). Man kan jämföra och komma fram till att det bor nästan lika mycket folk i Nicaragua som i Israel men Israel har en BNP per capita som är ca 23 gånger större än Nicaraguas. Man kan också jämföra det stimulanspaket som Obama just nu försöker få igenom i senaten med ungefär 900 nicaraguaska statsbudgetar. Vad nu det ska vara bra för.

Paktat och klart

2009-01-16T20:00:00.008-06:00

En av världens mest korrupta presidenter någonsin är åter fri och parlamentets styrelse kontrolleras åter av FSLN. Det nya året kunde ha börjat bättre för Nicaragua.

Arnoldo Alemán, Nicaraguas president 1997-2002, frikändes igår av Nicaraguas högsta domstol. Under sin presidentperiod beräknas han ha stulit ca 100 miljoner USD, vilket år 2000 motsvarade nästan en fjärdedel av Nicaraguas BNP eller hela hälsobudgeten. I december 2003 dömdes han till 20 års fängelse men igår underkändes alla anklagelser av Nicaraguas högsta domstol.

Arnoldo Alemáns frihet förhandlades i utbyte mot fortsatt FSLN kontroll av Nicaraguas parlament. Efter att FSLN fuskade till sig en historiskt stor valseger i kommunalvalen i november förra året så har landet genomlevt en institutionell kris. Parlamentet där FSLN helt själva bara kontrollerar en dryg tredjedel av rösterna har varit paralyserat, oppositionen har lovat ogiltigförklara valet men parlamentets ordförande René Núñez (FSLN) lyckades avstyra varje sådant försök, i gengäld stoppade oppositionen ett antal lagar, nästa års budget och internationella lån från bland annat den interamerikanska utvecklingsbanken. Nicaraguas avtal med IMF frystes därmed inne och Nicaragua har de senaste månaderna gått miste om mängder av biståndsmiljoner.

Pakten bryter sönder oppositionen i parlamentet som nu kan kontrolleras effektivt av FSLN.
Därmed förväntas lagstiftningen att åter komma igång och visst "lugn" och "normalitet" återvända. PLC, den del av anti-sandinismen som fortfarande är lojal mot Arnoldo Aleman, röstade igår för en FSLN kontrollerad styrelse (2 FSLN- ledamöter varav en president, 2 ledamöter från det FSLN kontrollerade/köpta ALN, en FSLN lojal "oberoende" ledamot, avhoppad från MRS, och två ledamoter från PLC). Förslaget fick stöd av 68 av 92 parlamentsledamöter vilket betyder att nästan alla antisandinister i PLC röstade för förslaget.

I högsta domstolen fick arnoldistiska domare för första gången på flera år majoritet eftersom en av de sandinistiska domarna "åkt utomlands" och de andra ändå inställde sig så att kvorum kunde uppnås. Parlamentets nygamla president Rene Nuñez förnekar någon som helst koppling mellan de två statsmakternas samtida beslut, ett uttalande som Vilma Nünez, representant för Nicaraguas främsta MR-organisation, med all rätt kallar "en förolämpning mot nicaraguanernas intelligens".

Pakten är återupplivad, möjligheten att riva upp valresultatet samt reformera och rensa upp i högsta valrådet verkar nu helt försvunnen och vägen verkar ligga öppen för de reformer av konstitutionen som bland annat förväntas öppna upp för återval av Daniel Ortega, eller skapandet av en stark premiärministerpost från vilken han kan fortsätta styra landet efter nästa val 2011. Frågan är vad som händer med maktförhållandet i pakten nu när sandinistiska domare inte kan skicka Arnoldo Alemán i djupa fängelsehålor hur som helst och vad den antisandinistiska basen och väljarna tycker om att deras representanter köpslagit med deras röster och valseger.

Alberto Novoa Espinoza, före detta chef för riksrevisionen och ansvarig för en stor del av utredningen mot Alemán säger i en kommentar att den som rånar en rik begår ett brott men den som rånar en fattig, i det här fallet Nicaraguas folk, begår ett dubbelt brott. Han syndar mot himlen och mot mänskligheten. Filosofen och samhällsvetaren Carlos Tünnerman säger att gårdagen kommer att kommas ihåg som den Nicaraguanska politikens lågvattenmärke. På gatan pratar folk om hur lagen gäller olika, den som stjäl en höna för att stilla sin hunger kastas i fängelse men den som stjäl 100 milljoner USD får komma på fest hos presidenten.

Åter ett slag i ansiktet mot alla som försöker upprätthålla någon slags tro på Nicaraguas politiska institutioner, rättssystem och människors lika rätt inför lagen. Åter ett svek mot alla de som ser sandinsimen som en samling etiska och moraliska principer och ännu en skändning av arvet efter hundratals martyrer och hjältar som osjälviskt offrat sitt liv i det Nicaraguanska folkets långa och svåra kamp för demokrati och rättvisa.

Fundamentalism och solidaritet

2008-12-14T20:05:00.008-06:00

Två trådar hänger i luften, minst. Dels har jag fått en del kommentarer (på bloggen och vid sidan av) från personer som endera är förvirrade på grund av att de får olika signaler om vad som faktiskt händer i Nicaragua eller tycker att jag inte är tillräckligt balanserad utan mest upprepar USAs, EUs och högerkrafternas kritik av FSLN. Dels gnager frågan vidare, vad gör solidaritetsrörelsen i Nicaragua idag, vad har den här att göra? Det här inlägget kan därför ses lite som en fortsättning på den här och den här tråden.

Jag uppskattade att jag fick lite kritik för mina senaste inlägg. Självklart finns det de som tolkar det som händer i Nicaragua på ett annat sätt än vad jag gör. VFSNs representant i Nicaragua Eric Chavarría skriver i en artikel som översatts på föreningens hemsida att anklagelserna om valfusk är obefogade och att det som sker är en sedan länge planerad högerkampanj för att misskreditera regeringen och dess sociala program, vars syfte är att reducera fattigdomen. Enligt Chavarría vann FSLN valet på grund av att partiet driver på för att konkret förbättra för landets fattiga. Den ibland viktiga tidningen Flamman rapporterade från valet i en mindre intressant artikel som helt okritiskt köper FSLN-sidans skruvade verklighetsbeskrivning:

"Det är därför anmärkningsvärt att FSLN förmår att göra så bra ifrån sig i ett mellanval. Sandinisterna själva vill förklara sina framgångar med de satsningar på sociala och ekonomiska reformer och utbildningsprogram främst riktade till de fattiga. Valets stora betydelse ligger också i att det är första gången som FSLN besegrar en enad högerfront som har gemensamma listor, där det även ingår tidigare avhoppare från sandinisterna. Det är en utveckling som kan medföra en viktig stabilitet och kontinuitet i Nicaragua."

Angående om det var valfusk eller inte så har jag inte så mycket att säga. Grova anklagelser om oegentligheter från vittnen under valdagen finns det gott om. Det gör det nästan alltid i valen i regionen. Eftersom man inte tillät några internationella eller nationella observatörer med kapacitet att ge en egen oberoende bild av vad som hände (t ex genom egna statistiska urval) så har vi dock i detta fall bara partiernas valarbetares versioner att gå på. När rösterna sammanräknats i varje vallokal och de olika partiernas företrädare skrivit under valakten så får varje parti sin originalkopia. Oppositionen som räknar upp ett oändligt antal fall av valfusk innan, under och efter själva omröstningen, har scannat 98% av alla valakter i Managua och dessa finns (undertecknade av FSLNs valarbetare) på deras hemsida. Dessa valakter ger en klar seger till deras kandidat Montealegre. På valrådets hemida ges resultatet dock bara i allmänna siffror, utan referenser till vem som vann i de olika valdistrikten. Valrådet presenterar inte ens hur många som röstat i valet vilket de måste göra enligt lag. När halva befolkningen är övertygade om att det är grovt valfusk som begåtts och oppositionen kan presentera sina valakter så faller bevisbördan på valrådet. Det är deras uppgift att övertyga befolkningen om att valet gick rätt till och deras förmåga att göra detta kan i ett land som Nicaragua betyda skillnaden mellan krig och fred. Oppositionens, kyrkans, civilsamhällesorganisationernas och de internationella givarnas förslag att valrådet och FSLN visar sina exemplar av valakterna för oppositionen, allmänheten och observatörer, tycks då rimlig (och billig). Vad har valrådet hittills gjort? Ingenting förutom att anklaga oppositionen för att skapa oro och instabilitet.

Angående oron om att valfusk skulle inträffa innan valet så var den befogad. Jag skrev själv en ganska lång bakgrund precis innan valet som bland annat förklarar varför.

Det handlar alltså egentligen inte om valfusk eller inte, ingen i Nicaragua bryr sig på allvar ens om att försöka påstå att det inte var valfusk. Ortegas kommentarer är symptomatiska och har ungefär följande innehåll; valrådet var domare i processen, den som är med i spelet måste acceptera domaren, valet 1996 gick inte heller rätt till men vi accepterade utslaget. Punkt slut.

Den mer intressanta fråga som framför allt Chavarrías artikel väcker är den om regeringens fattigdomspolitik. Han har rätt i att klyftorna i Nicaragua ökade dramatiskt under 16 antisandinistiska regeringsår, att analfabetismen ökade dramatiskt liksom antalet fattiga. Lägg till detta att Nicaragua trots att man avslutade en lång väpnad konflikt, trots (eller på grund av?) ett av regionens alla mest marknadsliberala reformprogram, unilaterala handelsliberaliseringar, privatiseringar och avregleringar, bara haft en minimal ekonomisk tillväxt, långt under regionens genomsnitt, under alla dessa år. Frågan är alltså, om nu regeringen tar ekonomin och fattigdomen på allvar, kan man då inte se mellan fingrarna med lite brist på demokrati, inskränkningar av organisations- och mötesfriheten, brist på rättssäkerhet, viss censur och så vidare. Vad ska man med pressfrihet till om man inte kan läsa eller inte har råd att köpa en tidning? Vad är demokratin värd om mina barn dör på grund av brist på medicin (mycket mer resurser har lagts på detta av FSLN), inte kan följa undervisningen på grund av undernäring (Nicaragua ska mitt i krisen fått pris för sitt nyligen instiftade program för att bekämpa undernäringen med hjälp av små skolmåltider) och om jag ändå måste ta mina ungar ur skolan för att jag inte har råd att betala skolavgifterna (som regeringen avskaffat).

När dessa satsningar på fattigdomsbekämpning (som ingen kan förneka) dessutom kan ske samtidigt som till och med de gamla liberala centralbankscheferna och IMF ger FSLN-administrationen toppbetyg vad det gäller "ansvarsfull makroekonomisk politik" så ter de sig ännu mer anmärkningsvärda.

Jag liksom en majoritet av Latinamerikas befolkning köper resonemanget, kan inte blunda för logiken. I en stor undersökning av UNDP "La democrcia en America Latina" publicerad 2004 visar det sig att en majoritet av Latinamerikas befolkning skulle föredra en auktoritär regim om denna till skillnad från en demokratisk löser grundläggande problem som hunger och rätt till utbildning. Innan vi upprörs över detta ska vi försöka sätta oss in i den situation som miljoner Nicaraguaner lever i dagligen. Föreställa oss att vi måste välja mellan att endera ta vårat sjuka undernärda barn ur skolan eller köpa medicin åt det, eller ge det ordentligt med mat, val som hundratusentals nicaraguaner står och stått inför dagligen. Regeringens konflikter med välbeställda och berömda författare och poeter ter sig då ganska oviktiga.

Men, det är naturligtvis en falsk motsättning. Långt ifrån att leda till en "viktig stabilitet och kontinuitet" som Flamman skriver, leder regeringens fundamentalism och auktoritära metoder rakt ner i misär, våld och fattigdom. Demokratin är inte bara ett mål i sig själv. Det är även en överlägsen konfliktlösningsmekanism. Förmågan till dialog och en fri debatt är inte bara ett uttryck för alla människors lika värde och rätt att få yttra sig om eller vara med och påverka de beslut som påverkar deras livssituation, det är också en bra mekanism för att komma fram till bra och effektiva fungerande lösningar. Transparens och öppenhet är inte bara en fråga om medborgarnas rätt att få veta vad staten gör med deras skattepengar, det är också det bäst kända motmedlet mot korruption.

FSLNs religiösa fundamentalism, auktoritära ledarstil och dess autistiska, förvrängda, svart-vita verklighetsuppfattning kommer i längden att omöjliggöra fattigdomsbekämpningen. Övertyga mig gärna om att jag har fel!

Det handlar om något väldigt grundläggande. Det jag gör påverkar de i min omgivning och det de i min omgivning gör påverkar mig, begränsar mig eller ger mig möjligheter. Valet är det bästa (värsta) och mest tydliga exemplet på detta FSLNs avgörande problem, oförmågan att hantera konflikter, oförmågan att ta in och lära sig av de som tycker annorlunda. Så länge halva landets befolkning inte tror att FSLN vann valet eller som "rebell forever" skrev i sin kommentar till förra inlägget, befarar att de förlorat möjligheten att vinna val i framtiden, så kommer inte FSLN att kunna regera landet framgångsrikt, inte heller kommer de att kunna lösa de fattigas problem. Det handlar inte främst om att den nicaraguanska offentliga sektorn riskerar att förlora en stor del av sitt bistånd (som utgör 704, 2 miljoner USD eller 33% av dess totala utgifter eller 10.6% av BNP enligt vänsterekonomen Adolfo Acevedo som skriver i senaste Envio) även om detta så klart är allvarligt, särskilt med tanke på den ekonomiska kris, den matkris och den energikris som drabbar landet stenhårt och oberoende av vilken regeringen det har.

Framför allt handlar det om att valfusket åter ställer nicaraguaner mot nicaraguaner i en konflikt som saknar en legitim mekanism för att kunna lösas på fredlig väg. Valet har rivit upp gamla sår som höll på att långsamt läka och skapat nya sår som kommer att vara svåra att läka i framtiden.

Fundamentalismen är i sig själv största hindret för att lösa problemen. I den svart-vita religiösa regeringspropagandan står striden mellan två absoluta sidor. De som kritiserar regeringen, de som uttrycker oro, de som säger att landet står inför en kris, demoniseras, anklagas för att underminera regeringen och vilja störta Daniel Ortega från makten. En demon kan man inte för dialog med, den måste elimineras. En demoniserad opposition slår man ner med våld när den demonstrerar på gatorna. Den lyssnar man inte på. Dess relevanta och konstruktiva kritik kastas ut som barnet med barnvattnet (tillsammans med den nicaraguanska högerns vanliga okonstruktiva lögner och överdrifter, som nu tycks ha internaliserats av FSLN och därmed är på väg att självuppfyllas). Åter igen, med den historia Nicaragua har så går det inte att överdriva allvaret i en sådan politik och oansvaret som ligger bakom sådan propaganda.

Ok, vad är så solidaritetrörelsens roll i allt detta?

Först och främst bör vi fråga oss två saker: Med vem är vi solidariska och vad driver denna solidaritet?

Regeringen försöker utmåla konflikten som internationell, ett litet fattigt land står upp mot USA och EU som försöker intervenera och underminera dess demokratiskt valda president. Antikolonialismen och den riktiga instinkten att ta ställning för den svagare parten, "the underdog", som finns i solidaritetsrörelsens och vänsterns ryggrad, gör det lätt att köpa den verklighetsbeskrivningen och instinktivt ta ställning för Nicaraguas regering. En sådan ryggmärgsreaktion är dock kolonial eller post-kolonial i sig. Den underkänner nicaraguanernas egna förmåga att handla som subjekt. De nicaraguaner som kritiserar Ortega kan inte avfärdas som imperiets marionetter eller CIA agenter, de har goda skäl och egna argument som tål att lyssnas till och tas på allvar.

"Underdog" argumentet måste också det problematiseras. I termer som brukar användas i postkolonial teori handlar det om att se den andra hos den andra. Vem är underdog i konflikten mellan den våldtagna gravida 11-åringen och regeringen som inte tillåter henne att göra abort? Samtidigt måste vi vara uppmärksamma och medvetna på risken att underblåsa koloniala stereotyper likt den om "vit man (eller kvinna) som räddar svart kvinna från svart man".

Jag tror att Ann Kroon som när hon jämför sina erfarenheter som "internacionalista i Nicaragua nu och på slutet av 80-talet har en intressant poäng när hon skriver:

"Situationen 89 var mkt mer glasklar, "de goda mot de onda", därav alla närvarande cheles som fick sina revolutionsromantiska kickar av att vara i Nica och sjunga revolutionssånger (jo, jag är lite cynisk faktiskt). Jag tänker att skillnaden i den internationella solidariska närvaron då och nu är just ett tecken på att situationen - och FSLN som parti - är så oerhört mkt mer komplex nu än då, även om jag tror att den egentligen var bra mkt mer komplex då också, men det ville "vi" kanske inte se."

Iosu Perales, en spansk journalist som i samband med revolutionens 25 års jubileum bestämde sig för att skriva boken "Los buenos años, Nicaragua en la memoria" om revolutionen och sina erfarenheter som "chele internacionalista" beskriver rörelsens motiv:

"Faktum är att vi genom att genomföra aktiviteter för Nicaragua och mot imperialismen i våra egna samhällen försökte förändra de rådande värderingarna. Vi spred genom vår praktik de goda nyheterna, det evangelium som ryms i humanismens kärna, tanken att glädjen och det goda livet är allas rättighet, även i ett fattigt litet land som Nicaragua. Så vattnade vi de universella värdenas trädgård, och formade världen som en plats för den mänskliga rasens gemensamma och delade lycka ... Rörelsen begick misstag, den ville ibland tränga in den nicaraguanska verkligheten i sina egna modeller. Det gick dock inte och vi fick hela tiden ompröva och rätta oss själva på den punkten. För övrigt, om man ska, och det bör man, kritisera den internationalism som befolkade och älskade Nicaragua, så borde den riktas mot vår analys och de handlingar som därpå följde: vi var väldigt okritiska. Överdrivet överseende med det vi inte gillade. Vi var undergivna, lojala, troende och ovillkorliga i vår efterföljelse. Allt det där var symptom på en barnsjukdom, men också ett tecken på en total och komplett generositet" (fritt översatt)

Men Iouso Perales är mer kritisk mot rörelsen under 90-talet än under 80-talet. Att så många övergett Nicaragua på grunda av att regeringen föll, på grund av FSLNs korruptioin. Var det inte med Nicaraguas fattiga folk som vi var solidariska? frågar han sig indignerat.

Trots att det som var en stor rörelse, en storm, idag är mer av en stilla vindil så finns det fortfarande en stor mängd "internacionalistas" kvar i Nicaragua. Inte alla har övergett landets folk och nya har kommit till. Svallvågorna från revolutionen svallar än och inspirerar fortfarande.

Men regeringen har problem med en solidaritetsrörelse som kommit ur sin barnsjukdom. Den vill ha tillbaks den svart-vita okritiska världsbilden med sin förenklade uppfattning om gott och ont som kännetecknade rörelsen på 1980-talet. Det som av Perales ses som en dygd och mognad ses av FSLN som ett svek. Som en konsekvens riktar sig regeringens attacker mot det kritiska delarna av civilsamhället också mot de internationella organisationerna. I en tydlig artikel i envío skriver basken José Maria Castán som jobbar för "Mundubat" om de internationella organisationernas uppgift. Visst måste de internationella organisationerna rätta sig efter nicaraguanska lagar och regleringar, men vi kan aldrig acceptera att den tar ifrån oss rätten att stödja nicaraguanerna i sin politiska kamp för sina rättigheter. Det vore att sudda ut vårt existensberättigande och vårt syfte, grunden för det engagemang som i många fall är en direkt konsekvens av revolutionen och dess förmåga att inspirera och engagera. Bakgrunden är att Nicaraguas vice-utrikesminister i ett möte med alla spanska organisationer gjort tydligt och klart att den inte skulle komma att tillåta finansiering till ickestatliga aktörer om det rörede sig om politisk verksamhet och påverkansarbete, "advocacy" eller "incidencia".

Det som både FSLN och solidaritetsrörelsen måste förstå och påminna sig om är att engagemanget inte gällde en organisation utan universella värden som rättvisa och demokrati, alla människors lika rätt till det goda livet, till frihet från förtryck. Idag repressenteras inte dessa värden av partiet. Partiet svarar istället konsekvent på kritiken mot de övergrepp som den begår mot dessa värden genom att ta sin tillflykt till idén om varje stats suveränitet, i det här fallet internationalismens motsats. Att man därmed inte förtjänar omvärldens solidaritet är något de flesta ser men som partiets ledning envist blundar för, och som en del i solidaritetsrörelsen inte heller gärna vill se.

Men om vi förenklar blir vi medskyldiga till det som händer, på samma sätt som solidaritetsrörelsen på 80-talet kanske måste ses som delvis medskyldig till den svart-vita polarisering som nu åter präglar landet.

Eric Chavarría har en poäng när han avfärdar de som jämför Ortega med Somozas diktatur. "Men jag har levt i en diktatur, den som leddes av Somoza, den mest kriminella diktaturen i Latinamerika, en diktatur som censurerade medierna, en diktatur som massakrerade folket och mördade tusentals ungdomar bara för att de var ungdomar som troddes vara anhängare till sandinisterna. Dagligen hittades kroppar spridda i skogar och på soptippar, mördade av Somozas män. När jag var sexton år föredrog jag att dö framför att Somozas diktatur skulle få fortsätta regera."

Men även Dora Maria Tellez, som också hon gick med i gerillan när hon var 16 år, har en poäng när hon gör jämförelsen. Hon gör den inte som någon slags "body count" utan för att vi ska förstå allvaret när folk slås ner på gatorna för att de demonstrerar mot regeringen, eller självcensurerar sitt språk och sina åsikter för att få ha kvar sitt jobb eller få del av regeringens sociala program. Och hon poängterar, orolig men bestämt, att målet nu måste vara att undvika en situation som den under Somoza, då en hel generation till slut inte såg någon annan utväg än att ta till vapen. Och då duger det inte att hoppas på presidentens eller hans frus goda vilja eller deras förmåga att ta sitt förnuft till fånga och ändra färdriktning.

Revolutionen och 16 år av brutal neo-liberalism har satt djupa spår i det nicaraguanska folket. De är oändligt mycket mer medvetna om sina rättigheter och ojämförligt mycket bättre organiserade nu än på 70-talet. Det finns gott om bra krafter att stödja i Nicaragua och det är viktigt att omvärlden finns där och hjälper till, så att folk fortsätter att vara kritiska, fortsätter att säga sin mening, fortsätter att hävda sina rättigheter, fortsätter att vara aktiva medborgare. Bara då kan vi ta tag i fattigdomsproblematiken och de globala orättvisorna.

Den mötesplats mellan det globala och det lokala, mellan det personliga och det abstrakta det teoretiska och det praktiska, idealism och pragmatism, nord och syd, fattig och rik, öst och väst som Nicaragua har varit och är, har fortfarande mycket att bidra med till världen. Kanske ännu mycket mer i en allt mer globaliserad värld. Men inte om vi avfärdar det som något sorgligt eller patetiskt misslyckande. Inte om vi överger det. Inte heller om vi blundar för de övergrepp som nu begås av de som var dåtidens hjältar.

Ursäkta att det blev lite långt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bistånd, solidaritet, folkrörelse, Latinamerika, FSLN, demokrati, fundamentalism, globalisering

en liten uppdatering om den politiska krisen och om jungfrur i rondeller och på andra ställen

2008-12-06T07:51:00.017-06:00

Jag ber alla mina kära läsare om ursäkt för att jag har försummat er och bloggandet istället för att försumma resten av mitt liv under veckan som gått. Som tur var har det hänt en del här på bloggen ändå. Väldigt kul och spännande att läsa era kommentarer. Några trådar hänger lösa i luften och jag ska försöka återkomma till dom snart. Men först en kort uppdatering

I parlamentet händer ingenting just nu, verken FSLN eller oppositionen lyckas skaka fram de 47 röster som krävs för att parlamentet ska kunna bryta sig ut ur sin paralysering. Oppositionen vill driva igenom en lag som ogiltigförklarar valet och FSLN vill få igenom nästa års statsbudget och ett antal lagar som krävs för att mångmiljonlån och biståndspengar från den interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) och världsbanken (WB) ska frigöras, IMF har nämligen satt dessa lagar som villkor för sitt avtal med landet och om avtalet inte uppfylls blir det heller inga pengar från IDB eller WB. Samtidgt har i stort sätt alla större givare fryst eller minskat sina utbetalningar på grund av den legitimtetskris som skapats efter det omfattande valfusket i kommunalvalen. (Jag väljer att kalla det grovt valfusk tills valrådet bemöter anklagelserna med annat än arrogans och motanklagelser). Medans världens regeringar har fullt upp med att försöka hitta lösningar på den ekonomiska krisen har Nicaraguas politiska kris lett till en låsning med grava ekonomiska följder, oavsett om den internationella konjunkturen kommer att påverka regionens mest öppna och mest beroende lilla ekonomi eller inte...

Rondellbedjarna håller fortfarande ut i rondellerna. Jag hade lite smått hoppats på att de skulle gå någon annanstans och be nu när kommunalvalen var över. Eller ännu hellre göra någon nytta, besöka fångar i fängelserna kanske? (Nicaragua har nyss fått sin första politiska dito på ett bra tag och många befarar att de blir fler, mer om detta nedan). Istället har de fått sällskap av jungfrur som av okänd anledning placerats ut för ungefär två veckor sedan. Den katolska kyrkan protesterar villt och biskoparna ger gemensam order om att jungfrurna ska bort men regeringen insisterar på att de ska vara kvar, tillsammans med bedjarna. (En intressant fråga som debatteras är om regeringen eller kyrkan bestämmer över hur religiösa symboler får användas i en sekulär stat) Jungfrurna av okänd anledning utsatts för upprepade sabotage, som halshuggning och blodduschar med röd målarfärg, av okända gärningsmän. Det spekuleras villt om detta. Kan det vara katoliker som ogillar att deras religiösa symboler används för politiska ändamål, protestanter som ogillar att katolska avgudabilder sätts upp på offentliga platser, anti-chayistas som låter sin vrede och sitt hat mot rikets första dam gå ut över de jungfrur hon låtit uppföra eller är det möjligen imperialistiska djävulsdyrkande feministoligarkliberaler som har varit i farten? (Mat 6:5 och Mat 25:44)

Jag vet inte vad jag ska tro...

(Och nu i helgen ska hela landet fira jungfru Marias jungfrulighet med buller och bång, sång, rop och smällare. Det är väldigt festligt, jag ska själv med en säck på ryggen gå från hus till hus och ropa det nicaraguanska slagordet, "Vem orsakar så mycket glädje?" och rungande svara "Marias bebådelse!" varpå jag ska bli bjuden på allehanda sötsaker och få burkar, tallrikar och annat nyttigt att stoppa i säcken.)

Alberto Boschi som anses bli Murillo/Ortega-regeringens första politiska fånge kan också han få symbolisera den komplicerade relationen mellan nicaraguansk religion och politik. Som en progressiv katolsk missionär tillhör han den delen av kyrkan som hamnade i konflikt med sina egna biskoppar och kardinaler under 1980-talet på grund av sitt stöd till revolutionen och FSLN. Denna grupp är nu till stor del istället i konflikt med FSLN ,av politiska skäl, men också på grund av teologiska invändningar mot vad som tills alldelse nyligen verkade vara en robust allians mellan den katolska kyrkans konservativa ledning och FSLN samt sin kritik av Rosario Murillos religiösa fundamentalism. Boschi dömdes nyligen till ett års fängelse för en incident i samband med en demonstration under valkampanjen då en journalist blev skottskadad efter att en dittills fredlig protest mot regeringen attackerats av stenkastande FSLN-anhängare. Boschi dömdes för att ha uppviglat till dådet mot journalisten och för olaga vapeninnehav men nekar till båda brotten. Inga vittnen tycks kunna styrka att han haft en pistol, ännu mindre använt den. En annan fråga som är svår undvika är varför inte alla de handeldvapen som helt öppet använts av FSLN anhängare under varje demonstration och som uppenbarligen sårat såväl demonstranter som poliser inte tycks bekymra någon.

Goda nyheter till sist: Forum Syd har fått tillbaks sina dokument som de tvingats lämna in för granskning och utredningen mot Oxfam ska också ha lagts ner. En tydlig sänkning av tonläget i regeringens kampanj mot internationella och nationella organisationerna kan noteras den senaste tiden men jag väntar och ser innnan jag vågar tro att det handlar om en verklig och långvarig kursändring.

Solidaritetens och biståndets roll...

2008-11-29T07:14:00.005-06:00

Jag hoppas kunna återkomma snart med några tankar kring frågor som lyfts i bloggen hittills längsta tråd. En av anledningarna till att jag startade denna blogg var att få diskutera arvet efter den globala folkrörelse som organiserades i solidaritet med Nicaraguas folk efter revolutionen 1979. Var tog den vägen, hur ser dagens "internacionalistas" på det som händer i Nicaragua? Vilken är våran roll i Nicaragua idag och vilken roll har Nicaragua i den globala solidaritets/rättviserörelsen?

Nicaragua går nu in i sitt tidiga julfirande vars höjdpunkt är 7 december och firandet av Jungfru Marias junfruliga havandeskap (har aldrig föstått varför dom firar detta nu, mer logiskt tycks vara maria bebådelsedag). Vanligtvis stänger landet ner helt och hållet hela december och folk ägnar sig åt familj och vänner. Just därför har denna tid också använts för att kuppa igenom olika politiska beslut som vid andra tillfällen skulle kunna orsakat protester och problem. Det kommer antagligen vara en lugn månad utan våld på gatorna men politikerna, aktivisterna och diplomaterna kommer inte att kunna ta semester helt och hållet.

Två särskilt viktga saker har hänt den senaste veckan. Världens två ledande supermakter, EU och USA, har reagerat på det som framstår som ett av kontinentens värsta valfusk under 2000-talet. (I alla fall för dem som inte blint tror på FSLN). Oron som uttrycks är densamma, bristen på legitimitet som orsakats av valet hotar landets utvecklingsmöjligheter. Men svaren skiljer sig åt. USA har dragit tillbaks sitt största biståndsprojekt och Nicaragua går därmed miste om minst 60 miljoner USD i bistånd och landets kris förvärras ännu mer. EU erbjuder sig istället att finansiera nya val. Regeringen kallar båda utspelen för oacceptabel inblandning i landets interna angelägenheter.

Jag hoppas som sagt återkomma med mer om detta och annat inom kort.

Moget Chávez!

2008-11-24T12:42:00.011-06:00

Utan att försöka mig på en analys av kommunalvalen i Venezuela (andra kommer säkert att göra det bättre än mig) så kan jag konstatera att chavisterna förlorade borgmästarposten i Caracas och att Chávez genast erkände detta. BBC citerar Venezuelas president: "We lost the governorship of Miranda and we recognise the triumph of our adversaries," och "How can anyone say there is a dictatorship in Venezuela? I, as head of state, recognise their triumphs and I hope that they'll recognise the head of state." Jag konstaterar också att OEA och andra internationella observatörer fanns på plats i Venezuela för att ge legitimitet åt valresultatet. Synd att inte Daniel Ortega är lite mer som Chávez ibland kan man tycka...

Här i Nicaragua har det varit en lugn helg. Daniel talade offentligt för första gången efter valet vid ett stort massmöte i fredags. I något som nästan kunde tolkas som att han erkände valfusk berättade han om valet 1996, då oegentligheterna var omfattande men då sandinisterna ändå erkände sig besegrade. -Det är CSE (valrådet) som är domaren i den här processen, deltar man i spelat får man acceptera domaren, sa också Ortega under sitt tal.

Kampen har nu framför allt flyttat över till parlamentet där oppositionen säger att de ska underkänna valet och att den har de röster som krävs. Daniel Ortega har dock redan i ett dekret gått ut och legitimerat valet och hävdar tillsammans med valrådets president Roberto Rivas att en parlamentarisk omröstning om frågor rörande valet inte har stöd i konstitutionen.

10.000-kronorsfrågan är fortfarande med vem och hur den korruptionsdömde före detta presidenten Arnoldo Alemán, kommer att spela sina kort. Han tycks ha att välja mellan pest eller kolera. Endera stöder han sitt partis kandidat (som också är hans mest förhatliga rival till ledarposten innom oppositionspartiet PLC) Eduardo Montealegre och ger order åt sina lojala parlamentsledarmöter att bryta pakten, lämna samarbetet med FSLN och rösta med oppositionen. Han riskerar då att bli av med sina unika fångprivilegier som han fått av en sandinistisk domare, lojal mot Ortega. Eller så röstar han med FSLN och tappar då ännu mer trovärdighet inom antisandinismen. I båda fallen riskerar han att tappa mark mot Eduardo Montealegre och de antisandinister som med honom lett de anti-sandinistiska dissidenternas kritik mot pakten mellan Alemán och Ortega. (Mer om bakgrunden till pakten i ett långt inlägg om Nicaragunask politik här)

En av valrådets liberala medlemmar, René Herrera, som anses vara en av Alemáns mest lojala män har kastats ut ur PLC efter att ha försvarat valrådets hantering av valet. I kryptiska formuleringar hävdar han till sitt försvar att folk i Alemáns läger vet varför han handlat som han gjort. Uttalandet har tolkats av flera som ett indirekt erkännande av valresultatet var paktat redan innan valet.

Ännu har Alemán dock själv i några uttalanden inte sagt annat än att PLC vann valet och att omfattande valfusk pågått. Ännu vet vi inte vad som kommer att hända i parlamentet. Dess ordförande René Nuñez (FSLN) försöker förhala en eventuell omröstning om valet genom att inte dyka upp på parlamentets förberedande styrelsemöte idag.

Det bästa av allt som händer just nu är sprickan mellan den katolska kyrkan och FSLN som blir allt tydligare. Flera biskopar kritiserade i förtäckta ordalag regeringspartiet i samband med religiösa processioner som traditionsenligt hölls över hela landet för fred och för att hylla "Konungen Kristus". Mer om kyrkans roll i Nicaraguansk politik här och här.

Kan också varmt rekommendera DN:s latinamerikakorres blogg! Vi hoppas på mer skriverier om Nicaragua i DN så småningom!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Chávez, Venezuela, Nicaragua, Daniel Ortega, Latinamerika

Resultaten officiella

2008-11-21T12:26:00.003-06:00

Kolla gärna in kommentarerna till förra inlägget. Det är kul och viktigt med input från läsare och bloggens kvalité höjs rejält av dessa! Jag försöker följa hur många träffar bloggen får och det är faktiskt ganska många som följer den nu. Det vore intressant att få höra vad alla ni som läser tänker och tycker om det som händer och det jag skriver!

Högsta valrådet (CSE) publicerade sina slutliga resultat igår kväll och bekräftade därmed i stort de resultat som tidigare getts (fsln vann dock nu i ytterligare några osannolika kommuner där de preliminära resultaten gett PLC vinsten). Eduardo Montealegres och resten av oppositionens svar är fortfarande det samma, omräkning med internationella och nationella observatörer. Dora Mariá Téllez rekommenderar till och med direktsändning i TV av hela valräkningsproceduren. Allt fler talar dock nu om att omval antagligen är den enda möjligheten då valurnor, valsedlar och valakter anses kunna ha manipulerats eller kommit bort och då allt fler historier om oegentligheter under själva valdagen rapporteras in.

I parlamentet förbereder oppositionen (som är i majoritet där om Alemán så tillåter) ett lagförslag som ogiltigförklarar valen. En sådan lag skulle vara ett brott mot konstitutionen hävdar dock flera av dess motståndare. I Nicaragua har valrådet status av oberoende statsmakt med exklusiv kompetens när det gäller landets valprocesser. Oppositionen menar dock att ett så grovt valfusk som det som nyss administrerats av CSE (och / eller brist på förtroende för valrådet hos den nicaraguanska allmänheten) gör att sådana argument inte längre är legitima.

Jag kan som vanligt rekommendera Envíos (jesuituniveristetets månadsmagasin) analys. Huvudartikeln i det nyss utkomna nummret har rubriken Nicaragua förlorade.

Inbördeskrig?

2008-11-19T13:22:00.011-06:00

Demonstrationen som oppositionspartiet PLC kallade till i Managua igår ställdes in och ledde inte till det befarade blodbadet. Några hundra personer samlades utanför ett av huvudstadens stora hotell och omringades genast av kravallpolis. Regeringspartiet FSLNs anhängare hade körts in från hela landet och kontrollerade redan tidigt på morgonen alla stadens rondeller och större korsningar varifrån de krävde att vålrådet officiellt förklarade ders kandidat Alexis Arguello för vinnare. På andra sidan kravallpolisen samlades de sedan snabbt i tusentals, fast beslutna att slå ned PLCs demonstration med våld om den skulle försöka ge sig iväg från den av polisen hårt bevakade uppsamlingsplatsen. Som tur var ställdes demonstrationen in, tal hölls på platsen och folk lämnade därefter området, närmast i flykt. Flera journalister hotades och skadades av demonstranter på båda sidor och en TV-kanals bil slogs sönder och samman av FSLN-anhängare.

Under hela dagen hördes skotten från vad jag hoppas "bara" var hemmagjorda handeldvapen, så kallade morteros smälla mellan husen. De flesta verkar som tur var ha skjutits i luften men tidningarna rapporterar om skadade poliser och demonstranter på båda sidor.

Jag skulle tro att nicaraguanska poliser är något av det mest svårprovocerade i hela världen. De ställer helt enkelt upp sig i små rader mellan massor av stenkastande demonstranter med påkar, machetas och skjutvapen och tar stryk. Jag minns vad som hände i Sverige under göteborgshändelserna och tänker att med en svensk poliskår hade flera blodbad troligen ägt rum här de senaste veckorna. Polisen har visserligen också anklagats för passitivitet när den inte tillräckligt skarpt ingripit mot demonstranter som kastar sten eller vandaliserar bilar. Men med de små resurser som polisen har och den enormt spännda och politiskt känsliga situation landet just nu genomlider så kan jag inte annat än imponeras av deras arbete.

I León bröt sig FSLN anhängare in i tre radiostationers lokaler och totalförstörde all utrustning. Enligt el nuevo diario utfördes attentatet av 40 män beväpnade med AK4 maskingevär ledda av parlamentsledamoten Filiberto Rodríguez.

Jag satt och tittade på CNN (español) igår kväll och för ovanlighetens skull ägnade kanalen ganska mycket tid åt Nicaragua. Före detta vicepresidenten och sandinistdissidenten Sergio Ramírez citerades och han ska från Mexiko ha hävdat att utvecklingen i Nicaragua gör att ett inbördeskrig kan stå för dörren. En "expert på Latinamerika" intervjuades och på frågan om han höll med Rámirez svarade han klart "ja". - När folk inte längre har förtroende för de demokratiska institutionerna är det gatan som gäller och i ett land med Nicaraguas våldsamma historia är våldsacceleration och risken för ett inbördeskrig därmed överhängande. På några månader har landets mödosamt konstruerade freds och försoningsprocess närapå raserats.

CNN expertens "analys" bygger på att han tycker Ortega verkar ha tappat greppet om händelseutvecklingen. Jag tror inte att han har det och därför tror jag inte att landet kommer att drivas in i ett inbördeskrig. Ortega har ofta visat sig vara expert på att framkalla kriser och sedan kliva in som räddare i nöden och lösa situationen. Jag tror visserligen inte Ortega räknade med denna situation men de politiska ledarna har fortfarande lösningen på krisen i sina händer. Eftersom de flesta av dem var med på 80-talet och också var drivande i fredsprocessen är de svårt att se att de skulle tillåta ännu ett inbördeskrig. Det är dock uppenbart att krisen denna gång är mer allvarlig än tidigare och att ett inbördeskrig är en reell möjlighet. Särskilt oroar presidentfrun Rosario Murillos oinskränkta makt och auktoritära (på gränsen till autistiska) stil. Hon har till skillnad från Ortega och de andra huvudaktörerna inte tidigare mäklat fred och hon har spelat en viktig roll för att isolera Ortega från flera av hans mer sansade rådgivare, som Managuas nuvarande borgmästare Nicho Marenco.

Carlos Chamorro, landets mest kända journalist skriver i en debattartikel idag att Nicaragua står på kanten till en avgrund. Den nicaraguanska demokratin som vanns i revolutionen 1979 må ha varit bräcklig och svag och den har visserligen inte lyckats lösa landets problem skriver Chamorro, men den har i alla fall lagt grunden för samlevnad, för att våldet som politisk metod skulle begravas och för att landets konflikter skulle kunna lösas fredligt. Valfusket förra söndagen är därför ännu ett svek mot revolutionens ideal och arv enligt Chamorro som anklagar Ortega för att ha tagit landet tillbaks till diktatorn Antastasio Somoza Garcías tid. "Inte sedan dess har valen manipulerats lika samvetslöst och skrupelfritt."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Latinamerika, FSLN, Daniel Ortega, demokrati, valfusk

Pyrrusseger?

2008-11-17T20:38:00.004-06:00

Lästips: Nicaraguas största tidning La Prensa (antisandinistisk) låter sin bästa journalist Fabián Medina analysera valet tillsammans med flera skarpa tänkare i sin söndagsbilaga. Sandinistdissdenten och före detta FSLN-strategen Monica Baltodano är en av de som intervjuas och hon menar att även om FSLN till slut står som segrare i valet så har det allt för uppenbara valfusket misskrediterar hela det institutionella systemet. Ett system som FSLN kommit att kontrollera genom en långsiktig strategi som lanserades efter valförlusten 1996. På lite längre sikt kommer valet därför att slå tillbaks mot partiet menar Baltodano.

Andra som intervjuas är PLCs borgmästarkandidat i Managua, Eduardo Montealegre, Coordinadora Civíls (största nätverket av ickestatliga organisationer) språkrör Georgina Muñoz, samt sandinistdissidenternas skarpaste analytiker Dora Maria Telléz. Dessutom finns en läsvärd artikel som i 30 punkter går igenom valrådets manipulation av valresultatet, en process som går flera månader tillbaks i tiden.

I helgen försökte oppositionen demonstrera i León vilket förhindrades av FSLN-anhängare. Flera skadades i sammandrabbningarna där båda sidor sköt skarpt med handeldvapen. Imorgon är en protestmarch planerad i Managua och alla räknar med ännu en våldsam dag.

FSLN ger feministerna rätt?

2008-11-15T10:48:00.005-06:00

I ett desperat försök att hitta något positivt i allt som händer nu läser jag att Emmet Lang, FSLNs främsta repressentant i valrådet (CSE) äntligen säger något någorlunda vettigt.

“Lo único que yo reclamo es dar al César lo que es del César, y a Dios lo que es Dios, y atenerme al artículo 14 de la Constitución, que dice que el Estado de Nicaragua no tiene religión”, afirmó.

Nicaraguas kvinnorörelse har länge kritiserat det faktum att den katolska kyrkan styrt och ställt nästan på egen hand i politiska frågor som gäller sexualundervisning och rätten till abort. Nu kritiserar plötsligt FSLN kyrkan och påpekar att Nicaragua enligt artikel 14 i konstitutionen är en sekulär stat och inte har någon officiell religion. Det var länge sedan vi hörde regeringspartiet påminna sig om denna artikel. Mer om religionen i Nicaragua här.

Uttalandet kommer dock tyvärr i fel sammanhang; på en presskonferens där Nicaraguas utrikesminister tillsammans med valrådets vice ordförande kategoriskt avvisar alla krav på ytterligare omräkning av röster och skarpt kritiserar alla internationella eller nationella organisationer som uttryckt oro, erbjudit sin hjälp eller kommit med förslag på hur Nicaraguas kris kan lösas. Bland dessa aktörer finns bland annat organisationen för amerikanska stater (OAS), The Carter Centre och den nicaraguanska katolska kyrkan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, katolska kyrkan, abort

Siffror som förvillar

2008-11-14T11:38:00.006-06:00

För den som är intresserade av detaljerade siffror har PLC sammanställt en jämförelse mellan resultaten från deras kopior av valakterna med resultaten som hittills publicerats av CSE. Enligt denna jämförelse så har de siffror som hittills rapporterats konsekvent uteslutit de valkretsar där PLC har vunnit. Se PLCs jämförande sammanställning här och CSE här.

En omräkning av rösterna i Managua akt för akt har genomförts men utan PLC som stod fast vid sina krav att denna omräkning skulle gälla hela landet och ske röst för röst. Resultatet av omräkningen presenterades av högsta valrådets ordförande Roberto Rivas på en presskonferens igår kväll. Enligt han siffror vann Alexis med 223,389 röster eller 51.32% mot Eduardos 202,752 röster eller 46.58%. Dessa resultat har dock inte publicerats på internet ännu. PLC säger att de kommer att lämna in ett officiellt ifrågasättande av resultatet när alla siffror har publicerats. Katolska kyrkan stöder PLC i deras krav på omräkning röst för röst i hela landet.

Roberto Rivas avfärdar PLC sammanställning, han menar att eftersom PLC inte kom med sina akter till omräkningen så har han ingen anledning att tro på deras sammanställning på internet.

Igår efter Roberto Rivas presskonferens firade sandinisterna i alla stadens rondeller och vissa sammandrabbningar mellan dem och förbipasserande PLC sympatisörer var oundvikliga, men inga allvarliga skador har som tur är rapporterats.

Analytiker/konspirationsteoretiker anklagar i regeringsvänliga medier nicaraguas opposition och kritikerna av valprocessen för att vara brickor i Washingtons mycket sofistikerad och välplanerad kampanj för att deslegitimera Latinamerikas vänsterregeringar. Jag lovar den här bloggens alla läsare att jag varken tagit emot pengar från USAs regering eller CIA. Om någon hjälper till att deslegitimera Latinamerikas vänster just nu så är det nog tyvärr FSLN, som ger alla dess kritiker vatten på kvarnen.

Fortsättning följer...

Ingen lösning i sikte

2008-11-13T09:49:00.009-06:00

Ännu en dag har gått och ingen lösning på Nicaraguas politiska kris är ännu i sikte. Utvecklingen hittills har varit förutsägbar. Bland annat har detta hänt:

PLC demonstrerade inte igår. Istället positionerade sig FSLN-anhängare i rondellerna och på andra strategiska ställen i huvudstaden för att som dom uttryckte det försvara den mot liberalernas vandalism.

Mitt på dagen attackerades Metrocentro ett centralt beläget köpcentrum av FSLN anhängare. Mängder av bilar fick sina fönsterrutor krossade och många rapporterade stölder. Skärmytslingar mellan FSLN-anhängare och små grupper av liberaler utbröt flera gånger under dagen men inte i samma skala som tidigare.

En journalist på FSLNs radiostation Radio Ya stoppades på väg hem från jobbet av oidentifierade män, tvingades ut ur sin bil och knivskars allvarligt samtidigt som bilen sattes i lågor. Journalisten anklagar själv högern och Montealegre för att ligga bakom dådet som har fått mycket uppmärksamhet och fördöms av samtliga medier.

Rösträkningen stod stilla igår, när nästan 70% av rösterna hade rapporterats av högsta valrådet (CSE) ledde Alexis Arguello fortfarande i Managua med 51.2% av rösterna mot Montealegres 44.5%. Efterhand krävde FSLNs folk i rondellerna att Alexis officiellt skulle deklareras vinnare.

Montealegre krävde å andra sidan en omräkning av alla röster i hela landet och att internationella och nationella observatörer skulle närvara vid omröstningen. Till slut deklarerade Roberto Rivas att en omräkning ska ske i Managua med utgångspunkt i de valakter som uppställts i varje valkrets, "som en extra gest av av god vilja och transparens, trots att vallagen inte kräver detta". Montealegre säger att detta är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt

Mängder av oegentligheter har rapporterats av PLCs valarbetare och de valobservatörer som trots att de inte ackrediterats av CSE gjort sitt bästa för att följa valet. Etica y Transparencia skriver i en rapport bland att PLCs valarbetare kastats ut ur valkretsen vilket lämnat öppet för att PLCs röster ogiltigförklarats eller förstörts. Att mer än 20% av vallokalerna stängdes i förtid medans folk fortfarande köade utanför eller flera timmar i förtid, mot PLCs valarbetares vilja. Att FSLN anhängare dykit upp vid flera vallokaler beväpnade och att de hotat väljare, att valmaterial och akter bytts ut eller försvunnit på väg från vallokalen efter den första rösträkningen, att PLC anhängare i mycket högre grad än FSLN anhängare blivit nekade de ID-handlingar som behövs för att rösta dagarna innan valet. Etica y Transparencia som gjort egna vallokalsundersökningar och varit i kontakt med valarbetare bekräftar dock de officiella siffrorna i mer än 100 kommuner men underkänner siffrorna i Managua, där Montealegre uppskattas vinna med mellan 2 och 5 %. Röstsedlar har också hittats på soptippar och i kaffeplantager. FSLN och dess språkrör avfärdar anklagelserna som ett sätt att misskreditera valet och säger att Montealegre och PLC är dåliga förlorare.

Inget ljus i tunneln
Jag hoppas jag har fel men jag tror ungefär följande kommer att hända: CSE kommer att räkna om rösterna men PLC kommer inte att få igenom all sina krav om internationella observatörer, omräkning röst för röst och omräkning i andra kommuner där valresultatet är ifrågasatt. De kommer därför att bojkotta eller ogiltigförklara omräkningen som bekräftar FLSNs valvinst. PLC kommer så småningom ge upp kampen om Managua men utan att erkänna valresultatet. Det är stor risk för att våldet på gatorna fortsätter ett par dagar tills det kulminerar med några döda och att det därefter blir ganska lugnt. PLC kommer inte att i längden utmana FSLN på gator och i rondeller. Men redan har en våldsspiral dragits igång. Det är stor risk att personliga vendettor och enskilda våldshändelser, hot och överfall som attacken på journalisten i Radio Ya kommer att öka dramatiskt med överfall från båda sidor.

Eduardo kommer dock framför allt att försöka utmana FSLN på andra arenor. Försök att mobilisera landets företag i olika former av bojkotter eller strejker, kamp om kyrkornas stöd, lobbying för olika former av internationell intervention etc. Spänningarna och polariseringen kommer att öka. Inom de politiska organisationerna kommer detta att leda till ännu mindre interndemokrati, idédebatt och kritiska politiska samtal och mer "pandilla" gäng- och mobbmentalitet. FSLNs nuvarande ledning kommer att gynnas av detta och de som visar tendenser på att tänka själva och tänka kritiskt kommer att missgynnas. Mindre tid kommer att läggas på att lösa landets problem och mer på att bekämpa, kritisera och svartmåla den politiska motståndarna. Den politiska krisen är här för att stanna och komplimenterar därmed den internationella finanskrisen i en för Nicaragua mycket olycklig kombokris.

Striden om presidentposten
Och om tre år är det presidentval och det är det som striden just nu egentligen handlar om. FSLN vet att de behöver mer än 5 år för att genomföra sitt politiska projekt. FSLN är inte beredda att släppa makten ifrån sig om tre år. Partiet har sedan 1984 varit fast beslutna att följa det demokratiska spelet och har respekterat alla valförluster sedan dess. Men dom auktoritära krafterna inom partiet och den rådande polariseringen gör det högst osäkert att de i nuläget kommer att acceptera en valförlust om de inte ser sig tvingade att göra det. Olika grupper har under åren både intern och extern kritiserat partiet för att ha lämnat över makten bland annat Kuba, som för stora delar av FSLN alltid har varit en förebild.

Förtroendet för valrådet (som i Nicaragua har status av en oberoende fjärde statsmakt) är nu obefintligt hos åtminstone halva befolkningen. Roberto Rivas har som dess president nästan helt slutat låtsats att han är opartisk. Eduardo Montealegre som sedan flera år tillbaks haft siktet inställt på presidentposten kommer att behöva kräva en total översikt och omstrukturering av alla de institutioner som organiserar och kontrollerar och påverkar valet om han och hans anhängare ska tro att de är mödan värt att ställa upp i val i framtiden.

Tjockisen åter i huvudroll
Dessa institutioner har de senaste åran kontrollerats av FSLN genom pakten med PLCs ledare Arnoldo Alemán. "Tjockisen" Alemáns roll blir nu åter en nyckelfråga. Oppositionen har den majoritet i parlamentet som behövs för att avsätta Roberto Rivas och genomföra de nödvändiga reformerna, men det betyder att Alemán måste fås att bryta samarbetet med Ortega. Hans stöd i PLC håller sakta på att rinna honom ut händerna efter allt för många eftergifter åt sandinisterna och även arnoldister är djupt upprörda över valresultatet. Om Alemán på lite längre sikt vill behålla sitt politiska inflytande så skulle nog lite gallerskakning och det därmed påföljande martyrkspet vara en nödvändig injektion av politiskt förtroendekapital för honom i de antisandinistiska kretsarna.

Men risken är uppenbar att Arnoldo får ett erbjudande som inte går att tacka nej till. Den korruptionsdömde Alemán riskerar å ena sidan att istället för sin nuvarande "husarrest med fri rörlighet i hela landet" få skaka galler i ett av landet hemskaste fängelser om den danielistiskt kontrollerade domare som har hand om hans fall så skulle finna nödvändigt och FSLN har goda skäl att vara mycket generösa om pakten får fortsätta fungera.

Inget ljus i tunneln alltså.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Latinamerika, Daniel Ortega, Arnoldo Alemán, Eduardo Montealegre, PLC, FSLN, Managua

Lugn natt

2008-11-11T08:55:00.006-06:00

Det verkar som om natten har varit lugn och att både sandinister och liberaler drog tillbaks sitt folk från gatorna efter skottlossningen vid Montealegres val-högkvarter. Jag såg nyss Montealegre i en av de mer seriösa TV-kanalerna (canal 12) kritisera sina egna anhängare för våldet på gatorna. Det är sandinserna och inte liberalerna som är kända för att bränna bussar kasta sten och slåss med påkar, inte liberalerna. Låt det förbli så säger han. Enrique Quiñones, Montealegres vice bormästarkandidat sitter ungefär samtidigt i en annan morgonsoffa i en annan kanal och uppmanar likaså till lugn, men tonen är en annan. - Om de tror att vi ska springa och gömma oss eller lugnt gå till våra hus och acceptera att de stjäl valet ifrån oss så tror de fel. Vi kommer att försvara våra röster även ute på gator och torg och om vi blir attackerade, så kommer vi så klart att behöva försvara oss.

Jag har inte hört något officiellt uttalande från FSLNs kandidater eller från presidenten om det som inträffat. Roberto Rivas ordförande i CSE (valmyndigheten) gav dock Montealegre ansvar för våldet eftersom han proklamerade sig segrare i förtid. Rivas uppmanar också Montealegre att följa de etablerade kanalerna som vallagen anger för att ifrågasätta valresultatet.

Det verkar inte som om några formella möten ännu hållits mellan CSE och PLC, däremot har PLC haft möten med alla möjliga andra grupper bland dem COSEP (de privata företagarnas organisation) och den katolska kyrkan. Ärkebiskoppen Monseñor Brennes pekar på flera oegentligheter under valdagen, ber folket hålla sig lugna och uppmanar CSE att ta sitt ansvar och klara ut alla frågetecken. - Det kan inte få bli så att folket känner att de blivit lurade i den här valprocessen, säger han.

Ett land i kris

2008-11-10T20:48:00.005-06:00

Även efter Nicaraguas högsta valråds (CSE) tredje officiella röstrapporteringen står sig tendenserna. Med 70% av rösterna räknade leder FSLN och Alexis Arguello med 51.3 % mot PLC och Eduardo Montealegre med 46.5%. FSLN vinner också i 93 andra kommuner vilket är i 7 fler än i valet 2004. FSLN vinner i nio av 14 regionhuvudtäder, förlorar Granada, Masaya och Jinotega som de vann i förra valet men vinner i Rivas där de förlorade. Så långt ett fantastiskt valresultat för FSLN som fått historiskt höga siffror över hela landet och som därmed visat att partiet kan vinna trots att oppositionens röster inte är delade i två. Valresultatet skulle också kunna ses om ett resultat på att regeringens olika sociala program faktiskt ger resultat.

Men, oppositionen erkänner inte valet. Under dagen har PLC för första gången på mycket länge gått ut på gatorna. De har slagit sönder bilar, och bussar, eldat bildäck och konfronterat FSLN-anhängare som de senaste åren ansett sig ha ensamrätt till denna typ av manifestationer. Mycket folk har sårats och minst tre personer uppges ha dött. PLC hävdar själva att de vunnit 52% av rösterna i huvudstaden och minst 90 av de 143 kommuner där val hölls (istället för i 49 som CSEs siffror indikerar). Nyligen anfölls PLCs huvudkvarter av FSLN-angängare med stenar och hemmagjorda bomber. Inifrån byggnaden besvarades attackerna med pistolskott och minst en av angriparna skadades allvarligt. Från många ställen i huvudstaden och ute i landet rapporteras om liknande händelser.

I Nicaragua representerar valarbetarna partier. När rösterna har räknats skickas de till CSN med fax eller som PDF-filer men samtidigt skickas en kopia till partiernas högkvarter för att dessa ska kunna etablera sin egen parallella rösträkning. PLC menar sig ha stöd i sina egna kopior på valakterna för sina anklagelser om valfusk. Men just nu är det svårt att se att någon av sidorna kommer att kunna acceptera en valförlust. Förtroendet för valmyndigheten och för att FSLNs ska följa de demokratiska spelreglerna är obefintligt hos oppositionen efter de övergrepp som begåtts under valkampanjen och tyvärr fick inte de internationella och nationella organisationer som har mest förtroendekapital ställa upp som valobservatörer. Den nicaraguanska högern är inte van vid att acceptera valförluster och nu är risken stor att anti-demokratsiak krafter inom PLC får luft under vingarna.

Jag ser bilderna på TV, hör pistolskotten och lyssnar på mina vänner i FSLN och känner mig djupt pessimistisk vad det gäller partiets kapacitet att hantera situationen. Nicaragua hade kommit långt i sin freds och försoningsprocess som inledes med fredsprocessen under slutet av 80-talet. Men den försoning och respekt som byggts upp har visat sig bräcklig och kan snabbt brytas ner. Idag har passion, hat, hämd frustration och ilska regerat på gatorna. Den politiska autism som jag tidigare anklagat FSLN för i den här bloggen har nu fått dödliga konsekvenser. En surrealistisk detalj i bilderna från gatustriderna är att mängder av de som slåss på ena sidan bär tröjor där det står "paz y reconciliación" - fred och försoning eller "kärlek är starkare än hat" på. Det som händer är på många sätt en logisk konsekvens av de senaste månadernas dramatiska sänkning av toleransivån gentemot politiska meningsmotståndare. Det har gått enormt snabbt och det har gått hand i hand med en uppenbar manipulation av statliga institutioner, rättsväsendet och valmyndigheten från FSLNs sida. Folk som sköt på varandra i Nicaraguas blodiga inbördeskrig för 20 år sedan har sedan dess lärt sig att leva sida vid sida i fred, men såren rivs lätt upp och folk i Nicaragua kommer mycket väl ihåg hur man hanterar vapen.

Det är just nu svårt att se hur förtroendet för valmyndigheten ska kunna upprättas vilket antagligen är nödvändigt för att landet ska kunna ta sig ur krisen. Förhoppningsvis manar de politiska ledarna till lugn, sätter sig ner med valmyndigheten och bjuder till dessa samtal in de internationella och nationella erfarna valobservatörer som under Nicaraguas korta demokrati alltid förut hjälpt till att legitimera valen. Förhoppningsvis genomförs en omräkning av rösterna som är transparent och där både FSLN och PLC känner att de deltar på lika villkor. Om en sådan process visar att valresultatet står sig så kan man hoppas att FSLN är ödmjukt i segern och att dess ledare av denna kris lärt sig lyssnar lite mer på sina politiska meningsmotståndare och repsekterar deras rätt att finnas till och manifestera sina åsikter i framtiden.

Tyvärr tyder lite på att något av detta ska hända just nu och konsekvenserna är tyvärr inte allt för svåra att förutse...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Nicaragua, FSLN, PLC, Daniel Ortega

Alexis i stor ledning enligt första officiella siffrorna

2008-11-09T22:53:00.010-06:00

Enligt de första officiella siffrorna leder Alexis med 55.2% av rösterna över Eduardo med 41.6 % av rösterna när 7.6% av rösterna räknade i huvudstaden. I resten av landet leder FSLN på de flesta ställen med mer än 50% av rösterna. Enligt den andra omgången officiella siffror som släpps vidhåller efter att drygt 20% av rösterna är röstade behåller FSLN sitt försprång, även om det minskat något till 55.2 mot 45.3%. Montealegre har under tiden förkastat de officiella siffrorna. Med vad han hävdar är kopior av 40% av valakterna i handen hävdar han att PLC har mer än 50% av rösterna i huvudstaden och deklarerar sig själv som vinnare. Han uppmanar sitt folk att gå ut och fira på de gator och torg som redan fyllts av flaggviftande och dansande sandinister. Vidhåller valrådet sin manipulation är de ansvariga för att kasta ut landet i en enorm kris säger Edmun Jarquin (MRS) som öppet stött Montealegre inför valet. Det här riskerar att gå riktigt illa. Radio och TV-stationerna berättar om flera våldsamma sammandrabbningar mellan anhängare till PLC och FSLN på olika håll ute i landet. Sandinisterna firar i Managua men PLC har inte erkännt sig besegrade. Vilket resultatet blir i detta val kommer säkert inte vara klart på många timmar ännu, klockan är två på natten nu och de flesta journalister har gått hem för att få lite sömn. TV-stationerna och radiostationerna har släkts ner för natten. Över hela landet fortsätter dock röstrapporteringen och mängder av valarbetare fortsätter kampen för att försvara sina röster. De sover inte på många timmar ännu.

Vallokalerna stängs efter en ganska lugn dag

2008-11-09T18:48:00.008-06:00

Nästan alla vallokaler har nu stängts. Där köerna var särskilt långa klockan sex för ca 50 minuter sedan tillåts alla att rösta och några få vallokaler hålls fortfarande öppna men detta är enligt medierna undantag. I stort sätt har valet gått lugnt till. Polisen rapporterar om vissa oroligheter i distrikt 6 i Managua kring det baptistiska UPOLI universitetet och i León, där vapen, påkar, knivar och pistoler beslagtagits från 5 personer och 32 personer arresterats. Nu sitter nästan 120 000 valfunktionärer och räknar röster. Radiostationen La Primerisima rapporterar att ett antal vallokaler fick stänga i förtid på grund av oroligheterna och att det ska ha funnits skadade men att lugnet nu är återställt. Från flera håll kommer rapporter om att vallokaler stängts i förtid. En viss oro finns för att detta om det skett systematiskt kan ha påverkat valresultatet. Vi väntar spänt på resultaten ska börja rulla in men sandinister rapporteras redan fira segern vid de olika rondellerna i huvudstaden. Samtidigt säger PLC att de enligt sina egna valundersökningar vunnit både huvudstaden och 98 andra kommuner.

Valtider

2008-11-09T09:54:00.013-06:00

Nu är det dags för val nummer två. Lika hoppfull och upprymd som jag var när jag klistrad framför CNN såg Obama hålla segertalet i Chicago i tisdags kväll, lika nedstämd och orolig har jag varit när jag följt valkampanjen inför kommunalvalen här i Nicaragua.

Men idag, efter att vallokalerna öppnat och jag ser köerna ringla långa utanför vallokalerna kan jag inte annat än fascineras av demokratin. Människor står stolta och köar, de vet att deras röst är viktig och de vet att valet, trota alla möjliga oegentligheter och försök till manipulation, beror på dem. Från de stora villorna i Las Colinas och från plåtskjulen i San Judas och La Curreca går folk man och kvinna ur huse för att rösta. De köar med raka ryggar och de känner till sina rättigheter. Trots sin fattigdom är de medvetna och politiskt välutbildade. Valdeltagandet i alla landets fria val har varit skyhöga, mycket högre än i många rika länder som t ex USA. Nicaraguanerna har på ett eller annat sätt alla kämpat, slagits, lidit och vunnit kampen för demokratin och det finns en stark delad övertygelse om att det är bättre att rösta än att kriga med vapen om vem som ska styra.

Men demokratin måste alltid återerövras. Det ständigt pågående demokratiska kriget om folks röster har nu gått in i sin mest intensiva fas på två år. 120 000 representanter för de olika partierna försvarar sin respektive röster som valarbetare vid valurnorna. Passionerade väljare och valarbetare framträder som sig bör på TV och radiokanalerna med olika klagomål, rapporter om felaktigheter och mindre incidenter, men hittills verkar allt gå lugnt till och spelets regler resepkteras. Jag håller tummarna för att det fortsätter så hela dagen.

Medan resten av familjen springer runt och raggar folk till rösturnorna sitter jag lugnt här hemma och följer spektaklet på TV och via radio. Jag lovar att under dagen också uppdatera den här bloggen ordentligt om kommunalvalet, vad det betyder och hur det går.

Viktigt val

Trots att det bara handlar om ett kommunalval (val till borgmästare och val till ledamöter i kommunalfullmäktige) så står mycket på spel. En ordentlig politisk bakgrund kan läsas här.

För familjen Ortega/Murillo och för FSLN handlar valet framför allt om att visa att de har folkligt stöd för sin politik och sitt politiska projekt. Får de folket med sig spelar det inte så stor roll att de har vänt MR-organisationer, kvinnorörelser, den fria pressen, vänsterintellektuella, solidaritetsrörelser, EU, USA och stora delar av den traditionella högern mot sig. Dessa kan alla avfärdas som oligarker, imperialistlakejer, otrogna eller abortister, högerextrema CIA agenter eller något annat nedsättande. Men framför allt kan de avfärdas som en minoritet som lever skild från de stora massorna, från de fattiga som FSLN säger sig representera. En seger för FSLN skulle visa att regeringens sociala program som noll-hunger, mikrokrediter, gratis sjukvård och utbildning, alfabetiseringsprojekt, infrastruktur projekt som ”vägar åt folket” når fram, gör nytta och uppskattas av folk. Så länge regeringen visar sig bättre än tidigare regeringar på att lösa vanligt folks grundläggande problem så är risken stor att några NGOs, huvudsakligen huvudstadsbaserade som klagar på brister i organisationsfriheten ses som något relativt perifert och oviktigt. Om man inte har råd att köpa en tidning eller inte kan läsa och skriva så är pressfriheten mindre viktig. Om den majoritet av landets kvinnorna som saknat tillgång till mediciner, utbildning för sina barn, sjukvård och mat på bordet upplever att regeringen anstränger sig för att garantera dessa rättigheter så kommer frågan om rätten till fri abort att tona undan som något sekundärt.

För de traditionella antisandinisterna handlar valet om att vända utvecklingen och börja vandringen tillbaks till makten, som allt mer runnit dem ur händerna de senaste 8 åren. Från 1990 fram till 2000 vann antisandinisterna alla val av vikt. Men sedan dess har Sandinisterna flyttat fram positionerna. Det första nederlaget av vikt var när Herty Lewites lyckades vinna huvudsatden åt FSLN år 2000. I kommunalvalen 2004 vann FSLN åter huvudstaden och 87 av landets 153 kommuner däribland de flesta regionhuvudstäder i ett för antisandinismen historiskt dåligt val där de ställde upp splittrade i flera olika partier. Nu har dissidenterna gjort gemensam sak med det PLC som fortfarande är troget sin korruptionsdömde ledare, fången och ex-presidenten Arnoldo Aleman som låtit sin rival Eduardo Montealegre representera PLC i huvudstaden. Vinner han förväntas han använda borgmästarposten som ett avstamp inför kommande presidentval. Antisandinismen står åter igen enad mot sandinismen och som sådan brukar de vinna valen. En av den nicaraguanska liberalismens största framtidshopp och skarpaste analytiker ger här en intressant bakgrund till utvecklingen inom den Nicaraguanska antisandinismen.

För de flesta av de som förföljts av regeringen under de senaste månaderna men som inte identifierar sig med Nicaraguas höger, sandinister som inte är danielister, anhängare av MRS, regeringskritiska organisationer, sociala röresler, feminister och MR-organisationer handlar valet om att hindra att Nicaragua tar flera steg på vägen mot en diktatur. De har ingen kandidat att rösta på (läs mer om detta här och här) så en majoritet av deras ledare argumenterar för att de i brist på bättre röstar för maktdelning. De röstar med antisandinisterna mot danielisterna. Andra som före detta gerillaledaren Monica Baltidano argumenterar för att rösta blankt. Montealegre är en av de främsta företrädarna i Nicaragua för den neoliberalism som nu förkastas i hela världen och anses ha berikat sig med mångmiljonbelopp under sin tid som centralbakschef och ekonomiminister i tidigare regeringar. Hans viceborgämstare Enrique Quiñones har ett mörkt och våldsamt förflutet från somosadiktaturen och i Contras och är en av landets mest vulgära sexister. Baltodano hävdar att om man stöder dessa så ger man upp allt vad sandinismen står för.

Opinionsundesökningar

Flera opinionsundesökningar har gjorts och de flesta visar på ett mycket jämt val mellan FSLN och PLC i huvudstaden. En undersökning av jesuituniversitetet UCA ger Montealegre ett stort försprång men dess representativitet har ifrågasatts eftersom den utförts helt och hållet i städerna, även i huvudstaden bor mcyket människor i områden som betraktas som landsbyggd. Gallup har gett FSLNs kandidat de före detta världsmästaren i boxning Alexis Arguello ett par procents försprång och Borges Asociados har gett Eduardo Montealegre en liten ledning. Men skillnaderna mellan kandidaterna i båda dessa undersökningar ligger inom felmarginalerna. FSLN har gjort egna undersökningar som ger deras egen kandidat ett litet försprång och enligt uppgifter har PLC gjort undersökningar som ger dem en knapp seger. I alla undersökningar har dock antalet obeslutsamma väljare varit stort och valet kommer att avgöras av denna grupp. Historiskt sett har kommunalvalen haft väldigt lågt deltagande jämfört med presidentvalen. Lågt valdeltagande anses gynna FSLN som har de mest disciplinerade väljarna. Oron är stor på flera håll att ett mycket jämt valresultat ska leda till spänningar, konflikter och våldsamheter.

Valkampanjen

Vägen fram till valet idag har varit lång och full av kontroverser. Dessa börjar med att Montealegre genom ett beslut i högsta valrådet Conejo Supremo Electoral förlorade kontrollen över ALN, det parti han ledde under presidentkampanjen 2006 där han vann 29% av rösterna. Montealegre såg då ingen annan utväg än att söka en allians med PLC och Arnoldo Alemán, vilken han tidigare kritiserat hårt för att ha paktat med Daniel Ortega. Antisandinismens enhet i detta val är därmed framtvingad av vad som allmänt anses vara ett sandinistiskt kontrollerat valråd.

Sedan fråntogs MRS och PC (konservativt) sina juridiska status som parti av samma valråd och förbjöds därmed att ställa upp i valet. Beslutet ledde till mängder av protester, en uppmärksammad hungerstrejk av MRS grundare den legendariska gerillakrigaren Maria Dora Tellez och omfattande internationella protester. Kritiken kom bland annat från den svenska ambassadören Eva Zetterberg vilket ledde till en kris i relationerna mellan Sverige och Nicaragua men även internationella personligheter som Noam Chomskey, Eduardo Galeano, Bianca Jagger, Salman Rushdie och Mario Benedetti. MRS som vann ca 20% av rösterna i huvudstaden i presidentvalet tog sedan officiellt ställning mot Ortega och FSLN i valkampanjen.

Managuas borgmästare Nicho Marenco (FSLN) som tillsammans med Ortega varit den främsta arkitekten för pakten mellan Ortega och Alemán men som efter ett politiskt svartsjukedrama mellan honom och presidentfrun Rosario Murillo har blivit en ofrivillig dissident kritiserar detta beslut i den här intressanta artikeln. Det är i FSLNs intresse att oppositionen är delad i så många partier som möjligt. (Den kandidat som vinner flest röster blir borgmästare, Nicaragua praktiserar alltså inte omval i de fall då ingen kandidat vinner en majoritet av rösterna). Konflikten med Nicho anses av de flesta analytiker vara ett stort misstag från FSLN. Nicho är nästan dubbelt så populär som FSLNs nuvarande presidentkandidat Alexis Arguello men hans popularitet verkar nu snarast mot hans eget parti.

Böner, våld och hat i rondellerna

Ett par månader innan valet intogs Managuas många rondeller av Sandinistiska bedjare som spelade kristen musik och bar plakat med texten "kärlek är starkare än hat". Dessa aktivistbedjare har fortsatt att befinna sig i rondellerna ända fram till idag och ofta trots sitt budksap om fred och försoning bemött oppositionens manifestationer med hat och våld. De värsta vålsamheterna har dock ägt rum i Leon där en demonstration organiserad av MRS och en mängd sociala rörelser stoppades med våld. Ett 40 tal incidenter har sedan dess inträffat. Bland annat kördes ett gäng ungdomar brutalt iväg av sandinister med pisksnärtar från läderbälten och sparkar efter en demonstration utanför den regeringskontrollerade tv-stationen canal 4. Dessa incidenter har varit enormt uppmärksammade och skapat stor rädsla för att våldet ska trappas upp under och efter valet. FSLNs ledning och Daniel Ortega har inte tagit avstånd från dessa händelser och inte bett sina egna aktivister lugna ner sig vilket gett regeringens kritiker vatten på kvarnen. Ingen har anhållits för våldet under valkampanjen.

Inga fler lögner lögner

Samtidigt som våldet spred sig på gatorna inledde regeringen en kampanj under namnet ”inga fler lögner” som riktade sig mot framstående journalister och nationella och internationella NGOs. Organisationer som Oxfam och Forum Syd anklagas för pengatvätt och ”triangulering” av pengar till ”olagliga” organisationer i en mycket märklig rättsprocess. Reaktionerna har varit starka från omvärlden. Bland annat skrev EU ett brev där man i skarpa ordalag bad regeringen sluta upp med förföljelsen av organisationer i det civila samhället. Flera MR-aktivister har dessutom trakasserats, mordhotats eller fått besök i sina hem av våldsamma aktivister med koppling till regeringspartiet.

Folkmakt

Kampanjen mot det kristiska civila samhället har gått hand i hand med konsolideringen av ”el poder ciudadano” eller folkmaken som är den modell för folkligt deltagande som regeringen och framför allt Rosario Murillo erkänner och bejakar. Alla sandinistiska borgmästarkandidater har i samband med presidentvalet lovat att respektera och underordna sig el poder ciudadano och dess medborgarråd som i få fall består av andra än murillolojala sandinister och kontrolleras både uppifrån och nedifrån som en sorts parallell partistruktur ledd av Rosario Murillo. Få tror att Alexis Arguello, FSLNs kandidat i Managua, kommer att ha särskilt mycket att säga till om i fråga om kommunens styre vid en eventuell valvinst. Snarare är det ledarna för Managuas folkmaktsråd och Rosario Murillo som kommer att hålla i trådarna. Man befarar att transparensen och möjligheten att ställa komunen till svars därmed kommer att minska, i alla fall för dom som inte vill eller tillåts delta i medborgarråden.

Propaganda

Nicaraguas vallag förbjuder användandet av statliga resurser för valpropaganda. Detta har regeringen konsekvent brutit mot. Tidningarna har under de senaste månaderna dagligen haft bilder på hur statliga insitutioner, byggnader, bilar och sociala program smyckats med propaganda för de olika borgmästarna. Det är inget nytt i Nicaragua men FSLN har kritiserat det skarpt under sin tid i opposition och sätter nu nya rekord i brist på respekt för vallagen.

Observation

Ännu en kontrovers under hela valkampanjen har varit frågan om valobservationer. Sedan valen 1990 har två stora nationella organisationer IPADE och Etica y Transparencia och två internationella organisationer Organisationen för Amerikanska Stater (OAS) och Centro Carter dominerat valobservationen. Ingen av dessa organisationer har inför detta val tillåtits delta och de har anklagats för att vara "anti-regering". Även detta beslut har kritiserats hårt både av opposition och civila samhället i Nicaragua och av internationella aktörer. Bristen på valobservation var droppen som fick bägaren att rinna över för Finland som därmed beslutade att dra in sitt budgetstöd till Nicaraguas regering. USAs ambassad gick igår ut brett med att de befarade valfusk. Ortega har å sin sida talat om ospecificerade element som vill skada regeringen och deslegitimera valen och begår valfusk. Han anklagar särskilt den fria pressen för att sprida lögner, skräck och skapa onödig spänning.

Självmål av FSLN?

Hotet om indraget bistånd och bilderna av gubbar från FSLN som med läderskärp och påkar pucklar på fredliga aktivister har etsat sig fast på folks näthinnor och många politiska analytiker tror att dessa händelser kan påverka den stora obeslutsamma grupp så att de inte röstar på FSLN. Andra osäkra väljare som jag talat med menar dock att Managua trots allt nog skulle tjäna på att deras borgmästare och presidenten kom från samma parti. Om liberalerna vinner kommer tiden fram till presidentvalet att kännetecknas av väldiga strider mellan Managuas och regeringens olika administrationer. De flesta analytiker menar dock att FSLN begått mängder av misstag i kampanjen. Allt från det framtvingade enandet av oppositionen under PLCs flagga till det onödiga våldet som drar fram gamla minnen från kriget på 80-talet till provokationerna gentemot givarsamfundet till konflikten med Nicho. Med tanke på att deras nuvarande borgmästare i Managua har ett stöd på nära 80%, att pengar från Venezuela strömmat in i hostoriks mängder och att statens resurser ställts till valkampanjens förfogande och att oppositionen är svag till största delen korrupt och söndersliten av interna strider, så är det underligt att inte partiet övertag i opinionsmätningarna är större. Om FSLN förlorar nu om några timmar så är det helt och hållet på grund av deras egna misstag, inte för att oppositionen på något som helst sätt lyckats presentera ett trovärdigt alternativ.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Val, Nicaragua, FSLN, Latinamerika, Ortega, sandinism, Alexis Arguello, Montealegre

Ottar rapport om Nicaragua

2008-11-07T14:36:00.002-06:00

Inga nyheter för den som följer den här bloggen kanske...

Bra om baptism

2008-10-28T22:19:00.003-06:00

Lite sent inser jag om att religionsdebatten rullat vidare i Sverige, om än i lite annorlunda form. Bra skrivet av Ola Larsmo om baptismen här. Hittade samtidigt fram till en del intressanta bloggar om religionens och kristendomens roll i det svenska samhället.

Jag har inte så mycket att tillägga just nu, men jag slås av hur extremt Sverige är i förhållande till nästan hela resten av världen. Bristen på kunskap om religion, kristendom, teologi, kristna samfund och dess historia i Sverige verkar ha slagit nya rekord. Förhoppningsvis har debatten som följt påhoppen mot Lunds universitets nya rektor varit i alla fall lite folkbildande.

Jag har ofta upplevt att svenskars fördomar, ovana och okunskap om religion i allmänhet och organiserad kristendom i synnerhet bidragit till att reproducera koloniala förhållningssätt och förklaringsmodeller hos svenskar i utlandet. Många svenskar har, när de hamnat i en miljö som den centralamerikanska, haft en tendens att se religiositeten i sig som ett tecken på underutveckling och / eller brist på upplysning. Jag har svårt att föreställa mig ett mindre konstruktivt förhållningssätt till de övergrepp och den manipulation som många religiösa ledare och politiker ägnar sig åt på den här sidan Atlanten.

Omvärlden reagerar?

2008-10-25T09:18:00.006-06:00

EU reagerade i veckan på den regeringsledda kampanjen mot NGOs med ett brev till utrikesministern. Läs brevet på Forum Syds hemsida. Utrikeministern Samuel Santos hävdade först att han inte tagit emot brevet, sedan att det var fullt av falska påståenden och att de var byggt på en felaktig bild av utvecklingen som sprids av nicaraguanska tidningar.

EU skickar dock dubbla signaler. Igår skrev representanter för EU-delegationen på ett avtal om stöd till regeringen värt mer än 214 miljoner euro och Samuel Santos gav genast uttryck för att detta visade på EUs stora förtroende för regeringen och dess arbete. På frågor om EUs brev menade han att detta nu var något som tillhörde dåtiden, ett avslutat kapitel.

Ungefär samtidigt som EUs brev kom ett uttalande från USAs ambassad där man uttrycker oro för de kommande kommunalvalens legitimitet. Även "vänner av OAS demokratistadgar" med bland annat den nicaraguanska författaren Sergio Ramirez före detta sandinistisk vicepresident (samt grundare av MRS) och USAs före detta president Jimmy Carter uttrycker i ett öppet brev liknande oro för utvecklingen inför valen som hålls den 9 november. FSLN närstående medier beskriver breven som internationella hatkampanjer och interventionism med syfte att påverka utgången av valen. Frågan blir åter igen: Interventionism eller solidaritet?

Mycket starkare reaktioner från omvärlden krävs enligt Sofia Montenegro som är den person som fått stå ut med flest smällar och personliga påhopp från regeringen/FSLN de senaste månaderna. I den här intervjun hävdar hon att kommunalvalen kan vara det sista försöket att stoppa det hon ser som ett auktoritärt projekt med hjälp av demokratiska metoder. När de demokratiska kanalerna stängs leder det oundvikligen till våld säger Sofia Montenegro.

Magont

2008-10-23T09:47:00.011-06:00

De senste dagarna har fyllts av mycket oro och mycket jobb och detta har satt stopp för bloggandet. Men hade jag haft mer tid och mindre magont skulle jag skrivit ngt om det här:

(1) Det har regnat i nästan tre veckor och minst 14 personer uppges ha dött i översvämningar och jordskred. Vattnet i Managuasjön har stigit över sina bräddar och bland annat har stadens soptipp svämmats över, vilket under en kort tid paralyserade stadens sopinsamling. Nu i helgen slutade det äntligen regna vilket antagligen räddat många liv. Jorden i hela

Nicaragua

var så full av vatten att hela landet riskerade att rinna ut i Stillahavet. Nu har den torkat lite och risken för jordskred har minskat dramatiskt, men regnperioden är ännu inte över...

(2) Regeringens kampanj "inga fler lögner" fortsätter att sprida lögner om regeringens kritiker i allmännhet och några regeringskritsika organisationer som, MAM och CINCO samt deras finansiärer Forum Syd och Oxfam i synnerhet. Skandalpropagandatidningen el 19 har dessutom uppenbarligen haft fri tillgång till det material som konfiskerats under husrannsakan eller som krävts in för utredningsarbetet. Personliga e-mail från Sofia Montenegro citeras till exempel i ett av de senaste numren. Forum Syd föräras ett helt uppslag och Rosario Murillo, landets mäktigaste person, skriver i en långt eget inlägg att Forum Syd begår "synder som Gud aldrig kommer att förlåta" (titel på artikeln). Mer om FSLNs förvrängning av det kristna budskapet här. Längre ner i samma artikel står att läsa (fritt översatt):

"Varje gång vi hör någon tala om reproduktiva rättigheter, om sexuell hälsa, om HIV/AIDS, om stöd till sexuell mångfald eller olika sexuella preferenser, då ska vi veta, bröder och systrar, att de egentligen talar om något annat. Dom är liv-tagare som använder falska slogans, sublima och uppblåsta svador som låter som vore de oroliga, engagerade , som låter som civilisation - men som syftar till att förvränga vår kulturella egenhet och förgifta våra ungdomar, våra kvinnor och våra familjer. Med modernitetens vindar, som egentligen är tricks för att avleda tusentals nicaraguaners energi och mål från dessa tiders verkliga strider”

Hade det inte varit för att hennes ord är lag i FSLN så hade jag bara skakat lite på huvudet åt dumheterna.

(3) Det som riskerar att bli världens minst bevakade val. Inte bara för att det hålls fyra dagar efter att Barak Obama förhoppningsvis blir vald till “imperiets” president utan också för att högsta valrådet och regeringen beslutat att för första gången i landets korta demokratiska historia inte bjuda in internationella valobservatörer och inte ackreditera de nationella organisationer som tidigare haft observatörstatus. Daniel Ortega motiverar detta beslut med en berättelse från valen 1996 som var fulla av oegentligheter och där hela valurnor hittades i avloppsdiken under valnatten. (fritt översatt):

“Dagen efter valet, när jag mötte OAS generalsekreterare Joao Baena Soares, den nuvarande presidenten i Costa Rica Oscar Aria, ex presidenten I USA, Jimmy Carter, när jag började presentera vidden av alla oegentligheter, brott mot vallagen etc, som enligt alla kriterier hade mångfaldigats, avbröt de mig omedelbart men vönligt och sa: Daniel, för dig finns inte annat att göra än att acceptera dom här resultaten, i våra länder hade valet annullerats och gjorts om men i ert fall måste ni vara rationella, ni kommer från krig, från konflikter, och komma nu i den här situationen och kräva nya val skulle inte vara bra för Nicaragua. … det var då jag insåg att vi själva, först och främst, är de som måste göra allt för att säkra våra val”

En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att FSLN riskerar att förlora flera viktiga regionhuvudtäder inklusive Managua. Kanske ska inte opinionsundersökningen tas allt för allvarligt då den har utelämnat landsbygden där en stor del av nicaraguanerna bor. Men inför presidentvalet 2006 hade samma opinionsundersökning Ortega som klar vinnare. Rosario Murillo avfärdar resultatet med att den är betald av den danska biståndsorganet DANIDA som hon menar har tydliga politiska preferenser för de ickesandinistiska kandidaterna. FSLN har en tradition av att underskatta opinionsmätningar som går dem emot, sådana fanns också innan 1990 men blinda av sin egen makt, oerhörda mobiliseringsförmåga och propagandamaskin avfärdades de som manipulerade av oppositionen och USA. När man bara för monologer får man lätt en förvrängd verklighetsuppfattning. FSLN är tyvärr idag ett parti med tydliga autistiska tendenser.

(4) Det verkar som om vi kan skriva en dödsruna över en av Latinamerikas mest historiska kvinnorörelser Asociación de Mujeres Nicaragüenses Luisa Amanda Espinoza (AMNLAE) som sedan 70 talet fram till denna vecka har organiserat FSLNs kvinnor över hela landet. Rörelsen som tagit namnet från den första kvinna som dog i sandinisternas väpnade kamp mot somozadiktaturen ersätts av Movimiento de Mujeres Blanca Aráuz vars namn tagits från den nicaraguanska befrielsehjälten Augusto C. Sandinos fru. Orsaken antas vara en strid mellan AMNLAEs ledare de senaste åren Dora Zeledon och Rosario Murillo. AMNLAE har varit långt från oberoende, kunde knappast kallas feministisk och har kritiserats hårt av de flesta andra organisationer i den nicaraguanska kvinnorörelsen. Men organisationen var så sent som i september förra året öppet motståndare till skärpningen av abortlagstiftningen.

(5) Något om det iberoamerikanska toppmötet nästa vecka i El Salvador. Denna gång samlas alla Latinamerikanska presidenter (och Portugals och Spaniens statsöverhuvuden inklusive den spanska kungen) för att diskutera ungdomsfrågor. Mötet är intressant, inte bara för att det innebär en stor framgång för Latinamerikanska ungdomsorganisationers mångårig arbete för att föra upp frågan på den politiska dagordningen eller för att det kommer mitt i El Salvadors valkampanj som ser ut att föra ännu en vänsterkandidat till presidentposten (Högerpartiet ARENA som har makten hoppas att de med hjälp av toppmötet ska kunna hämta upp FMLNs försprång). Det är intressant också för att det riskerar att utmynna i spektakulära meningsutbyten mellan de olika statsöverhuvudena. Förra året bad Spaniens kung Hugo Chavez att hålla käften vilket fick oanade konsekvenser.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Nicaragua, Forum Syd, Daniel Ortega, FSLN

Left is Right and Right is Left

2008-10-15T17:30:00.007-06:00

En inte helt felaktig sammanfattning av FSLNs politik i brittiska the Guardian:
"After 16 years in the wilderness, Ortega won Nicaragua's election in 2006, but this time on a free-market liberal and socially conservative platform. He endorsed a ban on abortion, which appeased the Catholic church, and made a pact with conservative political parties. He has lashed out at his previous supporters, including leftwing writers, poets and artists, and violent attacks by pro-government supporters have been mounted on recent opposition rallies."

Forum Syd lämnar in sin bokföring till åklagaren

2008-10-15T08:19:00.009-06:00

Den svenska biståndsorganisationen Forum Syd lämnade igår in sin bokföring och andra efterfrågade dokument till åklagarmyndigheten i Nicaragua. Dokumenten ska granskas för att undersöka om pengar använts för "att stödja olaglig verksamhet". Granskningen förväntas ta ca 2 veckor. Detta kan läsas om på regeringens pseudo-oficiella folkmaktshemsida.

Samtidigt undersöks organisationen av inrikesministeriet (ministerio de gobernación) som nu delvis tagit över arbetet från utrikeministeriet med att granska och reglera även de internationella organisationerna verksamma i landet. Forum Syd och Oxfam Storbritannien är de två internationella organisationer som hittills utreds för stöd till olaglig verksamhet. Dessutom utreds 17 nationella organisationer. Ingen konkret misstanke har ännu framförts (och därför anses de två husrannsakan som genomförts på CINCO och MAM , två organisationer som Forum Syd stött, vara olagliga av organisationens advokater). En oro /misstanke är att fall som leder till åtal och fällande dom ska fabriceras utifrån de beslgtagna materialet. Sandinisterna har starkt inflytande över domstolsväsendet och i flera års bokföring och verksamhet kan nog ngt hittas som kan anses vara olagligt.

Förutom den ospecificerade frasen "olaglig verksamhet" har inget oficiellt skäl till utredningarna angivits. Men organisationerna har anklagats för olika brott via regeringstrogna medier. Tidigare anklagelser varit att pengar gått till organisationer som saknar juridisk personlighet, att organisationer "lånat ut" sin juridiska personlighet till andra "olagliga" organisationer. Tanken är för mig lite svår att acceptera. Sociala rörelser formas på alla möjliga sätt och erfarenheterna från Latinamerika är många; från "Los piqueteros" i Argentina, indianerna i Bolivia som protetsrade mot vattenprivatiseringar till de fruar till "försvunna"i konflikten i Guatemala eller spontana nätverk som dyker upp kring enskilda frågor. Ska bara organisationsformer som är definierade i lagstiftningen och godkända av parlamentet ha rätt att använda pengar?

Nu när dokumenten kommer in till åklagarmyndigheten dyker andra anklagelser upp i de officiella medierna. Forum Syds anklagas bland annat för att genom sitt stöd till organisationer som arbetar för rätten till abort ha uppmanat till olaglig verksamhet. Stöd till politisk verksamhet har också nämnts som ett tänkbart brott i både Oxfams och Forum Syds fall. Huruvida detta kan leda till åtal eller till att organisationen förlorar sin juridiska personlighet / rätt att verka i Nicaragua är jag inte lagkunnig nog att säga. Men en sak vet jag, om det visar sig olagligt för solidaritetsrörelser att stödja politisk verksamhet så försvårar det avsevärt arbetet för de organisationer som inte enbart arbetar med välgörenhet. Att informera folk om deras rättigheter och stödja dem när de organiserar sig för att försvara dem är i grunden alltid ett politiskt arbete.

De nationella organisationer som utreds är de följande:

1. Movimiento Autónomo de Mujeres (MAM)
Respaldado por el Centro de Investigación de la Comunicación (CINCO).

2. Grupo de Mujeres Amerrisque.
Respaldado por la Asociación parra la Defensa de los Derechos de las Mujeres Nicaragüenses.

3. Red de Mujeres Municipalistas de Nicaragua.
Respaldado por la Asociación Civil Grupo Venancia.

4. Coordinadora Civil.
Respaldado por la Fundación Red Nicaragüense de Comercio Comunitario.

5. Campaña 28 de Septiembre por la Despenalización del Aborto en América Latina y el Caribe/Movimiento Autónomo de Mujeres.
Respaldado por el Centro de Investigación de la Comunicación (CINCO).

6. Movimiento Social Nicaragüense Otro Mundo es Posible.
Respaldado por el Centro de Estudios Internacionales (CEI).

7. Comité de Organizaciones No Gubernamentales e Instituciones de la Sociedad Civil Organizada (ISCO).
Respaldado por la Universidad de las Regiones Autónomas de la Costa Caribe Nicaragüense (URACCAN).

8. Red Local de Prevención y Atención de Violencia Intrafamiliar y Sexual.
Respaldada por la Asociación para el Apoyo.

9. Red de Participación Ciudadana por la Gobernabilidad Democrática en la RAAN.
Respaldada por la Asociación Centro Cristiano de Derechos Humanos.

10. Red de Jóvenes Nicaraguita.
Respaldada por la Asociación Centro Ecuménico Fray Antonio Valdivieso.

11. El Consejo de Desarrollo Departamental de Jinotega.
Respaldado por la Asociación de Voluntarios para el Desarrollo.

12. Centro de Investigación y Documentación de la Costa Atlántica.

13. Red de Organismos Civiles de Omepete.
Respaldados por la Asociación de Movimiento de Jóvenes de Ometepe.

14. Bufete Popular Boris Vega.
Respaldado por la Fundación Comunidades Cristianas de Base de Masaya.

15. Alianza Turística de Jinotega.
Respaldado por la Asociación de Educación y Comunicación la Cuculmeca.

16. Asociación de Municipios de Nueva Segovia.

17 Comité de Desarrollo Municipal de Jinotega.

(Listan är tagen från regeringens hemsida för ett par dagar sedan, ett antal nya organisationer kan säkert ha tillkommit sedan dess.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Forum Syd, Nicaragua

Drevet går mot NGOs och forumsydimperialism

2008-10-11T21:07:00.030-06:00

Drevet går. Om man vill veta vart - och det är mycket viktigt att veta vart för springer man inte snabbt i denna riktning blir man lätt överkörd - så läser man "el 19". Tidningen kommer ut varje vecka och sprids gratis över hela landet men den kan även laddas ner från internet. Just nu går drevet mot NGOs. I de senaste numren har i stort sätt alla landets större eller mer inflytelserika högerorganisationer (regeringskritiska) avslöjats som ”Washintons och Europeiska högerregeringars” verktyg för att underminera den folkvalda revolutionära nicaraguanska regeringen.

Imperialismens nya strategi - Oxfam och Forum Syd
Kodordet i imperialismens nya strategi mot Latinamerikas vänster är ”incidencia política” eller ”advocacy” som på svenska något otillfredsställande brukar översättas med ”påverkansarbete”. Imperiet och högerkrafterna använder enligt el 19 internationella organisationer (Oxfam och Forum Syd pekas särskilt ut tillsammans med de amerikanska republikanska och demokratiska parternas biståndsorganisationer NDI och IRI samt den tyska socialdemokratiska Friedrich Ebert Stiftung) för att finansiera politisk verksamhet riktad mot regeringen och revolutionen. Mottagarna av pengarna kallas apor och ”para-partier” i en allusion till de paramilitära högergrupper som traditionellt använts av den latinamerikanska högern för att mörda, terrorisera och skrämma befolkningen. (Stora delar av Uribes högerregering i Colombia har tvingats avgå eller utreds för sammankoppling med sådana grupper och i Bolivia massakrerades nyligen anhängare till Bolivias president Evo Morales.)

Men organisationernas försök att maskera sitt politiska arbete under tekniska termer som ”incidencia política” avslöjas och fördöms nu alltså av regeringen. Vice utrikesminsitern Valdrack Jaintschke slår i ett möte med spanska biståndsorganisationer dessutom fast att allt sådant bistånd måste upphöra genast. ”El 19” fortsätter avslöjandet: ”Under förklädnad och smink i termer av demokrati, good governance, sexuella rättigheter, ungdom och hälsa använder de internationella organisationerna miljoner med dollar för att bedriva kampanjer mot regeringen och fylla de lokala utförarnas bakkonton. ...Verkligt utvecklingssamarbete går till harmoniserade nationella program för fattigdomsbekämpning, infrastruktur, hälsa, utbildning, stöd till produktion på landsbygden och miljövård.” Sådana program kontrolleras av regeringen och de som stödjer den, inte dess motståndare.

Av de 17 organisationer som uppges vara under utredning återkommer några om och om igen i 19 och deras företrädare attackeras med personliga påhopp. ”Sofia Montenegro, ultrahögeraktivist och syster till den kriminella somozist-militären Franklin Montenegro” och två av de organisationer där hon verkar: CINCO, som också företräds av landets främsta journalist Carlos Chamorro och Movimiento Autónomo de Mujeres (MAM) - en rörelse som samlar många av Nicaraguas mest stridbara feminister.

Husrannsakan
Igår och idag utfördes husrannsakan på dessa organisationer. Datorer, bokföring och andra dokument beslagtogs och bortfördes med hjälp av polis. Även den svenska biståndsorganisationen Forum Syd som stött MAM och CINCO har fått besök av ministerier på eftermiddagen de senaste två fredagarna och en mängd dokument har krävts in med hänvisning till en utredning om olaglig verksamhet. Coordinadora Civil, ett nätverk av mer än 600 organisationer står också på listan över 17 organisationer som anklagas för olaglig verksamhet.

Forum Syd samarbetar fullt ut med regeringen och planerar att överlämna alla de dokument som begärs in utan att bråka. Vi har inget att dölja, har alltid arbetat öppet och följt Nicaraguanska lagar och bestämmelser och vi kommer att fortsätta göra det i framtiden säger organisationens representant i Managua till mig i telefonen.

Om man ska tro anklagelserna i de regeringstrogna medierna så är organisationerna skyldiga till pengatvätt och ”triangulering” av pengar. Bakgrunden är att de ”lånat ut” sin juridiska personlighet till andra organisationer. Eftersom MAM är ett nätverk utan juridisk personlighet har Oxfam och Forum Syd stött deras arbete via CINCO. Så har mängder av organisationer arbetat i Nicaragua de senaste 16 åren, helt öppet. Hur pengarna, som enligt vad alla verkar vara överens om kommer från svenska, tyska, holländska och finska skattebetalare skulle kunna vara ”smutsiga” och därmed behöva tvättas har jag också lite svårt att förstå.

Hjälp att förstå
Hur kommer det sig att ett progressivt civilsamhälle görs till den sandinistiska så kallade vänsterregeringens främsta fiende. Hur kommer det sig att den fattiga åklagarmyndigheten lägger väldiga resurser på att utreda sina gamla vapenbröder från gerillan och ledande biståndsorganisationer kopplade till den internationella rättviserörelsen istället för några av de 82 000 anmälningar för intrafamiljärt våld och sexuellt utnyttjande som enligt el nuevo diario ligger i deras skrivbordslådor och väntar på att behandlas? Varför ger man högerkrafterna vatten på kvarnen i sitt tal om förföljelse och diktatur? Hjälp mig gärna att svara på detta!

NGO-sandinisterna
När revolutionen röstades bort 1990 togs alla på sängen. Många i FSLN hade nästan trott att den skulle fortgå för evigt. Gränserna var suddiga mellan stat och parti och äganderätten över tillgångar som revolutionen konfiskerat eller byggt upp var dåligt definierad. Med tanke på omständigheterna måste maktöverlämnandet betraktas som mycket lyckat. Den militär och polis som sandinisterna skapat avskildes framgånsrikt från partiet och tillhör idag höra de mest professionella och effektiva i regionen.

För FSLN innebar dock valförlusten en enorm kris som partiet kanske inte har återhämtat sig från ännu. För att trygga dess överlevnad och inflytande skrevs resurser och utvecklingsprojekt över på revolutionens ledare. Ofta fortsatte dessa att jobba på liknande sätt som de gjort under 80-talet, ofta med samma internationella solidariska finansiärer men nu som partianknytana NGOer eller som egna företagare. Tiden efter valnederlaget går idag under namnet ”la piñata” - en födelsedagslek som är otroligt populär i Latinamerika i vilken barnen slåss om godisar från en stor sönderslagen docka gjord av lera och tidnigspapper. Den största delen av partiets intellektuella och mest namnkunniga ledning bröt sig ur partiet och bildade MRS 1994. MRS lyckades dock inte få med sig gräsrötterna som stannade kvar, stödde Daniel och har med sitt engagemang fortsatt att bära partiet under hela 90-talet, fram till valvinsten 2006.

En utbredd uppfattning finns inom FSLN idag, att de som lämnade var de som levde relativt gott under de svåra krigsåren, som betroddes med resurser vid valnedelaget, som trots detta övergav partiet i en av dess svåraste stunder och som sedan dess levt gott på sina NGOs. Att flera av de som gick lämnade av legitima ideologiska skäl är svårt att förstå eller acceptera för de fattiga gräsrötter som fortfarande tror på FSLNs revolutionära mission, som ser partiet som representanten för de fötryckta i Nicaragua och som har fortsatt kämpa i extrem fattigdom under 16 svåra år. När dessa relativt välburna intellektuella nu dessutom kritiserar regeringen för att vara auktoritär och demonstrerar med högerpartierna så faller partiledningens personliga attacker mot dem i bördig jord. Den här valvinsten har kostat partiets trogna (35% av Nicaraguas befolkning) svett och tårar under 16 långa svåra neoliberala år. Då ska inga privilegierade överklassintelektuella komma och förstöra, kritisera och destabilisera...

NGOs och bistånd har onekligen varit en god affär för den lilla nicaraguanska medelklassen och få med inblick i industrin skulle neka till att de som mest tjänat på biståndet är medelklassen (lokalantställda måste vara välutbildade för att kunna göra ett gott jobb, tjänster som inhandlas måste vara av god kvallité, studier som beställs välskrivna, kontor måste hyras, bostäder ordnas åt anställda, konferenslokaler hyras för möten... Mer som ett avfärdande av biståndet som idé och praktik så är detta en logisk konsekvens av bistånd, bra eller dåligt). Antalet NGOs i Nicaragua exploderade efter 1990 från att ha varit i stort sätt helt frånvarande under 1980-talet. Biståndet och NGO-explosionen har fått stora konsekvenser för det sätt som civilsamhället organiserats på.

Debatten om biståndet och de sociala rörelserna
Debatten om biståndet och civilsamhällets organisering är inte ny. När jag kom hit hade en artikel av den ”högerextrema” Sofia Montenegro skapat en viss debatt bland internationella och nationella organisationer och vänsterintellektuella i landet. I artikeln skriver hon bland annat att:

”By the end of the nineties, Nicaraguan civil society revealed a fundamental new feature: the social movements and organizations appeared disjointed and co-opted, now less by the FSLN than by international cooperation. As I will point out below, it imposes agendas that do not always coincide with either the national or grassroots agendas.”

Sofias artikel från 2002 är en intressant analys av det nicaraguanska civilsamhällets mest närliggande historia och hennes förslag för framtiden har legat till grund för MAMs strategi. Hon kan med viss rätt beskyllas för att ha dragit igång den debatt som nu används mot henne. Nedan följer ett längre utdrag ur hennes artikel som kan läsas i sin helhet här.

”One characteristic of both old and new social organizations and movements is their fragmentation and lack of an overall vision of the problems. The fragmentation of the women’s movement, of which I have been a student and militant activist for over 20 years, did not begin in 1996 with the Alemán government, but in 1994 with the NGOs, which began to replace the movement. Given that their existence is tied to financing from international cooperation, which now has at least a lip-service commitment to crosscutting all its programs and projects with a gender focus, the promotion of this international agenda point began to overshadow the more political agendas of the movement itself.
There is confusion between their respective missions, roles and representations, but the reality is that NGOs represent the institutional mission established in their founding charters. If an NGO’s mission consists of applying Band-Aids to all wounds, that is the limit of the "social change" it will be able to produce, whereas a social movement has a larger, more utopian scope to its vision of social change.”

Civil society’s autonomy from political society
is a prerequisite for concluding the transition

The Nicaraguan government’s institutional structure is decadent and split into the two dominant camps. The National Assembly is a polarized disaster while the justice system is corrupt and unjust and old pro-Alemán elements still coexist in the state bureaucracy alongside new ones pledged to Bolaños’ "new era." The army and police, ironically, are the most institutionalized bodies and have best withstood the bi-polarization.

The more autonomy civil society has from such a political society, the stronger it is and the more democratic the state is. Only a strong and autonomous civil society can establish a correlation of forces that could lead the state to democracy. Today, Nicaraguan civil society is not only close to political society, but is in fact virtually co-opted by it. Establishing that balance is the prerequisite the country needs to continue consolidating the inconclusive transition. This implies reorganizing civil society and each of its organizations and coming together in broad coalitions that oblige political society to change.

Cutting loose from parties vs. cutting loose from politics

Civil society’s contribution to democracy can be measured four ways. First is the degree to which its organized forces are solid enough to take on state authoritarianism, altering the balance between civil and political society. Second is the degree to which they are able to impose standards of public morality and values on the state, playing a disciplinary role and providing the example to be followed. Third is the degree to which they articulate the interests and demands of the population groups they represent, providing an alternative channel as intermediaries with the state. And the fourth is the degree to which they manage to redefine the rules of the political game along democratic lines.

It is on this last point that we have a fundamental problem: a gradual de-politicizing of the civil society organizations in which we have gotten used to saying, ‘No, I don’t want to get involved in that because it’s political.’ Cutting loose from the parties, which is necessary has become confused with cutting loose from politics. I can be a citizen without a party but not without political positions: on authoritarianism, on corruption, on institutionality on the rule of law and other political issues.

Thanks to their political formation, capacity to mobilize and solidarity, Sandinistas are the only ones that could recover any of the mystique of political activism, make a dent in Nicaraguan society’s political cynicism and re-embrace the social causes for which the FSLN was born. Regrettably, however, they are still buying into a historical identity that renders more loyalty to their party and to the "lines" established by their caudillo than to their nation or to democracy. They have not renewed their own thinking and only assimilate any new thinking in a non-critical manner. Not daring to dissent, they are accomplices of the status quo.

Nicaragua needs to construct a democratic and inclusive new leftwing force that can become a hegemonic pole able to lead the country. A leftist party should favor democracy social justice and social change, values that no longer define or even interest the FSLN. Leadership is nothing other than the capacity to represent, embody and interpret the population’s needs and aspirations. The FSLN’s current leaders have not personified the reality of the poor for a very long time, and cannot interpret it because they do not say what is going on, do not tell the truth and do not recognize their own errors. They are dedicated instead to watching over the interests of a small economic corporation. No longer setting any example and lacking sincerity, the FSLN has lost its leadership.

The FSLN, however, is also theoretically and politically out of date. Its thinking is rigid and arthritic, with no flexibility or capacity for coming up with new ideas or proposals. It no longer has any intellectuals within the organization and is not rethinking reality. That makes it very difficult for it to change.

Högerextremism?
När Sofia Montenegro anklgas för att vara högerextrem av ”el 19” är det inte för att hon dragit igång en intressant och legitim debatt om den skadliga inverkan internationella biståndsorganisationer kan ha haft på Nicaraguas progressiva rörelser. Det är inte heller för att hon har varit bror till en ökänd militär i Somozas militärpolis. Sofia var redan innan revolutionen en del av FSLN. En av revolutionens mest omskakande vittnesmål är berättelsen om hur hennes mor bönar och ber henne att intervenera för att förska rädda livet på sin bror. Infångad under revolutionens slutskede och avrättad i oktober 1979. Sofia träffade sin bror flera gånger i fängelset men nekade till att göra sin mor till viljes.

- Om jag hade försökt rädda hans liv hade jag behövt försöka rädda alla somozister, det hade inte varit etiskt.
Intervjun kan läsas i boken Sandinos döttrar av Margaret Randall. Montenegros dilemma var inte unikt. Revolutionen delade familjer mitt itu och många av dess främsta ledare hade föräldrar med nära anknytning till diktaturen eller dess fruktade militärpolis.

Sofias Montenegros skrivande och tänkande har provocerat fram många intressanta diskussioner om civilsamhällets roll och natur. Sedan artikeln skrevs har hon liksom stora delar av Latinamerikas sociala rörelser åter accepterat tanken på närmare samarbete med progressiva partier. MAM stödde MRS inför valet 2006. "Nu får ni ta bort Aet ur ert namn" menade kritikerna. Men vänsterns frammarsch över kontinenten har i de flesta fall varit en konsekvens av en allians mellan autonoma sociala rörelser och nya partier. Zapatisternas avståndstagande från staten, partierna och makten ses av många numera som en återvändsgränd. Se bland annat denna artikel av Emir Sader. Nicaraguas är dock annorlunda. Partiet är samma som det som hade makten under kalla kriget och de starkaste massrörelserna är produkter av revolutionen snarare än tvärtom, de styrs fortfarande uppifrån av FSLN som visar sig ha mycket svårt att acceptera att utrymme ges för organisationsformer som de inte själva kontrollerar.

Diskussionen Sofia Montenegro för om förhållandet mellan civilsamhälle, stat och parti går tillbaks till Gramsci och de italienska socialisterna under Musolinis fascistregim. Anklagelserna som riktas mot henne från regeringen är svar på Sofias legitima kritik av partiet. De kommer inte underbyggda av argument utan som smutskastning och personliga påhopp, och nu som husrannsakan och diffust formulerade brottsutredningar. Det som händer är en signal till alla tänkande nicaraguaner och nicaraguavänner att ta sin roll som organiska intellektuella på största allvar (oavsett om de stöder FSLN-regeringen eller inte). Annars riskerar landets framtid att bli mörk, brun och våldsam.

Intresant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Bistånd, Nicaragua, Sociala Rörelser, Forum Syd, NGOs, Gramsci

sociedad servil eller sociedad civil

2008-10-08T10:31:00.005-06:00

Bloggandet lider pga en massa jobb och lite feberförkylning men det händer viktiga saker i Nicaragua som jag hoppas kunna skriva lite längre om inom kort.

Ännu en protest slogs ner med våld förra veckan, den här gången några ungdomar (de flesta under 20 år) från "movimiento no" som protesterade mot regeringen utanför den FSLN kontrollerade tv-stationen canal 4. Ungdomarna som inte var fler än 20 hade hemmagjorda plakat som det stod "nej till diktaturen" på. De attackerades av bland annat FSLNs politiska sekreterare i Managua Edgardo Cuarezma och den före detta vice-borgmästaren och parlamentsledamoten Evertz Carcamo med sparkar och slag. Ungdomarna gjorde inte motstånd utan satte sig ner men tvingades snart bort från platsen av FSLN-mobben. Händelserna kan ses på Youtube Någon filmade även canal 4s inslag om händelsen, något av det diktaturdummaste jag sett. Ungdomarna kallas överlag snobbar och överklass-kids, finansierade av USA för att provocerat fram våld och förstöra Canal 4s utrustning. Representanter för "movimiento no" har anmält de som slåss på bilderna, mest av principiella skäl. Canal 4 har å sin sida anmält ungdomarna för hot, förolämpningar och våld mot deras installationer.

Samtidigt fortsätter regeringens kamnpanj och förföljelse av regeringskritiska organisationer. En "razzia" ska ha utförts på den svenska biståndsorganisationen Forum Syd där hot framförts om att stänga ner kontoret. Både Forum Syd och Oxfam Storbritannien anklagas i diverse statliga medier för pengatvätt. Båda organisationerna administrerar "multifondos" pengar från ett antal europeiska regeringar till det nicaraguanska civilsamhället. Forum Syds fond (FED) stödjer arbete med sexuella och reproduktiva rättigheter och Oxfams fond ger stöd till arbete med "gobernabilidad" samhällsstyrning och demokratifrågor. Båda fonderna har stött ett kvinnonätverk som kallas MAM (movimiento autonomo de mujeres) där Nicaraguas mest stridbara och kända feminister samlas. MAM har gjorts till regeringens främsta måltavla i sin förföljelsekampanj av oliktänkande. Båda fonderna har dock också stött organisationer som anses vara FSLN-anknytna.

Hoppas som sagt återkomma om detta mer i ett senare inlägg. Tills dess rekommenderar jag som vanligt en av Pedros teckningar.

Mer om Nicaragua kan man också läsa i några danska nicaraguabloggar här, här och här. Rekommenderas särskilt för den som tycker att det finns för lite bilder på denna blogg...

Zoilamerica drar tillbaks anmälan mot Ortega

2008-09-30T11:44:00.002-06:00

Zoilamerica - som jag tidigare skrivit om bland annat här - drog i veckan tillbaks sin anmälan mot Daniel Ortega från den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. I en kommentar skriver hon att hon inte vill att hennes fall ska utnyttjas som politiskt slagträ i valdebatter och på andra ställen. Beslutet är enligt samma kommentar ett steg mot familjeförsoning. Samtidigt står hon fast vid sin historia. Feminister i Nicaragua och resten av Latinamerika säger i kommentarer att de respekterar Zoailamerikas beslut. Samtidigt påpekar de att detta inte betyder att Ortegas oskuld därmed är bevisad. "Hon har sina skäl att dra tillbaks beslutet och de respekterar vi, men vi tror fortfarande på hennes berättelse." Beslutet minskar kraften i den internationella kampanjen mot Daniel Ortega. Nicaraguas bästa tecknare, Pedro Molina, träffar som så ofta mitt i prick i en kommentar.

Ernesto Cardenal på bokmässan

2008-09-30T11:22:00.004-06:00

Munken, revolutionären, poeten och före detta kulturministern Ernesto Cardenal besökte nyligen bokmässan i Göteborg. Själv har jag haft lite svårt att se storheten bakom detta spännande "skal". Hans bok om den "förlorade revolutionen" - "revolución perdida" - skulle jag tillexempel inte rekomendera. Men Cardenal är på alla möjliga sätt en viktig person och regeringens konflikt (rättsövergrepp) mot honom har en oerhörd symbolisk betydelse, inte minst för den delen av latinamerikas vänster som oförbehållslöst identifierat sig med den kubanska revolutionen. Cardenal har sedan länge varit en av Kubas och Castros mest trogna försvarare. Läs mer om besöket på VFSNs hemsida.

Religionen som opium, aborter och befrielseteologi

2008-09-25T11:21:00.010-06:00

Det förs just nu en liten religionsdebatt på svenska tidningars kultursidor. Magnus Linton skriver i DN att religion har blivit på modet och stör sig på det. Han ser en orsak: senmodernitetens behov av tröst eller ”samma våg som bär sverigedemokraterna mot riksdagen - jakten på något fast” och en konsekvens: etikens förflummande: ”Seriös etik handlar mycket om att avgöra när, om, hur och varför det är rätt att döda vissa liv, inte om att odla myter om att det varken sker eller bör ske. Trons svällande plats i medier bidrar mer och mer till det senare och lite - om något - till det förra. Trist kantring. För etisk populism är inte mindre farlig än politisk - bara mycket lättare att komma undan med.”

Elisabeth Hjort svarar i Expressen: ”Det finns många vita medelklassmän som när en våt dröm om en värld utan religion (majoriteten av världens religiösa är kvinnor utan pengar). De männen är besvikna, och riskerar att så förbli. Får jag komma med ett förslag till dessa etikens tillskyndare och upplysta humanister? Låt oss lägga ner stridsyxan ett slag och göra gemensam sak. Med befrielsekyrkorna till exempel, som kämpar mot rövarkapitalism, patriarkat och maktkyrka. I Skärholmen och i Bogotá. Det finns en del att göra. Tänk så här. Om vi lyckas med etiken kanske religionen försvinner på köpet? Vore det inte värt ett försök?”

Linton svarar igen att ”Gärna det – om det inte vore för alla befrielseteologiska projekt som kommit till makten de senaste åren och sjösatt attacker på redan marginell aborträtt. Flickor våldtas, dör i tusental, berövas rätten till sina kroppar – av röda kristna män. Det är i detta fall inte politisk färg, utan tro – det vill säga frånvaro av etik – som är problemet.

Jag känner mig manad att göra ett sent inlägg och i brist på tillgång till Expressens och DNs kultursidor får det bli här på min nicaraguablogg. Nicaragua är kanske det bästa eller mest tragiska exemplet på det Linton kritiserar. Det i teorin vänsterrevolutionära regeringspartiet FSLN bekänner sin ”kristna” tro och ideologi så ofta den kan. I rondeller, tidningar och genom konkreta politiska beslut.

Sandinistisk kristendom och aborter

Ett av de mest kända och mest konkreta resultaten av alliansen kyrka-FSLN är världens strängatste abortlagstiftning. FSLNs kampanjledare och nuvarande presidentfrun Rosario Murillo satte själv frågan på dagordningen efter att först internt ha ljugit och kört över de få feminister som fanns kvar i partiet. När FSLN drev frågan innan valet trodde många att det var en kortsiktig valstrategi, riktat mot det sandinistiska utbrytarpartet MRS som allierat sig med den nicaraguanska kvinnorörlesen. Den stockkonservativa nicaraguanska katolska kyrkan hade en avgörande roll i beslutet. Efter flera av de val FSLN förlorat har analytiker lagt skulden på kyrkan, som öppet stött antisandinsimen. Murillo antogs vilja neutralisera eller vända på kyrkans inflytande över valet till FSLNs fördel. FSLNs allians med den konservativa kyrkan har dock fortsatt att stärkas efter valet. Beslutet om abortlagen konfirmerades när Nicaraguas nya rättslagstiftning antogs mot slutet av 2007. Enligt Human Rights Watch och landets kvinnororganisationer har mängder av kvinnor dött sedan dess, i olagliga aborter eller på grund av brist på vård eftersom doktorer inte längre vågar behandla kvinnor med komplikationer. Läkare riskerar fängelsestraff för medverkan till abort om fostret dör på operationsbordet, även om detta sker för att rädda kvinnans liv.

Om Daniel Ortega och hans fru är kristna på riktigt eller om de opportunistiskt spelar kristna spelar inte så stor roll längre. Den ”kristna” retoriken är central i partiets strategi och så länge partiets ledning sitter kvar är den här för att stanna. Den återupprepas också av ledare och aktivister på alla nivåer i organisationen. Linton har en poäng när han skriver att röda kristna män vådtar, dödar och och berövar kvinnor rätten till sina kroppar. Men han har fel när han skyller befrielseteologin för detta. Själva meningen, befrielseteologiska projekt som kommit till makten, är nämligen något av en självmotsägelse. Men för att se det måste man förstå det befrielseteologiska projektet, dess stora berättelse.

Behovet av mening

Senmoderniteten kännetecknas möjligen av det Magnus Linton kallar behovet av något fast, men jag skulle nog hellre kalla det behovet av mening. Den postmoderna världens kritiska nedmonterande dekonstruktion av de stora berättelserna har lämnat ett tomrum som i stort sätt bara fyllts av den globala kapitalismen och en individualistisk konsumtionsideologi. För sådana som den priviligerade svenska kultureliten (vilkas behov av mening inte tillfredsställs av nya plasmaskärmar, 3G-telefoner eller trendiga miljöbilar) har möjligen den av Linton föraktade flummiga nyandligheten kommit att fungera som utfyllnad. För majoriteten av världens människor förblir konsumismen istället en ouppnåelig om än mycket lockande otillfredsställd dröm. Den fungerar därmed om möjligt ännu sämre som meningsbärare i Latinamerikas kåkstäder än i de svenska kultursofforna..

Den globala kapitalismen krossar och maler sönder det gamla jordbrukssamhällets produktionsstrukturer och sociala gemenskaper. Jordbruket kan inte längre försörja de växande befolkningen så migrationsströmmarna går från landsbygden till städernas slumområden och från städerna i syd över murarana och genom öknarna till städerna i norr. Bygemenskaper, familjer och andra traditionella sociala hierarkier slås i bitar och ett tomrum uppstår; en brist på mening och en brist på samhörighet: Två djupt mänskliga behov lämnas otillfredsställda. Kampen om att fylla detta tomrum pågår över hela världen och det är i denna kamp som det det viktigaste slaget för demokrati och mot våld, kriminalitet och terrorism utkämpas. Mer eller mindre fundamentalistiska religiösa samfund och ”evangelikala” kyrkor och mer eller mindre kriminella ungdomsgäng,”pandillas”, är de som idag mest effektivt erbjuder bristvarorna mening och samhörighet till Latinamerikas fattiga.

Deras "mening" bekräftar dock snarare än utmanar exkluderingens mekanismer. Socialantropologiska undersökningar av centralamerikanska pandillas visar att deras medlemmar identifierar sig själva som onda, som samhällets kräk, som anti-sociala element. Ungdomsgängens medlemmar internaliserar och accepterar att spela den roll som de fått i brist på tillgång till det konsumtionssamhälle som hyllas runt omkring dem. De evangelikala kyrkorna löser dilemmat på ett annat och mer konstruktivt sätt. Hela samhället och dess värderingar, inklusive konsumismen reduceras till något sekundärt. Frälsningen är prioritet nummer ett och med den ett bättre evigt liv efter detta. Frälsningen bär också ett underordnat löfte om ett bättre liv innan döden. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, halleluja amen”. De evangelikala kyrkorna står som pandillans antites i kåkstaden och är som sådan ofta det enda accepterade sättet att lämna en pandilla. Kyrkan skapar ett starkt socialt tryck hos sina medlemmar att sluta ta droger, sluta supa och att vara trogna sina partners. Det är därför ingen slump att de flesta kyrkor fylls av kvinnor. Kyrkorna bekräftar deras moral och sätt att leva. När en man blir frälst och hjälps av kyrkan att sluta supa och sluta vara otrogen (två aktiviteter som är centrala i en manlig praktik) innebär det en reell ökning av livskvaliteten i hans familj, en ökning av levnadsstandarden som är mycket större än de flesta fattiga kvinnor har anledning att hoppas på. Men kyrkorna utmanar sällan den rådande exkluderande ordningen, ifrågasätter inte dess strukturer och värderingar. Samtidigt som kyrkorna vänder det världsliga ryggen socialiseras dess medlemmar till att vara moraliskt duktiga i enlighet med de normer som gäller ute i samhället, för att på så sätt visa omvärlden frälsningens kraft och samfundets eller kyrkans renhet.

Nicaraguas FSLN-regering har allierat sig minst lika mycket med dessa kyrkor i kåkstäderna och deras pastorer som med de katolska prästerna. Partiet har därmed också gjort sig till högljutt språkrör för den konservativa ideologi och moral som dessa kyrkor propagerar för och som landets stora majoriteter, fattiga som rika, indoktrinerats i sedan barnsben. Därmed har FSLN kastat befrielseteologin i sopkorgen.

Men befrielseteologin har varit och fortsätter att vara viktig i Nicaraguas och Latinamerikas historia. Mer kunskap om befrielseteologi skulle vara på sin plats både hos solidaritetsrörelser och institutioner som svenska kyrkan. Här kommer ett kort och ofullständigt försök på sammanfattning.

Kärnan i befrielseteologin innebär tvärtom mot vad Linton tycks tro ett ifrågasättande av kyrkans ofta dogmatiska verklighetsuppfattning och svart-vita världsbild. Den utgår från den hermeneutiska insikten att kulturella och sociala faktorer påverkar hur vi förstår och framställer verkligheten. Något som naturligtvis gäller även när vi läser bibeln eller försöker tolka kristendomens och kyrkans historia. Frågan om perspektiv blir därmed viktigt. Vi måste helt enkelt välja ett perspektiv. Att bara läsa går inte, vi läser och det vi läser blir meningsfullt, alltså tolkar vi det utifrån våra tidigare erfarenheter, utifrån de kulturella meningsbärande strukturer som vi har tillgång till. Vi kan kalla dessa meningsbärande strukturer stora berättelser.

Berättelsen om den befriande guden

Låt mig kort berätta befrielseteologins stora berättelse.

Historien om Gud i bibeln och den kristna traditionen är berättelsen om människans uppror och befrielse från fattigdom, förtryck och slaveri. Det är berättelsen om hur Gud ingriper i historien och visar vem han är genom att ta ställning för den lilla människan, genom att försvara den utstötte och exkluderade, genom att ge värdighet och upprättelse år den föraktade och bespottade. Det är berättelsen om hur vi själva hittar Gud och hans rike i kampen för befrielse mot förtryck. Men bibeln och den kristna traditionen berättar också om hur människor, speciellt de religiösa och politiska auktoriteterna korrumperas av sin makt och förvandlas till förtryckets främsta utövare, om och om igen.

Det gamla testamentet behandlar det israeliska folkets historia. Den börjar med berättelsen om kunskapens träd på gott och ont, om hur människan (Eva) väljer vetenskapen istället för okunskapen. Hon gör därmed upp med ett paradisiskt eller djuriskt förflutet. Kunskap medför förmågan att välja mellan gott och ont och med den förmågan kommer ett ansvar. Människans historia börjar med dess förmåga att resonera kring etik och moral och insikten att vi själva får ta konsekvenserna av vårt resonerande och vårt handlande. Gud styr inte över våran vilja och våra handlingar men han slutar därför inte att oroas, slutar inte att ta ställning, slutar inte att inspirera, stödja och hjälpa människan i hennes vandring.

Josef, som mobbas och trakasseras av sina äldre bröder befrias och blir den mäktige kungen Faraos närmsta man men utnyttjar sedan sin position för att hämnas på sina bröder, när dom tvingas fly sitt land i hungersnöd. (men Gud ogillar hans maktmissbruk och hjälper honom att tänka om). Israels folk förslavas i Egypten och tvingas bygga Faraos tempel och pyramider men Gud ställer sig på deras sida mot förtryckaren och hjälper Moses att befria dem från slaveriet. Det från slaveriet befriade folket får upprättelse efter långa strapatser i öknen men dess ledare använder nästan genast sin växande makt till att begå egna övergrepp. Herdar som lever på gräshoppor och hånung i obygden kliver fram och kritiserar den ”av gud smorde” konungen med styrka och gudomlig auktoritet. Gud finns på de svagas sida mot de mäktiga teokratiska envåldshärskarna.

Evangelierna i nya testamentet domineras av en storkonflikt mellan Jesus och de religiösa auktoriteter som på hans tid förvandlat den profetiska traditionen till dogmer som de slår i huvudet på folket. De är själva de värsta syndarna säger han, som vitkalkade gravar, utanpå vitskimrande men inuti fyllda av död och förruttnelse. Lagen är till för människan inte människan för lagen säger han vidare och bryter med gudomlig auktoritet mot de förtryckande normerna, mättar hungrande och helar sårade på vilodagen och berör, talar med, lyssnar på och helar smutsiga, oberörbara och nedtystade kvinnor.

Mönstret fortsätter under kyrkans historia. Den kristna urkyrkan börjar som en samling förtryckta pacifister vilka lever i egendomsgemenskap i väntan på Jesus snara återkomst. De bekämpas av imperiets kejsare vars överhöghet de vägrar erkänna. Men kyrkan blir snart själv en maktfaktor, förvandlas till statsreligion i romarriket, korrumperas och används tvärt emot den ursprungliga idén för att rättfärdiga och förstärka kejsarens styre och hans övergrepp. Reformrörelser dyker ändå ständigt upp, försök att föra tillbaks kyrkan dit den hör hemma, till de fattiga och förtryckta. Först i form av olika klosterordnar, nunnor och tiggarmunkar, som sedan själva bli maktfaktorer... Därefter i diverse nya kyrkobildningar som gör upp med påvens makt i Rom, skapar mera demokratiska kyrkor, återvänder till urkyrkans ideal men sedan själva stelnar och blir maktfaktorer, korrumperas etc...

Befrielseteorin lyfter upp denna historia och synliggör den för fattiga, använder den som ett verktyg för att inspirera till ett kritiskt ifrågasättande, i terori och i praktik, av den makt och de förtryckstrukturer som dominerar samhället idag. Martin Luther King, Nelson Mandela, kampen i mot förtrtcket i Öst Timor inspirerades och stärktes alla av en befrielseteologisk läsning av bibeln och den kristna traditionen.

Befrielseteologerna pratar om den levande Jesus, Jesus som människa, vad han sa och vad han gjorde, som exempel att föröka följa. De konservativa kyrkorna undviker ofta den mänskliga Jesus och lägger istället tyngdpunkten på Jesus död, för våra synders skull.

Genom befrielseteologins presentation av en alternativ berättelse om den Gud de fattiga tror och hoppas på så relativiseras kyrkans, prästernas, pastorernas och politikenras auktoritet och deras makt undergrävs. Makten kan och bör plötsligt ifrågasättas och de förtryckta kan uppmanas att se sig själva som subjekt i historien istället för de maktlösa marionetter den konservativa kristendomen, till maktens förtjusning, förvandlat dem till.

Befrielseteologins motsats

Ett typsikt exempel på den teologi som FSLN tagit till sig i Nicaragua: förtryckets teologi - befrielseteologins motsats - utgörs av alla de fattiga människor som står i rondellerna och ber ”mot hatet”. En av dem intervjuas i FSLNs senaste propagandaskrift: ”Vi är bönder, arbetare som håller oss det gudliga och jag förstår inte vad som är problemet, om dom som är i makten, om dom är liberaler eller vad dom nu än är, vi måste underordna oss de som regerar, så som Guds ord säger. Jag förstår inte varför det finns då mycket hat. Bibeln säger att Gud sätter dit kungar och Gud avsätter kungar. Redan innan kampanjen sa vi det: Om Gud vill att den här mannen ska vara president så blir han det, och om Gud inte vill att han ska bli president så, ja då blir han det inte.”

Daniel Ortega och hans fru propagerar en bibelsyn som vore de kungar på medeltiden. Den intervjuade fattiga mannen har antagligen fått betalt för att stå där han står. Förhoppningsvis hittar han på något som han tror ”journalisten” vill att han ska säga. Det mest oroande är att propagandatidningen lyfter fram hans citat som ett exempel på revolutionär reflektion och disciplin.

När befrielseteorin växte fram under 1960- och 70-talen i Latinamerika var den djupt inspirerad av marxismen. Sedan dess har också feministiska och antirasistiska teologiska perspektiv utvecklats. Befrielseteologins kontextualiserade och kritiska metod är väl anpassad för senmoderniteten, inte för att den levererar några fasta eller färdiga svar utan för att den hjälper oss att reflektera på ett befriande sätt kring hur olika trosuppfattningar och gudsbilder bidrar till befrielse, demokrati och rättvisa (och därmed guds vilja...) eller motsatsen.

Lästips

Den verkliga befrielseteologin kommer man aldrig att hitta hos regeringen, hur mycket vänster eller kristen den än säger sig vara. Istället ska men leta efter den hos maktens kritiker, de dyker upp och är som skarpast där förtrycket är som värst. I Nicaragua har några av de mest lysande och populära befrielseteologiska verken författats. Det mest kända är antagligen den Nicaraguanska bondemässan av Carlos Mejia Godoy, som skrevs under Somozas diktatur. En annan höjdpunkt är Maria Lopez Vigil och hennes brors radioteatrar ”En sådan Jesus” och ”En annan Gud är möjlig”. Den senare innehåller 100 exklusiva intervjuer som en lokalradiostation gjort med Jesus efter att han oväntat kommit tillbaks till jorden ett tag nu på 2000-talet. Intervjuerna handlar om allt från treenighet till jungfrufödsel, abort och påven och de är tydligt inspirerade av det som pågår i Nicaragua just nu. Maria Lopez Vigil har också skrivit en mycket bra och problematiserande teologisk reflektion kring abortfrågan.

För den som vill ha mer teoretiska ingångar till befrielseteologin kan Leonardo Boff och hans bror Clodovis Boff rekommenderas. En debatt mellan dem har på senare tid väckt ganska stor uppmärksamhet. Leonardo, som tvingats kliva av som präst inom den katolska kyrkan kritiserar sin bror för att ha övergett befrielseteologin och närmat sig den katolska kyrkans huvudfåra. En mycket läsvärd svensk religionsvetenskaplig kritik av gamla testamentet i god befrielseteologisk tradition är Jonas Gardells bok "Om Gud".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, abort, befrielseteologi, religionsdebatten, Latinamerika

Lästips 2

2008-09-22T10:04:00.005-06:00

Jag orkar inte blogga om detta. Men för dem som kan spanska och vill ha en sammanfattning av FSLNs sämsta sidor skriven av partiet självt (eller läsa något riktigt osmakligt och läskigt) så kan jag rekommendera en titt. "El 19" är presidentfruns nya veckotidning. I senaste numret attackeras bland annat den svenska biståndsorganisationen Forum Syd hårt för sitt stöd till nicaraguanska organisationers arbete med sexuella och reproduktiva rättigheter.

Fascistkravaller?

2008-09-22T08:17:00.010-06:00

Istället för inflationskravaller fick vi politiska kravaller eller som Nicaraguas mest seriösa dagstidning skriver: fascistkravaller. Inte spontana protester mot höga matpriser utan organiserat våld mot regeringskritiska sociala rörelser och oppositionspartier. Sandinistdissidenterna i MRS, vars parti förbjudits att ställa upp i valet, skulle under lördagen ha demonstrerat tillsammans med en bred allians av oberoende organisationer från det civila samhälle i León. Detta förhindrade dock effektivt av anhängare till regeringspartiet. Vägspärrar upprättades av FSLN anhängare som med påkar i handen stoppade all trafik till och från León. Oppositionsledares bilar slogs sönder eller sattes i lågor och demonstranter från närliggande Chinandega ska ha anfallits och knivskurits "macheteados".

Den före detta gerillaledaren Dora Maria Téllez (MRS) konstaterar att detta visar på svaghet och rädsla hos FSLN. De är rädda för att låta oppositionen demonstrera och visa sin styrka. "Jag är inte rädd för dem, de kommer inte kunna stoppa oss, deras aggression framställer dem istället som repressiva fascister" säger hon.

Alla med inblick i partiet vet att en sådan massiv operation som den i León är otänkbar utan godkännande från högsta ledningen. Lenin Cerna, fruktad chef för underrättelsetjänsten under 80-talet och en av Ortegas närmsta män var i León under helgen och organiserade de sandinistiska (regeringstrogna) styrkorna. FSLNs borgmästarkandidat finns på bild i tidningarna med påk i handen.

FSLN anhängarna hävdar att gatorna och torgen är deras. De tänker inte låta "högerkrafter" eller "oligarkins och imperiets lakejer" ta över de platser som de sedan revolutionen betraktat som sina.

Det som händer bådar inte gott inför de kommande kommunalvalen. När politiska partier först förbjuds att ställa upp i valet och deras sympatisörer sedan förbjuds att uttrycka sina åsikter på gatorna så är demokratin uppenbart hotad. Valkampanjen har precis börjat och blod har redan runnit. Just nu finns det dock inga krafter i Nicaragua som varken vill eller kan utmana FSLN i våldshandlingar, men om utvecklingen får fortsätta i denna riktning kan en våldsspiral inte uteslutas.

Att MRS, som har tre parlamentsledamöter av dryga 50, skulle ha varit ett reellt hot mot FSLN i valet är det få som tror. Frågan varför dessa dumheter tillåts och uppmuntras av partiledningen är därför svår att besvara eller spekulera om. En möjlighet är att regeringen vill framkalla våldsamheter för att söka påvisa paralleller mellan utvecklingen i Bolivia och Nicaragua. Ortega-Murillo avundas möjligen det starka internationella stöd regeringen i Bolivia fått efter våldsamma sammandrabbningar mellan opposition och regeringstrogna där. Alla som vet något om vad som händer i Nicaragua idag skulle skratta åt försök att etablera en sådan parallell om inte utvecklingen inom FSLN varit så djupt tragisk.

FSLN-anhängare som är besvikna över det inträffade skriver här om kravallerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Latinamerika, Daniel Ortega, FSLN

Inflationskravaller?

2008-09-19T10:36:00.010-06:00

Mer än 70% av nicaraguanerna lever i extrem fattigdom enligt den senaste nationella "fattigdomskartan" som bygger på en stor undersökningen av hushållens förmåga att möta de grundläggande behoven. Som en spark i ansiktet på den som redan ligger drabbas dessa fattiga just nu av att Nicaragua har regionens högsta inflation.

Allt blir dyrare. Priset på bönor, ris och majs skjuter i höjden och har i vissa fall fördubblats de senaste åren. För en fattig betyder detta mindre kött i grytorna, för en extremt fattig betyder det mindre mat i magen. Mindre mat i magen är extra allvarligt om man redan är undernärd.

Regeringen får naturligtvis skulden för detta och regering må vara skyldig till mycket dumheter men i detta fall verkar kritiken vara orättvis. Här en intressant analys av inflationen i Nicaragua och dess orsaker.

Prisökningen på råvaror slår extra hårt mot ett fattigt land som Nicaragua eftersom andra kostnader som arbete ofta utgör en mycket mindre del av priset på en vara här än i rikare länder. Nicaragua är dessutom extremt beroende av oljeimporten, bara ökningen av oljepriset från 70-140 USD beräknas föra med sig en direkt importerad inflation på ca 12%.

En stor majoritet av Nicaraguas befolkning lever i extrem fattigdom och använder därmed en extremt stor del av sin inkomst till mat. Inflationen som framför allt drivs av höjda mat och energipriser slår därför extra hårt mot de allra fattigaste i det hårt drabbade fattiga landet.

Slutsasten i analysen som publicerades i en av Nicaraguas mest respekterade och oberoende tidningar är att regeringen inte kan göra något på kort sikt för att minska inflationen. Eventuella försök att tillämpa standardlösningar som åtstramning av budgeten eller högre räntor skulle bara minska möjligheten att utnyttja det "gyllene tillfälle" de höga världsmarknadspriserna innebär för att öka Nicaraguas produktion och export. Inflationen drivs nämligen inte av ökad efterfrågan. Öppenheten i Nicaraguas ekonomi gentemot resten av världen gör att ökad internationell efterfrågan och ökade priser på världmarknaden snabbt slår igenom också på den nationella marknaden. Inte ens ökad inhemsk produktion lär kunna minska inflationen på något avgörande sätt eftersom Nicaragua knappast är stort nog att kunna påverka världmarknadspriserna.

Inflationen anses alltså inte ha att göra med expansiv makroekonomisk politik och är inte driven av en gap mellen efterfrågan och tillgång. Regeringens makroekonomiska politik anses av IMF och de flesta i oppositionen vara "ansvarsfull" och makroekonomisk stabilitet är ett av regeringens mål i den nyligen publicerade plan nacional de desarrollo humano "Nationell plan för männsklig utveckling" (det dokument som samanfattar regeringens politik och ska vara grunden för det internationella samfundets bistånd till landet i enlighet med den så kallade Parisagendan). Högerkritiken mot den latinamerikanska vänstern missar ofta att den har lärt sig av tidigare erfarenheter av hyperinflation. De flesta vänsterregeringar i regionen driver, på gott och ont, inte den sortens ekonomiska politik som de ofta kritiseras för.

Det är alltså strukturella orsaker i Nicaraguas ekonomi och dess relation till den globaliserade ekonomin som gör att inflationen är en av de högsta i regionen. Om detta i sig är ett resultat av dålig politik så torde huvuddelen av ansvaret falla på de neoliberala regeringerna landet haft från 1990 till 2006. Frågan är om regeringens nuvarande politik kommer kunna göra de nödvändiga strukturella förändringar som behövs för att produktionen och inkomsterna ska öka snabbare än inflationen i framtiden. En omställning av landets energisystem och en ökad produktion av livsmedel står högt upp på regeringens agenda och det med all rätt. Dessa frågor är ödesfrågor.

Ännu har vi inte sätt några inflationskravaller. Regeringens kontroll över landets enda gräsrotsorganisationer som är tillräckligt stora och välorganiserade för att kunna iscensätta riktigt kännbara protester är antagligen en viktig anledning. Under en neoliberal regering skulle Ortega antagligen inte hållt tillbaka dessa krafter och kanske kan vi tacka valresultatet 2006 för att inga brinnande bussar eller sönderslagna och plundrade mataffärer ännu synts till i landet.

Regeringen har dessutom vidtagit vissa lindrande åtgärder. Den har återupplivat det statliga företaget ENABAS som handlar upp basmatvaror och intervenerar på marknaden för att motverka spekulation. Regeringen låter dessutom sina "folkmaktsråd" eller CPCs sälja subventionerade basmatvaror i särskilda stationer upprättade över hela landet. Köerna ringlar långa till CPCs bodar. När man är extremt fattig är någon krona mindre för ett halvt kilo bönor värt någon timma i kön. Alternativet är det för ekonomer motsägelsefulla begreppet efterfrågan utan köpkraft eller med andra ord misär och hunger.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Nicaragua, matkris, inflation, fattigdom

Bolivia, nationalism och presidentens dilemma

2008-09-15T15:01:00.007-06:00

Det som händer i Bolivia oroar hela Latinamerika, inte minst dess allierade i det regionala samarbetsorganisationen ALBA. Orkanmånaderna verkar komma med kallakrigetvindar från andra sidan Atlanten. De för med sig gamla frågor kring nationalism, nationellt oberoende för minoriteter och nya statsbildningar som vi trott eller kanske hoppats var överspelade.

I dag passar de centralamerikanska länderna på att fira gemensam nationaldag och det är en bra påminnelse om att nationer inte är ”naturliga” eller ursprungliga utan formats genom politiska beslut och processer som kan leda till alla möjliga olika resultat. Nicaragua, El Salvador, Costa Rica, Honduras och Guatemala firar frigörelsen från spansk kolonialism men samtidigt utropandet av en centralamerikansk republik, den 15 september 1821. I de centralamerikanska staternas ansträngningar att konstruera en nationell identitet firar de alltså en nationsbildning som bara varit en politisk verklighet ett par år (fram till 1838) och under dessa år mer på papperet än i praktiken.

Den här bloggen var antagligen först i Sverige med att rapportera om Nicaraguas erkännande av Sydossetien och Abchazien (som världens andra och enda land efter Ryssland). I några nyligen skrivna kommentarer till det inlägget lyfts intressanta samband upp av signaturen L. Mycket har sagts och skrivits om Ryssland och Georgien. Vissa högerhökar varav en tyvärr råkar vara utrikesminister tyckte det var ett brott mot folkrätten. Andra som torde ha bättre koll tyckte inte det. Vissa vänsterdebattörer tycker att alla borde göra som Daniel Ortega och erkänna regionerna som nya länder. Kopplingen till Kosovo, vars utbrytning från Jugoslavien (Serbien) som EU och USA erkänner och garanterar militärt men som inte accepteras av Ryssland och Serbien har varit en viktig del av debatten.

I och med Nicaraguas erkännande av Sydossetien och Abchazien tas frågan plötsligt ut ur en kontext och in i en annan. Den ges därmed en "latinamerikansk" betydelse. I denna nya kontext måste Ortegas gest ses framför allt som en markering mot USAs inblandning i världspolitiken. I Nicaragua frammanar gesten automatiskt och hos alla nicaraguaner (både sandinister och antisandinister) bilder från Ortegas förra presidentperiod och den väpnade konfronationen mellan hans regering och de av USA understödda contrasstyrkorna. Gesten framställer också honom själv som en världsledande representant för den sortens vänster som fortfarande ser folkens rätt till oberoende och kampen mot USA imperialismen (till skillnad från t ex Rysslands imperialistiska ambitioner) som två av vår tids viktigaste frågor.

Men den nationella fråga som sätter sin prägel på den Latinamerikanska politiken idag är Bolivia och här är rollerna åter igen ombytta. USA anses av de flesta precis som i Kosovo åter stå på separatisternas sida. Evo Morales, Bolivias president, pekar på att Philip Goldberg (ambassadören som skickats hem) spelade en viktig roll i utropandet av Kosovos självständighet och insinuerar att han har detta som en personlig strategi för att lösa politiska problem. Den Latinamerikanska vänstern står enad på Morales sida och får stöd av FN och OAS. De andra ALBA länderna (Venezuela och nyligen Honduras) markerar stenhårt genom att skicka hem ambassadören eller som i Honduras fall skjuta upp ackrediteringen av USAs nästa ambassadör i landet.

Ortega hamnar därmed i ett dilemma. Inte så mycket på grund av bristen på tydliga principer som grund för erkännandet av utbrytarprovinserna i Georgien. Viktigare, utifrån ett Nicaraguanskt perspektiv, är vad som nu händer med Ortegas svåra balansgång mellan nord och syd. I relationen med de andra vänserledarna i Latinamerika kan det säkert tjäna Ortegas intressen att de påminns om hans centrala roll i världspolitiken på 80-talet. I Nicaragua är dock detta snarast en belsatning. Rädslan för att kriget ska komma tillbaka är fortfarande högst levande och presidentens utspel skrämmer många. Oppositionen bönar och ber Ortega att ligga lågt. Vi har tillräckligt med egna problem här hemma och gör bäst i att hålla oss utanför storkonflikterna menar de. Ortegas dilemma som diskuterats tidigare här är dock att han måste vara vän med Gud och Djävulen på en gång och då kan det vara svårt att ligga lågt. Han måste stå stadigt och tydligt på Chavez sida för att motivera de stora Venzuelanska biståndet (som spelar en helt central roll i hans politiska projekt) men han har heller inte råd att försämra sina ”good working relations” med USA. Hur man än vänder sig så har man baken bak. I ett litet beroende land som Nicaragua är gränserna mellan inrikespolitik och utrikespolitik suddiga.

I ett brev till en vän där jag uttryckte min oro och okunskap för utvecklingen i Bolivia fick jag följande svar som jag återger med hans tillåtelse. En del att tänka vidare kring och mer frågor än svar. Kanske någon annan än jag själv med mer kunskaper om frågorna känner sig manad att försöka svara på en eller ett par av dem?

Halloj!

Jo, orolig för Bolivia har man nog haft anledning att vara ungefär sedan republiken grundades...

Dysfunktionaliteten i denna nationsbildning är klart högre jmf omkringliggande länder och en del av förklaringen ligger naturligtvis i just rasismen/indianbefolkningens historiska marginalisering - även under den period då de manipulerades av Revolutionen 1952.

Tror inte att det alltid går att dra någon tydlig gräns mellan nationalister och fascister. I Bolivia finns ju en traditionell fasciströrelse, la Falange Socialista Boliviana, med populistisk-nationalistiskt program så en fascism kopplad till nationalism har ju funnits länge, sedan 1930-talet. Dessa utom-europeiska rörelser nästan alltid "anti-imperialistiska" och stundom "socialistiska" (liksom även i Europa) och ofta med ett program förvirrande likt det som delar av den "traditionella vänstern" verkar vara så himla förtjusta över i dagens värld. Vid alla sådana här secessioner tror jag att det är den typen av fascistgrupper som lockas mest, som är först ute på gatan och mest aktiva... Det gäller förmodligen också - även om jag saknar detaljkunskap - t.ex. Sydossetien och Abchasien. Det gällde i f.d. Jugoslavien. Dessa grupper ges naturligtvis luft om även andra använder våld.

Så de här stormtrupperna i halvmåne-provinserna verkar riktigt fascistiska och pöbelaktiga, det tror jag vi är överens om. "Turba-aktiga" kanske man ska säga på nicaraguanska. En riktigt intressant artikel i END för ett par veckor sedan återkallade minnet av hur detta begrepp uppkommit i Nicaragua, turbas ledda av Nicolasa Sevilla, en fanatisk somocist-tant som anförde pöbelattacker när diktatorn så ville.

Frågan är ändå: När är secession rätt och när är det fel? Vad gäller metoden - icke-våld - tror jag att vi bägge tycker likadant. Men till vilken grad är det meningsfullt att bibehålla en grupp medborgare och ett visst territorium inom en nations gränser, trots att de inte vill?

I Nicaragua tröttnade folk i Guanacaste-Nicoya på Nicaragua och anslöt sig till Costa Rica. Rätt eller fel? Bolivia har tidigare förlorat provinser/territorier till Argentina (la quebrada de Humahuaca, en del av höglandet ovanför Atacama och en del av el Chaco), till Brasilien (el Acre samt ett mindre område i anslutning till Curumbá), till Chile (Antofagasta/Atacama-området), till Paraguay (en stor del av el Chaco), till Perú (en ordentlig del av dagens Madre de Dios). D.v.s. till alla omkringliggande länder har man avstått territorier. I ingetdera fallet tror jag att det fanns stora folkliga rörelser till förmån för secessionen, även om det i flertalet fall inte heller gjordes stort motstånd, flera av dessa territorier är f.ö. glest befolkade.

En märklig omständighet - och ett perspektiv på hur politiken fungerar - är att det bara är landavståendet till Chile som har utnyttjats - och fortsätter att utnyttjas - politiskt i Bolivia. Men nu finns det ett relativt stort antal personer i "halvmånen" som kräver någonting. Fascister? Säkert en del. Rasister? Antagligen, som de flesta i Bolivia, direkt eller indirekt.

Vad de upproriska provinserna själva säger är att de vill ha större del av de resurser som utvinns i dessa områden, det låter för mig mest som en fråga om centraliseringe/decentralisering. Det skulle kunna vara en fördelningsfråga också, om man har förtroende för att den bolivianska staten klarar av att omfördela resurser från rika till fattiga. De själva säger att den bolivianska staten är en dålig administratör av det mesta. Antagligen ett understatement.

Frågan är också: kan nationalismen vara progressiv i vår tid? demokratisk? Eller bör vi alltid se den som suspekt? Jag lutar åt det senare. När nationalismen - eller det "nationella självbestämmandet" - åberopas i våra dagar (jo, jag förstår att nationalismen i ett tidigare historiskt skede kan ha haft en progressiv roll!) är det regelmässigt för att förtrampa individuella friheter av något slag, för att lägga skulden på andra än en själv (typ något annat land, imperlalismen, eller någon påstådd djävul i människohamn...) och det fungerar genom den indoktrinering vi alla har utsatts för.

Själv har jag inget för nationalism. Jag har alltid upplevt mig ha mer gemensamt med fransmän eller nicaraguaner som tycker som jag, än med svenskar som jag bor granne med... När folk anför nationalistiska argument är det alltid i brist på bättre och med något skumt i botten. Det är min erfarenhet. Brödrafolk ställs mot varandra genom nationalismen, det är inte min melodi.

Och rasismen i Bolivia är ju allmän och överordnad partierna, existerar naturligtvis rasism även bland indianbefolkningen, riktad mot dem själva och mot andra. Men fr.a. finns det en institutionaliserad rasism i meningen en apartheid-artad ordning i samhälllet (om än inga lagar finns stiftade i den meningen) som skapar en suverän social oflexibilitet och historiskt har varit en viktig låsning av den bolivianska samhällsutvecklingen. Detta är mycket riktigt en av den grundläggande - dock inte enda - dysfunktionaliteterna i det bolivianska samhället.

Jag vet dessutom inte varför indiangrupper med sådan kraft försvarar dessa nationsbildningar som ju mest har betytt elände under snart 200 års republikanskt liv? Som de flesta nationsbildningar i världen har ju också dessa i Latinamerika skett utan kunskap och respekt för ev. etniciteter, de är koloniala eller post-koloniala påhitt utan påtagliga historiska rötter. Varför ska man försvara dem?

Särskilt om man har en annan - etnisk - utgångspunkt... ännu mindre, va? Nå, detta är förstås frågor som inte jag själv kan besvara, bara ställa dem.

Men även i svenska vatten vidtas förvillande steg: UBV byter namn till "Latinamerikagrupperna" samtidigt som man inriktar sig på indianbefolkningar och deras rättigheter. Indianbefolkningarnas första rättighet borde ju vara att slippa bli betraktade som "latinos" - som de ju inte är, utan "de andra" är - och även Amerika är ju ett kolonialt namn på denna kontinent (även om det finns folk som säger att det kommer från bergskedjan Los Amerisques i Chontales som i sin tur uppkallades en någon indianstam som levde där...).

Hur har de tänkt? Har de tänkt?

Tja, det finns förstås mycket man kan fundera kring....

Jag håller med om mycket, inte minst detta sista.

Andra bloggares intressanta? åsikter om Bolivia, Nicaragua, Latinamerika, Ryssland, Georgien, Kosovo, nationalism, UBV, Latinamerikagrupperna

Lästips!

2008-09-15T11:13:00.004-06:00

Apropå det där om kärlek och hat.

Den senaste envío kastades in i min verandabur häromdagen. Jag har ingen brevlåda så om jag inte är hemma och kan ta emot den sällsynta posten direkt ur brevbärarens hand så hittar jag den istället med lite tur bland trädgårdsmöbler och krukväxter på verandagolvet. Envío, jesuituniversitetets månadsmagasin är alltid värt att leta efter. Tidskriften har världens minst populistiska layout, inga bilder och hopplös spaltuppdelning men det är mindre viktigt. Nästan 50 osedvanligt välskrivna sidor fyllda med analytisk och reflekterande kritisk text uppväger mer än väl dessa brister. Det senaste numret börjar som alltid med en tio sidor lång politisk kommentar av den senaste månadens händelser i Nicaragua. Den här gången under rubriken ¿Hastsa cuándo? - Tills närdå?. Artikeln som bland annat ordentligt belyser djävulsdebatten om den svenska ambassadören Eva Zetterberg avslutas med följande (fritt översatta) stycke:

”Regeringen och statliga civila och militära institutioner bemöter den rättfärdiga kritiken från samhället och media på ett djupt oansvarigt sätt, förvränger och smutskastar den med militaristisk och religiös retorik som ”mediekrig” eller ”hatkampanjer”. Vi är inte i krig. Ortega talar om ”massmediernas kanoner” och framställer sig som offer för ”lågintensiv krigsföring”. Men ingen hatar. Det handlar istället om granskning av det regeringen gör och ifrågasättande av varför den gör det. Det är en konstitutionell rättighet som härleds från principen om deltagande demokrati. Det är en medborgerlig plikt. Presidenten tolkar fakta, information, idéer, varningar och kritik som om de vore kulor, kanoner, skott och bomber. Han tolkar logiska resonemang och argument om principfrågor, medborgerliga rättigheter och statliga skyldigheter som hat, gift brist på kärlek och synd. Tills närdå?”

Det senaste numret innehåller också en lång utskrift från ett intressant föredrag av Managuas nuvarande borgmästare Nicho Marenco om FSLNs historia och hans egen nuvarande ”komplicerade” relation med partiet och Daniel Ortega, en ordentlig artikel om Honduras, Mel Zelaya och landets inträde i ALBA, en lång kritisk analys av Nicaraguas alternativturism ”turismo comunitario”, en artikel om ett intressant människoöde i El Salvador och några ödmjuka förslag på reformer av Vatikanen. För dem som råkar befinna sig i Nicaragua kan Envíos offentliga föreläsningar sista tisdagen i varje månad också varmt rekommenderas.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Latinamerika, Nicaragua, Daniel Ortega

”Kärlek är starkare än hat!”

2008-09-08T13:33:00.007-06:00

Jag åker hem från en teaterföreställning, klockan är 11 en lördagskväll och fortfarande står de där vid rondellen och viftar med sina flaggor, lyfter sina skyltar och banderoller mot den svarta himlen och låter sin revolutionära musik strömma ut från högtalarna. De är ett märkligt nytt inslag i Managuas stadsbild. Vid varje rondell står de, till synes från tidig morgon till sen kväll. De är fattiga och de verkar vilja säga något till alla bilar som rusar förbi men de tillbringar också en stor del av tiden i bön. Managuas senaste tre borgmästare har lagt stora summor pengar på att bygga bort gathörnen i stadens mest trafikerade korsningar och mitt i alla de nya rondellerna står nu alltså sedan ett par veckor människor med stora banderoller i regeringens och FSLNs turkosa, rosa och gula pastellfärger – och ber! Deras budskap till Gud och medborgare är till synes oskyldigt. ”Kärlek är starkare än hat” står det på banderollerna. De säger att de driver en kampanj mot hatet.

Vilket hat, frågar den nyfikne. En viss begreppsförvirring verkar råda men det är ändå tydligt att det är regeringens motståndare som står för hatet och regeringen som står för kärleken. De fattiga, ihärdiga och disciplinerade bedjande aktivisterna i rondellerna är i själva verket en del av presidentfrun Rosario Murillos kommunikationsstrategi. En sätt att bemöta den allt mer högljutt alarmerande kritiken mot regeringen. Det hat demonstranterna vänder sig mot kommer från de kvinnor som driver rättsliga processer mot Daniel Ortega: I högsta domstolen för att få totalförbudet av abort upphävt som ett brott mot konstitutionen och i en internationell amerikansk domstol för att få anklagelserna mot Ortega om sexuellt utnyttjande och våldtäkt av sin styvdotter prövade. Hatet som måste bekämpas inkarneras även av de intellektuella som visar solidaritet med poeten Ernesto Cardenal eftersom de menar att han utsatts för ett politiskt motiverat rättsövergrepp. Ungdomar som protesterar mot att två regeringskritiska partier hindras från att ställa upp i de kommande valet representerar också de det hat som måste bekämpas.

Kvinnorna i rondellerna - för det är mest kvinnor - är i flera fall uppenbart troende och de kommer i stor utsträckning från de protestantiska ”evangelikala” kyrkor vilka växer upp som svampar i Managuas och hela Latinamerikas fattiga slumområden. Om de blir tillfrågade har de litet eller intet att säga om de konkreta fall som nämnts ovan. Rosario Murillo som styr över all statlig kommunikation manipulerar diaboliskt skickligt deras religiositet och partilojalitet. Kampanjen är negativ, den vänds alltid mot något. Den är inte främst för kärleken utan mot dom som hatar. Och dom som hatar, det är regeringens kritiker. Världen är svart och vit. Gott och ont står mot varandra. Och om regeringen mot förmodan skulle ha gjort något fel så förvandlas dess brott snarast med hjälp av religiös begreppsförvirring till synder. Den som tror på Gud får syndernas förlåtelse. Inte av domstolar men av kyrkan. Och kyrkan, den står på regeringens sida. Det är i alla fall det budskapet som hamras in.

Hänvisningar till gud och bibeln står som spön i backen när presidentparet talar. Det många trodde var en strategi för att vinna valet har allt tydligare blivit en bärande del av partiledningens ideologi. Det är genom religionen som FSLN ska komma till folket och folket komma till FSLN. Murillos egen sedan länge väldokumenterade new-age inspirerade trosuppfattning har visat sig flexibelt användbar för att locka både protestanter och katoliker i regeringens famn.

Trots att regeringen gick till val på försoning är Nicaragua idag ett land där dialogen satts på undantag. Regeringen möter inte kritiken utan svarar som regel med smutskastning. Endera är kritiken imperialism och interventionism eller, som i detta fall, okristeligt hat. FSLNs supportrar lämnas därmed konsekvent utan verktyg att försvara sig, eller att kritisera sina egna ledare. Istället utelämnas de till sitt allt mer desperata hopp. Det hopp som bara FSLN och kyrkorna lyckats förmedla till Nicaraguas fattiga. Hoppet är som bekant det sista som överger människan och människan överger inte utan vidare sitt sista hopp.

I detta allt mer tragiska drama vänds begreppen till sin motsats, ”patas arriba”. Både kristendomen och vänsterns stora berättelser handlar om frihet. Både FSLN och evangelierna presenterar glädjebud för de fattiga och lovar att ge de förtryckta frihet. Men de fattigas bojor befästs nu istället av en konservativ teologi som indoktrinerar dem att blint följa presidenter och präster, politiska sekreterare och pastorer i ett projekt som allt tydligare övergått i sin egen antites. Arnoldo Aleman, den före detta korrupta konservativa presidenten och fången går dock fri.

Matt 6:5, Luk 4:18

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, teologi, Nicaragua, Latinamerika

CAFTA vs ALBA (och en liten parantes om tomrummet efter Olof Palme)

2008-09-05T11:59:00.014-06:00

Ett av regering Ortegas konststycken hittills har varit förmågan att vara vän med Gud och Djävulen på en gång. Han har gått balansgång mellan nord och syd, mellan Bush och Chavez. Handelsavtalen CAFTA med USA och ALBA med Venezuela representerar enligt gängse mening två motpoler. Men Nicaragua väljer något motsägelsefullt att omfamna båda.

CAFTA, frihandelsavtalet med USA som med FLSNs goda vilja röstades igenom under den förra regeringen innebär att de flesta tullar rivs mellan Nicaragua och den mäktiga grannen i norr. Avtalet innebär också en långtgående ”djup integration” i form av harmonisering av lagstiftning, normer och regler rörande frågor som patentlagstiftning och intellektuell egendom (immaterialrätt), (av)reglering av tjänstesektorn, miljö, arbetsrätt, investeringar, tekniska normer och standarder, sanitära regleringar och mycket mer. En stor del av de långtgående liberala reformer som genomförts i Nicaragua under 90-talet, både unilateralt och inom ramen för IMF och Världsbankens strukturanpassningsprogram säkras i och med CAFTA om inte för all framtid så i alla fall tills någon av parterna bestämmer sig för att bryta upp avtalet (vilket riskerar att bli mycket kostsamt). Det så kallade handlingsutrymmet eller framtida generationers möjligheter att välja en annan politik än just den som slås fast i CAFTA begränsas därmed. Det demokratiskt tveksamma i detta oroar dock inte avtalets försvarare som pekar på att CAFTA just av samma anledning bidrar till ekonomisk stabilitet och fungerar som en lugnande signal till investerare och andra marknadsaktörer. De behöver inte oroas av framtida politiska nycker. CAFTA symboliserar dock inte bara liberal ekonomisk politik och öppna marknader utan också, vilket kanske är viktigare, institutionaliserade goda relationer med USA. Ungefär 40% av Nicaraguas export och 20 % av dess import kommer från USA. Landet var före CAFTAs undertecknande ett av världens mest ”handelspolitiskt beroende” länder med mer än 30 % av sin export till USA under särskilt förmånliga villkor. Villkor som USA när som helst och på eget initiativ kunde dra tillbaks och därmed hota hela Nicaraguas exportsektor. I och med CAFTA har dessa förmåner ”låsts in” tillsammans med huvuddelen av de radikala liberala ekonomiska reformer som genomfördes under 1990-talet. Nicaragua har förlorat handlingsutrymme och anpassat lagar och regler efter USA men har vunnit ett visst rättsskydd mot godtyckliga handelssanktioner. Nicaragua led svårt under nordamerikanska handelssanktioner under Ortegas förra regering.

CAFTA är samtidigt huvudorsaken till att varken utländska investerare, nationella företagare eller USAs ambassad låter sig oroas allt för mycket av Ortegas ibland rasande retoriska utfall mot nordamerikansk imperialism och kapitalism. Han har lovat att respektera CAFTA och därmed deras rättigheter och ekonomiska intressen. Standardkommentaren från amerikanska ambassaden är att man har ”good working relations” med Nicaraguas regering. Visst motstånd mobiliserades mot CAFTA innan och under förhandlingarna 2003 men eftersom inte FSLN gick emot avtalet tilläts protesterna aldrig bli särskilt omfattande. CAFTA är idag inget kontroversiellt i Nicaragua, det accepteras som en del av verkligheten och skapar varken rubriker eller inspirerar till protester.

ALBA å andra sidan är något av det mest kontroversiella som finns i Nicaragua just nu. Avtalet presenteras som ett alternativ till traditionella liberala eller kapitalistiska integrationsprojekt. Men det är inte på grund av sina socialistiska inslag som regionala statligt ägda företag - eller för att vissa anser att det hotar Nicaraguas goda relationer med USA - som avtalet är kontroversiellt. Istället kritiseras det både från höger och vänster för för att vara för privatiserat. ALBA som regionalt integrationsprojekt har hittills fått få konkreta konsekvenser i Nicaragua. Hittills har avtalet istället nästan uteslutande fungerat som ett ett program för venezulanskt bistånd och kontroversen gäller formerna för detta bistånd. Huvuddelen av ALBA pengarna går inte som oppositionen vill genom parlamentet utan administreras via privata organisationer och stiftelse med nära anknytning till FSLN.

Den viktigaste delen av ALBA för Nicaragua är Venezuelas erbjudande om billig olja. I ett avtal mellan Nicaragua och Venezuela som undertecknat sista april 2007 erbjöd sig Chavez att exportera 27000 fat olja per dag och därmed täcka hela Nicaraguas oljebehov. Avtalets mekanismer är som följer. Nicaraguas halvstatliga oljebolag PETRONIC köper oljan till världsmarknadspriser och betalar inom 90 dagar hela summan varav hälften går tillbaks till Venezuelas oljebolag PDVSA. Av den andra halvan går hälften (25%) direkt bistånd till något som kallas ”Fondo ALBA” och administreras av PDVSA tillsammans med representanter för de andra ALBA länderna däribland ”privata” nicaraguanska aktörer som står regeringen mycket nära. Andra halvan (25%) går som extremt förmånliga krediter (2% ränta över 25 år och inga betalningar de första två åren) till ett kooperativ (CARUNA) som historiskt varit knytet till Asociación de Trabajadores del Campo (ATC). ATC är den nicaraguanska grenen av den globala bondeorganisationen Via Campesina, får stöd av svenska Latinamerikagrupperna (före detta UBV) och är nära knytet till FSLN.

Med ett oljepris på strax över 100 dollar fatet skulle detta innebära att olja importerades till ett värde av 985,5 miljoner USD under ett år och att Fondo ALBA och Caruna var för sig fått nästan 250 miljoner USD att disponera. Detta kan i sammanhanget jämföras med Nicaraguas statsbudget som de senaste åren varit strax över 1000 miljoner USD. Venezuela kom dock att exportera mycket mindre olja än de utlovade 27 000 faten om dagen, bland annat på grund av den nocaraguanskia statens bristande kapacitet att ta emot sådana mängder olja. Det amerikanska företaget ESSO ägde till exempel de enda tillräckligt stora cisternerna i Nicaraguas enda tillräckligt stora hamn för att kunna ta emot den Venezulanska oljan liksom landets enda raffinaderi och det dröjde ett tag innan regerinegn lyckades komma överens med dem om villkor som gynnade båda parter.

I ett nyligen publicerat dokument slår Nicaraguas centralbank fast att det totala Venezulanska biståndet uppgick till 184.9 miljoner USD 2007 varav ca 35 miljoner var till Caruna och Fondo ALBA. Det är mindre än de dryga 520 miljoner som Daniel Ortega tidigare nämnt och som också dykt upp i IMFs rapporter. Värt att notera är också att de ursprungliga mekanismerna för hur avtalet skulle fungera har förändrats (se skillnaderna mellan avtalet på ALBAs hemsida och Centralbankens rapport). Enligt det första avtalet är det den Nicaraguanska staten som får de förmånliga krediterna, enligt det andra är det de privata aktörer som nämnts ovan. Avtal som leder till offentlig skuldsättning måste enligt nicaraguansk lag godkännas av parlamentet vilket regeringen absolut vill undvika. Nicaraguas mer seriösa dagstidning El Nuevo Diario har i flera artiklar uppmärksammat Centralbankens rapport och den välkände ekonomen Nestor Avedaño kritiserar den hårt. Faktum är att Caruna i sin tur lånat ut pengar till staten. ALBA pengar har använts till att subventionera elproduktion och eldistribution vilket bidragit till att avskaffa de återkommande strömavbrotten. ALBA pengar har också subventionerat kollektivtrafiken i Managua vilket antagligen varit orsaken till att inga bussar ännu bränts av studenter under den nuvarande regeringen. Därmed lär offentlig skuld trots allt ha uppstått. El och billig kollektivtraffik är bra men det sätt som ALBA pengarna administrerats på har obevekligen skapat mängder av frågetecken kring transparens. Där ingen transparens finns kan korruptionen frodas ostört. Det är svårt att se varför regeringen skulle skapa alla dessa onödiga konflikter och krångliga mekanismer för användandet av ALBA pengarna om det inte fanns krafter som ville använda dem för att berika sig själva. Enrique Saenz från MRS kallar redovisningen av hur ALBA pengarna använts för oroande och förvirrade, ett resultat av en oroande och förvirrade politik.

Centralbankens rapport ger en del andra intressanta siffror som speglar maktkampen mellan nord och syd, vilken just nu till Nicaraguas lycka verkar ske mer genom biståndsmedel än vapenmakt. USA gav 2007 40.5 miljarder i statligt stöd, ca 10.3 miljoner via George Bush egen ”Millenium Account” till huvudsakligen privata aktörer och imponerande 198,9 miljoner till NGOs vilket ger ett totalt bistånd på nästan 250 miljoner USD. Venezuela ska alltså samtidigt gett totalt 184 miljoner varav ca 110 miljoner ska ha gått till privata aktörer. Det behöver knappast påpekas att miljonrullningen till ickestatliga organisationer norrifrån inte går till FSLN anknytna organisationer och att de också per definition inte går via parlamentet. USA och Venezuela blir om Centralbankens rapport stämmer landets två absolut största biståndsgivare. Därefter följer EU med 64.7 miljoner. Det totala biståndet till Nicaragua uppges vara 1020 miljoner dollar strax under 20% av BNP och nästan i paritet med landets statsbudget. Det är en av världens högsta siffror. Sverige ligger fortfarande långt upp på listan med strax över 30 miljoner USD, program som nu håller på att fasas ut.

Hur man än ser det så har regeringen Ortega lyckats med konststycket att vandra på den smala knivsudden mellan Bush och Chavez och mellan nord och syd. Det är inte oskickligt gjort och det skapar ett gyllene tillfälle att göra något åt Nicaraguas skriande sociala problem och minska fattigdomen. Samtidigt tyder mycket på att regeringen håller på att misslyckas med att använda detta gyllene tillfälle för att öka sitt stöd och minska konflikterna i det Nicaraguanska samhället. Kritiken - vad än FSLNs ledning och dess språkrör försöker hävda i sina tal - kommer inte främst från de gamla fienderna under inbördeskriget, Somozister, storföretagare och ”kapitalistiska råskinn” eller ens från USA. Snarare är det civilsamhällets organisationer, aktivister, människorättsorganisationer och före detta Sandinister som är oroade över minskat demokratiskt utrymme.

(Tyvärr riskerar utrymmet i och med Sveriges uttåg ur Nicaragua att minska drastiskt för organisationer som motverkas av både FSLN och USA. Dit hör till exempel den Nicaraguanska kvinnorörelsen. Sverige har spelat en viktig roll som en ”tredje kraft” i den Nicaraguanska politiken, både före och efter kalla krigets slut. Den svenska neutralitetspolitiken var kanske viktigare i Nicaragua än vad den var i Sverige, men här fungerade den och det bör inte glömmas bort i debatten. Nicaraguanerna har inte glömt Olof Palme. Latinamerika behöver fortsatt den form av progressivt svenskt bistånd som vårat land blivit känt för här. Regionen skulle må bra av en europeisk socialdemokrati med en förnyad vision och ett återupptaget engagemang i Latinamerika.

Tomrummet efter Palme kan illustreras av att det ”privata” FSLN företag som nu administrerar ALBA-pengarna nyligen flyttat in i ”Olofito” det sandinistiska ungdomsförbundets (före detta) kurs och konferenscenter som en gång i tiden finansierades av SSU. Detta i en tid då den sandinistiska ungdomsrörelsen är i större behov av demokratisk skolning, stuidecirklar och folkbilnding än kanske någonsin tidigare.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ALBA, CAFTA, Latinamerika, Nicaragua, frihandelsavtal, Olof Palme, bistånd

Nicaragua erkänner Sydossetien och Abchazien

2008-09-03T10:32:00.019-06:00

I ett tal som avslutade firandet av den nicaraguanska arméns 29-års jubileum igår kväll erkände landets president Daniel Ortega de två georgiska utbrytarrebublikernas självständighet: "Nicaraguas regering erkänner republikerna Sydossetiens och Abchaziens oberoende och vi stödjer helt och fullt Rysslands position för att de genom dialog med de europeiska länderna kan avsluta den här konflikten”

Daniel Ortega fördömde i sitt tal också den ”hegemoniska politik som söker omgärda Ryssland” och attackerade ”den globala kapitalismen” för att ha investerat enorma mängder pengar i krigen i Afganistan och Irak och nu dessutom, genom NATO, investerar i en militär mur mot Ryssland.. Daniel Ortega sa också att Georgiens regering ”inte Georgiens folk” i samband med Sovjetunionens sönderfall lanserat en operation typisk för Nazisterna för att genom ett blixtanfall tillskansa sig de två republikerna, vars invånare hade bestämt sig för att bevara det oberoende de haft som republiker i Sovjetunionen. ”De lanserade en operation som ledde till tusentals döda, skadade och hemlösa men om detta talar inte massmedierna som domineras av den globala kapitalismen och de hegemoniska makterna, så Ryssland hade inte några andra utvägar än att använda sina styrkor för att garantera dessa två republikers intressen” insisterade Ortega vidare.

Talet kan höras här och en nyhetsportal som stöder regeringen rapporterar här.

Varför Nicaragua som andra land i världen erkänner de båda utbrytarrepublikerna är ännu oklart. Landet som mottar stora summor biståndspengar från EU torde ha lite att själv vinna på detta och presidentens utspel kommer helt säkert att väcka stark intern kritik. Ortegas första presidentperiod under andra halvan av 1980-talet präglades av inbördeskrig mellan hans demokratiskt valda regering och en USA-stödd väpnad motståndsrörelse / terroristorganisation. Det kalla kriget var hett i Nicaragua och Daniel Ortega spelade en uppmärksammad roll i världspolitiken under dessa år. Sedan Ortega blev återvald efter 2007 har han med viss framgång försökt återuppta rollen som internationell statsman. Nicaragua kommer till exempel inneha ordförandeposten i FNs generalförsamling under under det kommande året. Oftast har dock Ortega fått nöja sig med att stå i skuggan och stödja sin politiska allierade, Venezuelas president Hugo Chavez.

Det återstår att se huruvida Ortega formaliserar sitt erkännande från igår i upprättande av diplomatiska relationer med Sydossetien och Abchazien

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Ryssland, Sydossetien, Abchazien, Latinamerika

Internationalism och solidaritet eller interventionsism och imperialism?

2008-08-28T14:10:00.013-06:00

Terrorist eller befrielsehjälte? Det klassiska exemplet på att språket inte är neutralt, samma fenomen kallas olika saker beroende på perspektiv, vilket politiskt syfte den som formulerar sig har. Det som nu händer i Nicaragua ger oss anledning att reda ut eller dekonstruera betydelsen av några andra ord. Särskilt viktigt har detta blivit för oss som identifierar oss med den internationella solidaritets och rättviserörelsen och som hoppas på den vänstervåg som går över Latinamerika.

Anledningen till att detta blivit så viktigt är flera. En av dem är Eva Zetterbergdebatten som jag skrivit något om här. Eva åkte hem till Sverige i lördags men hon har fortsatt vara landets mest offentliga person den senaste veckan. Eva har intervjuats i 25 minuter i Nicaraguas mest sedda och ansedda samhällsprogram på TV ”Esta Semana”, hon har varit på stora helsidesintervjuer i landets största tidningar och i de mest ansedda. Alla landets mest kända politiska kommentatorer, kulturpersonligheter och debattörer har skrivit om henne. De flesta av landets största och viktigaste organisationer har gett henne sitt stöd, de regeringstrogna medierna har attackerat henne. För den ena sidan är hon en progressiv internationalist som representerar det Sverige som allt sedan Olof Palme talade i FN mot USAs intervention har varit solidariskt med Nicaraguas folk. För den andra sidan är hon en imperialistisk interventionist som representerar supermakterna EU och USA samt högerregeringen Reinfeldt och deras kampanj mot den latinamerikanska vänstern i allmänhet och president Ortega i synnerhet

Ett annat exempel är Zoilamérica som jag skrivit något om här. Ett tredje exempel är frågan om abort som jag skrivit alldeles för lite om men som andra har skrivit bra om här och här. Ett fjärde exempel är frågan om beslutet att förbjuda två partier att ställa upp i de kommande kommunalvalen som man kan läsa om här. En storkonflikt mellan OAS (organisationen för amerikanska stater) håller nu på att segla upp kring denna fråga. I går dök ett femte exempel upp när en Ortega-lojal domare oväntat dömde den 82 årige trapistmunken, poeten, befrielseteologen och före detta kulturministern Ernesto Cardenal till dryga böter i ett fall som ansetts avslutat för flera år sedan. Hela det latinamerikanska författarsamfundet (inklusive välkända vänner till den sandinistiska revolutionen som Eduardo Galeano) har kommit till Cardenals försvar och ser domen som ett straff mot Cardenals kritik av regeringen, senast uttryckt under hans besök i Paraguay

Alla dessa exempel har på ett eller annat sätt dragit till sig uppmärksamhet från en internationell opinion. Regeringen och dess försvarare har avfärdat de delar av den internationella opinionen som kritiserat dem som interventionister, imperialister och höger. I Sverige har det trots att vår ambassadör stått i centrum för debatten varit ganska tyst, med några få undantag. Den svenska journalisten Dick Emanuelsson skrev en artikel som jag kommenterat kort tidigare. Han för ett liknande resonemang på svenska här. Emanuelssons artikel har fått stor uppmärksamhet i Nicaragua och publicerats i flera av de största regeringstrogna medierna. Till skillnad från Eduardo Galeano, Noam Chomsky och den latinamerikanska kvinnorörelsen har Emanuelsson inte anklagats för att gå imperiets ärenden med sitt inlägg i den nicaraguanska debatten.

Slutsatsen blir lätt att om någon som råkar vara utlänning, d v s inte Nicaraguan, har en åsikt om det som händer i Nicaragua så är han solidarisk om han håller med mig men interventionist om han kritiserar mig. Somozaregimen kritiserade den internationella solidariteten med FSLNs väpnade kamp på 1970-talet som interventionism och otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och samma solidaritetsrörelse kritiserade USA för interventionism när man stödde diktaturen och sedan befrielserörelsen / terroristerna i Contras. Är det verkligen så enkelt, kan man relativisera ordens betydelse så mycket? Ja och nej.

Kärnan i debatten om det nationella oberoendet är demokrati och makt. Vi väljer våra politiker i nationella demokratiska val och de har därmed legitim makt att inom vissa gränser styra och ställa över oss, omfördela egendom, sätta gränser och skapa möjligheter för vårt handlande. Vi kan därefter hålla dem till svars i nästa val. Ett demokratiskt problem uppstår dock när ett lands politiker inte längre har eller anses ha makten. Detta är kärnan i globaliseringsdebatten. Vem styr egentligen när allt fler samhällsprocesser flyttat bortom nationalstaten. Ett land som Nicaragua är hopplöst beroende av omvärlden, en omvärld landets befolkning kan göra ytterst lite för att påverka. En stor del av statsbudgeten ges i form av bistånd som kommer med villkor. En annan del är lån från IMF och Världsbanken som har andra villkor. Jag minns ett samtal jag hade med förra (höger)regeringens vice utrikesminister Mauricius Gomez. Han hänvisade till en undersökning från 2003 där ministrar och höga tjänstemän fick redogöra för hur mycket tid de la på olika uppgifter. Enligt undersökningen gick 60% av deras tid till internationella givare, redovisa måluppfyllelse, förhandla avtal, skriva rapporter etc. Det lämnar 40% av tiden till att försöka regera landet. Gomez var drivande i den internationella Parisprocessen som har som mål att minska dessa problem genom harmonisering av biståndsgivarnas krav och bättre kopplingar mellan regeringens egna prioriteringar och det internationella biståndet. Det är bra men det löser inte problemet.

Trots att länderna är ungefär lika stora befolkningsmässigt så skulle en Nicaraguansk ambassadör aldrig kunna få lika mycket inflytande över svensk politik som Eva Zetterberg fått i Nicaragua, hur progressiv eller intellektuellt lysande hon eller han än var. Det är ett demokratiskt problem när folkrörelser och politiker springer hos ambassadörerna mer än hos varandra för att diskutera politik. Men gör det Eva till imperialist? Hon lägger sig i Nicaraguas politik och hon gör det från en maktposition, hon undergräver därmed den Nicaraguanska demokratin. Dick Emanuelssons och andra så kallade vänsterskribenters slutsats är självklar. Det internationella systemet är orättvist och orättfärdigt, det upprätthålls av supermakter och rika länder som EU och USA och det är till deras egen fördel. Som vänster ska man hålla på den svaga, särskilt i detta fall då det är en regering som öppet tar ställning mot den orättvisa imperialistiska världsordningen. Eva representerar EU, punkt slut. Detta resonemang kan kanske låta rimligt men blir ohållbart för den som lever i mitt i ett land som Nicaragua och ser förtryckets mekanismer runt omkring sig dagligen.

Det globala underskottet på demokrati löser inte vänstern genom att avsäga sig den makt och det inflytande som den har på den internationella arenan. Världen är sedan länge (och har kanske alltid varit) ett ställe där makt, pengar, politik och identiteter inte går att stänga in och avskiljas av nationsgränser. Detta är heller inte önskvärt. På T-Shirts över hela världen, inte mist i Venezuela, Nicaragua, Bolivia och Kuba går folk omkring med en enkel mening som sammanfattar en sann revolutionär inställning. ”Sentir como propia cualquier injusticia cometida contra cualquiera en cualquier parte del mundo” Att känna som sin egen varje orättvisa som begås mot varje människa i varje del av världen. Chés ord är inte olika Jesus ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40)

En sann revolutionär och en sann kristen måste därför ta ställning för den våldtagna flickan som riskerar att dö om hon inte får göra abort, för allas lika värde inför lagen och en rättsstat som garanterar detta, för rätten att rösta på det parti som man anser bäst representerar sig, för maktdelning, fri debatt och ett folk som ställer sina ledare till svars istället för tvärtom. Ekonomisk omfördelning måste gå hand i hand med välfungerande demokrati (de hör ihop). Det globala underskottet på demokrati avskaffas inte genom att vi avskaffar det globala utan genom att vi demokratiserar det, dess institutioner och dess beslutsmekanismer. Och detta kommer bara att gå om vänstern tar sin internationalism på allvar.

Innehållsmässigt säger Zetterberg okontroversiella saker. Men Dick Emanuelsson och regeringen Ortegas försvarare hoppar i galen tunna för att dom glömmer bort att det är innehållet i politiken som ger vänstern dess radikalism och legitimitet, inte dess på förhand givna position i det internationella systemet eller deras klasstillhörighet. För att FSLN ska lyckas förändra de orättfärdiga strukturer som håller miljoner nicaraguaner i misär och maktlöshet så måste partiet och de som stödjer det lära sig se kritik som en gåva, debatt som något man kan lära sig av, självständigt tänkande medborgare som en resurs, sina egna brister något som ska rättas till istället för att försvaras. FSLN måste sluta gömma sina svagheter och oförsvarbarheter bakom talet om imperialismen. Risken är uppenbar att det goda samhället annars hotas mer av den så kallade kampen mot de krafter som vill förstöra det än av dessa krafter själva. Detta gäller alltså inte bara kampen mot terrorismen.

Den som vill vara solidarisk med Nicaragua idag bör vara medveten om detta, tycker jag...

Här en ortodox marxist som säger ungefär samma sak.

Jag ber om ursäkt för att det blev långt men jag hade ett stort behov av att få skriva av mig lite. Svara gärna långt om ni vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, solidaritet, imperialism, Latinamerika, Nicaragua, vänster, demokrati

Några utgånspunkter för bloggen.

2008-08-27T11:56:00.010-06:00

Jag uppdaterade beskrivningen av bloggen till höger men bara en liten del av det jag ville skriva fick plats. Jag lägger därför in det hela här så länge.

Den här bloggen skrivs från Managua i Nicaragua i Centralamerika i Latinamerika. Jag som skriver de flesta inläggen heter Jon Calero Bergeå men jag upplåter mer än gärna bloggen för gästskrivare om någon skulle vara intresserad. Varför ännu en blogg? Varför skriva om Nicaragua på svenska? Jag tror att det finns ett behov att fylla. Det som händer i Nicaragua fortsätter att oroa, uppröra och engagera oss som på ett eller annat sätt varit i kontakt med landet och som fått våra liv präglade av denna kontakt. Ganska många svenskar bor här eller kommer på besök. Många nicaraguaner bor i Sverige. Ännu fler svenskar har berörts av Nicaragua under decennierna som gått. Vårt engagemang tar inte slut för att regeringen Reinfeldt i dagarna låter stänga ambassaden. Men hur förhåller vi oss till dagens Nicaragua? Det är kanske inte längre lika enkelt som på 80-talet, att stödja ett litet fattigt folk som står upp mot diktatur och nordamerikansk imperialism, kämpar mot fattigdom och för nationellt oberoende? Jag skulle gärna se att bloggen blev ett diskussionsforum för intresserade och engagerade som tillsamman vill söka förstå och förhålla sig till utvecklingen. Så kom gärna med egna tankar och kommentarer. Alla åsikter ryms. Allt publiceras men allt får inte stå oemotsagt.

Honduras går med i ALBA och kvinnominister avgår i protest mot Ortega

2008-08-25T19:15:00.019-06:00

Honduras gick idag med i det bolivarianska alternativet för vårat Amerika (ALBA). ALBA är ett alternativt integrationsprojekt som startades 2004 av Kuba och Venezuela. Bolivia kom med i april 2006 efter att Evo Morales vunnit valet och det första Daniel Ortega gjorde efter att han svurit presidenteden i januari 2007 var att göra Nicaragua till medlem. Dominica (med ca 50 000 invånare) är det femte medlemslandet och nu kommer alltså Honduras officiellt med. Om detta kan sägas mycket men först konstaterar jag att det är en tydlig seger för president Ortega som stärker sin position som en regional ledare bland Centralamerikas presidenter.

ALBA kommer helt säkert att ge Honduras en mängd fördelar. Framför allt får landet tillgång till billig olja från Venezuela. Det höga oljepriserna har drabbat Honduras oerhört hårt och dyra bensinpriser har precis som i alla andra länder överskuggat det mesta som hänt i honduransk politik de senaste åren. ofta till och med hotat att lamslå hela landet. En regel i centralamerikansk politik med få undantag är att höjda bensinpriser leder till brinnande bussar i huvudstäderna och förr eller senare någon form av subventioner från staten för att få stopp på de allt vildare protesterna. Det är svårt att underskatta den politiska betydelsen av billig bensin, vilket ALBA verkar utlova. President Mel Zelaya tar trots detta en del politiska risker genom att gå med i samarbetet. Han utmanar högerflygeln i sitt eget liberala parti som är tydligt delat i en vänster och en högergrupp. Många i både det egna partiet och det nationalistiska oppositionspartiet skräms av att deras president nu hamnar i samma klubb som Ortega, Castro, Morales och Ortega. Zelaya riskerar också, enligt vissa, att stöta sig med USA och skrämma bort investerare från landet. Min egen bedömning är att brinnande bussar på gatorna och strömavbrott nog ändå gör mer för att skrämma bort investerare än ALBA. ALBA kommer också sannolikt att radikalt öka antalet kubanska doktorer som är aktiva i Honduras och antalet honduranska studenter på universitet i Kuba. Dessutom gör beslutet att Mel definitivt blir Daniels bästa vän i regionen.

Relationerna mellan Honduras och Nicaragua har varit spända men en gränstvist löstes nyligen genom ett utslag i internationella domstolen i Haag vilket både Ortega och Zelaya accepterade. (De lyssnade tillsammans på domen vid gränsen mellan de två länderna och kramades sedan.) Ortega har redan visat sig vara en kontroversiell kompis och hans besök fick konkreta inrikespolitiska konsekvenser. Kvinnoorganisationer i Honduras har den senaste veckan drivit en hård kampanj mot Ortegas besök i samband med undertecknandet av ALBA. Inspirerade av kvinnor i Paraguay deklarerade de honom ”non-grata” i solidaritet med Ortegas styvdotter Zoilamérica som 1998 anklagade honom för sexuella övergrepp under hela hennes barndom. Läs mer om detta här. Kampanjen kulminerade igår med att Honduras kvinnominister avgick i protest mot Ortegas besök.

Honduras inträde i ALBA är en framgång för Ortega i den centralamerikanska maktkampen. Det råder visserligen historiskt sett mycket goda relationer mellan de centralamerikanska länderna. Den centralamerikanska integrationen tar små men tydliga steg framåt under strikt överinseende och med mycket finansiell uppmuntran från den Europeiska Unionen. Alla presidenter i regionen är idag positiva till ökad integration och de träffas ovanligt ofta för överläggningar. Trots detta finns det tydliga spänningar. Antonio Saca i El Salvador kommer från det traditionella högerpartiet Arena, ärkerival till FSLNs systerpart i El Salvador FMLN. Saca är tillsammans med Álvaro Uribe i Colombia och Mexikos Felipe Calderón USAs närmsta allierade i Latinamerika men Arena riskerar att förlora presidentvalet senare i år. Sacas närmsta allierade i Centralamerika är Costa Ricas Oscar Arias och Arias värsta ovän är Daniel Ortega. Deras osämja går tillbaks till deras tidigare presidentperioder. Både Arias och Ortega var presidenter under slutet av 1980-talet och båda spelade då huvudroller i den centralamerikanska fredsprocessen. Oscar Arias tilldelades i samband med detta nobels fredspris och Ortega har sedan dess vid upprepade tillfällen gjort tydligt och klart att han anser det priset gick till fel person. Arias parti kan möjligen klassas som socialdemokratiskt men Arias har fått positionera sig som en vän av frihandel med USA och vann bara presidentvalet med några ynka röster. Utmanaren kom fråb vänster och hade stöd från Costa Ricas mäktiga sociala rörelse mot CAFTA (det centralamerikanska frihandelsavtalet med USA). I Guatemala och Panama regerar partier som positionerar sig till center- vänster. Álvaro Colom i Guatemala menar sig vara socialdemokrat men har fortfarande en del att bevisa i fråga om socialdemokratisk politik (han gick till exempel till val på att minska skatterna trots att Guatemala är ett av världens mest ojämlika länder med ett sorgligt regressivt skattesystem). Ett hett tips är att Colom söker gå samma väg som Zelaya. Råder det brist på egna skatteinkomster sitter venezuelas oljemiljoner inte fel. Guatemala har dessutom haft liknande problem med bensinpriser som Honduras. Martin Torrillos i Panama är son till den populära generalen (revolutionsledaren, diktatorn, kanalerövraren) Omar Torillos och leder hans parti PRD (Partido Revolucionario Democratico). Torillo ska som ung ha slagits en kort stund för FSLN i upproret mot Somoza och räknas som en vän till Ortega utan att för den skull dela hans radikala retorik.

Att Honduras går med i ALBA är ett tecken på att regionen allt mer tittar söderut, mot Latinamerika, istället för norrut mot USA. I en tid då integrationsprojekt är ett globalt mode är Latinamerika en av de regioner i världen med flest sådana. En tydlig uppdelning kan göras mellan de som tycker att avtal ska skrivas med USA och de som tycker att integration först och främst ska ske i Latinamerika och därefter, om man nu ska förhandla med USA, så ska man göra det i WTO. Chile, Mexiko och alla de centralamerikanska länderna har skrivit under avtal med USA som trätt i kraft. Peru och Colombia har förhandlat färdigt avtal men en viss osäkerhet råder om huruvida en eventuell president Obama vill omförhandla dem eller inte. Grupo Sur med Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay har aktivt valt att stärka integrationen mellan sina egna länder och på grund av deras motstånd lades idén om ett stort frihandelsblock med både Syd och Nordamerika (FTAA) i malpåse (där den antagligen dog). Venezuela har nyligen skrivit under avtal för att gå med i Mercosur men lanserar samtidigt ALBA tillsammans med Kuba som sitt mer radikala alternativ.

De många olika integrationsprocesserna i Latinamerika skiljer sig på en hel del sett från varandra. Merocosur är en tullunion med gemensamma yttre tullar, precis som EU. Chiles avtal liksom CAFTA är däremot frihandelsavtal utan gemensamma yttre tullar och gäller bara varor som producerats i medlemsländerna. Varor som importeras tullfritt till USA eller Centralamerika kan därför beläggas med en tull om de exporteras vidare även mellan de länder som skrivit på avtalet. Tanken är att det centralamerikanska integrationsprojekten också ska vara en tullunion men situationen kompliceras av att länderna skriver individuella frihandelsavtal med tredje part. På detta sätt är till exempel CAFTA ett hinder för centralamerikansk integration då de centralamerikanska länderna förhandlade var för sig med USA och därmed fick olika villkor och undantag inskrivna i sina avtal. Frihandelsvännen Jagdish Bhagwati kallar ogillande alla dessa regionala handelsavtal för en kastrull spagetti.

Alla dessa avtal, förutom ALBA, har en sak gemensamt. De syftar framför allt till en integration av marknaderna i de olika länderna. ALBA däremot är snarare inriktad på statliga ekonomiska sammarbeten. Bland annat grundar man en mängd gemensamma företag så kallade ”granacionales” som ägs och drivs av medlemsländerna tillsammans. Riktigt genomslag har detta hittills bara fått i energisektorn men ALBA lanserar gemensamma företag på en mängd olika områden, inte minst olika former av banker och kreditinstitut. Vill man vara kritisk men ändå hålla sig ganska nära sanningen kan man också beskriva ALBA som ett utbyte mellan Kuba och Venezuela där Kuba får billig energi och Venezuela får kubansk institutionell hjälp med sin revolution, medan de andra länderna får billig energi och kubanska doktorer i utbyte mot politiskt stöd och solidaritet. Tusentals kubaner jobbar överallt inom den venezulanska staten och dessa har hjälpt Chavez att komma runt det motstånd som mindre entusiastiska revolutionärer och tidigare privilegierade grupper i Venezuelas statliga byråkratin bjudit på. Frågar man projektets entusiaster är dock ALBA ett steg på vägen mot den dröm om en stor Latinamerikansk nation som formulerades av befrielsehjältar som Simón Bolivar på 1800-talet. En dröm som hållits vid liv trots alla krig odh konflikter mellan Latinamerikanska länder.

Denna dröm är nu mer aktuell än någonsin. Alla i alla länder och alla läger är för integration. Frågan är bara vilken sorts integration och om t ex USA får vara med eller inte. En fallstudie av Nicaragua ger det något motsägelsefulla svaret att all integration fungerar på samma gång. Centralamerikansk tullunion går att kombinera med frihandelsavtal med USA. CAFTA med ALBA, marknad med stat, nord och syd på en gång. Det verkar lite för motsägelsefullt för att det ska vara möjligt men just nu verkar det fungera ganska bra. USA, IMF och Världsbanken är relativt nöjda med Nicaragua liksom internationella och nationella företagare tack vare CAFTA trots all Ortegas antiimeprialistiska retorik. Chavez är nöjd - trots CAFTA - på grund av all Ortegas antiimperialistiska retorik. Bara feministerna och landets journalister verkar vara riktig missnöjda. Och den svenska före detta ambasadörskan är fortsatt orolig.

Centralamerika förhandlar just nu ett frihandelsavtal med EU. Jag återkommer med mer om detta i ett senare inlägg.

En gammal hök från kalla kriget har landat

2008-08-22T12:23:00.010-06:00

Robert Callahan landade nyss i Nicaragua. Som USAs nye ambassadör i landet kommer han att vara en av de mest inflytelserika personerna i den nicaraguanska politiken under de kommande åren. Callahan är ett kontroversiellt val.

Bush katastrofala krig mot terrorismen har starka kopplingar till Centralamerika hur konstigt det än kan låta. Jag tänker då inte främst på Daniel Ortegas möten med Irans president förra året eller hans hyllande av den Iranska revolutionen. Kopplingen är snarare historisk. Principen att försvara demokratin, de mänskliga rättigheterna och den västerländska civilisationen genom att underminera demokratin, åsidosätta de mänskliga rättigheterna och bryta mot internationell lag är ingenting nytt. Det som har hänt i Guantánamo och Abu Ghraid föregicks av nordamerikanska övergrepp i Centralamerika på 1980-talet. Flera nyckelpersoner i kriget mot terrorismen la grunden för sina karriärer i regionen under denna tid, däribland chefen för USAs samlade underrättelse och spionorganisationer John Negroponte. Negroponte var ambassadör i Honduras från 1981 till1985 och därifrån koordinerades USAs politik i grannländerna Guatemala, El Salvador och Nicaragua under några av regionens allra mörkaste år. Merparten av de 200 000 som dog i konflikten i Guatemala mördades i början av 1980-talet. I El Salvador och Honduras spred regimernas dödspatruller skräck och i Nicaragua härjade Contras, mördade, brände, skövlade och terroriserade civilbefolkningen med målet att underminera den sandinistiska revolutionen. USA tränade de som var ansvariga för dessa brott, ofta i militärläger i Honduras och gav politiskt och ekonomiskt stöd till de som beslutade om dem. En av Negropontes närmasta män under hans tid i Honduras var Robert Callahan och han landade alltså igår för att att ta över som ambassadör i Nicaragua.

Det är ett minst sagt kontroversiellt beslut, särskilt med tanke på att Ortega för två år sedan valdes för andra gången till Niacraguas president (första gången var 1984, mitt under contraskriget och Callahans tid i Honduras). New York Times före detta utrikeskorrespondent i Nicaragua Stephen Kinzer skriver här om beslutet och den nordamerikanska fredsorganisationen Witness for Peace uttrycker sin oro här. I Nicaragua har de flesta försökt lägga kriget på 1980-talet bakom sig och något av det mest positiva med Ortegas presidentperiod är att landet nu äntligen förhoppningsvis kan gå vidare. Kriget och den allmänna värnplikten återvände inte bara för att FSLN vann valet så som högerns valpropaganda hotat. Före detta contrasrebeller sitter nu i regeringen och deras chefsförhandlare är till och med Daniel Ortegas vice-president. Trots att nicaraguanerna är passionerat oense om det mesta råder ändå nästan totalt konsensus om att kriget inte ska återvända. Förhoppningsvis kommer nästa val därmed för första gången sedan 1984 handla mer om vad som behöver göras för att lösa de många problem landet står inför just nu än om det var bra eller dåligt det som hände på 1980-talet. Callahans inträde på scenen hotar dock att riva upp gamla sår som tagit lång tid och mycket arbete att hela.

Stämpeln slår ner igen

2008-08-20T22:21:00.006-06:00

Snöbollen som sattes i rullning i Paraguay förra veckan hotar att krascha Ortegas utrikesprojekt. Minst 25 parlamentsledamöter i Honduras från landets två största partier protesterar nu mot hans besök. Folkvalda från både Presidenten Mel Zelayas liberala parti och det nationalistiska oppositionspartiet lovar att protestera om Ortega kommer till landet. Ortega kallas för pedofil och anklagas för incest och sexuellt utnyttjande av sin styvdotter Zoilamerica. President Zelaya försöker avstyra protesterna eftersom det handlar om ett mycket viktigt möte för Honduras. Landet ska närma sig ALBA, det regionala samarbetsprojekt vars främsta motor är billig Venezulanska olja. Presidenterna från ALBAs medlemsländer, däribland Ortega, väntas till Honduras huvudstad Tegucigalpa för att förhandla villkor och skriva under avtal på måndag.

Krisen i relationerna mellan Nicaragua och Sverige fortsätter

2008-08-20T19:01:00.018-06:00

Nicaraguas vice utrikesminister kallade Sveriges ambassadör Eva Zetterberg för liten djävul häromdagen (se tidigare inlägg). Affären har sedan rullat vidare på tidningarnas nyhetssidor och i diskussioner bland Nicaraguas olika politiska fraktioner och hos den politiskt debattglada befolkningen i allmänhet. Den här artikeln av den svenska journalisten Dick Emanuelsson har till exempel legat längst upp på läslistan på en av Nicaraguas mest seriösa och (relativt) oberoende sandinistiska nyhetsportaler. Den har också lästs upp i radiosändningar. Emanuelsson, verksam på tidningen Flamman frågar sig retorisikt vem Sveriges ambassadör repressenterar. Han insinuerar sedan själv svaret: högern, regeringen Reinfeldt, MRS och den europeiska imperialismen. Eva skiljer sig inte på något sätt från den amerikanska ambassadören med sina hot och sin inblandning i Nicaraguas interna angelägenheter skriver Emanuelsson. Samtidigt skriver den världskända författaren Gioconda Belli ett hyllningstal till Sverige, Olof Palme, Pierre Schori och det svenska folket under rubriken Ave Eva!

”Zetterbergaffären” eller den politiska krisen mellan Sverige och Nicaragua har knappast dominerat nyhetsflödet i Sverige vilket i sig säger något viktigt om makten i relationen mellan de två länderna. Jag skulle vilja kommentera Zetterberg affären på två sätt. Nedan går jag igenom det Eva Zetterberg sa och med lite längre kommentarer om varför det gjort regering och FSLN anhängare så upprörda. Imorgon återkommer jag med lite mer allmänna och principiella frågor kring makt, bistånd och demokrati som Zetterbergaffären inspirerat till.

Det Zetterberg sa, och som retat upp företrädare för Nicaraguas regering och vänsterjournalister som Magnusson var (1) att valnämndens beslut att ta ifrån några oppositionspartier deras juridiska personlighet var en begränsning av demokratin. (2.) Att landet inte var en diktatur eftersom landets tidningar var fria och kontrollerades av medborgarna MEN att det fanns starka auktoritära tendenser i landet, att det civila samhällets utrymme minskats och att regeringen prioriterar sandinistiska organisationer. Jag skrev i ett tidigare inlägg att allt detta var sant, men sanningar kan som bekant se olika ut beroende på varifrån man tittar.

(1) Det formella skäl som valrådet Consejo Supremo Electoral (CSE) gett är att partierna inte uppfyllde vissa tekniska krav. Det konservativa partiet (PC) och två mindre atlantkustpartier lyckades inte presentera kandidater i minst 80% av landets valkretsar, vilket lagen stipulerar. MRS ska inte ha lämnat in stadgar och fullständiga listor på sina valda representanter på nationell, regional och kommunal nivå, vilket vallagen också stipulerar. MRS som liksom PC var med och beslutade om denna vallag hävdar dock att de har kvitton på att all nödvändig dokumentation lämnats in. De menar också att även om så inte vore fallet, så skulle detta inte vara skäl nog att ta ifrån dem deras juridiska personlighet och hindra dem från att ställa upp i valet. MRS har överklagat och fallet ligger nu hos Nicaraguas högsta domstol. Den Latinamerikanska valexpertorganisationen CEELA indikerar att CSE i sitt beslut hållit sig till lagen men hänvisar samtidigt till högsta domstolens kommande beslut. Jag är inte tillräckligt juridiskt beläst för att kunna avgöra huruvida CSEs beslut är lagligt, kanske har Eva Zetterberg det? Oavsett om lagen brutits eller inte är det är en allvarlig inskränkning av demokratin att nicaraguanerna nu inte har möjlighet att rösta på två partier med relativt starkt folkligt stöd. MRS fick ca 6% av rösterna i presidentvalet 2006. Lagar kan användas för att både inskränka och utvidga demokratin. Noam Chomsky, Salman Rushdie och några andra välkända vänner av den sandinistiska revolutionen verkar tycka som jag.

(2) Zetterbergs uttalande om en diktatur och auktoritära tendenser är mer öppet för olika tolkningar. En naturlig tolkning av hennes svar är att om det inte vore för mediernas och det civila samhällets motstånd så skulle Nicaragua vara en diktatur, d v s regeringen driver precis som MRS säger en diktatorisk linje och har på sin agenda att avskaffa demokratin. Sådana utalanden är väldigt starka och regeringen har naturligtvis rätt att bemöta dem. Med lite längre historiskt och lite vidare geografiskt perspektiv så framstår trots allt Nicaragua närmats som ett demokratiskt exempel och detta mycket tack vare FSLN. Efter sekler av diktaturer, statskupper och nordamerikansk ockupation, under vilka konflikter vanligen löstes genom att den ena sidan arkebuserade den andra, så har Nicaraguas övergång till demokrati varit relativt framgångsrik. Om man ska se till den konservativa amerikanska statsvetaren Samuel Huntingtons kriterier så kvalificerade Nicaragua i och med Sandinisternas senaste valseger till den högsta av hans tre demokratiska utvecklingsfaser. Ett parti (FSLN) lyckades nämligen vinna demokratiska fria val (steg 1, 1984) sedan förlora fria val och friviligt lämna över makten (steg 2 1990) och därefter åter vinna makten i öppna, fredliga och demokratiska val som accepterats och respekterats av alla landets politiska aktörer (steg 3, 2006). Den politiska situationen i Nicaragua är dock forfarande mycket polariserad och de medier vilka Zetterberg säger kontrolleras av medborgarena har en del av skulden till detta. Deras raportering är oftast grovt vinklad och av låg kvalité (gäller både sandinistiska och antisandinistiska medier). Ägarna för landets två största tidningar La Prensa och El Nuevo Diario liksom de största TV-kanalerna tillhör Nicaraguas rikaste familjer och det är mycket svårt att hitta något positivt om regeringen i dessa. Likaså är det civila samhälle som kämpar mot regeringen allt annat än homogent. Det innehåller både gamla anhängare av Somozas diktaturen, desillusionerade sandinister och sådana som höll framträdande poster i Alemáns genomkorrupta regering. Flera viktiga organisationer som Movimiento Por Nicaragua och Etica y Transparencia är dessutom finansierade av USAs republikanska partis biståndsorganisation IRI. Organisationer stödde och finansierade den väpnade kampen (terrorismen) mot FSLN:s demokratiskt valda regering på 1980-talet och som nu hjälper till att underminera Evo Morales regering i Bolivia. Det är kanske inte omöjligt att förstå de som menar att organisationer som finansieras och tränats av USAs republikanska parti inte bör akrediteras som valobservatörer (angående Zetterbergs tal om att sandinistiska organisationer prioriteras och civila samhällets utrymme minskas). Sandinisterna har visst fog för att anse att de mäts med olika måttstockar än vad de tidigare regeringarna gjort. Visst är Nicaraguas demokrati långt ifrån perfekt, men vilken nu existerande demokrati är inte det? Den skarpa reaktionen mot Evas utalanden kan också ses mot bakgrund av en tidigare publicerad intervju av henne i El Nuevo Diario där Nicaragua olyckligt framställs som ett omodernt land vars höga fattigdom beror på landets ”konfliktivitet” . Eva ska enligt denna artikel också ha sagt att den nya regeringen till skillnad från den föregående inte gjort något för att minska fattigdomen. Båda dessa påståenden är svårsmälta, dels med tanke på det miserabla tillväxt, skenande fattigdom och ökande analfabetismen under de antisandinistiska regeringarna. (Mer om detta i ett framtida inlägg) Ortegas regering har fått beröm både från IMF och världsbaken för att man dramatiskt ökat anslagen till utbildning, sjukvård och annan fattigdomsbekämpning vilket också Zetterberg nämnde i den senaste intervjun (men som sedan inte lyfts fram i debatten). Att landet skulle vara omodernt, att dess fattigdom skulle bero på någon slags eftersläpning eller misslyckande att ta efter det europeiska eller nordamerikanska exemplet eller vara en produkt av att landets invånare skulle vara särskilt konfliktiva till naturen är om möjligt ännu svårare att acceptera för FSLN. För en rörelse som formats och fått sin självbild i antiimperialistisk kamp mot nordamerikansk ockupation, nordamerikanskt stödd diktatur - och sedan tvingats att mot sin vilja slåss med vapen mot nordamerikansk intervention och statsstödd terrorism - kan det inte uppfattas som något annat än en förolämpning.

Kan man då ändå hävda att Zetterberg ändå haft rätt i sak. Om man bortser från artikeln om konfliktivitet som förhoppningsvis bygger mer på felcitat och förvrägningar av de Zetterberg sagt så tycker jag nog det. Jag tycker det finns goda skäl att förvänta sig mer från en organisation med så många martyrer som offrat sig för demokrati, jämställdhet och frihet och jag tycker det finns skäl att döma dem med andra måttstockar än anti-sandinisternas korrupta och värdekonservativa regeringar. FSLN har auktoritära tendenser. De så kallade CPSs eller folkmaktskommittéerna, toppstyrda av Rosario Murillo (liksom nästan allt regringen tar sig för är toppstyrt av Rosario Murillo, vars arbetskapacitet därmed måste beundras) används inte bara som privilegierade förmedlare av regeringens program för att reducera fattigdom och hunger, de har också varit en del i en process som effektivt stängt ner FSLNs egna interna strukturer och utrymmen för demokrati och interndiskussion. När FSLN kritiserar organisationer som Coordinadora Civil och landets kvinnorörelse för att vara imperiets hantlangare så gör man dessutom naturligtvis uppenbara självmål. Bush har och kommer helt enkelt aldrig att stödja kampen för rätt till abort, det har och gör däremot Zetterberg (vilket Dick Emanuelsson verkar ha missat). FSLN som parti har allt att vinna på mer transparens, mer öppenhet för kritik, mer interdemokrati, mer information till civila samhället och fler internationella valobservatörer. Många av de som sitter på olika ledande ställningar i FSLN har dock mycket att förlora på en sådan utveckling. Många andra i partiets bas - som har allt att vinna på en sådan utveckling - har tyvärr kommit att internalisera högerns monopolisering av demokratibegreppet under de mörka åren av anti-sandinistiskt styre och ser därmed ofta inget eller lite positivt i detta ord.

FSLNs omvandling från revolutionär armé i en kalla kriget kontext till ett latinamerikanskt vänsterparti för 2000-talet är full av hinder, återvändsgränder och bakslag. Ändå ligger förklaringen till vänsterns framgångar i Latinamerika i demokratin. Nicaraguaner är politiskt medvetna och engagerade och trots allt övertygade demokrater. Det är för att demokratin äntligen har börjat fungera som vänster-regeringar tagit makten från de makteliter som dominerat runt om i Latinamerika. Det är av samma anledning också bara genom att fortsätta stå som demokratins främsta försvarare som vänsterns framtid kan tryggas på kontinenten. FSLN var ett föredömme för den latinamerikanska vänstern (och för demokrater över hela världen) under andra halvan av 1900-talet. Huruvida partiet idag har tillräckligt med kapacitet och medvetenhet för att bli en framgångsrik del av den latinamerikanska vänstern under 2000-talet återstår att se. Förmågan att se och göra upp med det auktoritära arvet kommer att vara en nyckelfråga.

Imorgon återkommer jag med mer om Zetterbergaffären...

Katolsk präst och befrielseteolog blir president i Paraguay

2008-08-16T13:16:00.006-06:00

Jag noterar att Lugo svor presidenteden igår och nu är president i Paraguay. Efter 61 år vid makten tvingades Coloradopartiet till slut släppa taget efter att ha förlorat valet den 20 april i år. Lugo är ännu en representant för den latinamerikanska vänster som nu besegrat högerpartier i öppna demokratiska val i varje latinamerikanskt land, förutom Colombia, El Salvador och Mexiko. (Oscar Arias i Costa Rica kan antagligen inte heller ses som en del av den latinamerikanska vänstern, men inte heller som en neoliberal högerman.)

Men Lugo är inte bara tydligt vänster, han är också fram tills nyligen katolsk präst. Detta kan tyckas motsägelsefullt. Den katolska kyrkan har alltid varit en intim del av makten i Latinamerika. I mitten av varje Latinamerikansk stad ligger en park, i ena änden av parken ligger en kyrka eller katedral och bredvid kyrkan ligger rådhuset eller presidentpalatset, tillsammans representerar de makten och den rådande ordningen. Katolska kyrkan inte bara stödde utan organiserade Spaniens och Portugals imperialism i Latinamerika och har sedan dess stadigt stått på diktaturers och makteliters sida, som nitisk försvarare av den den etik och moral som rättfärdigade den rådande politiska ordningen. Den rådande ordningens Jesus är en tyst Jesus, en Jesus som led, bar sitt kors, dog på korset och uppstod för våra synder skull. En Jesus vars hela liv redan var förutbestämt när han föddes, som lät Guds vilja ske. Sådan har Jesus presenterats av den katolska kyrkan i Latinamerika. En tyst Jesus har lett till ett tyst folk, som burit sitt kors, som lidit och som hoppats få förlåtelse och uppståndelse i ett lyckligare liv efter detta. Ett folk som inte tror att de själva kan påverka händelseutvecklingen, som tror att alla olyckor och allt lidande, all glädje och all framgång är en del av guds nycker - ”gracias a Dios, si Dios quiere - tack vare Gud, om Gud vill - ett folk som därför förblir passivt inför orättvisor och förtryck.

Lika lite som Latinamerikas historia kan förstås utan denna konservativa teologi, lika lite kan den förstås utan dess rival och rebell, den teologi som presenterar en levande Jesus, en Kristus som talar, handlar och utmanar makten. En Jesus som sätter människan som måttstock för lagen och inte tvärtom (Luk 6:1-11). En Jesus som citerar profeten Jesajas ”Han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet... (Luk 4:16) Lugo är en förkunnare av denna teologi som har kommit att kallas befrielseteolgi. Latinamerikas historia, särskilt den latinamerikanska vänsterns och de latinamerikanska sociala rörelsernas historia kan inte förstås utan befrielseteolgin. Jag lovar att återkomma med ordentliga inlägg om befrielseteolgi, kyrkans och religionens roll i Latinamerika i senare inlägg.

Lugos makttillträde har redan fått ett antal konsekvenser i Nicaragua. Nicaragua var tillflyktsort, och prioriterat slagfält för den latinamerikanska vänstern under 1980-talet och i stort sätt alla Latinamerikas vänsterpresidenter deltog och inspirerades på ett eller annat sätt av den Sandinistiska revolutionen. Sandinismen identifierar sig med latinamerikansk vänster och den latinamerikanska vänster identifierar sig med sandinismen. Nicaraguanerna följer nyfiket och debatterar passionerat vänsterns truimftåg över kontinenten och sandinismen påverkas av den nya vänsterns vägval. FSLNs beslut att kvotera in 50% kvinnor kom till exempel strax efter att Bachelet vunnit valet i Chile. Lugo var en av hedersgästerna när 300 000 personer firade revolutionsdagen i Managua den 19 juli i år. Sånger från den Nicaraguanska bondemässan (världens kanske mest kända artistiska uttryck för befrielseteologin) dånade då ut över folkmassorna. Chavez liksom Ortega pratade om befrielseteologins comeback. Men bondemässans författare och kompositör, Carlos Mejia Godoy var mäkta förgrymmad över att regeringen använde hans musik. Sedan flera år tillbaks är Carlos en av Ortegas mest kända kritiker och efter Herty Lewites död ställde han upp som vicepresidentkandidat för MRS.

Igår var två av de tre katolska präster som deltog i den sandinistiska regeringen på 1980-talet närvarande som gäster när Lugo svor presidenteden. (Liksom Lugo tvingades de tre lämna den katolska kyrkan på grund av sitt politiska engagemang) Trapistmunken, poeten och före detta kulturministern Ernesto Cardenal ordnade strax efter sin landning i Paraguay en presskonferens där han hårt kritiserade Ortega, kallade honom tjuv och anklagade honom för att liksom Somoza vilja förvandla landets styre till ett familjeprojekt. Den andra gästen Miguel De Escoto Brockman, maryknoll-präst och före detta utrikesminister representerade Oretgas regering på plats. Escoto har alltid varit en av Ortegas närmsta vänner och arbetar aktivt för Nicaraguas regering. Från september 2008 till september 2009 kommer han att vara president för FNs generalförsamling. FSLNs relation till befrielseteologin har ytterligare komplicerats av Ortegas nuvarande allians med den katolska kardinalen Miguel Obando y Bravo, en klassisk representant för den konservativa katolska kyrkan och en av dem som hårdast bekämpade befrielseteologin och de katolska prästerna i regeringen under 1980-talet. Jag lovar att återkomma med mer om detta i ett senare inlägg.

Lugos nya regering har också påverkat den Nicaraguanska debatten på ett kanske något mer oväntat sätt. Gloria Rubín som utsetts att leda landets kvinnosekretariat undertecknade ett upprop som fördömer Ortega för att ha sexuellt utnyttjat och våldtagit sin styvdotter Zoilamérica under hela hennes barndom. Anklagelserna som offentliggjordes 1998 har aldrig kunnat utredas juridiskt eftersom Daniel Ortega kontrollerar domstolsväsendet. Zoilamérica har därför tagit ärendet till den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter där det legat i fryspåse i tio år. I den här artikeln i spanska El País kan de som läser språket få en ordentlig genomgång av fallet. Här skriver också författaren Mario Vargas Llosa i samma tidning och här kan man läsa hela Zoila Americas egna mycket starka och omskakande berättelse. Tidningen Envío har också ägnat fallet stor uppmärksamhet. Jag lär återkomma till Zoilamérica även på denna blogg. Att fallet åter kommit upp på den internationella dagordningen kan göra det svårt för Ortega att behålla sin roll som en respekterad representant för den latinamerikanska vänstern, en roll han spelat väl och som både gett ekonomiska resultat i form av bistånd men också tjänat inrikespolitiska syften. Chavez, Castro, Morales och Lula är alla mer respekterade och populära än Daniel i Nicaragua. Att synas som deras vän och jämlike ger status och röster. Men det gör också Ortega svag för kritik från detta håll, den latinamerikanska vänstern inte gärna kan avfärdas som imperiets lakejer.

Ändå är det precis det Rosario Murillo försöker göra med Gloria Rubins uttalande. Rosario, som alltid tagit Daniel Ortegas parti mot sin dotter, anklagar Rubin för samröre med Paraguays före detta diktator Stoessner, landets oligarki och USA. Att Murillos går i svarsmål för sin man kanske kan förklaras med att hon är ansvarig för hela regeringens kommunikation. En extra otrevlig del av Zoilamérica historien är annars att Rosario Murillo som mamma ofta ansetts mer skyldig än Ortega själv. Zoilamérika fallet är tyvärr också ett exempel på hur kvinnor skuldbeläggs för mäns sexuella övergrepp. Alla vet ju att män styrs av sin starka sexualdrift, skyddar sig inte kvinnorna får de skylla sig själva. Inget kan anses värre än en mamma som överger sitt barn... Rosario Murillo kommer antagligen inte komma undan genom att anklaga den latinamerikanska kvinnorörelsen för att vara CIA agenter. Förhoppningsvis kommer inte Ortega undan heller. Förhoppningsvis får han istället någon gång försvara sin oskuld i en oberoende domstol. Om inte kvinnor som Gloria Rubin tystas ner kan en sådan process vara den enda möjligheten att tvätta bort den stämpel av våldtäktsman som Ortega levt med sedan 1998. Något oväntat har denna stämpel åter slagit ned, eftersom en katolsk präst blivit president i Paraguay.

Kris i relationerna mellan Sverige och Nicaragua, den svenska ambassadören ”liten djävul”?

2008-08-15T13:16:00.009-06:00

Den svenska ambassadören i Managua Eva Zetterberg kallades igår för ”liten djävul” av Nicaraguas vice utrikesminister Coronel Kautz. Zetterberg anklagas för inblandning i nationens inre angelägenheter och inför ett stort medieuppbåd hotade vice utrikesministern med att förklara henne ”non grata” i Nicaragua. Ett 20-tal personer demonstrerade under dagen utanför Sveriges ambassad och krävde respekt för landets oberoende.

Bakgrunden är att Zetterberg deltagit i ett debattprogram i Nicaraguas kanal 8, känd för sin återkommande kritik av Ortegas regering. Enligt Nicaraguas två största tidningar El Nuevo Diario och La Prensa ska Zetterberg ha sagt att ”det finns mycket auktoritära tendenser i landet” att civila samhällets utrymme begränsas och att regeringen prioriterar sandinistiska organisationer. Zetterberg ska också ha sagt att beslutet att hindra MRS och Partido Conservador från att ställa upp i valet är ”en allvarlig begränsning av demokratin” och förklarat att Nicaragua trots allt inte är en diktatur, eftersom det finns fria tidningar som kontrolleras av medborgarna. Hon utryckte också övertygelsen att "Nicaraguas civilsamhälle inte kommer att låta sig luras enkelt" och inte tillåta att ny diktatur eftersom demokratin kostat landet ”mycket blod, kamp och kärlek” .

Zetterberg slutar som ambassadör i Nicaragua den 27 augusti eftersom den svenska ambassaden i Nicaragua då läggs ner, en konsekvens av regering Reinfelds omstrukturering av svenskt bistånd förra året. Hennes och den svenska ambassadens sista veckor i landet verkar nu sluta med en stor konflikt med Ortegas regering.

Zetterberg sa inget som inte var sant och hon har flera gånger tidigare rakryggat kritiserat regeringen, bland annat för beslutet att förbjuda abort som utförs av medicinska skäl. Men sandinisterna är känsliga för utrikes inblandning i landets politik och när Sverige nu anklagas av Kautz för att springa imperiets ärenden ringer klockor hos FSLN-anhängare vars politiska världsbild präglats av kriget med USA under 80-talet. De tar lätt illa vid sig när de hör den kritik oppositionen - med undantag för MRS med rötter i somozadiktaturen eller i Alemans korruptionsträsk - nu upprepas av en svensk ambassadör. Nicaraguas politiska situation är väldigt polariserad och väldigt lite utrymme finns för nyanser och gråskalor i landets mediarapportering. Möjligen får Zetterbergs uttalande inte önskad effekt utan faller tillbaks på de NGOs som allt oftare anklagas för att vara köpta av utländska amerikanska och europeiska intressen. Särskilt utsatt är landets radikala, starka, kunniga och konfliktiva men allt mer marginsliserade kvinnorörelse, vilken i hög grad finansierats av svenskt bistånd kanaliserat via svenska enskilda organisationer. (Detta stöd försvinner också som en konsekvens av regering Reinfelds biståndsbeslut).

Coronel Kautz är en av regeringens mest inkompetenta ministrar. I våras hörde jag honom tala till kvinnoorganisationer som samlades för att diskutera frihandelsavtalet mellan Centralamerika och EU. Han avfärdade då organisationernas kritik rörande brist på information och deltagande från civila samhället med att han själv var det civila samhället. Han har aldrig visat sig sitta inne med några ordentliga sakkunskaper och hans uttalanden har allt som oftast varit av denna godag yxskaft karaktär. Att han nu åter gör sig själv och regeringen till åtlöje med sina förolämpningar av Zetterberg är mest tragiskt och bör kanske inte tas på för stort allvar. Tyvärr säger det faktum att han fortfarande är vice utrikesminister något om regeringen Ortegas brister, både ideologiskt och rent kompetensmässigt. Och detta är mer allvarligt både för sandinismens och Nicaraguas framtid än konflikten med Sverige, som trots allt ändå redan förra året bestämde sig för att lämna Nicaragua åt sitt öde.